Etikettarkiv: brott

Artiklar

Jomshof (SD) kräver ”islamistisk nollvision” – kopplar moskéer till utsatta områden

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof gick i veckan till angrepp mot islam och invandring i ett inlägg på sin Facebooksida, i samband med att polisen publicerat sin nya lista över så kallade utsatta områden. Han lägger skulden för dessa områden på religion och invandring.

I inlägget skriver Jomshof att problemen i dessa områden inte bara handlar om kriminalitet, utan också om islamism och invandring. Han föreslår bland annat att Sverige ska “förbjuda utländsk finansiering av moskéer”, “stänga samtliga moskéer med extremistkopplingar” och “införa en islamistisk nollvision”. Han avslutar med att kräva att inga fler moskéer ska byggas på svensk mark.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella Facebookkonto 251202.

Jomshof kopplar polisens klassificering av utsatta områden till en bredare samhällsanalys där islam och migration utpekas som centrala orsaker.

Han listar fem åtgärder som går långt bortom kriminalpolitik:

  • bekämpa islamismen och införa en “nollvision”,
  • stoppa invandringen från MENA-länderna,
  • skapa en svensk version av den amerikanska myndigheten ICE,
  • öka återvandringen,
  • och införa lojalitetsförklaringar för dem som “är kvar”.

1. Bekämpa islamismen – men Jomshof vill förbjuda moskéer

I flera riksdagsmotioner har Jomshof och andra SD-ledamöter krävt förbud mot utländsk finansiering av moskéer och kontroll av imamer, bland annat i motion 2025/26:566.

Men Jomshofs formulering “inga fler moskéer på svensk mark” saknar motsvarighet i partiets formella motioner.

Ett sådant förbud skulle bryta mot religionsfriheten i regeringsformen (2 kap. 1 §) och Europakonventionen (artikel 9).

Sverige har redan lagar som gör det möjligt att stänga lokaler som används för brottslig verksamhet eller hatpropaganda. Jomshofs krav riktar sig alltså inte mot extremism i sig – utan mot religionsutövning som sådan

2. Stoppa invandringen från MENA

Jomshof har i flera motioner, bland annat 2016/17:762, krävt stopp för invandring från “islamiserade kulturer”. Även om han inte nämner MENA uttryckligen, syftar motionen till samma geografiska område.

Ett geografiskt eller religiöst baserat invandringsstopp skulle strida mot EU:s diskrimineringsförordning och FN:s flyktingkonvention. Polisens och Brå:s egna rapporter visar dessutom att kriminalitet i utsatta områden förklaras av segregation, skolmisslyckanden och ekonomiska klyftor – inte ursprung.

3. “Svensk version av ICE” – vad Jomshof egentligen föreslår

När Jomshof kräver en “svensk motsvarighet till ICE” hänvisar han till den amerikanska myndigheten Immigration and Customs Enforcement – ökänd för massgripanden av papperslösa, inre utlänningskontroller och förvar där även barn hållits inlåsta.

Sverige har redan Gränspolisen och Migrationsverkets återvändandeenhet, som verkställer utvisningar enligt lag. Men dessa är bundna av svenska rättsprinciper: proportionalitet, rätt till juridiskt ombud och förbud mot kollektiv bestraffning.

En “svensk ICE” skulle innebära en särskild tvångsmyndighet med långtgående befogenheter att frihetsberöva och deportera människor utan full rättslig prövning.

Modellen har i USA kritiserats av FN:s kommitté mot rasdiskriminering, Human Rights Watch och Amnesty International för att legitimera rasprofilering. Ett sådant system skulle stå i konflikt med regeringsformens 1 kap. 9 §, där all myndighetsutövning ska präglas av likabehandling och saklighet.

4. Öka återvandringen

SD har länge drivit kravet på ökad “frivillig återvandring”, senast i motion 2025/26:258.

Partiet vill införa ekonomiska incitament för personer att lämna Sverige och har föreslagit att dubbla medborgarskap ska kunna återkallas. Men internationell rätt förbjuder att medborgarskap återkallas på diskriminerande grunder. FN:s konvention om statslöshet (artikel 8) skyddar mot just den typen av tvång.

5. Lojalitetsförklaringar

Ingen riksdagsmotion har föreslagit att invandrare ska svära lojalitetsed, men Jomshof har fört fram tanken i intervjuer och på sociala medier.

Idén skulle strida mot likhetsprincipen i regeringsformen (1 kap. 9 §) och innebär i praktiken att medborgarskap görs villkorat av åsiktsprövning – en modell som förekommit i auktoritära stater, inte i demokratiska rättssystem.

Demokratisk konfliktlinje

Jomshofs fempunktsprogram är inte ett kriminalpolitiskt förslag – det är en ideologisk plattform. Den flyttar fokus från lag och ordning till religiös och etnisk sortering av medborgare.

När en riksdagsledamot med inflytande över rättspolitiken kräver “inga fler moskéer på svensk mark” och en “svensk ICE-myndighet” handlar det inte om trygghet – utan om en statlig modell där vissa människor aldrig fullt ut räknas som svenska.

Myter

Myten om den ”importerade brottsligheten”

Det börjar bli tröttsamt att behöva ta den här diskussionen om och om igen – och lika skrämmande att se hur lite den biter. Trots årtionden av forskning, statistik och historiska fakta upprepas samma påståenden: att brottsligheten i Sverige skulle vara “importerad”, att gängvåldet är “en följd av invandringen”. Det är en berättelse som saknar verklighetsförankring, men som lever vidare eftersom den tjänar ett syfte.

Sverigedemokraterna och deras opinionsmaskineri använder den för att skapa en känsla av hot – och därigenom bana väg för ett mer auktoritärt Sverige, där kontroll, övervakning och misstänkliggörande ersätter tillit och socialt ansvar.

En myt som flyttat fokus från verkligheten

SD:s återkommande påstående att den organiserade kriminaliteten skulle vara ett “importerat problem” låter till en början enkelt och logiskt: “Det fanns inga gängskjutningar förr, alltså måste de ha kommit med invandringen”. Men det är en historiskt falsk och politiskt konstruerad förklaring.

Organiserad kriminalitet har funnits i Sverige långt innan landet blev mångkulturellt – och den har vuxit ur svenska samhällsproblem, inte migration.

Organiserad kriminalitet – äldre än invandringen

Redan under 1920-talets spritförbud blomstrade svensk smuggling. Längs kusterna verkade nätverk av svenska fiskare, åkare och affärsmän som smugglade in alkohol från kontinenten. Det var avancerad logistik, stora pengar och omfattande våld – allt långt innan någon pratade om “invandrarbrottslighet”.

På 1950–70-talet styrdes illegala spelklubbar och svartklubbar i landets storstäder av svenska kriminella nätverk som tog betalt för skydd och ordning. Samtidigt växte MC-gängen fram ur svenska arbetarklassmiljöer – subkulturer som utvecklades till organiserade brottssyndikat.

Med andra ord: Sverige hade organiserad kriminalitet långt innan dagens invandring ens existerade som fenomen.

Gängvåldet i dag – socialt, inte kulturellt

Dagens gängvåld är allvarligt, men dess orsaker är sociala och ekonomiska, inte kulturella. Kriminologer som Jerzy Sarnecki och Ingrid Sahlin visar att gäng uppstår där unga människor saknar framtidstro, jobb och fungerande skolor.

Brottsförebyggande rådets (Brå) analyser visar dessutom att sambandet mellan “utländsk bakgrund” och brott försvinner när man kontrollerar för klass, inkomst och utbildning. Det är alltså fattigdom och marginalisering, inte etnicitet, som förklarar var kriminalitet växer fram.

Och dessa förhållanden är resultatet av svensk politik – beslut om bostäder, arbetsmarknad och utbildning – inte av migrationen i sig.

SD:s berättelse: från orsak till syndabock

SD:s tal om “importerad kriminalitet” är inte ett missförstånd, utan en medveten politisk strategi. Den flyttar skulden från strukturella problem – som ojämlikhet, skolmisslyckanden och bostadssegregation – till “de andra”. Genom att koppla invandring till otrygghet kan partiet sedan kräva hårdare lagar, fler poliser, mer övervakning och inskränkta rättigheter.

Det är en retorik som skapar rädsla, inte lösningar, och som långsamt förskjuter det demokratiska samtalet mot auktoritära reflexer.

Historiska paralleller – samma myt, nya syndabockar

Mönstret är gammalt. På 1930-talet beskylldes romer och resande för “tjuveri och lösdriveri”. På 1970-talet var det finska arbetskraftsinvandrare som påstods stå för “supande och slagsmål”. På 1980-talet talade man om jugoslaver och sydeuropéer som bil- och ficktjuvar. Idag är det unga män med rötter i Mellanöstern eller Afrika som pekas ut.

Det handlar inte om fakta, utan om behovet av en syndabock. När samhället splittras, söker vissa politiska krafter en grupp att skylla på – och använder den för att samla stöd för hårdare kontroll.

Svenska exempel på organiserad kriminalitet

De som fortfarande hävdar att “organiserad brottslighet är något nytt” bör minnas:

  • Spritkungen och smugglingen (1920–30-tal) – svenska nätverk som byggde hela förmögenheter på illegal handel.
  • Svartklubbar och spelverksamhet (1950–70-tal) – inhemska strukturer med våld, utpressning och korruption.
  • MC-gängen (1970–idag) – helsvenska miljöer som utvecklats till internationella brottsnätverk.
  • Bolagsplundringar och momsbedrägerier (1990–2020-tal) – avancerad organiserad ekonomisk brottslighet, ofta med svenska huvudmän.

Detta är alla former av organiserad kriminalitet – och de har en sak gemensamt: De uppstod här, inte “kom hit”.

Slutsats: brottsligheten är svensk – hotet mot demokratin är politiskt

Att fortsätta tala om kriminalitet som något “importerat” är inte bara historielöst – det är farligt. Det underblåser misstänksamhet mellan människor, försvagar tilliten och öppnar dörren för partier som vill styra genom rädsla.

Den verkliga faran är inte att brottsligheten är “utländsk”, utan att den används politiskt för att normalisera hårdare tag, starkare statlig kontroll och ett Sverige där trygghet bara gäller vissa.

Organiserad brottslighet är ett gammalt, svenskt problem.Men att förvandla den till ett verktyg för främlingsfientlig politik – det är den verkligt importerade faran: en auktoritär ideologi med rötter långt utanför demokratins värdegrund.

Källor:

BRÅ: Migration och brott

Jerzy Sarnecki: Introduktion till kriminologi, Volym I och II (Studentlitteratur, 2014)

Lars Korsell (Brå): “Organiserad brottslighet i Sverige” (Liber, 2009)

Krönikor

Tidö: Populism skapar fler brott

Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra:

A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn.

B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?

A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.

B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.

A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.

B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”

A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.

B. Är det inte det som politikerna redan gör?

A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.

B. Vad är alternativet?

A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, I fokus

SD tvingar åklagare att yrka på utvisning

Gästinlägg av Marianne Vox

Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.

Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.

I utredningen SOU 2025:54 – Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet har ett straffvärde över böter. Syftet är att öka antalet utvisningar kraftigt.

Vad föreslås?

Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.

Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.

Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.

Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:

Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.

Rättssäkerhet i fokus

När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.

Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.

Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.

Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.

Källor:

Sverigedemokraternas videoklipp på Facebook

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

Riks: Det ska införas obligatorisk utvisning för fängelsedömda utlänningar

Domstol.se: Utvisning på grund av brott

Artiklar

Tidö: Skärpta straff och sänkt straffålder

1 kommentar

Tidöregeringen har, återigen efter eget huvud, tagit beslut som experter avråder ifrån och som studier och forskning motsäger. Tidö satsar hårt på symbolpolitik för att nå väljare. Forskare, studier, experter och remissinstanser belägger att strängare straff och sänkt straffålder inte minskar kriminaliteten, något som Tidöpartierna verkar vilja tro.

Tidöregeringen har tagit beslut om att straffpåföljder för vissa brott, bl a mord och grova sprängdåd, ska skärpas. Det finns dock ingen evidens för att skärpta straff skulle göra så att kriminaliteten minskar. Det finns däremot risk att det kan ha en kontraproduktiv effekt och öka risken för återfall, särskilt för unga som kan stiga i kriminella nätverk under sin tid i fängelset. Kostnaderna för skärpta straffpåföljder beräknas hamna på 16,3 miljarder kronor, med en ökning av fängelseår på 16 000 per år. Däremot finns det evidens för att sociala insatser, preventiva åtgärder och rehabilitering skulle vara faktorer som leder till minskad kriminalitet.

Tidöregeringen har tagit beslut om en sänkning av straffåldern till 13 år. Åtgärden ska gälla under en femårsperiod. Man har också aviserat att man kommer att möjliggöra för polisen att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Ungdomsrabatten kommer att ”minskas kraftigt” och ungdomsfängelser kommer i viss utsträckning att ersätta nuvarande SiS-hem. Sänkt straffålder har visat sig vara kontraproduktivt och kan istället leda till ökad kriminalitet. Gäng kommer att rekrytera ännu yngre barn. Sänkt straffålder kan strida mot Barnkonventionen och kan visa sig vara kontraproduktiv och riskerar att stigmatisera barn. Effektiviteten av sänkt straffålder ifrågasätts av kritiker, som menar att strängare straff sällan förebygger brottslighet på lång sikt och att rehabilitering är en viktigare insats för att minska återfall.

Tidöregeringen bedriver signalpolitik. De stiftar lagar och genomför reformer som inte har evidens, kritiseras av experter och egna utredare, samt motsägs av forskning och studier. Framför allt är det på områdena kriminal- och migrationspolitik som dessa ogenomtänkta och omotiverade beslut tas.

Lästips:

SVT: Utredning föreslår skärpta straff för ett 50-tal brott

Lunds universitet: Inget stöd i forskningen för hårdare straff

TF Kriminalvård: Hårdare tag mot unga

SVT: Tidöpartierna: Sänk straffbarhetsåldern till 13 år

Aftonbladet: Utredning: Sänk straffmyndighetsåldern

Stockholms universitet: Kontraproduktivt med sänkt straffålder

Expressen: Sågar sänkt straffålder blundar för orsakerna

Artiklar

Skev debatt skapar oro och otrygghet

1 kommentar

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.

Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?

Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.

Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.

Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.

Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.

Källa:

BRÅ: Nationella trygghetsundersökningen 2025

Lästips:

Motargument: Oro är inte fakta

I fokus

Skrämselpropaganda skapar oro och otrygghet

I en debattartikel i SD:s propagandaorgan Samnytt lyfter två sverigedemokrater att otryggheten har ökat med 100 % de senaste 10 åren. Det stämmer förvisso, men det de inte nämner är att brottsnivåerna under samma tidsperiod inte har ökat. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med fakta, dvs att den faktiska brottsutsattheten är oförändrad, beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.

Ted Nyberg (SD Oskarshamn) och Mattias Bäckström Johansson (partisekreterare och riksdagsledamot) analyserar den nationella trygghetsundersökningen (NTU) som nyligen presenterades av Brå (Brottsförebyggande rådet). De väljer i sin analys att fokusera enbart på att upplevd oro och känsla av otrygghet ökat med 100 % den senaste 10-årsperioden, men utelämnar att brottsnivåerna inte har ökat. Uppgiften om att brottsnivåerna är desamma går inte i linje med den symbolpolitik som kännetecknar framför allt Sverigedemokraternas populistiska propaganda.

Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott.

I debattartikeln använder Nyberg och Bäckström Johansson sin egen förklaringsmodell till varför oron och otryggheten har ökat: Föga förvånande är det migrationen som, enligt deras uppfattning, skulle vara anledningen. Om vi dristar oss till att göra en mer saklig analys av trygghetsundersökningen än vad dessa herrar gör, så finner vi att det är något annat som egentligen orsakar oro och otrygghet.

Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare? Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.

Folks oro och otrygghet ska tas på allvar, men det är folkvalda politiker och media som bär det yttersta ansvaret för att känslan inte är i synk med faktan. Politiker som står för stram kriminal- och migrationspolitik drar fördelar av att den upplevda oron och känslan av otrygghet är hög. Även media förmedlar en skev bild av hur det faktiskt ser ut vad gäller kriminaliteten i Sverige. Narrativet är att kriminaliteten skulle öka, men det är ett falskt narrativ. Fakta är att kriminaliteten ligger på samma nivåer som för 10 år sedan.

Skrämselpropagandan får direkta konsekvenser för invånarna, då rädslan att utsättas för brott påverkar hur vi vågar röra oss i samhället. Oro och otrygghet är förutsättningar för att SD, och deras samarbetspartier, ska kunna motivera sina ogenomtänkta förändringar i form av nya lagar och reformer på områdena kriminalitet och migration. Att ersätta verklighetsgrundade förändringar med signal- och symbolpolitik är ren och skär populism.

Länk till debattartikeln ”SD: Otryggheten har ökat med 100% sedan 2014 – men nu vänder det” (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Källa:

BRÅ: Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2025

satir

Tidö: Statlig övervakning av barn

Gästinlägg av Sverigeakrobaterna

Från och med 1 oktober 2025 får barn avlyssnas, kameraövervakas och utsättas för hemlig dataavläsning, alltså övervakning av mobiler med statliga spionprogram. Barn kan övervakas även om de inte är misstänkta för brott. Kommunikationen mellan föräldrar och barn får också övervakas. Det finns ingen nedre åldersgräns.

Är det inte underbart att vi äntligen kommit hem till den fria världen? Om det här med avlyssning av barn utan brottsmisstande känns otyrggt och ofritt eller påminner dig om Orwells 1984, Stalins Sovjet , Stasi i Östtyskland eller något annat dystopiskt övervaknings- och angiverisamhälle, skicka i så fall ditt personnummer till hemliga statspolisen, så att vi kan skriva upp dig på listorna för kommande utrensningar.

#gunnarströmmer #tidö #avlyssning #hemligatvångsmedel #barn #utanbrottsmisstanke #spionprogram #fascism #svpol #satir #denfriavärlden

Källa:

Regeringen: Hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år – lagändringar träder i kraft

I fokus

Är det en grundlagsskyddad ”rätt” att vara med i kriminella gäng?

Ja, indirekt. Sveriges grundlag (Regeringsformen 2 kap. 1 §) skyddar föreningsfriheten, dvs. rätten att gå samman med andra. Detta gäller även om en förening eller grupp sysslar med brottslighet. Däremot är det förstås inte lagligt att begå brott. Det är alltså inte ”tillåtet att vara kriminell” – men medlemskap i en grupp kan i sig inte förbjudas utan grundlagsändring.

Det är detta Sverigedemokraterna syftar på när de talar om en ”rätt” att delta i gäng. Men de formulerar det vilseledande – som om det vore en aktiv rättighet att ägna sig åt brott, vilket är fel.

Skärmdump från SD:s officiella Facebookkonto 250928.
Vad vill SD göra?

I motion 2021/22:4309 skriver Tobias Andersson (SD) m fl:

  • SD vill att en parlamentarisk kommitté utreder en ändring av föreningsfriheten.
  • De föreslår att deltagande i eller samröre med kriminella organisationer kriminaliseras, på samma sätt som man tidigare gjort för terroristorganisationer.
  • De lyfter att dagens lagstiftning mot terror inte går att kopiera rakt av – t ex för att man annars riskerar absurda situationer (som att en pizzeria som serverar mat till gängmedlemmar skulle kunna dömas). (Källa: Riksdagen.se)
Risker och problem
  • Godtycke: Vem bestämmer vad som är ett ”kriminellt gäng”? Polisen har listor, men dessa är inte juridiskt prövade. Att basera domar på detta skulle öppna för rättsosäkerhet.
  • Grundlagsändring krävs: Att inskränka föreningsfriheten är en mycket långtgående åtgärd, och historiskt sett har sådana begränsningar ofta använts för att tysta politiska motståndare.
  • Historisk parallell: Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 inleddes just med förbud mot vissa organisationer och partier. Det började med kommunister, men kom snart att gälla alla oppositionella. Därför har svensk grundlag varit mycket restriktiv med inskränkningar i föreningsfriheten.

SD har rätt i att det inte är ett brott i sig att bara vara med i ett gäng – eftersom föreningsfriheten är grundlagsskyddad. Men deras formulering om en ”rätt att delta i kriminella gäng” är vilseledande. Grundlagsskyddet handlar inte om att legitimera brott, utan om att värna demokratin mot just den typ av godtyckliga förbud som historiskt använts för att slå mot oppositionella. Därför är risken reell att den typ av lagstiftning SD vill införa skulle leda till rättsosäkra processer, godtyckliga bedömningar och i förlängningen domar mot människor som inte har begått några brott.

Källor:

Länk till inlägget på SD:s officiella Facebookkonto

Riksdagen: Motion 2021/22:4309

I fokus

Tidö: ”Hatbrott mot svenskar”

Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.

En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:

”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)

Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.

Utbyggnad av tvångsmedel

Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:

”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)

Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.

Försvagade skyddsmekanismer

Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:

”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)

I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.

En obalanserad rättsstat

Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:

  • Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
  • Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
  • Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.

Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.

Demokratins långsamma förskjutning

Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:

  • Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
  • Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
  • Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
  • Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.

Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.

Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.

Källor:

Regeringen: Budgetpropositionen för 2026

Regeringen: Utgiftsområde 4 Rättsväsende