Om man kikar på konspirationsteorier ser man att de baserar sig på två huvudelement. Det ena är vad man kan kalla ”avvikelser från det normala”, och det andra är det som på engelska kallas ”connect the dots”, hitta kopplingar. Jag ska i två artiklar visa exempel på detta. Först ut ”avvikelser från det normala”.

Att hitta avvikelser är en central del av den vetenskapliga metoden. Du har en teori. Du testar den och hittar avvikelser och bygger upp en ny teori där avvikelserna inte blir egendomliga avvikelser utan passar in i systemet, kort och gott. Om vi inte hittar avvikelser i våra nuvarande teorier om världen, så har vi ingen vetenskap.

Men när man hittar en sådan avvikelse, en s k singularitet, måste man alltid först pröva allt för att se om den inte kan förklaras med de rådande teorierna.

Journalistik grundas också mycket på att hitta det avvikande. Lundin Oil vill in i Etiopien. Det avvikande är rapporter om folkmord från området. Då granskar man det. Men man gör det ur alla vinklar, även ur Etiopiens regerings synvinkel. Eller så man hittar en företagsledare med falsk doktorshatt.

Ideologin

Konspirationsteorierna tar det avvikande och blåser upp det, UTAN att gå vidare och granska alla vinklar för att se om förklaring finns. Ibland för att man inte förmår det, ibland på grund av självbedrägerier, ibland på grund av lögn. Men oftast är det på grund av ideologi. Det passar vår världsbild.

Vi söker nämligen efter det som passar vår världsbild, så kallad Confirmation Bias.

Många av de som är med om en olycka, och som tror på Gud, antar ganska ofta att det var ”Gud som räddade livet på mig”. Soldater i krig som inte blir skjutna kan ”tacka Gud” för det. Cancerpatienter som inte dör, trots att det är hög dödlighet för personer med den formen av cancer, kan också ”tacka Gud” för det. Det är något som förklarar att de lever och det passar in i deras världsbild. ”Jag lever, Gud bestämmer över liv och död. Gud räddade mig”.

Det som inte passar in i den förklaringsmodellen – ”jaha, så Gud brydde sig inte om de andra som dog?” – det viftas oftast bort som irrelevant. Den överlevande har ju bevis. HEN överlevde ju!

Den som betraktar hela Apolloprogrammet (då vi skickade människor till månen) som en bluff, har också en ideologi. Ideologin kan ibland vara så enkel som att ”överheten bedrar oss”. Därför kan vissa ha lättare för att betrakta alla av de bildbevis tagna under besöken på månen som: ”hoax, bluff!!!”.

Intresset för att försöka söka efter andra vinklar saknas. För att göra det måste man vara nyfiken och vilja söka andra olika alternativa förklaringar på den avvikelse man noterar.

Propaganda eller självbedrägerier

Dilemmat är att man inte alltid vet anledningen till varför någon gör på det viset, som jag beskriver.

Att använda avvikelser för att bekräfta en världsbild är något som ofta beror på självbedrägerier. Men även ofta på medveten lögn och propaganda. Ibland på en kombination av lögner och propaganda.

När är det medveten lögn? När är det självbedrägeri? Svårt att säga.

Exempel 1: Rebecca Weidmo Uvell

Ett praktexempel på denna metod fick vi nyligen i Rebecca Weidmo Uvells blogg. Uvell är krönikör på Borås Tidning och Dagens Samhälle.

Uvell har, av något skäl, skjutit in sig på att sänka bostadsministern Mehmet Kaplan (Mp).  Hennes grundantagande, den ideologiska grunden, är lite oklar: troligen går det ut på att Kaplan är, per definition, islamist, och därför misstänkt per definition.

Hon söker inte bevis för detta i vad Kaplan säger och gör utan i att hitta avvikelser. Och avvikelser går det att hitta hos alla människor, överallt, alltid.

* Hon söker på Kaplans kalendarium och hittar få inskrivna saker. Det blåser hon upp. Utan att nämna att de flesta ministrarna hade lika få uppskrivna saker i sin offentliga kalender i oktober. (Kolla här!) Hon tar en avvikelse som gäller för alla ministrar. Men hon berättar inte att det gäller för alla (eller har inte kollat det) och får det att se konstigt ut.

* Hon gör en stor sak av att Kaplan besöker Kina mitt under regeringskris och bostadskris. Det verkar onekligen konstigt att en bostadsminister besöker internationella designkonferenser… om man inte vet att det är bostadsministerns ansvarsområde. Om man underlåter att nämna det kan man få det att verka vara något avvikande och konstigt som kan passa in i den ”stora konspiration” man kanske vill frammana bilden av.

* Hon använder ett liknande exempel med ett besök i Bryssel. Anledningen till besöket visar sig vara en konferens om telekommunikation. Bara det att Kaplan ÄR minister för telekommunikationer och ska naturligtvis delta på sådana konferenser. Men visst om man bara tror han är bostadsminister så låter det givetvis lika konstigt som att han skulle delta i en designkonferens.

Så kan jag fortsätta. Men det mest avslöjande är inlägget ”Statsråd på vift”. Lägg märke till metoden. Tankegången går så här: Kaplan är i Turkiet på tjänsteresa. Kaplan tog 12 timmar för att träffa släkt och vänner under den resan (troligen utanför tjänsten, får man förmoda, men kanske delvis på betald arbetstid). Det var sekretess-stämplat = BEVIS för den stora konspirationen.

Jo, att Mehmet Kaplan, som alltså blev utsedd till bostadsminister bara 6 veckor tidigare, passar på att ta en dags SEMESTER i Ankara. På en officiell resa när han representerar Sverige väljer han att lägga 12-24 timmar (oklart, eftersom kvällen också är sekretessmärkt) på att ”träffa släktingar”.

Det låter mystiskt. Men om man kollar alla ministrars, och alla stora företagsledares, tjänsteresor så ser man att det snarast är regel än undantag att när man åker tjänsteresa till ett annat land så passar man på att träffa lite vänner och släkt man har där också. (Jag är ganska säker på att Uvell gärna lunchar med vänner då hon har tjänsteresor i Sverige, kanske samtalet blir så intressant att det tar lite av arbetstiden.) Dessutom brukar det vara REGEL att hemligstämpla adresserna, och namnen, till de privatpersoner ministrar då träffar. När statsminister Stefan Löfvén besöker sin mamma skickar man inte ut information om mammans adress.

Det är mystiskt endast så länge man inte vet att även Carl Bildt, Stefan Löfvén och Uvell träffar vänner på tjänsteresor. Men bortser man ifrån det, och väljer att kombinera det med alla andra anekdotiska indicier man betraktar som ”konstigheter”, kan minsta detalj bli till någon sorts ”bevisning”.

Lägg märke till likheter och paralleller med andra myter. Endast de som väljer att tro på det som verkar vara den enklaste förklaringen, kommer att försöka påstå att alla andra alternativa förklaringsmodeller är mystiska.

Sven Anér och hotellräkningen

Ett annars ganska klassiskt exempel på denna metod är hur journalisten Sven Anér hanterar Palmemordet. Sven Anér menar nämligen att polischefen Hans Holmér låg bakom mordet eller var delaktig.

Om man läser hans böcker ser man att det första beviset för detta var att Holmér inte skötte utcheckningen från hotellet som han skulle. Han var på resa, på väg upp till fjällen och övernattade på hotell i Borlänge på vägen. Han fick besked om mordet och åkte då givetvis snabbt och hastigt ner till Stockholm. Det var hans plikt. Tänk på att när Holmér fick beskedet så visste man ännu inte om Sverige var i krig, om det var statskupp eller om det ”bara” var ett mord.

Så här skriver Sven Anér i Cover Up: Palmemordet:

Den 26 maj 1988 kontaktar Anér receptionschefen Maj Lundén på hotell Scandic och frågar om Hans Holmér bott på hotellet den 28/2 – 1/3 1986. Hennes svar kommer dagen efter: Nej, vi har inga hotellhandlingar som visar att Holmér skulle ha bott på hotellet den här natten. Istället för liggare har vi kopior av hotellräkningarna, införda i kronologisk ordning. Där finns Holmér inte med. Han har inte bott på hotellet den natten

Holmér betalade alltså inte räkningen innan han stack tillbaka till Stockholm. Misstänkt? Konspiration?

Personligen hade jag ansett det mer egendomligt om polischefen i Stockholm hade haft tid att betala räkningen innan han stack från hotellet, när man misstänker krig eller statskupp.

Charlie Hebdo och det kvarglömda ID:t

Idag sprids konspirationsteorier om attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Googla på Paris Shooting Hoax, så ser ni. Vi kan ta denna som exempel.

”Ingen trafik” på bilderna… Nej, när det skjuts brukar trafiken stanna. Polisen backar när de beskjuts av kraftiga vapen. Inga häftiga hollywoodeffekter syns då de skjuter mot polisbilen. Personer ur Charlie Hebdos redaktion har skyddsvästar på sig uppe på taket (något de skaffat till alla sedan tidigare hot). Det syns springande poliser på gatan (!) och massmedia har kortat en video i inslaget. MYSTISKT!?

Och givetvis antas Mossad ligga bakom det i videon ovan. Judarna utses, som vanligt, till syndabockar som vanligt.

Vi kan se samma tillvägagångssätt i denna artikel. Att vanlig polis tvekade att attackera mördare med tunga vapen och skydd ses som konstigt. Att en polis petar sig i näsan. Att inga hollywoodeffekter syns då en polis skjuts. Och Rotschild och sionisterna ligger bakom allt igen, som vanligt…

Annars är det terroristernas ID-handlingar som man oftast fokuserar på. Det har ni säkert också funderat över. Jag tyckte också det var konstigt först. Här agerar de som proffs och glömmer sina ID-handlingar i bilen. Misstänkt? Konstigt? (Lägg märke till att judarna även här är måltavla!)

Nej, inte om man vet att de såg sig som jihadister som visste att de skulle dö. Självmordsbombare från Hamas och terrorister från Al-Qaida och liknande har ofta (men inte alltid) lämnat filmer och brev och annat efter sig så att man kan identifiera dem. Den svenska misslyckade självmordsbombaren Taimour Abdulwahab gjorde det. Hamas-terrorister som sprängde barn i luften i Israel brukade göra så. Här är ett sådant exempel. Här har vi ett australiskt exempel.

Kontext och satir

Sett i sin kontext är det inte konstigt att man efterlämnar ett ID om man är jihadist, eller att vanlig polis tvekar att gå fram till tungt beväpnade terrorister, eller att Hans Holmér inte prioriterar att hinna betala räkningen när han tror Sverige kan ha invaderats av ryssen, eller att Mehmet Kaplan besöker släkt och vänner när han ändå är i Turkiet.

Sett i sin kontext är det väl snarast tvärtom. Vore det inte EXTREMT märkligt om Hans Holmér vid misstanke att landet invaderats skulle betala hotellräkningen innan han stack till Stockholm? Eller vore det inte extremt märkligt om Mehmet Kaplan INTE besökte sin släkt i Turkiet när han ändå var där på tjänsteresa?

Kontext är A och O, vare sig vi pratar politik, vetenskap eller filosofi. Eller om vi pratar om satir.

Ja, jag ska avsluta med att nämna lite om satir. Folk har en förmåga att försöka tolka satir och konst nuförtiden utan att bry sig ett smack om kontexten. Exempelvis drar man upp Charlie Hebdos teckningar och tolkar dem med alla möjliga och omöjliga glasögon utan att bry sig ett smack om kontexten. Som i exemplet med bilden på en minister som apa. Eller bilden på invandrarkvinnorna som är gravida.

Inte alla bryr sig om den lilla, lilla detaljen: KONTEXT.

Kontexten av bilden på ministern som en apa är Nationella Frontens symbol. Och att det driver med fördomar som många inom Nationella Fronten bär på. Kontexten av bilden på gravida kvinnor är att det driver med Nationella Frontens syn att alla invandrarkvinnor är parasiter.

Charlie Hebdo har alltid häcklat Nationella Frontens rasism.

Visste du inte det? Nej, det som inte passar in i världsbilden är det lätt att man bortser ifrån. Du trodde kanske att det var nån slags elaka rasister på den tidskriften som står Nationella Fronten nära?

Så viktigt är det med kontext och att försöka sätta in avvikelser i sammanhang.

Till sist

Den gemensamma nämnaren för alla dessa ovanstående exempel är att man inte tar något som ser ut som en avvikelse från det man anser är ”normalt” och istället lättare tar det som ”bevis” för den världsbild man har.

Så gör vi alla, i större eller mindre utsträckning. Det är på ett sätt ganska mänskligt. Vi litar oftast på de som står oss nära. Vi reagerar med misstänksamhet på det vi inte är helt bekanta med.

Misstänker man att ens partner är otrogen eller att ens barn smygsuper eller snattar så är det lätt att man reagerar på samma sätt. Ens son beter sig onormalt nån dag och man misstänker att det är bevis för… ja, för det man misstänker.

Som en vän till mig vars dotter gjorde läxan extra flitigt en dag och föräldrarna misstänkte fuffens. Vad hade hon gjort? Supit? Slagit sönder något hemma? Stulit? OK, det var saker på G. Hon var nyknullad, för att prata ren svenska. Hon var en aning kär, för att prata lite mer rumsren svenska. Hon dejtade en pojke som tog studierna på allvar och som hade bra betyg – En svärmorsdröm. Hennes studieresultat förbättrades. Föräldrarna behövde inte oroa sig mer. Tack och lov lät de inte sin syn på världen (sin ideologi) styra och tolkade inte någon av ”avvikelserna” fel. De skällde inte ut henne och de skuldbelade henne inte. De lät henne vara nyknullad, kär och glad och vann på det!

Tänk om fler hade använt den metoden i journalistiken, vetenskapen och politiken!

Så ibland kan det vara nya saker som skett då man ser en avvikelse.

Så sök gärna efter avvikelser. Avvikelserna är nyckeln till journalistik och vetenskap. Men sätt dem i en kontext och våga ta dig ur dina egna ideologiska ramar för att göra det. Sök andras åsikter. Läs vad andra anser om det som sker. Finns andra förklaringar? Finns det sådant som gör bilden mer komplex? Hur ser det normalt sett ut? Hur gör andra? Vad har skett vid andra tillfällen?

Alltså kritiskt tänkande…