Etikettarkiv: motargument

Korta motargument

Dödligt våld – 50 hårdast drabbade städerna i världen… och Malmö

Cancún är en semesterstad i östra Mexiko dit svenskar gärna åker på charterresa. Det är samtidigt en av världens hårdast drabbade när det gäller dödligt våld. (Inte den hårdast drabbade i världen – det är Tijuana*.)

I Cancún mördades förra året fler än 10 människor varje vecka – 547 under hela 2018. På två veckor mördades fler än på hela året i Malmö, den stad i Sverige som har lyfts fram som ”Sveriges Chicago”.

Räknat per capita mördades sexton gånger så många människor i Cancún som i Malmö.

Perspektiv.
Sammanhang.
Kontext.
Det är alltid bra att ha när vårt land beskrivs som nära undergången.

* I Tijuana är mordfrekvensen 35 gånger högre än i Malmö. I denna stad med 1,9 miljoner invånare mördades i genomsnitt 51 människor per vecka – över sju människor varje dag.

Artiklar

Hur ser Sveriges framtida migrationspolitik ut?

Oavsett vilken inställning man har i asyl- och migrationsfrågan är det viktigt att alla är medvetna om hur den migrationspolitik vi har ser ut. Okunskap leder till att det sprids lögner och myter. Hur kommer den framtida migrationspolitiken att se ut? Nuvarande regeringspartier ska inom ett år att presentera en långsiktig hållbar migrationspolitik.

I juni 2019 beslutade regeringen att regeringspartierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) att en parlamentarisk kommitté ska utreda hur en hållbar och långsiktig migrationspolitik ska se ut.

Man är av uppfattningen att detta är nödvändigt för att upprätthålla en rättssäker, human och effektiv migrationspolitik. Man vill samtidigt minimera förekomsten av tillfälliga lösningar, vilket varit mer regel än undantag de senaste åren.

Senast den 15 augusti 2020 ska kommittén lägga fram sitt betänkande.

Vad är det som kommittén ska ta ställning då? Sveriges migrationspolitik är i behov av en bred nationell reglering som ska vara gällande utöver det reviderade europeiska asylsystemet.

Det finns ett par springande punkter som kräver ett ställningstagande (Källa: Regeringen.se):

• om asylsökande som uppfyller kriterierna för att beviljas
uppehållstillstånd i Sverige som huvudregel ska beviljas tidsbegränsade eller permanenta uppehållstillstånd,
• längden på uppehållstillstånden, om tillstånden som huvudregel ska vara tidsbegränsade samt under vilka förutsättningar som permanenta uppehållstillstånd ska kunna beviljas, och
• om asylsökande ska kunna beviljas uppehållstillstånd på ytterligare grunder än de som följer av EU-rätten och svenska konventionsåtaganden, och i så fall vilka dessa grunder bör vara.
Kommittén ska därvid särskilt ta ställning till om en ny humanitär grund för uppehållstillstånd ska införas.

Dessutom ska kommittén ta ställning till (Källa: Regeringen.se):

  • i vilken utsträckning som anhöriginvandring ska vara möjlig om den person som utlänningen åberopar anknytning till har sökt asyl och beviljats uppehållstillstånd i Sverige, och
  • om ett försörjningskrav ska gälla vid anhöriginvandring och hur ett sådant krav då bör utformas.

(Text i fetstil är gjord av mig)

Kommitténs arbete ska leda till förslag på författningsändringar innefattande nyss nämnda punkter. Man vill med arbetet säkerställa att en större andel av de människor som kommer till Sverige gör det på lagliga och säkra vägar.

Arbetet syftar också till att undersöka andra EU-länders regelverk och vilka faktorer som påverkar människor att söka asyl i Sverige.

Kommittén kommer vidare att arbeta för att finna lösningar så att asylprocessen blir mer rättssäker.

Sammanfattningsvis ska kommittén redogöra för samhällsekonomiska och andra effekter av de ställningstaganden som fattas.

Den som är intresserad av en mer djuplodande genomgång av vad Kommittédirektiv 2019:32 innefattar kan läsa hela dokumentet här.

I fokus, Korta motargument

EU: Sverige säger nej till båtmigranter

För två veckor sedan rapporterade Motargument att ett antal EU-länder kommit överens om en rättvisare fördelning av båtmigranter som anländer Italien och Malta.

Det var i Luxemburg 8 november som initiativländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Malta presenterade den s k Maltadeklarationen. Vid inrikesministermötet diskuterades hur ansvarsfördelningen av båtmigranter ska se ut.

Maltadeklarationen är inte en formell EU-fråga, och är tidsbegränsad om minst ett halvår.

Sverige har valt att ställa sig utanför Maltadeklarationen, vilket innebär att vi inte kommer att ta emot båtmigranter för att minska trycket på de mest belastade EU-länderna i södra Europa.

Även Danmark, Finland och Nederländerna har bekräftat att de ställer sig utanför Maltadeklarationen.

Den franska Europaministern Amelie de Montchalin förkunnade att ett tiotal EU-länder vill vara behjälpliga i den tidsbegränsade överenskommelsen. Dock var det bara tre EU-länder som bekräftade att de kommer att medverka: Luxemburg, Irland och Portugal.

De länder som står bakom Maltadeklarationen är Tyskland, Frankrike, Italien och Malta.

Inrikesministermötet visar att det finns stor splittring bland EU:s medlemsländer vad gäller migration och asyl. Det finns inga tecken på att EU-länderna har kommit närmare en gemensam asylpolitik.

Källor:

Europaportalen: Sverige tar inte emot båtmigranter

YLE: En handfull EU-länder beredda att delta i frivillig migrationspakt – men gemensam linje i asylpolitiken låter vänta på sig

I fokus

TV4Nyheterna sprider #fakenews om brottsutsatthet

Det är inte bara i alternativ media och på sociala medier och bloggar som fake news blomstrar. Även etablerade medier och s k mainstream media faller inte sällan till föga. Denna gång är det TV4:s sena nyhetssändning som den 8 oktober sprider fake news om brottsutsatthet. Nyhetsankaret förkunnar i inledningen av sändningen att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Som stöd för påståendet använder man NTU. Problemet är att NTU inte stödjer påståendet.

I dagarna presenterade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sin årliga redovisning av den Nationella trygghetsundersökningen (NTU). NTU syftar till att ”undersöka människors utsatthet för brott, upplevelse av oro och otrygghet samt förtroende för rättsväsendet, liksom brottsutsattas erfarenheter av kontakter med rättsväsendet”. (Källa: BRÅ)

TV4:s sena nyhetssändning inleds med att nyhetsankaret förkunnar en bra och en dålig nyhet:

”En glad nyhet: Förtroendet för polisen ökar. En trist nyhet: Antalet svenskar som har utsatts för brott ökar också”. (Källa: TV4Play.se)

I reportaget lite senare i sändningen upprepas det senare påståendet:

”Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning utsattes fler för brott förra året”. (Källa: TV4Play.se)

Skärmdump från TV4 Nyheternas kvällssändning 8 oktober 2019.

Att utredare Sofie Lifvin på BRÅ senare i reportaget förklarar vad NTU faktiskt visar spelar mindre roll i sammanhanget. Nyheten om att fler svenskar har utsatts för brott har redan upprepats två gånger i sändningen. Lifvin säger att NTU är

”en urvalsundersökning och vi kommer aldrig kunna fånga exakta nivåer av utsatthet för brott t ex, utan det här är ju snarare indikationer på hur det ser ut, och syftet med undersökning är ju också att mäta hur utvecklingen ser ut över tid snarare då än att ge exakta nivåer”. (Källa: TV4Play.se)

I BRÅ:s pressmeddelande från 8 oktober tydliggör man att det handlar om att:

”den självrapporterade utsattheten för brott mot enskild person har ökat”. (Källa: BRÅ)

Motargument har vid ett flertal tillfällen redogjort varför NTU:s mätningar inte är tillförlitliga och inte heller är uttryck för hur det ser ut i verkligheten.

I artikeln ”På spaning efter mörkertalet” förklarar Maria Robsahm att NTU är en urvalsundersökning, samt att sådana undersökningar riskerar att drabbas av slumpmässiga och systematiska mätfel. Oavsett om storleken på urvalet ökas kommer dessa mätfel att kvarstå. Mätfelen har sina orsaker i t ex systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar. I Robsahms artikel läser vi:

”Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.” (Källa: På spaning efter mörkertalet)

I artikeln ”NTU:s systematiska mätfel” förklarar Robsahm följande om mätfelen i urvalsundersökningen:

”I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre”. (Källa: NTU:s systematiska nätfel)

Så länge BRÅ inte kan reda ut vad de systematiska mätfelen beror på kan vi inte heller använda oss av NTU som ett mätverktyg för hur brottsutsattheten verkligen ser ut i Sverige.

Detta betyder i sin tur att TV4 på bästa nyhetssändningstid sprider fake news då de använder NTU som ett mätverktyg då de säger att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Det är direkt felaktigt.

Motargument har uppmärksammat TV4 och TV4Nyheterna om detta via mail, Facebook och Twitter.

Källor:

Brottsförebyggande rådet: Nationella trygghetsundersökningen 2019

Brottsförebyggande rådet pressmeddelande: Förtroendet för polisen har ökat (191008)

TV4:s sena nyhetssändning 191008 i sin helhet

Korta motargument, Myter

Myter om dödligt våld, del 2 – Sverige vs Irland

Det är ju inte bara i vanliga media som tokigheterna om det dödliga våldet dyker upp med jämna mellanrum. Även på bloggar och Facebook sprids allehanda myter och märkligheter och ibland rena missförstånd.

Stor sak görs ibland av att det dödliga våldet i Sverige har minskat mindre i Sverige än i många andra västländer. Det handlar förstås om att på något sorts indirekt vis belägga att Sverige är hårdare drabbat än andra jämförbara länder. Sverige ställs mot ett genomsnitt av andra länder där minskningen kontinuerligt har fortsatt också efter 2015.

Jag vill i sammanhanget lyfta fram Helena Lind Trotzenfeldt som på ett förtjänstfullt sätt har benat ut ett par av misstagen i denna hantering.

Jag har ett par kommentarer, men jag kommer säkert att få anledning att återkomma till detta.

1. Av någon outgrundlig anledning räknas aldrig USA med i kategorin ”västländer”. Där har man haft en likartad utveckling som Sverige och det passar förstås illa med hypotesen om den unika utvecklingen i vårt land.

2. Det som sällan nämns är att många av dessa andra ”västländer” har haft betydligt högre nivåer än Sverige – också när de har legat som lägst.

Jag tänkte här jämföra med Irland som 2018 hade det lägsta antalet mord på tio år.

Som vi kan se är minskningen under perioden större än i Sverige. Men samtidigt är denna minskning från en betydligt högre nivå.

Den låga nivå som irländarna förra året kunde glädja sig åt, hade i Sverige varit den högsta på över 100 år. 1,65 per 100 000 hade vi i Sverige 1915 – den näst högsta var 1989 med 1,49.

Den irländska nivån 2010 (på 2,5 per 100 000) har vi i Sverige inte varit i närheten av på flera hundra år.

Korta motargument, Myter

Myter om dödligt våld, del 1 – Sverige vs Mexiko och USA

Jag jobbar med en del felaktiga påståenden om dödligt våld som cirkulerar och som har sitt ursprung i media.

Någon kanske minns ett inslag på Dagens Eko som sändes för två år sedan. Där förekom både Mexiko och Italien – och intrycket som förmedlades i reportaget var att Sverige nu låg värre till än båda dessa länder när det gäller dödligt våld. Alltihop handlade om en ännu ej publicerad forskningsrapport om dödligt skjutvapenvåld. Ingen skugga ska falla på forskarna – det var det journalistiska referatet som blev fel.

Ekot var snabba med att dementera felaktigheterna, men det tycks inte ha hjälpt. Det är tydligt att alldeles för många fortfarande tror på det där.

Jag tänkte i några dagar koncentrera mig på att korrigera en del flagranta fel med ursprung i media – och jag börjar med Mexiko.

Trots att Dagens Eko alltså snabbt dementerade har uppgiften fått eget liv. Jag vill därför ge grundläggande fakta om Mexiko där det dödliga våldet ligger ofattbart högt.

Vi är vana vid att siffrorna i USA ligger mycket högre än i Sverige, men Mexiko ligger fem gånger högre än USA och 25 gånger högre än Sverige (räknat per 100 000 invånare).

Mexiko har drygt en tredjedel av USA:s befolkning, men 2018 mördades dubbelt så många (33 341 människor) i Mexiko, som i USA (16 214).

Med samma nivå som Mexiko hade vi i Sverige haft 2 778 mord förra året istället för 108…

 

Myter

F d anställd på Migrationsverket sprider myter om uppehållstillstånd, bidrag och pensioner

I ett Facebook-inlägg publicerat 29 september skriver en f d anställd på Migrationsverket sin sanning om hur det egentligen ser ut med uppehållstillstånd, bidrag, pensioner och allt fusk hen har bevittnat genom åren. Motargument har dissekerat inlägget, en del av det stämmer, men annat är lögner.

Så här lyder Facebook-inlägget i sin helhet:

Den f d anställdas Facebook-inlägg. Skärmdump 191003.

Vi går igenom inlägget bit för bit.

1. ”Människor som kom hit och som reste hem så fort dom fått tillstånd med våra bidrag intakta. ”

Om man får uppehållstillstånd i Sverige på grund av kris i hemlandet, och sedan flyttar tillbaka, förlorar man sitt uppehållstillstånd och därigenom relaterade bidrag. När man har uppehållstillstånd är det tillåtet att befinna sig utomlands i upp till två år under förutsättning att man ansökt om detta hos Migrationsverket. Så ser regelverket ut. Lämnar man Sverige i mer än två år, förlorar man sitt uppehållstillstånd.

Det är alltså lögn att personer med uppehållstillstånd kan bo utomlands på obegränsad tid så som den f d anställda på Migrationsverket skriver i sitt Facebook-inlägg.

Dock är det ytterst tveksamt att man väljer att flytta tillbaka till ett land som befinner sig i en krissituation.

Källa: Migrationsverket

2. ”Människor som bodde i 40 kvm delade på nästan 100 pers för att behålla bidrag.”

Ibland skriver sig flera asylsökande på samma adress för att göra det svårare för dem att bli utvisade om de får avslag. Om de inte följer sin utvisning inom angiven tidsfrist, har de inte heller rätt till ekonomiskt stöd från Migrationsverket.  Den som fortfarande kan ha rätt till bidrag (t ex barnfamiljer) kan få minskad dagersättning.

3. ”Människor som lånade hur mycket som helst för studier och sedan åker tillbaka till länderna de kom ifrån. T.ex. Somalia, Afghanistan och Irak.”

Se punkt 1. Om man gjort en ansökan hos Migrationsverket för att vistas utomlands hos Migrationsverket, får man lämna Sverige och behålla till exempel studiebidrag- och lån. Efter två år måste det förlängas och du måste redovisa din vistelse i Sverige.

Vistas man mer än ett halvår per år utomlands så kan man både mista rätten till uppehållstillstånd, och hela tiden för vistelse i Sverige under det året dras av som totalt räknad vistelse som grund för uppehållstillstånd.

Källa: Migrationsverket

Asylsökande har inte rätt till studiestöd.

Källa: CSN 

Flyktingar med uppehållstillstånd har rätt till studiestöd.

Källa: CSN

4. ”Pensioner betalas ut till människor som inte gjort ett handtag i Sverige.”

Om en person har uppehållstillstånd i Sverige och är över 65 år har hen rätt till äldreförsörjningsstöd. Äldreförsörjningsstöd är ”en del av grundskyddet inom pensionssystemet tillsammans med garantipension och bostadstillägg”. Detta beviljas endast om personen är fast bosatt i Sverige och inte erhåller full garantipension.

Garantipensionen baseras på hur många år en person har bott i Sverige, och för att få ut maximalt belopp måste personen ha bott i Sverige i minst 40 år. För varje år som en person inte har bott i Sverige, minskas beloppet med en 1/40. Det innebär att om personen har bott i Sverige i tre år, får hen ut 3/40 av garantipensionen. Resterande belopp är äldreförsörjningsstöd.

Personen som har skrivit Facebook-inlägget förklarar att personer som aldrig har levt i Sverige har tjänat sina pensioner, alternativt att man hade uppehållstillstånd och därför tjänat pension. Det stämmer inte.

Källa: Sveriges Radio, Pensionsmyndigheten

5. ”Efterlevandepensioner till barn vars föräldrar sägs ha avlidit. Upp till över 70 000 kronor trots att föräldrarna aldrig satt sin fot här och trots att det inte finns dödsintyg. Ingen har blivit återbetalningsskyldig när förälder/föräldrarna återuppstått.”

Man kan inte få efterlevandepension utan dokument som bekräftar att föräldern har avlidit. Om förälder ”återuppstått” som den f d anställda på Migrationsverket skriver, blir man återbetalningsskyldig.

Som barn har man rätt till efterlevandepension tills man är 20 år.

”Har föräldern aldrig arbetat eller bott i Sverige är det enbart efterlevandestöd på 1 477 kronor per månad som blir aktuellt, eller 2 954 kr per månad om bägge föräldrarna är avlidna.” (Källa: Pensionsmyndigheten)

Källa: Pensionsmyndigheten 

I fokus

Kriminalstatistiken bekräftar att det grova våldet har minskat i Sverige

Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.

Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.

I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.

Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:

Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.

Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.

Ja, situationen är onekligen bisarr.  Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.

För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.

Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?

Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.

Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.

Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.

Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.

Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?

Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.

Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.

I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.

Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.

Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.

Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:

Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”

Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.

Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.

Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.

Artiklar

Hur ska vi hantera när människor gör misstag?

Ibland gör vi misstag. Misstag kan vara medvetna eller omedvetna. Oavsett vilket kan misstag i dagens sociala medievärld få stor viral spridning. Vissa misstag spelar människor rakt i händerna, och de sprids som en sanning, trots att de inte är det. Hur ska vi hantera när människor gör misstag?

För min del har jag ett ideal – vi måste börja med att inse att vi alla gör misstag. Att medge detta för egen del kan ibland vara otroligt svårt, men nödvändigt.

Att stenhårt bita sig fast vid en uppfattning som inte visar sig hålla är inte bara dumt utan kan också skapa helt nya problem. Då sprids en bild av att det är farligt att göra fel och att man blir utslängd ur den sociala gemenskapen om man gör det.

Så kan vi inte ha det.

Vi gör ju nämligen alla våra misstag.

Jag vill därför här och nu lyfta en person vid Henrik Jönsson som när det visade sig att han hade grundfel om antalet fall av dödligt våld i Sverige och antalet dödsskjutningar omedelbart tog till sig detta och raderade sin film.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om honom tidigare, men i natt fick jag anledning att titta på hans senaste film som handlade om just ”Våld & verklighet”.

Hans ambition med sina filmer är på alla sätt lovvärd. Han vill bryta polariseringen i debatten. Även om jag inte delar hans politiska grundsyn så är detta i sig en ambition värd att sträva efter.

Och jag är dessutom övertygad om att just detta med hur vi förhåller oss till misstag är avgörande om vi vill bryta polariseringen.

I denna önskan att bryta polariseringen måste samtidigt ingå ett oavvisligt krav. Och det är att vi så långt det alls är möjligt bör hålla oss till korrekta fakta.

Det finns en tankemodell som riskerar att leda oss fel – och det är idén att sanningen aldrig är extrem, att den alltid kan återfinnas mittemellan två motpoler. Så är det givetvis inte.

Fakta är knepiga på det sättet. De bara ÄR.

Ibland fisk, ibland fågel, ibland mittemellan. Men inget avgör på förhand var vi hittar dem.

Och sanningen kan heller aldrig avgöras med hjälp av omröstning. Fakta ÄR.

Att ge sig in i diskussionen om brottslighet och våld är ett riskabelt projekt. Området är på många sätt minerat. När Henrik Jönsson gjorde det föll han i en av de gropar som man kan falla i. Nämligen frågan om hur många som utsätts för dödligt våld i Sverige.

Han utgick från polisanmälda brott, vilket i många andra sammanhang är ett rimligt förfaringssätt. Men detta gjorde att hans siffror över antalet mord i Sverige blev ungefär tre gånger för höga.

Enligt Jönssons graf var antalet mord i Sverige 2009 – 2018 en bra bit över tretusen. Den korrekta siffran är 946. Vad berodde hans fel på?

Hans siffror motsvarar antalet polisanmälningar, men där redovisas alla händelser med dödlig utgång där det funnits anledning att utreda om dödligt våld kan ha varit dödsorsaken.

Många visar sig efter utredning handla om något annat – självmord, olyckor eller naturlig död. Där finns även dubbletter där flera anmälningar upprättas för ett och samma fall. Ibland registreras försök eller förberedelse till mord eller dråp felaktigt som fullbordade mord eller dråp.

Återigen. När Henrik Jönsson fick detta påpekat för sig var han snabb med att ändra – eller i alla fall att radera sin film.

Eftersom han är långt ifrån ensam om att göra detta misstag vill jag här visa vad hans fel gick ut på. Både när det gäller dödligt våld i allmänhet och dödligt skjutvapenvåld i synnerhet.

Och som sagt. Vi gör alla misstag. Det är det viktiga i det här sammanhanget.

Så jag tänker inte acceptera något som helst hån eller personangrepp mot Henrik Jönsson.

Han medgav sitt fel. Det är stort.

Myter

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.

Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.