Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på samkönades möjlighet till adoption och ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att ersätta sitt tidigare så starka motstånd mot genusvetenskap med ett erkännande av könsroller som ett socialt fenomen bortom det strikt biologiska könet.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringen av punkt 10: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten.
Samkönades möjlighet till adoption
Anledningen till att SD omformulerar delar av punkten om familje- och jämställdhetspolitik beskrivs som att man behövde “ompröva nuvarande ställningstagande”. Förändringarna visar sig dock vara få och framstår i huvudsak som kosmetiska: endast två omformuleringar och ett borttaget stycke. Samtidigt skapar de en öppning för en radikal förändring av partiets hållning i frågan.
De nya formuleringarna innebär att SD backar från det tidigare kategoriska påståendet att kärnfamiljen – med en far och en mor – är “den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö”. Nu lyder formuleringen istället “den samlevnadsform som oftast har bäst grundförutsättningar …” (min kursivering). Den andra omformuleringen ersätter “en mor och en far” med “en moders- och en fadersgestalt”.
I praktiken handlar dessa förändringar inte så mycket om att ompröva ett ställningstagande som att o-tydliggöra det. Att det oftast är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar är ett mycket försiktigare påstående än att det är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar. Det blir svårare att bemöta. Samtidigt som partiet är fria att fortsätta hylla kärnfamiljen som den “rätta” formen av samlevnad kan man undvika kritik genom att hävda att det är teoretiskt möjligt att andra former av familjebildning också fungerar.
Samma ambivalens hittar vi i talet om moders- och fadersgestalter, vilka inte var närvarande i det tidigare strikt kategoriska talet om en mor och en far. Denna omformulering gör det möjligt att lösa upp de biologiska kopplingarna till de två begreppen till förmån för en mer ”genusifierad” läsning av dem, även om det förstås inte finns några konkreta tecken på att partiet är redo att faktiskt närma sig ett generellt accepterande av andra familjekonstellationer än de med en fadersgestalt av hankön och en modersgestalt av honkön. Tvärtom tillåter den reviderade versionen av texten att SD håller fast vid den traditionella kärnfamiljens värden, samtidigt som de öppnar för (den teoretiska) möjligheten att ändå tolerera samkönade familjer.
SD har också – i samma anda – helt raderat stycket där de tidigare explicit motsatt sig adoption för ensamstående, samkönade par och polyamorösa grupper. Det innebär att man slutat hävda barnets rätt till en man och en kvinna som ersättning för den far och mor man saknar. Det betyder sannolikt inte att man kommer att avstå från att motsätta sig adoption för dessa grupper. Att man valt att radera stycket i sin helhet istället för att omformulera det öppnar dock för (den teoretiska) möjligheten för hugade sverigedemokrater att förespråka exempelvis adoptioner för polyamorösa grupper.
Sammanfattningsvis öppnar revideringarna i denna punkt för en mer liberal hållning avseende familjebildningar som avviker från den traditionella heteronormativiteten. Dock är det en förändring som i bästa fall är tillfällig; SD är fast förankrade i en ideologisk position där “traditionella värderingar” beträffande exempelvis kärnfamiljen är en viktig beståndsdel. Den kan de inte ge upp utan att förlora en del av sin identitet.
SD tar genusvetenskapens parti?
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
I och med revideringen av punkt 10 i principprogrammet går man från att vara tydlig i sitt motstånd mot samkönades (och polyamorösas) rätt att adoptera, till att istället söka anpassa sig till ett mer genusifierat sätt att tala om såväl kärnfamiljen som om män och kvinnor när man istället väljer att använda begrepp som faders- och modersgestalter.
Att SD på detta sätt närmar sig ett erkännande av existensen av så kallade “sociala kön” – det vill säga genus – väcker frågor. Är detta bara ett sätt att skriva bort kritik mot SD:s hållning i dessa frågor, eller ser vi en reell glidning i riktning mot ökad “kulturmarxism” och “intellektuell vänster” i det parti som i väljarnas ögon ska utgöra en motpol till dessa fenomen?
Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
SD:s principprogram reviderat: Minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap
SD:s principprogram reviderat: ”Nedärvd essens”
Källa:
Motargument 