Magnus Sandelins bok, Jihad i Sverige som kom ut i våras, rekommenderar jag varmt. Det är en av de viktigaste böckerna som getts ut det senaste decenniet. Det är historien om den våldsbejakande islamismen i Sverige, om hur muslimer gett sig iväg från Sverige för att delta i det ”heliga kriget” och sökt sig till GIA,  Al Shabaab och Al Quaida. Det är historien om fruarna till jihadkrigarna, om familjer med barn som flyttar till våldets Pakistan och fattigdomens Somalia, om danskar och svenskar, om konvertiter som blir fanatiker och om jihadistmiljön i Brandbergen utanför Stockholm, med mera…

Magnus Sandelin beskriver boken bäst själv på sin hemsida:

Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken handlar om en ideologisk miljö som verkar i Sverige, och om några av de människor som lockats dit. Jag ställer frågor om orsaker, och undrar varför diskussionen om de här människorna så ofta kommer att handla om ”muslimer” istället för våldsbejakande extremister? Det händer såväl när sverigedemokrater tar islamistiska terrordåd som argument mot invandring, som när opinionsbildare anklagar polis och rättsväsende för islamofobi.

Efter att ha läst boken drar jag genast paralleller till liknande böcker jag läst om nynazistiska miljöer, t.ex. The thing of Darkness, A sociology of the enemy, som jag läser just nu, eller Hélene Lööws bok Nazismen i Sverige 1980 – 1997. Det hade varit intressant att jämföra det ”Jessica” , änkan till en våldsjihadist som sprängde sig i Irak, säger i boken, med de avhoppade fd sambor till nazistiska ledare i Sverige har att säga, till exempel. Likheterna är stora.

Det jag slogs av under läsningen är att det är en sektkänsla över det som berättas i boken. Samma sektkänsla med fiendebilder, gruppsamhörighet, svart/vit världsbild och tron att man själv har svaren och lösningarna på alla frågor som tänkas kan, talar avhoppade nazister ofta om när de beskriver miljöerna i t.ex. Svenska Motståndsrörelsen.

Den svenska radikala nazismen och den svenska radikala islamismen är ungefär lika stora som grupp. SÄPO punktbevakar ca 200 radikala islmalister. Det är ca 200 som utgör kärnan i den radikala nazismen runt t.ex. Svenska Motståndsrörelsen.

Skillnaderna mellan nazismen och den radikala islamismen är, för att vara rakt på sak, att nazisterna är mer socialt isolerade och stigmatiserade än islamisterna är.

Det finns ett nätverk av människor runt islamisterna som antingen inte förstår vad de egentligen gör eller som tonar ner det med att ”de är så religiösa och goda människor”. Ibland får folk som pratar väl om jihadkrig och jihadkrigare, eller som inte vill ta avstånd från dem, en ganska central roll i det religiösa och sociala livet. Det är givetvis avskyvärt! Liknande med sociala medier. När några av de som gillar våldsjihadisterna sprider budskap på sina facebooksidor att ”dö för Allah” är det ofta några som protesterar, inte alla, långt från alla!

Därför behövs Magnus Sandelins bok och därför behövs journalister som Per Gudmundsson.

Men egentligen skulle det behövas mer. Liknelsen med nazisterna är faktiskt ganska talande. Det skulle behövas samma sorts bevakning över vad våldsjihadisterna gör som Expos bevakning över vad nazisterna gör. Det glädjande är att Expo nu meddelat att deras bevakning av våldsjihadisterna ska öka. Det passar bra ihop med deras övriga verksamhetsområden eftersom våldsjihadisterna ofta är rabiat rasistiska mot alla som de ser som ”de otrogna”.

Dessutom hade ett samarbete behövts inledas med de i den muslimska miljön som reagerar mot galenskapen. I boken intervjuas en som protesterar mot Al-shabaab i Göteborg. Jag vet att man i många moskeer gör sitt bästa för att isolera galenpannorna så mycket man bara kan. Det görs mycket, men det görs i det fördolda och utan samordning.

Det viktiga är inte om Expo gör något eller ej, utan ATT det görs. Och det hade varit bra om man bevakat den våldsbejakande islamismen i hela Norden. För samma brist på samordnad bevakning upplever jag finns i Danmark och Norge.

Det är en bra bok! Köp den!

P.S.

Och den vanliga disclaimern till folk som är islamhatare eller våldsjihadist-kramare. Islam är INTE samma sak som våldsbejakande islamism, lika lite som kristendom är samma sak som bombkastarna i IRA på Irland på sin tid.

/Artikeln publicerades först på Frihetssmedjan