Det är en norm i vår kultur att hantera vardagens vansinne genom undvikande och flykt. Samtidigt längtar och söker vi efter kontakt. Den motsägelsen riskerar att förstöra oss.
En kultur av flykt
Stress, oro och vardagskrav bemöts med distraktioner som sociala medier, shopping, alkohol, arbete och enkelt konsumerad underhållning. Men det vi undviker är det vi behöver mest – mänsklig närhet och samhörighet.
Vi lever i en tid där ytliga lösningar applåderas, medan de djupa problemen lämnas olösta och svåra att prata om. Det gör oss existentiellt sårbara. Vi gruvar oss för de frågor som gör oss till det vi är – människor.
Digitala plåster på själen
I stället för att ringa en vän scrollar vi i timmar. Sociala medier och streaming blir en konstgjord närhet, men lämnar oss mer tomma än innan. Vad fick jag ut av scrollandet innan jag somnade? Minns jag det ens dagen efter vad jag la min tid på?
Arbete som flykt
Den svenska arbetskulturen premierar ständig prestation. Övertid, tillgänglighet och ett evigt tempo blir en ursäkt för att slippa konfrontera ensamhet och oro. Vi lever i väntan på ett framtida lugn och lycka som kanske aldrig infinner sig. För vem anstränger vi oss så mycket?
Umgänge utan närhet
Alkohol och ytliga aktiviteter ersätter djupa samtal. Man kan vara social – och ändå ensam. Vi tvingar fram sociala tillfällen och dämpar oss själva för att stå ut med det. Varför har vi inte fler meningsfulla möten istället?
Konsumtion som bedövning
Shopping, resor och statusgrejer säljs in som lycka. Det används för bekräftelse – helst i sociala medier – där till och med åsikter och plattityder proklameras som en vara som ska ge oss status och därmed uppskattning och bekräftelse. Från vilka då? I många fall främlingar vi aldrig kommer veta vilka de är egentligen. Det skapar en oro och ångest – både hos oss själva och hos dem som inte kan eller vill leva likadant eller lyckas hänga med i de senaste trenderna.
Rädsla för konflikter
Vi undviker svåra samtal i familj, på jobbet och i vänskaper för att “hålla fred”. Meningsskiljaktigheter ses som ett problem snarare än en förutsättning för gemensam utveckling. Resultatet blir distans i stället för närhet. Öppenhet uppmuntras i teorin, men stigmatiseras i praktiken. Ingen vill behöva ta intryck av andras problem. Det stör vår hårt konstruerade och konstgjorda mentala stabilitet. Det är för drygt att orka bry sig i allt som händer. Trots det är det negativa saker som får mest uppmärksamhet – för vi kan relatera – men positiva saker är vi misstänksamma emot. Kom inte här och var för nöjd med dig själv!
Kroppen som projekt
Gym, dieter och wellness blir en uppvisning snarare än omsorg. Kroppsfixeringen förstärks av medier och appar som reducerar människor till ett filtrerat yttre och gallring av våra medmänniskor. En swipe dit eller hit. Det reducerar människovärdet till vad de kan tillfredsställa oss själva. Är det vad vi är för varandra?
Ett samhälle som gör oss sjuka
Vi lever i ett land där hälften av hushållen är ensamhushåll. Där misstro, konkurrens och statusjakt ersätter trygghet och gemenskap. Den som inte är snygg och framgångsrik riskerar att sorteras bort i den hårda sociala hierarkin., kanske av så banala skäl som en profilbild som ogillas eller att personen väckte en känsla av att du behöver ifrågasätta dig själv. Inte kan du kapitulera för andra i den hårda konkurrensen för bekräftelse.
Konsekvensen är utmattning, depression, social ensamhet, ett existentiellt utarmat samhälle och en kultur som undergräver både jämlikhet och rättvisa, men också mellanmänsklig respekt och omtanke om varandra. Ett samhälle som premierar de hårda villkoren och förkastar den empatiska närhet vi alla behöver.
Varför är vi rädda för varandra?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 