”Politisk aktivism” i skolan

I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.

En av hennes punkter är:

”Bort med alla politiska aktivister inom skolan. Vänsterliberala krafter hjärntvättar våra barn och unga. Kanske lättare sagt än gjort, men genom tydligare riktlinjer och en ny läroplan kan detta troligen åtgärdas. Skolan måste också bli en tryggare plats för barn och unga. Ge lärarna större befogenheter att stävja bråk och oro. En lärare ska inte behöva frukta repressalier från samhället när denne ser till att det blir tyst i klassen. Det är inte de stökiga eleverna som ska ange tonen. Här måste vuxenvärlden steppa in och ta kontrollen.”

Svar: Det är oklart vad Katerina Janouch menar med ”Vänsterliberala krafter hjärntvättar våra barn och unga.” Hennes förslag om ökad trygghet och studiero i svenska skolor är välkomna, även om såväl läroplan som skollagstiftning ger stort utrymme för att skapa trygghet och stoppa våld i skolor. Bristen ligger snarare i vilja, mod och organisation hos alla berörda myndigheter.

Tema bidrag: Underhållsstöd

Artiklar om bidrag till invandrare blir de mest lästa av allt som publiceras på Motargument. All info om till exempel barnbidrag är offentligt lättillgänglig information, och enkel att hitta hos våra myndigheter.


Underhållsstöd är ersättning en förälder som inte lever ihop med barnets andra förälder kan få, och den andra föräldern inte betalar underhållsbidrag – antingen helt, ett lägre belopp eller inte betalar i tid.

För att få underhållsstöd ska man ha vårdnaden av barnet och vara folkbokförd på samma adress i Sverige. Barnet ska också vara under 18 år, men i vissa undantagsfall kan man ansöka om förlängt underhållsstöd. Detta är möjligt till exempel om barnet studerar heltid i grundskole- eller gymnasienivå.

Ingen person får enligt svensk lag diskrimineras i handläggnings- eller beslutsprocessen i våra myndigheter. Den sökandes religion, eller vilket land dennes föräldrar växte upp i har ingen som helst inverkan på hur många kronor de kan få i föräldrapenning.

Mer läsning hos Försäkringskassan:

Fakta till nyanlända

Lista över vilka krav som behöver uppfyllas för att kunna få ersättningar

Tema bidrag: Föräldrapenning

Artiklar om bidrag till invandrare blir de mest lästa av allt som publiceras på Motargument. All info om till exempel barnbidrag är offentligt lättillgänglig information, och enkel att hitta hos våra myndigheter.


Föräldrapenning är en ersättning föräldrar får för att vara hemma och ta hand om barn istället för att arbeta eller studera. Ersättningen täcker max 480 dagar för varje barn.

För att kunna få föräldrapenning ska man vara försäkrad i Sverige, och barnet ska även bo i Sverige (eller inom EU/EES eller i Schweiz). Föräldrapenning kan man ansöka om då man har vårdnaden av barn upp till max 12 års ålder, och vårdnadshavaren inte arbetar, studerar eller söker arbete under tiden.

Ingen person får enligt svensk lag diskrimineras i handläggnings- eller beslutsprocessen i våra myndigheter. Den sökandes religion, eller vilket land dennes föräldrar växte upp i har ingen som helst inverkan på hur många kronor de kan få i föräldrapenning.

Mer läsning hos Försäkringskassan:

Fakta till nyanlända

Lista över vilka krav som behöver uppfyllas för att kunna få ersättningar

Mock thy neighbour?

Jag tittar på första säsongen av dokumentärserien Hate thy neighbour (Viceland) från 2017. Stå-upp-komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.


Det är på ett sätt insikts-skapande. De representanter för organisationerna som Maddix träffar är för det mesta väldigt öppna om sina ställningstaganden och överlag försöker de förklara ärligt för honom hur de kommit fram till sina slutsatser. Och det som slår en när man sett ett par avsnitt är förstås att alla har hatet gemensamt. Hat och att de bygger sina ställningstaganden på svepande påståenden om olika folkgrupper: muslimer, vita, ryssar, invandrare, judar o s v. Men det är bara ursäkter. Vad som driver dem är Hatet. Och det spännande är att bara man lyckas se förbi deras hat (utan att för den skull acceptera det), vilket Maddix på något sätt klarar, avtecknar sig plötsligt individer på skärmen; och de framstår dessutom som lite sympatiska – fast på det där knepiga ”han är ändå rätt gullig när han försöker förneka Förintelsen”-sättet.

Det uppstår en helt enkelt angenäm dissonans, som när t ex nationalsocialisten i första avsnittet flaggar med en svastika och lär barnen heila, men samtidigt är en jättetrevlig snubbe som vill väl (nåja) – och som ortens präst tycker synd om, eftersom han hamnat så fel i livet. Eller de högerextrema fotbollshuliganerna i Ukraina, som egentligen bara vill att Putin ska ge fan i deras land (men passar på att jaga invandrare och homosexuella när de ändå håller på). Och Fredrik Hagberg i NU, som å ena sidan hyllar rasistiskt och nationalistiskt drivna mördare/terrorister som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, men å andra sidan gillar att bygga kojor i skogen och vars enda egentliga svaghet tycks vara att han är lite för rädd för människor som ser ut och beter sig lite annorlunda än han själv.

Jag gillar det. Att Maddix lyckas lyfta fram de här mänskliga (och ibland märkliga) sidorna hos individer man annars bara uppfattar som ondskefulla stereotyper: rasistmonster. Programmet tycks lita på att även om de här personerna/grupperna ges utrymme att själva sätta ord på vad som driver dem och vad de vill uppnå, så finns det ändå ingen risk att någon verkligen är så dum att hen tänker att ”ja, det låter ju rimligt att hata alla vita eftersom det var vita män som kontrollerade slavhandeln i Nordamerika” eller ”jag har inte tänkt på att Storbritannien styrs i hemlighet av muslimer, men så måste det ju vara!

Även jag tror – om jag ska vara ärlig – att det krävs mer än att få de här påståendena utkastade genom TV:n för att man ska anpassa sig kognitivt och perceptuellt till någon av de alternativa verklighetsbeskrivningarna. Det är en resa, helt enkelt. Och man behöver få några knuffar i ryggen för att komma ända fram.

Men,” undrar nu vän av ordning, ”finns det inte en risk att det här programmet, just genom att ge dessa människor utrymme, blir en av de där knuffarna du skriver om?

Ja, det finns en risk. Men den utgörs inte så mycket av det utrymme de ges eller av Maddix ganska sköna intervjustil, som får honom inbjuden att delta vid svastika-bränning(!) på KKK-territorium, camping med Nordisk Ungdom och andra bisarra grejer som är få andra granskare förunnat, och trots att de han intervjuar mycket väl vet/förstår att han inte håller med dem. Istället tror jag risken dyker upp när Maddix helt enkelt river ner varenda liten smula av förtroende han fått genom att i det färdiga programmet varva intervjuerna/det dokumentära materialet med ett stå-upp-material där han utgår från sina upplevelser och gång på gång hånar de människor som öppnat sig för honom, som att de är helt dumma i huvudet.

Det är rätt centralt för programidén och Maddix är komiker. Men ändå… När han lyckats komma en övertygad nationalsocialist så nära att han blir hembjuden till dennes hus, får träffa och leka med hans barn, till och med får den här killen att berätta hur han inte längre har kontakt med sin övriga familj och att han haft ett tidigare förhållande med en mörkhyad kvinna, med vilken han har barn (som han inte har någon kontakt med) – varför väljer Maddix då att belöna det här förtroendet genom att skratta åt honom bakom hans rygg? Vad tillför det, mer än att Maddix framstår som en klassisk mobbar-typ? Var hamnar sympatin från den del av TV-tittarna som är genuint intresserade av att försöka se människan bakom ideologin/rasistmonstermasken? Människan som – om hen ges rätt förutsättningar – är en varelse med potential att förändras?

Jag blir faktiskt lite förbannad på Maddix och besviken på programmet, som trots allt har/hade potential att bli så mycket bättre.

Så när han i slutet av första säsongen äntligen(?) konfronteras av en medlem i EDL och är nära att få stryk blir jag nästan glad. Inte för att jag förespråkar våld eller så, men just för att jag inte vill att han ska kunna utnyttja de här människorna utan vidare. De utnyttjas redan på grund av att de inte kunnat hantera att livet inte blev som de föreställde sig (nationalsocialisten i avsnitt ett), eller att det blev just som de föreställde sig (de svarta separatisterna i avsnitt två), eller att de är så rädda för det främmande och avvikande att de reagerar med blint hat (Nordisk Ungdom och English Defence League).

Nej, jag är inte besviken eftersom jag hoppades på någon slags feelgood-produktion där Maddix reser runt och omvänder människor från hat till kärlek. Jag är besviken för att han hånar den lilla kärlek de har kvar.

Jag köper helt enkelt inte tanken på att ”mock thy neighbour” är en särskilt mycket bättre inställning än ”hate thy neighbour”.

Tema bidrag: Barnbidrag

Texter som innehåller fakta om bidrag blir de mest klickade och de mest lästa av allt som publicerats på Motargument. Konstigt kan man tycka, då all info om t ex barnbidrag är offentlig information som är lätt att hitta hos våra myndigheter.


Många andra informerar också om svenska bidragssystemet. Bland annat informationsverige.se

Barnbidrag i Sverige diskriminerar ingen. Vilken födelseort, religion, hudfärg, inkomst du än har är antal kronor i barnbidrag likadant till alla som är svenska medborgare eller har uppehållstillstånd i Sverige. Ett hushåll i Trelleborg som har 1, 2, eller 7 barn kan jämföras med en likadan familj med lika många barn i Tierp. De jämförda exempelfamiljerna får exakt samma antal kronor i barnbidrag, oavsett deras religiösa trosuppfattning eller föräldrarnas sysselsättning eller inkomst.

Barnbidrag som går till invandrade föräldrar är inte permanenta livslånga bidrag, vilket en del verkar tro. Det är exakt samma regler som för svenskfödda barn som har två svenskfödda föräldrar: barnbidrag delas ut till och med året som barnet fyllt 16 år, eller så länge barnet går kvar i grundskola eller särskola.

Det finns även studiebidrag för varje barn som pluggar vidare och flerbarnstillägg. Fakta finns på Försäkringskassan.

InformationSverige.se drivs av Länsstyrelserna!

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 5 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.

Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”

Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.

Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:

Thi hvilket Land har ei en fordums Ære,
et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm,
hvor det har blomstret, hersket eller truet?

O, det er Minder, straalende og kjære;
men intet Billed i den store Drøm
erstatter os Fortabelsen i Nuet.

(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)

Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.

Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.

Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om bidrag till odemokratiska organisationer

I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.

En av hennes punkter är:

”Stoppa alla bidrag till odemokratiska organisationer. Som det är nu pumpas det ut pengar till bland annat islamistiska studieförbund. Det är, för att använda Stefan Löfvens egna ord, “helt oacceptabelt”.”

Svar: Bidrag till organisationer som inte följer eller accepterar det svenska statsskicket dras regelbundet in redan idag, även om mer kan göras på området. (Källor: SR.se och Doku.nu)

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 4 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.

Nationalistparadoxen

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.

Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.

Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?

Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?

Nationalismparadoxen

Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.

Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.

Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.

Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.

I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Tema bidrag: Ekonomiskt bistånd

Artiklar om pengar blir de mest klickade och de mest lästa av allt som publiceras på Motargument. Konstigt kan man tycka, då all info om till exempel ekonomiskt bistånd är offentligt lättillgänglig information, och enkel att hitta hos våra svenska statliga och kommunala myndigheter.


Ekonomiskt bistånd kallades tidigare för socialbidrag. Har du ingen inkomst, sparade pengar, arbetslöshetsersättning eller studiebidrag så kan du söka om hjälp på din lokala Socialtjänst.

Svenska medborgare och personer som har uppehållstillstånd i Sverige kan söka ekonomiskt bistånd, som är ett bidrag för att klara av kostnad för bland annat bostad, mediciner, akut tandvård, glasögon och andra nödvändigheter.

Ingen person får enligt svensk lag diskrimineras i handläggnings- eller beslutsprocessen. Den sökandes längd, vikt, hudfärg, religiösa trosuppfattning, eller vilken plats dina föräldrar växte upp på har ingen som helst inverkan på ansökan, och inte heller beslutet om hur många kronor du får i ekonomiskt bistånd.

Informationsverige.se drivs av Länsstyrelserna.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 3 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.

Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.

När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.

Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn  – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.

Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett  ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.