Tacka invandrarna för nationaldagen

Nu är det snart nationaldag och ju närmare vi kommer den sjätte juni ju mer gnäll är det från Sverigedemokraterna och de ”nationella” om att invandrarna och ”det mångkulturella” håller på att ta över nationaldagsfirandet. Räkna med minst två-tre artiklar på Avpixlat, minst ett halvt dussin sverigedemokrater som gör bort sig, och minst ett officiellt uttalande från Jimmie Åkesson mot mångkulturen på Nationaldagen.

Blue n' Yellow
*Kicki* / Foter.com / CC BY-NC-ND

År 2010 skickade Jimmie & co ut denna pressrelease:

”Tyvärr verkar dock de mångkulturella inslagen i nationaldagsfirandet bara bli allt vanligare. Som ett första steg mot en långsiktig förändring och för att sända ut en signal om att denna utveckling inte är önskvärd, uppmanar vi i år alla medborgare, som värnar tanken om att Sverige även i framtiden skall vara en svensk nation, där invandrare anpassar sig till den svenska kulturen istället för tvärtom, att bojkotta de mångkulturella nationaldagsfirandena.”

Men, men… Jimmie och de ”nationella” missar en viktig poäng. Nämligen VARFÖR vi firar nationaldagen överhuvudtaget.

Svenskhetens stora dag var fram tills för några år sen midsommarafton. Det var då svensken korkade upp lilla nubben och drog den som med ett snöre genom halsen. Det var då sillen kom fram, nubbevisorna, spyorna bakom de vita husknutarna på de röda stugorna, och Taubes visor hördes från varje buske. Det var midsommar, och ungdomen badade näck och pippade i buskarna…

Det var inte många som brydde sig om sjätte juni på den tiden…

Det fanns något som hette Svenska Flaggans Dag på just det datumet. Den ”uppfanns” på 1800-talet och hade populariserats under kriget. Men efter kriget tappade svenskarna sin nationalism igen, så dit gick mest pensionärer för att lyssna på lite dragspelsmusik, få det senaste skvallret och se kommunalrådet göra bort sig. Det fanns ingen nationaldag. Det fanns få som ens ville ha en nationaldag.

Men med invandringen kom det folk hit som hade en helt annan vana att fira sina nationaldagar, t.ex. afrikaner och asiater och latinamerikaner.

För dem, som kommit hit från länder där det varit frihetsstrider, självständighetskamp och krig relativt nyligen, var det självklart att man skulle hylla sitt land. Dessutom hade de ett behov att visa på allvar att de nu kände samhörighet med sitt nya land, Sverige. Frågan är om inte det var trycket från dessa, med andra ord invandrarna, som fick svenska kommuner och myndigheter att börja ta nationaldagen på allvar.

Jag har pratat med folk som är kommunalpolitiskt aktiva och de bekräftar detta. Det fanns en massa motstånd från byråkraterna att göra något så osvenskt som att fira en nationaldag, men invandrarnas intresse fick byråkraterna att ändra sig.

1983 blev dagen nationaldag, men först på 90-talet började dagen bli mer populär igen och blev 2005 helgdag, även om intresset än är förhållandevis lågt.

Midsommar på Jamtli
YlvaS / Foter.com / CC BY-NC-ND

Därför är det inte konstigt att nationaldagen innehåller mångkulturella inslag. De där ”etniska svenskarna mitt i livet”, som det pratas om, höll ju sig borta från nationaldagen. Skulle de folkgrupper och kulturer som drev fram att nationaldagen blev en helg inte få visa just sin kultur?

De nationaldagsfiranden jag varit på har alltid haft en stor överrepresentation av äldre och av invandrare. Det är kanske ingen slump? För övrigt gillar jag mixen av svensk folkmusik, folkdans och mångkultur eftersom den svenska folkmusiken och folkdansen och folkdräkten (ofta med tillhörande hijab) utvecklats av invandrare och svenskar. Har du någonsin undrat varför polska heter polska?

Det påminner mig om vad journalisten Johanne Hildebrand skrev 2010 i en artikel i Aftonbladet, på just nationaldagen: Invandrarna firar nationaldagen bäst.

Nationaldagsfirandet i Sverige är… ljummet och uddlöst. Trots försöken att få igång någon form av nationellt firande verkar de flesta ta dagen med en ljum axelryckning. Likt en medelålders, belåten matrona ligger moder Svea bekvämt tillbakalutad på divanen, alltför blasé för att orka bry sig om nationell stolthet, tacksamhet över välstånd och fred och dylikt.Vi är så bortskämda med att Sverige är ett fritt, välmående och demokratiskt land där människor kan rösta, inte kastas i fängelse för att de har fel åsikter eller ägnar sig åt politiskt arbete. Att visa nationell ysterhet och stolthet anses till och med konstigt och lätt suspekt.

För tio år sedan gick det inte att sätta upp en flagga på balkongen utan att bli betraktad som en medlem i Nordiska rikspartiet.

Svenska militärer fick inte bära flaggan på sin uniform, även om de gjorde utlandstjänst, vilket andra länder ansåg vara mycket besynnerligt. Tack och lov har detta förändrats, de nationella symbolerna har återtagits, men fortfarande visas föga entusiasm och stolthet över att vi bor i en stabil demokrati. De enda som verkar uppskatta nationaldagen är invandrarna, de som kommer från länder i krig där friheten är skriven i blod. I dag kommer min muslimska väninna klä upp barnen, sätta en flagga i händerna på dem och sedan ge sig iväg till Skansen där hon blir rörd av alla folkdräkter, jordgubbar och svenskhet. Tydligen är de mest invandrare som står där, tårögda och viftar med flaggorna. De lata, blasé svenskarna orkar bara släpa sig dit när det är allsång på gång.

Skämmas borde vi allihopa. Men på midsommar, då jäklar, då ska det firas!