Etikettarkiv: Sverigedmokraterna

I fokus

SD stänger Sverige

Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.

Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.

Kvotflyktingar är människor som befinner sig på flykt och är i särskilt behov av skydd. Kvotflyktingar väljs ut av UNHCR, FN:s flyktingorgan, och är människor som inte har möjlighet att ta sig till Europa över huvud taget. Sedan 1950 har Sverige tagit emot kvotflyktingar.

I en intervju med Aftonbladet använder sig Bieler av systemkollapsargumentet:

”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”

I den budgetmotion som SD presenterade i april 2016 kan vi läsa följande om kvotflyktingar:

”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”

Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta

SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.

Mot bakgrund av att Migrationsverket uttryckt att kvotflyktingsystemet är en ”allt viktigare insats”, är detta ett beklagligt förslag. Många människor drunknar idag på Medelhavet och systemet med kvotflyktingar via FN är ett sätt att minska antalet dödsoffer.

I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.

Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.

Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.

Artiklar

Nya brott?

I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”

En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.

4813515048_e588b27923_bSlutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?

2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.

Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.

Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.

När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.

Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.

I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.

pexels-photo-117504Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.

Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.

Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.

Referenser 

EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308

Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)

GP. ”Nya brott i Sverige”. Publiceringsdatum: 2017-04-18. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: http://www.gp.se/ledare/g%C3%BCr-nya-brott-i-sverige-1.4233102

Johansson, Kenneth. Hedersmord: tusenår av hederkulturer. Publicerat: 2005-01-01. Nedladdat: 2017-05-05. Webbplats: http://portal.research.lu.se/ws/files/5759590/3615571.pdf

SVT. ”Jimmie Åkesson okunnig i svensk historia”. Publiceringsdatum: 2010-04-14. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: https://www.svt.se/opinion/jimmie-akesson-okunnig-om-svensk-historia

Krönikor

Låt SD behålla stigmat

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.

Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Säg något rasistiskt!

Nämndemän har funnits i många hundra år. Vi som släktforskar hittar titeln i kyrkböcker och domböcker. Den som blev nämndeman var väletablerad i samhället, och åtnjöt omgivningens förtroende. När kommunfullmäktige sattes att ansvara för utnämningarna förvandlades systemet till att bli politiskt. Istället för att välja någon ur hela kommunens befolkning delade man helt enkelt upp posterna mellan sig, och lät partierna utse sina respektive representanter.

Det har fungerat sådär. En tråkig konsekvens är att kompetenta människor utan politisk bakgrund aldrig kommer i fråga. Systemet har därför sedan länge ifrågasatts.

Idag är det mer relevant än någonsin. Problemen med främst SD:s nämndemän har funnits en tid, men SD gör uppenbarligen inte tillräckligt för att komma tillrätta med dem. Varje nytt fall som dyker upp beskrivs som en enstaka företeelse man absolut inte kunnat förutse. Personerna ifråga har aldrig visat sådana tendenser tidigare. Ingen kunde veta. Gång på gång. Ändå måste man ställa sig frågan: Hur många av de som finns kvar därute har likadana åsikter, utan att vi känner till det?

För rättssäkerhetens skull så måste vi antingen ändra hela tillsättningssystemet, eller så kanske vi behöver genomföra samma sorts psykologintervjuer med kandidater som en del rekryteringsföretag eller chefstillsättare tillämpar. Det som händer i Sverige idag är helt ovärdigt en demokrati. Den som ska få sin sak prövad måste vara helt trygg i att bli rättvist bedömd.

Tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt vädjade till kommunerna att ändra tillsättningsförfarandet. Det har de inte gjort. Alltså behövs lagstiftning eller större ansvar från domstolarna.

SDfora
Klicka för större bild.

Vi som har följt SD:s anhängares reaktioner på både Expressens rapportering och Skavlans utfrågning vet att SD:s anhängare – i alla fall de som är aktiva på nätet – ingalunda ser något problem med mönstret i det som hänt. Jimmie Åkesson är inte ansvarig för att hans vice ordförande kallade invandrare för parasiter, eftersom det var länge sedan. De förtroendevalda i kommunerna kan inte alls veta att de personer de utnämner är rasister, menar man unisont.

Visst kan enstaka personer luras, men ärligt talat – ingen av de personer som framträtt – vare sig nämndemännen eller Jonas Åkerlund – framstår ju som särskilt kapabla till att skickligt dölja sina åsikter.

Så om inga bättre metoder står till buds:

Här är ett förslag till SD-representanter: Innan du utser någon till nämndeman, ordförande eller liknande: bjud ut hen på en öl, säg något rasistiskt och se om hen håller med.

Hint: Om hen gör det är det fel.