Krönika av Tove Arvidson.
När jag veckopendlade en tid i höstas åkte jag med tunnelbanan klockan 05:15 från Bredäng på måndagarna. Jag är morgontrött och hade kämpat mig ur min varma säng för att dra på mig tjockkappan en novembermåndag och med bister min, styra stegen mot t-banan. Jag minns att jag tänkte, vad jobbigt att behöva gå upp så här tidigt varje morgon, fem dagar i veckan, året runt. Särskilt under vinterns iskalla och beckmörka dagar. Det var nästan så det hisnade. Med en gnutta svart humor tänkte jag, undrar vilka stackars människor som liksom jag måste ta tunnelbanan till jobbet så här tidigt denna mörka och råa gryning.
När jag klev på tåget möttes jag till min förvåning av överfulla vagnar var jag än såg. Jag fick snällt acceptera en ståplats där jag halvsovandes höll i en stång för att inte tappa balansen. Jag tittade mig omkring på människorna på tåget. Vilka är alla de som fyller ett helt tunnelbanetåg så här okristligt tidigt? De flesta satt ihopkrupna och halvsovande, lite bleka, andra stod med blicken fäst någonstans långt bort. Några förde ett lågmält samtal med varandra.
Men framförallt var det bara en sammanbiten, återhållsam, kollektiv tystnad i detta plågsamt morgontidiga tåg som färdades mot centrum. Jag tittade på ansiktena på de som satt där, plikttrogna. Kroppar som gör vad de måste göra, för att de måste. Kroppar som är i tjänst för andras bekvämlighet. Kroppar som sköter samhällets marktjänst, lyfter, skurar, tvättar och bär.
Jag tänkte, vilken enorm disciplin man måste ha för att åka med detta tåg varje morgon och sedan jobba en lång arbetsdag, år ut och år in. Varifrån kommer tåget? Jo, det kommer från förorter som Fittja, Alby och Norsborg. Det är nästan ett helt tåg fyllt med bara människor vilka har olika former av invandrarbakgrunder, som ska till sitt arbete.
Lokalvårdare, sophämtare, lagerarbetare, vårdbiträden. Fysiskt tunga jobb, slitsamma, utan status, med liten frihet, låga löner. Men jobb som efterfrågas och behövs. Som städar bort smutsen, kastar soporna, bygger det tunga och tar hand om gamla. De sköter det som ingen annan vill göra till en låg kostnad.
Jag höll mig stadigt i räcket medan tåget skumpade fram. Det skarpa ljuset från lamporna i vagnen lyste in i ögonen. Det här tåget var fyllt av människor som bär upp samhället i tysthet. Lika tyst som det var i vagnen vi färdades i.
Krönika av Tove Arvidson.
Motargument 