Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Högerextremas HBTQI-hat

En kyrkoherde i Markaryds pastorat har låtit meddela att han inte kommer att låta en ny korkåpa i regnbågsfärger komma in i Markaryds kyrka så länge han är kyrkoherde. Utspelet skapade mycket uppmärksamhet, bl a i kommentarsfältet till kyrkoherdens egna Facebook-inlägg. I kölvattnet av detta har högerextrema nätbloggar ryckt till kyrkoherdens undsättning, vilket i sig skapat ytterligare uppmärksamhet på sociala medier.

Kyrkoherden klargjorde i ett Facebook-inlägg sin ståndpunkt angående den korkåpa som Västerås stift tagit fram:

”En sådan kommer inte in i Markaryds kyrka så länge jag är kyrkoherde. Vi har grönt, vitt, lila, rött, svart och blått och inte dessa färger tillsammans utan var för sig”. (Källa: Smålänningen)

Den nya regnbågsfärgade korkåpan, som finns i ett exemplar och är tänkt att fungera som en påminnelse om allas lika värde, är inte tänkt att ersätta de klassiska korkåporna. Den bör ses som ett komplement, och skaparna av korkåpan hoppas på att kyrkor runt om i stiftet vill låna korkåpan. Markaryds kyrka tillhör Växjö stift, så även om kyrkoherden hade värnat tanken om allas lika värde och velat låna korkåpan hade det inte varit möjligt. Detta skulle kunna vara starten på något nytt, en regnbågsfärgad korkåpa i varje stift som kan lånas ut till kyrkor i närheten.

Kyrkoherden verkar ha tagit ner inlägget från sin Facebook, men i kommentarsfälten till Smålänningens Facebook-inlägg går åsikterna isär. Att reflexmässigt avfärda en regnbågsfärgad korkåpa, som syftar till att påminna om allas lika värde, skulle med lite god vilja kunna vara uttryck för en traditionell kyrkosyn, men det är svårt att bortse ifrån att det de facto handlar om HBTQI-hat och tanken om att alla inte har samma värde eller rättigheter.

I de högerextrema nätbloggarna Samnytt, tillika SD:s propagandaorgan, och antisemitiskt färgade Fria tider, rycker man med ett trångsynt och raljerande uttryck till ensidig undsättning och försvarar kyrkoherdens utspel. I Samnytt framförs åsikten att kyrkan inte bör vara en ”sexualpolitisk reklamyta” och i Fria tider benämns korkåpan raljerande som ”gaykåpan”.

Mats Dagerlind, politisk chefredaktör på Samnytt och författare till artikeln om kyrkoherden vädrar i två inlägg på X sitt homo-, bi- och transhat. Med uttryck som ”obskyra sexuella böjelser”, ”sexuella aktiviteter” och ”primitiva otyglade lustar” avslöjar han sin okunskap om vad HBTQI är.

Skämrdump från Mats Dagerlinds X-konto 250721.
Skärmdump från Mats Dagerlinds X-konto 250721.

Vän av ordning påminner om att Pride handlar om just det kyrkoherden, tangentbordskrigarna och de högerextrema nätbloggarna påstår att det inte handlar om, nämligen HBTQI-personers erkännande och rättigheter.

De ovan nämnda har en annan människosyn beträffande HBTQI-personer jämfört med vad vi andra har. Man kan kalla åsikterna heteronormativa, heterosexistiska eller, till och med, homofobiska. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Att gå i taket för att en regnbågsfärgad korkåpa tas fram mot bakgrund av just dessa åsikter är uttryck för förlegad och sunkig människosyn som implicerar att HBTQI-personer inte skulle ha lika värde eller lika rättigheter som andra.

Källor:

Smålänningen: Kyrkoherde i blåsväder – kritiserade regnbågskåpa: ”Jätteinfekterad fråga”

Svenska kyrkan: En ny korkåpa för alla människors lika värde

Smålänningens Facebook-inlägg

Samnytt: Präst sa nej till pride-kåpa av liturgiska skäl – utsattes för mediedrev (sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik)

Fria tider: Mediedrev mot kyrkoherde som vägrar bära nya gaykåpan
(sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik)

Lästips:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

RFSL: HBTQI

Krönikor

Iran: Rasism mot afghaner, del 2

Gästinlägg av anonym

Detta är del 2 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.

Ett av tre videoklipp, som vi länkar i slutet av denna text, visar förnedringen av ytterligare ett afghanskt barn i Iran. Scenen är så brutal och smärtsam att det knappt går att beskriva i ord.

Men sanningen är att vi afghaner inte längre behöver videobevis för att förstå omfattningen av det systematiska rasistiska våldet, den dagliga förnedringen och de grymheter som begås mot vårt folk i Iran. Nästan varje afghansk familj har upplevt detta — och tyvärr är det både representanter för regimen och vanliga medborgare som står bakom förtrycket.

Några konkreta exempel räcker för att illustrera verkligheten i Iran:

  • Familjer med laglig uppehållsrätt i Iran tvingas varje år kämpa för att deras barn ska få gå i skolan. I vissa fall nekas de helt.
  • T o m vardagliga ärenden — som att köpa bröd — kantas av förnedrande segregation, med separata köer för afghaner och iranier.
  • Fram till nyligen var det förbjudet för afghaner att ens köra bil.
  • Många afghaner stoppas godtyckligt av både polis och civila som kräver mutor under förevändning att kontrollera uppehållspapper. Vägrar man betala, rivs ofta ens dokument sönder – och man förvandlas ögonblickligen till en “illegal migrant”.

I dag går det så långt att afghaner i Iran anklagas för att vara spioner för Israel — en absurd och löjeväckande anklagelse. För det första är det förbjudet för afghaner att vistas i de flesta städer i Iran. För det andra är de jobb som tillåts är ofta så farliga, förnedrande och de som ingen annan vill ha — ett tydligt uttryck för hur rasismen är institutionaliserad både i lag och i det sociala livet. Detta är inte isolerade händelser. Det är ett mönster. Ett systematiskt förtryck som har pågått i decennier.

När historien upprepar sig — i ny skepnad

Yuval Noah Harari skriver i sin bok Sapiens: A Brief History of Humankind om hur årtionden av lögn, avhumaniserande retorik och pseudovetenskap — ofta legitimerade av religiösa auktoriteter och vetenskapsmän — möjliggjorde både slaveriet och de brott som begicks mot judar i Europa. På samma sätt banade lögner, propaganda och hat väg för Förintelsen. Det som sker i Iran idag påminner skrämmande mycket om denna retorik, även om dödslägren saknas. Det är samma mekanismer — bara i annan form och riktade mot ett annat folk.

Det är inte ovanligt att svensk-iranier i offentligheten — ibland på subtila och listiga sätt — försöker misstänkliggöra afghaner som “illegala”, kriminella eller farliga. Låt oss se på tre uppmärksammade exempel från den svenska verkligheten:

  • Två iranskfödda bröder, Payam och Peyman Kia, greps och dömdes för spioneri för Ryssland — i vad som beskrivits som det största säkerhetshotet mot Sverige i modern tid.
  • Häromveckan greps Soheil Almasy, också med iranskt ursprung, som under 10 års tid systematiskt våldtagit kvinnor och barn i Sverige.
  • För några år sedan öppnade en ung iransk man eld i köpcentret Emporia i Malmö, vilket ledde till dödsfall och skador.

Låt mig vara tydlig: dessa exempel nämns inte för att skuldbelägga iranier som kollektiv, utan för att visa på hyckleriet. Trots dessa exempel säger vi afghaner aldrig att “alla iranier är spioner, våldtäktsmän eller terrorister” — och vi kommer aldrig att göra det. Vi vet att sådana generaliseringar är orättvisa och fel. Det är just detta förhållningssätt — att se varje individ för vad den är, inte som representant för en grupp —som vi också vill att andra visar oss.

Det är inte bara den iranska regimen som använder ett avhumaniserande språk, rasistiskt våld och lögner om afghaner. Tyvärr gör många vanliga iranier det också. Hatet har blivit normaliserat, lögnerna institutionaliserade, och förtrycket ett vardagstillstånd. Jag vill avsluta med att tydligt understryka: mitt syfte är inte att svartmåla ett helt folk. Tvärtom. Jag vill bekämpa just den form av generalisering som används mot oss — afghaner. Min kamp är mot rasism, hat, tystnad och orättvisor.

Videoklippen är så pass hemska att det har tagits bort från de flesta sociala medieplattformarna. Varning för starkt innehåll. I klippet med det cyklande barnet ser vi två helt vanliga iranier som med bil förföljer ett afghanskt barn som cyklar. Den ene säger: Kör över honom. Att döda afghaner har inga konsekvenser. Den andre svarar: Varför sa du inte det tidigare? Resten av klippen behöver inte ens några förklaringar! Det finns mängder av sådana videoklipp som spelas in och läggs upp på sociala medier av förövarna! 

https://www.facebook.com/share/v/16Q1RFAXnV/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/r/19emAvLhk7/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/v/16s5uaT3iq/?mibextid=wwXIfr

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Recension (på engelska) av Yuval Noah Hararis Sapiens: A Brief History of Humankind

Krönikor

Iran: Rasism mot afghaner, del 1

Gästinlägg av anonym

Detta är del 1 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.

Jag är själv född och uppvuxen i Iran och har många bekanta runt mig här i Sverige som har bakgrund i Iran. Det som gör mig särskilt illa berörd är att många som nu lever i trygghet här i Sverige skriver avhumaniserande och rasistisk retorik. Det är djupt oroande att personer som fått skydd, uppehållstillstånd och mänskliga rättigheter i Sverige kan uttrycka sig grovt rasistiskt om andra utsatta grupper. På sociala medier sprids mängder av bevis i videoklipp där afghaner i Iran utsätts för trakasserier, förnedring och våld — och med de följer hemska kommentarer som uppmuntrar beteendet, snarare än fördömanden eller krav på att upphöra med rasistiskt motiverade våldet. Exemplen är många i kommentarfälten: ”ta tillbaka landet”, ”de sprider sig som pest”, ”afghaner är inte människor”.

Jag vill med kraft understryka att jag inte försöker skuldbelägga iranier, svenskiranier eller någon annan grupp. Det vore fel och djupt orättvist.

Jag vill bara informera samhället om de fruktansvärda grymheter som afghaner och andra minoriteter utsätts för i Iran av både regimen och tyvärr av många vanliga medborgare. Jag känner mig så maktlös inför dessa hemska orättvisor att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag har sett och upplevt så hemska saker, som inte går att sätta ord på för att ens börja beskriva dem. Tyvärr finns det många tusentals personer med mycket hemska erfarenheter av rasistiskt förtryck och hatbrott — på hela planeten.

Avskyvärda handlingar får tyvärr pågå okritiserade – de hejas på och uppmuntras både av regimens propagandamaskineri och av stora delar av befolkningen. Återigen vill jag vara tydlig: mitt syfte är inte att skuldbelägga iranier eller anklaga enskilda personer. Jag vet att det vore felaktigt och orättvist. Men dessa systematiska diskrimineringar, hatbrott och övergreppen mot afghaner i Iran och på internet kräver att vi agerar.

Den vitt spridda omfattningen av detta går inte att ignorera, bortförklara, förringa eller förneka.Sådant hat är rasism — oavsett vem gärningspersonerna än må vara. All rasism måste vi stå upp emot, granska, erkänna och många fler måste vilja arbeta emot all fientlighet, hat och rasism.

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Tidö: Åsiktsregistrering – när individens frihet blir en fråga om ursprung

Simona Mohamsson (L), ny integrations- och utbildningsminister, vill låta SCB och World Values Survey kartlägga invandrares värderingar – med särskilt fokus på dem med “icke-västlig bakgrund”. Enligt regeringen ska detta ligga till grund för framtida integrationspolitik. Men förslaget har väckt stark kritik: är detta början på en ny typ av värdestyrd integrationspolitik, där “fel” åsikter ska rättas?

3 000 personer ska intervjuas med hjälp av polisens metod för samhällsstudier. De utvalda frågorna rör bland annat syn på homosexualitet, skilsmässa, abort och sexualitet – allt med avsikten att kunna “följa upp om integrationspolitiken fungerar”. Men varför är det just personer med ”icke-västlig bakgrund” som ska granskas? Varför betraktas värderingar inom majoritetsbefolkningen inte som ett samhällsproblem i samma utsträckning?

Namnbyte som symbol – eller sköld?

Mohamsson har en ovanlig bakgrund i svensk politik. Född i Tyskland, dotter till föräldrar från Mellanöstern, och kom till Sverige som barn. Efter familjens flytt bytte de efternamn från Mohammed till Mohamsson. Enligt Mohamsson själv var det ett uttryck för respekt och vilja att bli en del av det svenska samhället.

Detta har nu blivit ett centralt inslag i hennes berättelse: hon är både ett “invandrarbarn” och ett liberalt statsråd. Men när hon använder sin bakgrund för att försvara en politik som syftar till att korrigera andras värderingar, uppstår frågan: används hennes identitet som en sköld för att legitimera en politik som i praktiken särbehandlar?

Statsvetare, fackförbund och den politiska oppositionen har reagerat kraftigt. Ordet “åsiktsregistrering” har nämnts och röster flaggar för att hela integrationspolitiken håller på att glida mot ett kontrollsamhälle. Statsvetaren Jonas Hinnfors menar att det är ett utspel som syftar till att positionera sig politiskt snarare än en faktisk lösning på något integrationsproblem.

Från SD till L – samma logik, annan retorik

Det går inte att blunda för likheterna med Sverigedemokraternas retorik. I åratal har SD talat om behovet av att “anpassa invandrares värderingar” till det svenska. Nu förs samma idéer fram – men av en liberal minister med invandrarbakgrund. Skillnaden är retoriken. Där SD talar om “svenskfientlighet” och “kulturell infiltration”, talar Mohamsson om “vetenskap”, “demokratisk värdegrund” och “frihet”. Men syftet är detsamma: att definiera vilka värderingar som är acceptabla – och att identifiera dem som avviker.

I en DN-artikel där Mohamsson intervjuas läser vi följande konstaterande från artikelförfattarna:

De undersökningar som World Values Survey gjort tidigare visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskap, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har migranternas värderingar påtagligt närmat sig de inföddas. (Källa: DN)

Värderingsundersökningen ska presenteras 2026 och kommer att ligga till grund för hur integrationspolitiken ska utformas framöver. Det är alltså inte en akademisk övning – det handlar om konkreta styrmedel för framtida politik.

Det finns starka historiska skäl till varför staten inte ska lägga sig i medborgarnas personliga värderingar. I demokratier är yttrandefrihet och åsiktsfrihet grundläggande rättigheter. Att koppla dessa rättigheter till etnisk eller kulturell bakgrund är inte bara farligt – det är ett hot mot hela idén om lika värde. Om staten börjar välja ut vilka värderingar som ska gälla – och hos vem – då har vi lämnat liberalismen bakom oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips angående hur dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Perssons (L) hösten 2024 lyfte kartläggning av invandrares värderingar, vilket möttes av hård intern kritik i Liberalerna. Ett statsråd i oppositionen ställde i samband med Perssons utspel en skriftlig fråga i Riksdagen.

Aftonbladet: Hård intern kritik mot L-ministerns invandringsutspel

Riksdagen: Skriftlig fråga 2024/25:183 Kartläggning av värderingar

Källa:

DN: Regeringen ska kartlägga invandrares värderingar

Krönikor

Frihetlig eller auktoritär konservatism?

När man följer den politiska debatten och man har frihetliga progressiva värderingar, dvs man står för mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors och minoriteters rättigheter, då är det lätt att få intrycket av att den konservativa rörelsen i Sverige och andra länder är motståndare till dessa rättigheter. Om man specifikt talar om den organiserade konservativa rörelsen, då skulle jag säga att ja, tyvärr stämmer det generellt.

Konservativa värderingar i sig går faktiskt att ha samtidigt som man respekterar mänskliga rättigheter. När ens konservativa värderingar gör att man inte vill ligga runt utan vill vara oskuld tills man gifter sig. Eller om en kvinna själv väljer att inte genomföra abort pga sina konservativa värderingar. Eller om man själv väljer att inte dricka alkohol. Eller om en man eller kvinna själv täcker sig av kyskhetsskäl (vilket för övrigt är en del av både kristendom, islam och judendom, inte bara en del av islam så som samhällsdebatten får det att verka som).

Vad vityvärr ser från många av de organiserade rörelser som idag kallar sig konservativa så nöjer de sig inte där. De kräver nämligen att även andra människor ska rätta sig efter deras värderingar. Andra människor ska vara oskulder tills giftermål. Andra kvinnor ska förbjudas rätten till abort. Andra människor ska förbjudas att dricka alkohol. Andra människor ska tvingas täcka sig av kyskhetsskäl.

Baserat på om man vill tvinga andra att följa konservativa värderingar eller inte så kan man kalla de två inriktningarna för auktoritär konservatism respektive frihetlig konservatism.

Här är ett exempel från mitt privatliv: Jag har sedan min barndom valt att aldrig dricka alkohol. Jag har aldrig velat ligga runt utan istället så har jag alltid velat ha seriösa, långvariga och romantiska relationer. Min sambo, som kommer från en muslimsk familj från Mellanöstern, brukar skämta om att jag som ateist är mer halal än vad hon är, eftersom hon inte har något emot att dricka alkohol medan jag däremot är nykterist!

Jag har alltså vissa konservativa värderingar, som jag låter guida mitt egna privatliv, samtidigt som jag är antiauktoritär, frihetlig, progressiv och respekterar de mänskliga rättigheterna och därmed inte vill tvinga någon annan att följa de konservativa värderingar jag har. Det innebär i praktiken att jag själv valt att vara nykterist, men jag vill inte förbjuda alkohol. Jag själv har valt att vara i seriösa långvariga relationer, men jag vill varken förbjuda sex före äktenskap eller för den delen försöker skambelägga de som vill ligga med hundratals olika människor, leva i polyamorösa öppna relationer eller leva i andra samtyckesbaserade relationer. Jag täcker mig mer än genomsnittet men jag vill inte tvinga någon annan att täcka sig – eller förbjuda andra att täcka sig för den delen! Det senare är en viktig poäng för mig då den auktoritära åsikten att man bör förbjuda vissa konservativa kyskhetsplagg. I svensk samhällsdebatt handlar det specifikt om att förbjuda hijaben i olika situationer, något som är något som tyvärr blivit en populär åsikt och som har drivits hårt av högerextremister och som tyvärr många som anser sig vara goda människor har gått på och börjat tycka.

Så för att sammanfatta, även om jag mestadels har progressiva värderingar, så har jag även vissa frihetliga konservativa värderingar.

I samhällsdebatten görs det tyvärr aldrig distinktion mellan dessa två helt olika sorters konservatism, där den ena är kompatibel med demokratiska värderingar och den andra inte. Det gör tyvärr att auktoritära konservativa dominerar samhällsdebatten och till synes får bestämma vad konservatism är och inte är.

Auktoritära konservativa rörelser ser vi tyvärr ofta vara högerextrema. Vi ser det i Sverige där det högerextrema partiet Sverigedemokraterna är del av den auktoritära konservativa rörelsen, där auktoritära åsikter om kvinnor och minoriteter går hand i hand. Vi ser det i MAGA-rörelsen i USA. Vi kan se det i många andra länder. Vi kan även se det historiskt i Nazityskland där den nazistiska högerextremismen med sin världskända antisemitism, exempelvis även var kvinnofientlig på ett auktoritärt konservativt sätt, exempelvis med abortlagarna och att de var homofoba på ett auktoritärt konservativt sätt 

Även om rasism som struktur, åsikter och värderingar har funnits även efter Nazitysklands fall, så har den organiserade högerextrema rörelsen varit relativt liten under en längre tid i Sverige och andra länder. Även om det inte bara finns en orsak till varför högerextrema partier världen över, inklusive SD, kunnat bli så stora och inflytelserika i politiken, så är högerextremismens samverkan med auktoritär konservatism en viktig faktor till  hur de har fått så mycket framgång och makt.

Konservatismen, eller konservativa värderingar, har använts i högerextrem rekryteringspropaganda riktad mot människor med konservativa värderingar. Vissa kanske redan hade auktoritära konservativa värderingar och kunde snabbt upptas i den högerextrema rörelsen. Andra hade mer frihetliga konservativa värderingar, men de kunde ändå radikaliseras på olika sätt, dels med skrämselpropaganda men även med en på ytan positiv och lockande propaganda som talar om familjevärderingar, att barn ska få ha en mamma och en pappa.  Att barn ska få ha skolavslutningar i kyrkan. Propaganda som inte uttalat talar om förtryck och minskade rättigheter för andra, utan istället fokuserar på en vit pappa och vit mamma med sina vita barn som leker, skrattar och ser glada ut på en somrig blomsteräng. Det auktoritära och förtryckande är underförstått, det är den nödvändiga vägen dit för att komma till den lockande bilden av den lyckliga vita familjen.

Att inte göra skillnad på auktoritär konservatism och frihetlig konservatism gynnar bara den högerextrema rörelsen. Det är dags att börja skilja dem åt. Det är dags att ta ställning mot auktoritär konservatism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Sagan om den samvetslösa pojken 4

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Paradigmskifte, sa de, men pojken utan samvete visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning. Människorna hade aldrig förstått det.
Nu handlade det inte om förändring — det handlade om att cementera makten, att forma den till något orubbligt, att konservera den så att ingen någonsin kunde rubba den från dess plats.

Han kunde inte höra de riktiga historiska vingslagen, inte känna ekot från svunna tiders kamp, ingen viskning från dem som en gång offrat sig för en annan värld. Han hörde bara sig själv. Sin egen andhämtning, sitt eget triumferande skratt, sina egna armar som viftade i segerrus när han såg ner på landet som nu låg i hans händer.

Och han var redo. Redo att sänka det i mörker.

De personer pojken hade lierat sig med var inte människor av ambition, inte av framtidsvisioner — de var skuggor, tomma gestalter fyllda av mörker. De höll honom inte som en ledare, inte som den mäktige han trodde sig vara, utan som en marionett. Hans händer må ha hållit maktens spakar, hans namn må ha stått över dokument och beslut, men det var aldrig han själv som drog i trådarna.

Samvetslösa pojken visste mycket väl, och även trots att han kände stramheten av de osynliga tyglarna som höll honom i schack, bet han sig fast vid makten. Han klängde sig fast vid tronens kalla yta, besluten att aldrig släppa, aldrig erkänna att han inte var den sanna härskaren. Han förträngde verkligheten, såg inte hur hans egna rörelser följde andras viljor, hur varje steg han tog var ett steg någon annan redan planerat åt honom.

Så pojken styrde — eller trodde sig styra — med ett leende, med ett självbedrägeri så elegant att det var lika övertygande för honom själv som för undersåtarna. Han såg inte skuggorna bakom honom, hörde inte de dämpade viskningarna, märkte inte att han var en docka på en scen där någon annan höll manuskriptet.

Och så — med sitt eget hjärta fullt av illusionen av kontroll — var han beredd att göra det som krävdes. Vad det än var.

Någonstans långt bak i hjärnloben fanns det allra största tvivlet kvar att han skulle avslöjas. Det där tvivlet — en svag men ihärdig skugga långt bak i hans sinne — var det enda som han aldrig lyckats utplåna. Det låg där, gömt i de mörkaste vrårna av hans hjärnlob, viskande som ett spöke från en annan värld. Vad händer den dag någon ser igenom honom?

Han hade format sitt liv till en perfekt illusion, en värld där lögnen var lag, där sveket var strategi och där han själv alltid stod oberörd mitt i stormen. Men även den skickligaste bedragaren kan känna ett styng av osäkerhet när han står på sin högsta höjd. Hur länge håller fasaden? Hur länge till kan han dansa på maktens tunna lina?

Och någonstans — trots alla försäkringar han gav sig själv — kunde han inte skaka av sig tanken att en dag, en enda dag, skulle någon dra undan draperiet. Någon skulle förstå exakt vad han var, se rakt igenom honom, avslöja honom inför världen. Men ännu hade ingen gjort det.

Och så länge det förblev så — så länge han kunde tysta den där viskningen längst bak i sitt huvud — fanns det ingenting som hindrade honom från att fortsätta. Tills en dag när allt vändes upp och ner. När den osynliga tråden som hållit honom uppe började fransa sig i kanterna. När ett ord, en handling, en skugga från det förflutna kom tillbaka för att kräva sin plats.

Snipp snapp, så var sagan slut…

Författare C.S. Berglöv

Krönikor

Ekeroth (SD) – Hatets återvändare

När Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ökänd för sitt rasideologiska bagage, nu åter låter mungipan drypa av etnocentrisk galla, är det varken nytt eller chockerande. Snarare är det som en gammal nazistpamflett som återvänder från papperskorgen – skrynklig, stinkande och djupt obehaglig.

I ett uttalande som ekar av 30-talets judefientliga retorik kallar Ekeroth en pro-palestinsk aktivist för “sinnebilden för svensk invandring” och kräver “drastiska åtgärder” för att få ut “ointegrerbara personer”. Man undrar: Är det Mein Kampf han bläddrar i på morgonen eller SD:s partiprogram?

Skärmdump från Samnytt 250613.

Ekeroth blev ett namn för svenska folket 2012 när han tillsammans med Erik Almqvist och Christian Westling deltog i den ökända järnrörsskandalen – där han beväpnad med ett järnrör jagade folk på gatan i Stockholm och kallade dem “babbe” och “hora”. Istället för att förintas politiskt av skandalen valde SD att kalla det “ett pojkstreck” – medan Ekeroth blev martyr i alt-rightkretsar.

Men hans bakgrund talar sitt tydliga språk:

• Förfäktare av etnopluralism, en omskrivning för etnisk segregation

• Deltagit i Counterjihad-konferenser, där islamofober från hela världen samlas

• Publicerade på Avpixlat, en hatsajt med direkta kopplingar till högerextrema miljöer

Kent Ekeroth är själv barn till en judisk kvinna som flydde antisemitismen i Polen. Ironin är att hans mor med nöd och näppe undkom den typ av förföljelse som Ekeroth nu vill återskapa – fast mot andra minoriteter. Det är en historisk amnesi som gränsar till det psykologiskt tragikomiska.

När Ekeroth kräver att vi ska “ta till drastiska åtgärder” mot vissa grupper i samhället, talar han inte som en debattör – utan som en fascist. Den typen av språk är aldrig en slump. Det syftar till att bana väg för ett samhälle där människovärdet graderas, där “integration” betyder underkastelse, och där “drastiska åtgärder” betyder deportationer och övervakning.

Sverige har sett det förut. Vi vet var det slutar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Bad Åkesson (SD) om ursäkt till svenska judar?

Nej kära media, Jimmie bad inte om ursäkt. Han gjorde en klassisk skenmanöver för att VERKA be om ursäkt, men han gav inte en äkta ursäkt till svenska judar. Det är ett återkommande problem att dessa taktiker verkligen fungerar och att många accepterar en icke ursäkt som en faktisk ursäkt. För vad är det Jimmie säger? Jo, att han ber om ursäkt för att partiet ”kunde uppfattas som” antisemitiskt/skrämmande för judar. Med andra ord: de var inte riktiga antisemiter utan det vara bara av misstag som de råkade agera på sätt som judar kunde må dåligt av. Hade han bett om ursäkt för partiets historia på riktigt hade inte orden lagt delar av ansvaret på svenska judars tolkning av partiets ageranden utan tagit fullt ansvar för att SD var fullt ut nazister och judehatare.

Skärmdump från Expressen 250625.

För det är liksom inte en fråga om tolkning som leder till en beklaglig ”upplevelse” av partiet som hatiska mot judar. Partiets historia innehåller liksom sådant som att:

  • Klä sig i SS uniformer
  • Ha swastikor på kläder och flaggor under partimöte
  • Hylla Hitler
  • Hylla uppsatta inom nazistpartiet/SS

I SD:s medlemstidning diskutera sådant som ”judefrågan”, judisk världsmakt och frustration över att judar ”syns överallt”.

Bara som ett axplock. Det är inte en fråga om att ”uppfatta” dem som hotfulla när de gick på gatorna och heilade. De VAR hotfulla. Så nej, Jimmie bad inte om ursäkt för partiets historia. Han la ut en dimridå i syftet att verka judevänliga just nu medan vapnen istället riktas mot muslimer. Å media spelar med och hjälper till att tvätta SD:s historia ren från den skit de gladeligen spred.

Följ Vardagsrasismen på Instagram: www.instagram.com/vardagsrasismen/

Skärmdump från Expressen: www.expressen.se/nyheter/politik/akesson-ber-om-ursakt/

I fokus, Krönikor

Fokus: Kodad rasism, utrotningsmetaforer och avhumanisering

Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” i Fokus är något av det grövsta vi sett publicerat i etablerad svensk media på senare år. Den använder nyckelpigor och lupiner som murbräcka för att bana väg för ett ideologiskt budskap som går rakt in i främlingsfientlighetens innersta kärna. Det är en text som går bortom anständighet – med utrotningsmetaforer, avhumanisering och kodad rasism – och det mest häpnadsväckande är kanske inte vad som står, utan att Fokus låter det stå.

Skärmdump från Tidningen Fokus 250618.

Här är några centrala punkter i detta ideologiska haveri:

  • Människor likställs med invasiva arter: Krönikan gör en lång, omsorgsfull liknelse mellan invasiva arter – harlekinpigor, lupiner – och det som kallas “invasiv gangsterkultur”. När människor beskrivs som “arméer av barn och ungdomar” som “tränger undan” det svenska, är det inte längre brottslighet man talar om, utan en biologisk hotbild. Det är en farlig retorik, historiskt kopplad till de värsta uttrycken för rasistisk ideologi – från nazisternas tal om “skadedjur”, till dagens högerextrema språkbruk. När Nachman till slut spekulerar i om tvångsförflyttning av människor är en “mer human” variant av att bekämpa lupiner med lie, passerar texten en gräns som aldrig borde ha närmats i ett seriöst magasin.
  • Kodad rasism i ny språkdräkt: Orden “utomeuropeisk”, “nya våldsamma kulturer”, och bilderna av ungdomar i “Gucci-kepsar med becknarväskor” fungerar inte som slumpmässiga beskrivningar. De pekar ut en specifik grupp – invandrarungdomar – som bärare av ett hot. Det spelar ingen roll hur många gånger texten nämner “subkulturer”; budskapet är glasklart. Det är precis den retorik som Sverigedemokraterna odlat i åratal: att vissa “kulturer” måste bekämpas för att Sverige ska räddas.
  • En avslutning som inte räddar någonting: Att krönikan slutar med att “man kan inte resonera med lupiner, men med människor går det förhoppningsvis bättre” är ingen räddning. Det är en tom brasklapp efter att texten i flera stycken lagt grunden för motsatsen: att vissa människor fungerar som skadedjur och bör behandlas därefter.
  • Ekofascismens återkomst: När biologiska eller ekologiska argument används för att föreslå undanträngning av människor – då är vi inne på ekofascismens område. Det är inte en överdrift. Detta är en ideologisk hållning med rötter i nationalsocialismen, där det “egna” ska försvaras mot det “främmande” i namn av natur, jord och renhet. När en etablerad publikation som Fokus ger utrymme åt denna typ av tankefigur utan kritisk kontext, då befinner vi oss på mycket farlig mark.

Det här är inte bara en krönika med dålig smak. Det är en text som likställer vissa människor med skadedjur och frågar sig om tvångsförflyttning är en rimlig lösning. Det är ett ideologiskt haveri. Att den publicerats i en respekterad svensk tidskrift är inte bara upprörande – det är en allvarlig publicistisk skandal. Det här borde aldrig ha publicerats. Vi måste kalla det vid dess rätta namn: ekofascism i retoriska finkläder. Och vi måste säga ifrån.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” (sparad i webbarkiv så att Fokus inte får klick/trafik) https://web.archive.org/web/20250618121844/www.fokus.se/kronika/all-mangfald-berikar-inte-invasiva-arter-hotar-de-egna/