Etikettarkiv: islam

Krönikor

Vad är din hemliga agenda, Nalin Pekgul?

Krönika av Ida Dzanovic

Nalin Pekgul (S) har, i en artikel i Dagens Industri, framlagt grova anklagelser mot Mehmet Kaplan (Mp). Anklagelserna är identiska med teorin om Eurabia.

På grund av rädsla för att stämplas som islamofob vågar ingen ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda

Paradoxalt nog, efter att Pekgul ifrågasatt Kaplan med en tapetlång text, så säger hon att ingen vågar göra just det. Hon förklarar att man inte vågar för att man kan komma att stämplas som islamofob, samtidigt som hon använder typisk islamofobikryddad retorik.

Vad som är Kaplans dolda agenda har Pekgul naturligtvis aldrig förklarat eller belagt. Det verkar som att det viktiga är att slänga ut anklagelser, skrämma allmänheten, nå dramatikens topp och kanske vinna mer uppmärksamhet för sin nyutkomna bok. Eller vad är Pekguls hemliga agenda?

Mehmet Kaplan
Mehmet Kaplan

Senast, i en intervju i SVT 14 oktober 2014 talade Nalin Pekgul om sin bok och i frågan kring muslimer så delade hon upp muslimer i ”fundamentalistiska” och ”sekulära”. Om jag hade varit den journalist som hållit mikrofonen framför Pekgul, så skulle jag bett henne förklara vilka som är fundamentalistiska och vilka som är sekulära muslimer i hennes ögon. Den här frågan skulle jag se som väldigt intressant och viktig i sammanhanget för att få Pekgul att förklara varför hon identifierar Kaplan som islamist.

Kaplan var ordförande för SUM (Sveriges Unga Muslimer) mellan 2000 och 2002, något som används som belägg för att han bör granskas som en islamist. Egentligen borde, i så fall, alla vi muslimer som någon gång haft någon kontakt med muslimska ideella organisationer, och varit aktiva i församlingar, granskas som islamister.
Personligen har jag utfört en rad projekt i arbete och samarbete med alla muslimska organisationer. Det finns tusentals muslimer som på olika sätt har varit aktiva i alla dessa organisationer, med olika aktiviteter, arbete, samarbete, föreläsningar och projekt. Många har suttit i styrelserna och haft tillfälliga ordföranderoller, men ändå så ser de på ett sekulärt samhälle, liksom jag själv, som en odiskutabel självklarhet.

Här ser vi de totala och helt medvetna generaliseringarna av muslimer, vi ser brist på nyans, vi ser en vilja att se muslimer som en homogen grupp där alla tycker, tror och tänker på samma sätt, likt klonade kopior, enbart för att alla har funnits på samma plats, i samma moské eller i samma församling.

Det är ett typiskt islamofobiskt tankesätt.

Inte ens den före detta ordföranden för SMF (Sveriges Muslimska Förbund) Mahmoud Aldebe, som har grundat Muslimska Brödraskapet i Sverige och som satte igång ett samarbete med det internationella Brödraskapet FIOE, har en enda gång, nämnt Mehmet Kaplan i sammanhanget som vare sig kollega eller medlem. Dokument finns och visar tydligt vilka som är med och vilka som inte är med i Brödraskapet, om vi väljer att tala med fakta och bevis istället att slänga ut grova anklagelser.

Framför allt så handlar det om den långa period som förflutit sedan Mehmet Kaplan ”var” ordförande i det som idag är den problematiska organisationen SUM (Sveriges Unga Muslimer). Allt som hände i den här organisationen under denna långa period försöker Pekgul skuldbelägga Kaplan för och säger att SUM är ”hans organisation”, precis som att Kaplan är organisationens livstidsägare efter att han har varit ordförande för 12-14 år sedan.

Hur rimligt är det?

När en talare, som bjöds in i riksdagen av Mehmet Kaplan, ifrågasattes i medierna för sina antijudiska uttalanden, så var Kaplan snabbast att kalla en spade för spade. Han valde konsekvent att se ett fel som ett fel. Han kände inte till bakgrunden av föreläsaren och bad om ursäkt.

Minns att Leni Björklund (S), för många år sedan, bjöd in internationellt efterlysta krigsförbrytare från Tjetjenien till en militär övning i Sverige. Alla kan begå misstag men allt beror på hur man väljer att handskas med misstaget. En annan som kritiserats i debatten är Omar Mustafa. Han är ett exempel på motsatsen till Kaplan, Mustafa har har förnekat att en rasist är rasist och trots kritiken och varningar under 2 år har sagt att han ska fortsätta bjuda in talare som han brukar göra.

Han har inte bett om ursäkt. Det är stor skillnad.

En skillnad som Nalin Pekgul inte ser eller inte vill se alls.

Nalin Pekgul
Nalin Pekgul

Jag förstår inte att Pekgul saknar hänsyn till att Kaplan är en offentlig person som brukar röra sig bland muslimer, vilket innebär att man träffar olika typer av människor, blåa, randiga, blommiga, prickiga, fyrkantiga, gröna och rosa muslimer, men det är helt orimligt att tillskriva honom alla dessa färger och former.

För Pekgul gäller det bara en enda form – islamist! Islamistfärg och islamistform för att man fanns i organisationer, moskeer, föreningar och församlingar där alla, någon gång, på något sätt, har varit aktiva oavsett vilken syn på samhället eller vilken religion man har.
Det kopplar hon med hemliga agendor kända från Eurabia-teorin och ordförandeskap i SUM för 12 till 14 år sedan.

Jag är fullständigt övertygad att Kaplan inte är en perfekt person eller politiker.
Ingen av oss är det. Hans förslag att det behövs mer pengar för att bekämpa radikalisering har vi inte hört i sin helhet, med nödvändiga konkreta planer och skisser. Därför vet vi inte om förslaget är bra eller dåligt. Personligen har jag andra idéer kring kampen mot radikalisering bland muslimer där det inte behövs extra ekonomiska resurser, men om detta kommer jag skriva i en annan text här på Motargument. När det gäller Mehmet Kaplans uttalande kring ”jihadister” som åker till Syrien så hänvisar jag gärna till texter som Torbjörn Jerleup har skrivit, till exempel ”Kaplan har helt rätt om Syrien”.

Men vilken hemlig agenda som Nalin Pekgul egentligen har är fortfarande ett frågetecken.

Enligt Pekgul så är vi, mer eller mindre, alla islamister och det vill hon att man inte ska se som problematiskt och islamofobiskt. Precis som en SD:are så säger Pekgul mellan raderna att ”man inte får säga allt man vill…” samtidigt som hon slänger ur sig tomma anklagelser. I Pekguls texter finner man också många goda saker som de allra flesta av oss kan hålla med om, men personligen så ser jag henne inte som en person som talar utifrån kunskap, belägg, nyans eller balans då det gäller muslimer. Det är mer eller mindre hennes panikslagna fördomar som talar. Det kan också vara ett publicistiskt skrik på hjälp då hon behöver en livbåt så att hon kan ta sig fram till rampljuset.

Krönikor

Islamism från nära håll

Länk

Jag vill inleda med att säga att du kan gärna länka till den här artikelserien varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”. En del debattörer har till och med förklarat att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Vad ska jag kalla den här artikelserien? Kampen för egen existensrätt? För att muslimer som kämpar och som ställer sig emot extremism hela tiden förnekas och ogiltigförklaras i sin kamp, av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige, liksom övriga världen av islamism – genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många liknande figurer i landet som har byggt en karriär via en skrika-högst-kamp, men utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder från olika typer, och nyanser, av muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som gav dem enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har ställt sig som självutnämda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten skadades av populister för att de lyckades vilseleda folkmassorna till avgrunden av sin okunskap. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i rävsaxen mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissats varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Men vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltiggöra islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också väldigt viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

 

 

 

Artiklar, Myter

Terminologi – islamism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Förra gången tittade vi på islamofobi. Vi fortsätter med islamism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder islamism följande;

islamism benämning på en uppfattning av islam som allomfattande politisk ideologi.

Migrationsinfo.se väljer att förklara islamism på detta sätt;

islamism betecknar vanligtvis rörelser och ideologier som handlar om att islam borde genomsyra hela samhället, även politiken. Enligt forskning utgör islamisterna en marginell grupp bland troende muslimer.

Det pågår en ständig debatt om hur man ska definiera islamism. Forskare har dock kommit överens om att islamism, förutom den politiska faktorn, även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Till att börja med verkade islamismen på nationell nivå, men har under senare tid kommit att verka över de nationella gränserna – även om den fortfarande har störst genomslagskraft på nationell nivå. Den sociala grenen av islamism fungerar i en del länder genom att driva sjukhus och sociala projekt i syfte att stötta och hjälpa de svaga i samhället. Den juridiska grenen verkar främst för införande av sharialagar, medan den kulturella grenen syftar till att finna en gemensam islamistisk identitet. Islamismen genomsyrar en stor del av livet eftersom den grundar sig i både religion och ideologi.

Mosque
Foter / CC BY

Att skilja på islam, islamism och radikal islamism

Då man talar om islamism är det nödvändigt att reda ut begreppen islam, islamism och radikal islamism.

Islam

Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion. Enligt islam är Muhammed den siste i en lång rad profeter. Koranen är enligt islam den heliga skriften förkunnad av Gud. Islams anhängare kallas muslimer och är världens näst största religion efter kristendomen. De två stora grenarna av islam är sunni, som utgör majoriteten, och shia. Liksom andra religioner yrkar även islam på att regler ska följas och plikter ska utföras.

Islamism

Som vi nu vet innebär islamism en strävan att förena religion med politik. Därför kan uttrycket politisk islam användas istället. Islam ska, enligt islamisterna, gå som en röd tråd genom samhället och vara, också i juridisk mening, ständigt närvarande.

Remember...Islamaphobia is the

Radikal islamism

Radikal islamism innebär att islamismen ska uppnå sina föresatser om total makt över samhället med hjälp av våld och terrorism. Denna form av islamism ska betraktas som extremism och ska bemötas därefter. Även i Sverige finns rekryter och våldsbejakande islamister, dock ses de inte som ett stort samhällsproblem. Inte desto mindre har det föranlett en nationell handlingsplan. Enligt denna handlingsplan skall den nationella islamismen kartläggas och sammanställas. Detta för att radikal islamism anses vara ett hot mot demokratin.

Radikal islamism förespråkar våld

Islamism existerar både bland shia- och sunnimuslimer. Det finns en skarp rivalitet mellan dessa grupperingar, eftersom de har olika politiska och religiösa agendor. Generellt kan man skilja på islamister som förespråkar våld och de som inte förespråkar våld. De som förespråkar våld använder sig av terrorism medan de fredliga grupperingarna till exempel  ägnar sig åt valdeltagande. Revolutionen i Iran 1979 genomfördes med hjälp av folkligt uppror, medan islamister i Algeriet, Palestina och Libanon har ställt upp i nationella val. Islamister i Palestina och Libanon har även använt sig av terrorism. Så kallad ”neo-islamism”, eller ”internationell islamism”, syftar till att skapa en islamsk världsordning och ser sig som västvärldens fiende. Framför allt USA och Israels fiende. Neo-islamismen började ta form i samband med dåvarande Sovjetunionens intåg i Afghanistan (1979) och längre fram då Afghanistan på nytt (2001) invaderades samt också genom invasionen av Irak (2003). Läs mer här.

Islamistisk lagstiftning – sharia

Sharia är ingen lagbok utan en generell idé om gudomlig lagstiftning. Länder som använder sig av sharia i lagstiftningen är Iran, Saudiarabien, Sudan och Afghanistan. Andra länder använder sharia i familjelagstiftningen. Då det inte finns en enhetlig sharialag, samt att tolkningen av sharia skiljer sig åt, ser styrelseskicket och lagstiftningen i dessa länder olika ut.

Martin Kramer, politisk kommentator, förtydligade i samband med de uppmärksammade terrorattackerna mot USA 11 september 2001:

Remember...Islamaphobia is the

”Islam is no more inclined to terrorism than any other monotheistic faith. Like its sisters, Christianity and Judaism, it can be both merciful and stern in practice; like them, it also teaches the love of God and the humanity of all mankind, believers and unbelievers alike. In times past, Islam has served as the bedrock of flourishing, tolerant, and peaceful orders. But sociologists will say that a religion, at any point in time, is whatever its adherents understand it to be. If that is so, then Islam, as understood by too many Muslims, is in danger of deteriorating into a manifesto for terror. The reason: Too many Muslims have been silent in the face of horrific deeds committed by an extremist minority”.

Sammanblandning av muslimer och radikal islamism i Sverige

Som du förstår är det en grov förenkling att klumpa samman alla muslimer med den radikala islamismen. Trots det görs det i hela världen. I Sverige är det Sverigedemokraterna som står för det, och vissa väljare sluter upp bakom denna föreställning om att islam skulle vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. En muslim är en människa som alla andra människor. Muslimer har sin fulla rätt att få utöva sin religion, tradition och kultur utan att ständigt pekas ut och ifrågasättas för vad de egentligen är ute efter. Däremot är religiös fundamentalism en förlängning av religionen med en annan agenda och med andra föresatser. All extremism skall tas på största allvar. All extremism i religionens namn skall också tas på största allvar. Fundamentalisterna som kämpar i islams namn är inget undantag från denna regel.

 

Källor för fördjupning:

Muslimska myter: radikal islamism och islam

Sharia, bayah och shura och demokratisträvandet i islam

Jihad, en viktig bok av Magnus Sandelin

Varning för Hizb ut Tahrir

What is the Difference Between Islam and Islamism?

Islam and Islamism

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Artiklar

Stora jihad vs lilla jihad!

Personer som försöker smutskasta islam och muslimer pekar ofta på ordet jihad. Det påstås tyvärr ofta att ordet jihad endast betyder krig, väpnad kamp och terrorism mot de otrogna.

Det är bara det att jihad är ett ord med flera betydelser. Profeten Muhammed slog fast att det fanns två olika jihad, ‘stora jihad’ och ‘lilla jihad’. Lilla jihad var att försvara tron (med vapen om så behövdes), stora jihad var att ständigt i vardagslivet vara högst medveten om – och att ta striden mot – ”onda böjelser” inom sig själv.

Inom kristendomen har orden ”strid” och ”krig” använts på exakt likadana sätt. Tidigare pratades det ofta om ”krig” för att försvara kristendomen (och bre ut den) och andligt krig. Idag har begreppen ”andlig strid” och ”andlig krigare” överlevt. När personer velar över en viktig valmöjlighet, tvivlar och tvekar, brukar vissa kalla det för ”en strid mot sig själv” eller ”en inre kamp”. Det sistnämnda är samma sak som muslimers ”stora jihad”.

Det finns med andra ord ingen anledning för att vara rädd för ordet jihad. De enda som pratar om ”lilla jihad” och ”militant jihadism” som viktigast är ett fåtal bokstavstroende extremister på ett fåtal platser långt borta från Sverige.

Hur viktigt är då stora jihad i proportion mot lilla jihad? Ett av exemplen på detta framgår i ett citat från profeten Muhammeds kusin, där han skriver vad Muhammed sade om att män bör hjälpa till i hemmen:

”Den som hjälper sin familj och inte är motvillig mot att göra husets arbeten, han kommer att av Allah belönas med att skrivas in i martyrernas bok på daglig basis och få samma belöning som 1000 martyrer.
[…]
Den man som hjälper sin fru han kommer att få samma belöning som den som:

  • fastat i ett år och
  • varit vaken hela natten för att be
  • detta multiplicerar du med antalet hår på hans kropp.

Han kommer även att belönas med samma status som de tålmodiga, som Profeten David och Jakob och Jesus, oh Ali!
[…]
En timmes hjälp för ens familj är bättre än tusen år av tillbedjan och tusen Hajj och tusen Umras. Det är även bättre än att släppa fri 1 000 slavar, bättre än att slåss i 1 000 slag för Allah, bättre än att besöka 1 000 sjuka, bättre än 1 000 fredagar, bättre än att delta i 1 000 begravningar, bättre än att släcka 1 000 personers törst, bättre än att ge 1 000 fattiga kläder och bättre än 1 000 officerare som slåss i Allahs namn. Det är även bättre än att ge 1 000 dinarer till de fattigaste av de fattiga och bättre än att läsa hela Toran, Zabur, Bibeln och den heliga Koranen.”

Den som hjälper till med disken och städning hemma gör alltså en välgärning inom islam.

Så stort är alltså ‘stora jihad’ och så litet är ‘lilla jihad’!

Artiklar, Myter

Är islam kvinnoförtryckande?

— Jag skall inte låta någon av er som arbetar och strävar, vare sig man eller kvinna, se sin strävan gå förlorad — ni är alla av samma rot och skall lönas på samma sätt.

(Sura 3:195)

Kvinnan inom Islam är en brännhet fråga och ett slagträ i debatten om den så kallade islamiseringen. Hon är så pass viktig att Sverigedemokraterna och counterjihadrörelsen gjort det till sin hjärtefråga att sprida ut myter om islams påstådda kvinnoförtryck. Det finns tydliga mönster mellan myterna och dessa organisationers övriga politiska agenda.
Eid in the SquareAtt påstå sig försvara kvinnans rättigheter för att få tillfälle att bedriva smutskastning mot en religion och dess utövare är ett gammalt beprövat trick. Ett trick som används i flera frågor, till exempel påstå sig stå för mjuka värden för att få chans att genomföra en dold agenda. SD:s utsaga om deras ‘hjälper fler i närområdet’ är ett sådant trick. De driver sådana frågor för att med hjälp utav det stoppa invandringen till Sverige. Samma med frågan om kvinnoförtrycket inom Islam.

Vad är själva myten?

Islam är en kvinnoförtryckande religion, skriver, säger, talar och debatterar bland annat Sverigedemokraterna och deras anhängare på internet. För att kunna uttala sig behöver man bena ut vad Islam har för kvinnosyn och om kvinnoförtrycket stämmer. Till min hjälp kommer jag ha flera olika källor. Givetvis kommer jag att använda mig av Koranen, den heliga boken som muslimer följer. Jag har använt en svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström. En annan källa som jag använder mig utav är ”99 frågor om Islam”, en bok som är sammanställning av frågor som lärare och forskare vid den religionshistoriska avdelningen på Lunds universitet möter från allmänheten.

Koranversen i inledningen kommer från Tredje Suran, men de flesta referenser som finns om kvinnan inom Islam finns i Sura fyra som heter AN-NISÂ som betyder kvinnor. Koranversen ovan tog jag för att illustrera Guds (Allahs) generella syn på kvinnor och män — de kommer från samma rot och skall lönas på samma sätt. Detta att jämföra med Bibeln där kvinnan kommer från mannens revben och där hon per definition är en del av mannen, inte egen utan en del. Koranen säger att mannen och kvinnan kommer från samma rot, att de är egna men också samma.

Hur ska vi reda ut kvinnosynen inom Islam?

För att kunna diskutera måste vi först sära på två olika saker. Dels på vad Islam lär ut och dels på vad Muslimer gör (Islam.se). Detta är två väsentliga skillnader som är relevant i alla sammanhang. Om vi ska tala om kvinnosynen inom kristendomen måste vi gå till ursprunget, bibeln, för att se vad kristendomen lär ut. Inte låta patriarkala uttryck från kristna utövare bestämma vad svaret ska bli. På samma sätt måste vi förhålla oss till Islam. Vad lär Islam ut? Självklart finns det ett kvinnoförtryck i och med de patriarkala strukturerna, men patriarkatet är internationell och mångkulturell och inte något särskilt för muslimer.

Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då andra kvinnor som är tillåtna för er till hustrur — två eller tre eller fyra; men begränsa er till en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika.

(Sura 4:3)

Detta är en vers som kan tolkas som att det är okej att ta sig flera fruar, detta är också en del av mytbildningen av kvinnosynen inom Islam, att männen har rätt till flera fruar. Vad som står är snarare att män får, om det nu är så att de inte kan behandla de faderlösa barnen som sina egna, ta kvinnan till sin hustru och göra barnen till sin son och dotter. Fortfarande är det så att kvinnan, på grund av patriarkatet, måste flytta in till en annan man när deras äkta makar dör för att det bara är män som sitter på jobben. Detta fanns då och finns fortfarande idag. Islam säger då att detta går för sig och att det är extra viktigt att barn blir behandlade rättvist. Om nu inte det går kan mannen gifta sig med kvinnan och ta till sig hennes barn.

Kvinnor inom Islam har, enligt Koranen (Sura 4:7) rättigheter att ärva. Män har rätt till en andel och kvinnan har rätt till sin andel. Detta tyder också på att kvinnan inte är så underdånig männen som myterna vill göra det gällande. Wikipedia skriver om könsroller inom Islam och jämför det värderingsmässigt med värdekonservatismen inom kristendomen där kvinnan har hand om familjen medan mannen är försörjaren. Detta är inte helt olikt Sverigedemokraternas egen familjepolitik och de förslag som läggs fram om föräldraförsäkringen där de starkt bidrar till att fler kvinnor kommer att låsas fast i köket.

Kvinnan inom Islam är lika mycket värd som männen — med både rättigheter och skyldigheter att ta hänsyn till. Det finns å andra sidan mäktiga personer som vill göra det gällande att så inte är fallet och påtvingar människor till handlingar som inte är förenligt med Islams kvinnosyn. Kulturella avvikelser och en för Koranen och islam främmande kvinnosyn påverkar kvinnan negativt (Islam.se). Det patriarkala samhället förtrycker kvinnan ur olika skepnader. Det är inte Islams syn på kvinnan — med bl.a. hedersmord, könsstympning och tvångsäktenskap. Det är utövande av makt och inget som är förenligt med Islam. Skillnaderna (vad vi gör och vad som står) är viktigt för att knäcka myterna som rasisterna försöker sprida.

Jämförelser med Bibelns uttolkare

Precis som Bibeln innehåller Koranen en strikt patriarkal idévärld där alla råd, alla visdomsord och alla uppmaningar är förankrade ut ifrån ett manligt perspektiv. Råden som ges är hur mannen ska förhålla sig till sin hustru och precis som i Bibeln förespråkar också koranen en tillbakadragen hustru som bejakar och bevarar familjelivet. Detta är inget märkligare än att vi än idag kan se det som politisk idé hos flera starka konservativa partier i Europa. I Sverige har vi Sverigedemokraterna som försöker bedriva en konservativ värdestyrd politik som bygger på gamla bibliska förhållningsregler. Inte många anklagar SD och alla deras anhängare för att hata kvinnor.

Islam har ingen märkligare kvinnosyn är den gängse kristna bilden. Det är inte de religiösa böckerna som är problemet. Ska vi ta itu med kvinnoförtrycket måste vi agera där den är som störst — i den patriarkala världsordningen.

/David Sällström — Antirasist.

Källor:
Koranens budskap, Tolkning från arabiskan, Mohammed Knut Bernström, Proprius förlag AB, Stockholm (år 2000).
99 Frågor om Islam, redaktör Jan Hjärpe.
http://islam.se/kvinnosyn
Om könsroller inom islam – wikipedia

Myter, Recensioner

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 3

Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.

Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.

Utvandrarna_kartaEn resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor

Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.

Färden går mot Karlshamn i Blekinge

Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.

När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.

Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?

En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.

 

Day 1/0/5 - Berserkers

Svenska sjörövare besöker Blekinge

Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.

Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.

Svear som redan då och under 700 år utförde sjöröveri och vikingatåg, slaverihandel och massinvandring längs hela Östersjön och längs de ryska floderna och senare ända ner till dagens Turkiet, från vilka de tog med sig arabiska mynt från Baghdad som idag finns i Kungliga Myntkabinettet. I det senare fallet blev några svear även islamistiska jihadkrigare och livvakter åt sultanen i Konstantinopel.

De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.

 

BiskopDet kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge

Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:

”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”

Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel

Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.

 

TheKnightAtTheCrossroadsDen svenska armén försöker assimilera Blekinge

I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.

Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.

Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:

”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”

Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige

Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.

”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”

År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.

Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.

Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.

(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)

/ Thabo ´Muso

Thabo_pekar_finger

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Artiklar

FEMEN är feministiska extremister

Artikel av Ida Dzanovic.

Gruppen FEMEN:s aktion mot moskén i Stockholm har diskuterats mycket de senaste dagarna.  FEMEN sägs vara feminister, men när jag hör FEMENs aktivister säga att organisationen är feministisk, så får jag samma känsla som när jag hör självmordsbombare och extremistiska islamister påstå att deras aktioner är islamska. Extremisters aktioner brukar ofta kollidera med både sitt eget varumärke och sin omgivning. 

SkärmklippEfter att FEMEN slog till mot Stockholms Moské började stora och små debattvågor gunga genom hela den färgrika Facebook-världen, bland bloggar och på twitter samt i medier. Man talade om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, kvinnosyn, ”rätten till den egna kroppen”, och mycket genomsyrades av att muslimer bör tåla vilken skymf som helst, i ”kampen för en bättre värld”.

En del säger att FEMEN gjorde rätt att demonstrera halvnakna i Stockholms moské. De ”avslöjade kvinnoförtryck inom islam”, som de säger.

Hur rätt är det?

Organisationen har mål i sikte, som vi alla skulle betrakta som ”kamp för demokrati & frihet” innan vi skrapar lite på ytan, frågor som sexslaveri, prostitution, sexuell utnyttjande, kvinnoförtryck, jämställdhet. Men deras metoder gör att de missar målet. Kvar av kampen blir, efter deras aktioner, bilden av halvnakna kvinnor som slängs ut eller plockas upp av poliser.

Det har gjort sig kända på destruktivitet, och det gör att deras aktioner får kontraproduktiva effekter.

Islam är inte deras måltavla, som en del debattörer tror, utan religioner i största allmänhet. En av de stora, omskrivna, aktioner de gjort var att såga ner ett kors i Ukraina. Korset var ett minnesmärke  över människor som dödades under den kommunistiska regimen och en mötesplats för sörjande. På så sätt ville man ge sitt stöd till Pussy Riot; genom att trampa på folk som sörjer sina döda anhöriga. (källa 1). Så fungerar de, de gör skandalösa religionsfobiska aktioner utan minsta förståelse för tid, rum och omständigheter och andra människors känslor.

I en katolsk kyrka i Paris, så såg man uppträdande där de använde nazistiska anspelningar (källa 2). Det räcker med att gå till Wikipedia för att få en bra bild om FEMEN, om kvinnor som med sin halvnakenhet, löper amok, desperat, mot allt och alla. (källa 3)  Som de gjort mot Vatikanen (källa 4) och mot islam (källa 5).

När vi hör talas om en självmordsbombare som utför sina aktioner så är det nästan ingen som bryr sig om bombarens budskap. Fokus hamnar på hans olagliga, brottsliga gärningar, skador och på hans offer.

Tänk efter bara på alla de gånger vänsterextrema grupper förstört en fredliga demonstrationer mot nazister, då de kastat sten och flaskor mot poliser, då hamnar det antinazistiska budskapet i bakgrunden och debattens fokus blir istället det vänsterextrema våldet. På ett liknande sätt bör man se på FEMENs aktioner. Istället för jämställdhet landar fokus på  störande och ofredande. 

Femen är kanske feminister,  ja, men de är extremistiska feminister. De är feminismens motsvarighet till islamistiska fundamentalister.

Extremism finns inom alla grupper. FEMEN fläckar ner den feministiska kampen.

idaMånga, som påstås vara engagerade ”i kampen mot extremism” började heja på FEMEN enbart för att de slog till mot en moské. Att vara mot extremistiska islamister genom att stötta extremistiska feminister är som att kasta bensin på elden i syfte att släcka den.

FEMEN kom till Stockholms Moské för att ”befria den muslimska kvinnan” (eller kanske att befria Sverige från den muslimska kvinnan, vad vet jag?) med påståenden om att muslimska kvinnor inte har någon frihet att bestämma över sin kropp eller kläder, att alla muslimska kvinnor som vistas i moskéer är tvungna att ha på sig heltäckande kläder, med att de är förbjudna att vara i vissa rum som är för män, osv.

Alla extrema muslimhatare räckte upp handen och höll med dem.

Jag kände mig tvungen att lägga upp min egen bild från Fittja Moské. En bild talar mer än tusen ord. Här är jag, på en av mina favorit platser, utan slöja, mitt i rummet där imamen brukar stå, i kortärmad t-tröja. 

Vem vill FEMEN rädda..? Inte mig i alla fall. 

Kampen för kvinnorättigheter kräver kläder på, en bra strategi liksom retorik med stil och innehåll, känsla för tid, rum, omständigheter och sammanhanget.  FEMEN kan börja sin kamp med att ta på sig en behå – gärna en push up behå!  

Källa 1: http://www.rferl.org/content/ukraine-femen-cross-pussy-riot/24679942.html
Källa 2: https://wewastetime.wordpress.com/2013/05/23/may-fascism-rust-in-hell/
Källa 3: http://en.wikipedia.org/wiki/FEMEN
Källa 4: http://www.metatube.com/en/videos/84085/Topless-in-Vatican-FEMEN-strips-against-Catholic-witch-hunt/
Källa 5: http://www.huffingtonpost.com/2013/04/04/international-topless-jihad-day_n_3014943.html

/Ida Dzanovic

Krönikor

Ett slagträ

Gästinlägg av Sarah Delshad

Den muslimska kvinnan och hennes rättigheter — eller som de främlingsfientliga säger: ”en avsaknad av rättigheter” — det skulle vi kunna skriva en bok om. Alla dessa utspel, gång på gång. I samma veva, när jag tänker i dessa banor, undrar jag hur bra koll de har på islam och dess historia av rättigheter för just kvinnor.

Samtidigt tänker jag — varför är dessa främlingsfientliga krafter inte lika intresserade av kvinnans rättigheter inom kristendom och judendom? Varför gång på gång detta tryck mot islam? De tre abrahamitiska religionerna har samma grund, samma tanke och skiljer sig egentligen inte så värst mycket. I dessa tider då det finns en minoritet som driver en tydlig antimuslimsk agenda, lever varje muslimsk kvinna under dubbelt tryck — dels för att hon är muslim, men även för att hon är kvinna. De blir i och med detta ett slagträ. Ett vapen.

Vet de ”islamkritiska” exempelvis att precis som mannen har en klädstil har kvinnan också det, att feminismen faktiskt ligger i att låta kvinnor få klä sig exakt hur de vill? Oavsett form, antal tygbitar och på vilken del av kroppen? Varför anses en kvinna vara fri nog att tvingas exponeras, men ej tillräckligt fri att slippa exponera sin kropp, om det nu är det som kvinnan ifråga vill? Frihet definieras på olika sätt och det mest grundläggande feministiska tänket som existerar är att helt enkelt få låta kvinnor få göra sin egen tolkning av frihet.

Vet de ”islamkritiska” att islam gav kvinnan rättigheter för 1400 år sedan — rättigheter som många länder i västvärlden gav kvinnan för endast 50 år sedan? T.ex. behövde en kvinna i Nordamerika för cirka 50 år sedan sin mans underskrift för att kunna köpa ett hus. Islam gav kvinnan rätt att äga egendom för 1400 år sedan.

Vet de ”islamkritiska” att äktenskap endast får ingås med ömsesidig kärlek och respekt? Så alla som anser att islam ger män rätt att gifta bort kvinnan utan hennes samtycke är ute och cyklar! Visste ni att den kvinnliga omskärelse som sker ute i världen är förbjuden, och inte nämns med ett enda ord i Koranen? Folk som yttrar sig i stil med att islam rättfärdigar denna vedervärdiga handling har väldigt fel… Och visste ni att en kvinna har lika mycket rätt som en man att begära skilsmässa? Islam gav kvinnan rätt till skilsmässa för 1400 år sedan!

Nej, det är mycket de inte vet. Men ändå envisas många att med hjälp av ren okunskap fortsätta framhäva att den muslimska kvinnan inte har en egen röst eller rättigheter.

Gästinlägg av Sarah Delshad, skribent och initiativtagare till muslimska feminister.

Artiklar, Myter

Myt: Svensk halalslakt

Det finns en föreställning om att en röst på SD skulle verka skyddande för djur som slaktas ”Halal”. SD är emot slakt utan bedövning, vilket inte är så kontroversiellt då slakt utan bedövning inte får ske i Sverige idag. Det är något som också djurrättsorganisationer vet om, varför de inte agerar mot svensk halalslakt specifikt (de är emot all slakt).

Djurens rätt skriver:

Halalslakt i Sverige skiljer sig alltså inte djurskyddsmässigt från hur andra djur i Sverige slaktas.

och

Den enda skillnaden mot vanlig slakt är då att en imam utför snittläggningen och säger orden ”I Guds namn”.

— länk

Entrecôte

Jordbruksverket skriver:

Övriga djurskyddsbestämmelser kring slakt om hur drivning, uppstallning, fixering och avblodning får gå till måste naturligtvis också följas vid halalslakt.

— länk

Så för att vara på det klara med det hela. Ingen djurskyddsmässig skillnad finns mellan konventionell slakt och halalslakt i Sverige. De som hävdar detta har fel och är oinformerade. Ser vi på slakt utanför Sverige så gäller andra regler (precis som det gör med allt, inklusive produktion av kläder, annat livsmedel, konsumtionsvaror etc. där det är människor som får lida…).

SD likställer halalslaktat kött med kött från djur som slaktats utan bedövning. Vi vet nu att halalslaktat kött kan komma från djur som fått bedövning. När det sjunkit in så kanske vi kan ta till oss nästa brutala fakta. Omärkt kött kan komma från djur som inte blivit bedövade (precis det som var så vidrigt när det gällde halalslakt). Jag har dock inte hört så många protester om det (från SD-håll, djurrättsorganisationer är, överlag, emot all slakt så det ingår liksom).

Mer information:

”Slakt innebär att ett djur får strupen uppskuren och förblöder till döds. Det är alltså inte någonting som är unikt för så kallad religiös slakt, utan det är på det sättet som alla djur som blir till livsmedel möter döden.”

”Kött från djur som dödats utan bedövning kan vara märkt som ”halal” eller ”kosher” i butikerna, men kött från djur som inte bedövats före slakt kan också säljas omärkt. Samtidigt kan kött som är halalmärkt också komma från djur som har fått bedövning innan slakt.”

”I till exempel Belgien och Frankrike slaktas en mycket stor andel av alla får och nötdjur utan bedövning, och många av dem säljs omärkta till bl a Sverige. Grunden för denna obedövade slakt är rent ekonomisk och inte religiös, trots att det strider mot EU-lagstiftningen om slakt.”

Citaten är något ”snuttifierade”, hela texten hittar du här.

Den som brinner för att djur inte skall lida på grund av religiös och tror på förändring genom SD kan göra lite andra saker:

1. Ingenting. Lagstiftning mot obedövad slakt finns i Sverige och en röst på SD kommer inte att förändra detta. Köper du svenskt kött så skall djuret inte ha blivit slaktat utan bedövning.

2. Verka genom en intresseorganisation som verkar för djurrätt (då går det inte att bara välja bort de djur som skall slaktas enligt religiösa normer). I förlängningen är det rimligt att sluta äta kött, det blir lite overksamt annars. Djurrättsalliansen och Djurens rätt är två men det finns fler.

Så när du hör/ser någon som propagerar för ett förbud mot halalslakt så kan du fråga om de tror att det är någon skillnad mellan halalslakt och konventionell slakt. Nu vet du att det inte är det i Sverige och att märkningen ”halal” inte innebär att djuren inte blivit bedövade innan slakt. Är det ett värnande av djuren som ligger bakom så finns det en enda sak: sluta. äta. kött. Det andra är bara populistiskt.