Krönika av Helena Trotzenfeldt

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det – det eviga, sverigedemokratiska gnället:

Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Men…

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Bara Åkesson

Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.

Özz och drevet

Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreaktionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

SJUKSKRIVEN Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?

SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Texten är tidigare publicerad på thegambia.nu.