Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Jag är både etiopier och svensk

Frågan om identitet är komplex. Identiteten består av otaliga egenskaper som utgör hela den vi är – i varje givet ögonblick. Dessa inkluderar vår sexualitet, kön, känslan av att tillhöra en viss kultur, nation, religion, familj, eller någon annan grupp. Vår identitet inkluderar vårt utseende, personlighet, föreställningar, rädslor och så vidare. Alla länder skapar en identitet och kultur för sig själv genom sin pågående historia.

Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien
Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien

Det är uppenbart att när man flyttar till ett nytt land för att leva där måste man lära sig språket först. Det är dörren för allt. Man bör också veta mer om sitt nya samhälles kultur och seder. Men det behöver inte innebära att jag måste kasta bort någonting av min gamla identitet. Men man ska kanske ibland undvika aktiviteter från sin gamla tradition som kan uppfattas som väldigt konstiga i det nya samhället.

Men den värsta åtgärd du kan utföra på en annan skulle vara att beröva dem deras identitet, och förneka personens kultur. Kompromisser är lösningen för dessa typer av situationer.

För att vara mer specifik, låt mig ta min situation som exempel; Jag är etiopier, född och uppvuxen i det etiopiska samhället och kulturen. Nu bor jag i Sverige och försöker integrera mig till det svenska samhället. Jag är mycket nöjd med mitt liv här. De flesta svenskar som jag känner är mycket artiga och omtänksamma personer. Sverige är mest känt för sin frihet i varje aspekt. Jag njuter av detta allt sedan jag kom hit. När jag flyttade började ett nytt kapitel i mitt liv. I början höll jag mig för mig själv, en liten bit bort från andra.

Det var för att jag hade fått fel information om att europeiska människor har strikta gränser för sitt privatliv. Jag hörde ett rykte om att européer behöver mer privatliv än vad vi behöver i Afrika. De vill inte ha nära relationer med grannar och vänner. Därför var jag försiktig med att ta kontakt. Men de flesta rykten har visat sig vara felaktiga. Nu vet jag sanningen och har några svenska vänner. Rykten kan också påverka någons identitet. Länder som tar emot invandrare bör ha samma attityd i att låta dem behålla sin ursprungliga identitet. Mångfald har stor betydelse och fungerar uppfriskande i ett samhälle. Det är en fördel. Svenskar reser till andra länder och möter olika kulturer.

Men om det finns utlänningar med sina ursprungliga identiteter i Sverige, ger det möjlighet att lära känna olika kulturer utan att behöva resa långt.

Mångfald ger färg till livet.

Enligt min mening får jag inte förlora min ursprungliga identitet. Jag vill vara en god svensk, men med en etiopisk bakgrund. Medborgarskap och identitet är inte detsamma. Men vi kan ha vårt medborgarskap som en del av identiteten.

Min identitet är densamma som förut, och kommer att vara samma i framtiden också. Men jag kan byta mitt medborgarskap. Jag tror att vi måste hålla fast vid vår identitet som vi gör med våra namn. Att försöka anta en helt ny identitet kan nog orsaka en identitetskris. Detta skulle kunna leda till allvarlig psykisk sjukdom tror jag.
Jag är en människa, jag är en son, jag är en bror, jag är en man, jag är en far, jag är etiopier, jag är afrikan, jag kommer att vara svensk och europé.
Men jag är jag.

Gästkrönikör Mekeyu Ibrahim Hassen

Krönikor, Myter

Sverigedemokraterna – invandrarnas parti?

När personer försöker påstå att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt eller främlingsfientligt, brukar en hel del av dessa ‘försvara’ SD genom att hävda att 20% av SD:s medlemmar har invandrarbakgrund. Jag tolkar det som att de försöker använda det argumentet som ett ‘alibi’, men de verkar inte inse vilken tankevurpa de gör.

SD har vid ett par tillfällen gjort medlemsenkäter. Björn Söder refererade siffrorna ur den senaste inför partimedlemmar och media i gamla riksdagssalen i februari 2013.

(spola fram till 13 minuter in i videoklippet för att lyssna på enbart den mest relevanta delen)

– En sak som är intressant är ju det här med om man är utlandsfödd eller har föräldrar som är utlandsfödda, eftersom ni känner till att vi blir beskyllda för både det ena och det andra…

Björn Söder, partisekreterare, SD

Jag är kanske en av få personer som räknat ut de faktiska talen, ur SD:s underlag. 2.831 personer hade skickat in svar i den undersökningen vilket då motsvarade ungefär hälften av alla deras medlemmar.

medlemmar

FAKTA:

Cirka 51 personer (av de 2.831 personerna som svarat på medlemsenkäten) har uppgett att de är födda i ett land utanför Europa. Färre än 2%.
Cirka 28 personer svarade att de är födda i Sverige och har minst en förälder som är född i ett land utanför Europa. Ungefär 1%.
Cirka 74 var födda i Europa (utanför Norden). De är färre än 3%.
136 personer (ca 4,8% av de som svarade på enkäten) var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Europa (utanför Norden).

SD:s skryt om sitt ‘alibi’ krymper fort om man bara synar siffrorna!
Ungefär 357 personer av de 566 som SD säger har någon form av invandrarbakgrund – de personerna är födda i Sverige. Ytterligare cirka 85 personer var födda i Norden. (ungefär 192-193 personer var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Norden)

SD skriver i sitt princip-program att de anser att invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer integrerar sig väl in i en svenskhet. Och man kanske kan tänka sig att SD räknar medlemmar i partiet som relativt väl integrerade ‘svenskvänner’? Ungefär som de skriver i kapitlet ”Nationen” i principprogrammet: ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” Då framstår det som ett gigantiskt hyckleri, om de påstår att var femte medlem har någon form av invandrarbakgrund.

Det skulle kunna vara så att procentandelen medlemmar som har annan än så kallad ‘helsvensk’ bakgrund är större eller lägre i den grupp av SD-medlemmar som inte svarade på denna enkät. Men, med min ickerasistiska människosyn spelar etnicitet/nationalitet/hudfärg/födelsestad/religiös trosuppfattning ingen roll. För det finns vissa människor i många andra länder som kan vara fientliga & rasistiska mot andra människor som de uppfattar som främmande och annorlunda! Till exempel i Rwanda, Myanmar, USA, f.d. Jugoslavien…

Det är inte ett relevant försvarsalibi att försöka utnyttja sina medlemmars födelseland! Ett parti kan faktiskt ha en rasistisk/främlingsfientlig ideologi och agenda även om du tror blint på myten: ‘var femte medlem har invandrarbakgrund’. Det syns snarare i de riksdagsmotioner de lämnar in och i partiprogrammet, och inte i medlemsregistret.

fotnoter: Sverigedemokraternas medlemsenkät fylldes i av medlemmarna själva på ett webformulär.
Jag grävde i siffrorna i SD:s medlemsenkät enbart för att jag var nyfiken på att hitta fakta bakom retoriken, jag bryr mig inte om vilken födelseort som någon person har.

Artiklar, Krönikor

Vi och dom i lagsporter

Människan har i alla tider haft behov av en vi och dom-mentalitet. I tusentals år har stammar och folkslag stått på varsin sida av ett slagfält och sedan drabbat samman med påkar, svärd och hillebarder i högsta hugg. Allt för att försvara jaktmarker, religion, kung och fosterland. Samma mentalitet återfinner vi i rasismen, och i andra gemensamma sammanslutningar som hatar tillsammans . day52

Som jag tidigare skrivit om så betyder ‘att innesluta en grupp människor i en gemenskap’ automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapas även främlingsfientlighet. Du kan nämligen inte ingå i någonting om det inte finns någon som står utanför. Människans nedärvda rädsla för just detta utanförskap har sitt ursprung i överlevnadsinstinkten, och en kvarleva av detta beteende återfinns i mobbning och diskriminering i olika typer av grupperingar.

Grupptryck – en sorts gemenskap

Grupptrycket i till exempel skolan kan bli förödande för ett barn som hamnar i fel sällskap. Man vill vara tuff och inte kallas feg, vilket kan leda till att man gör saker som man aldrig skulle ha gjort annars; man kanske snattar, röker eller dricker alkohol. I värsta fall går det ännu värre, man provar kanske tyngre droger eller begår grövre brott, som till exempel misshandel. Grupper som är mer eller mindre våldsbenägna, som till exempel rasister, nazister eller andra extremister, kan rentav få nytillkomna medlemmar att känna sig tvingade till olika saker, och till slut verkar det inte finnas någon återvändo. Man blir en del av något som tycks svårt att ta sig ur, och kanske vill man inte heller ta sig ur det, eftersom man känner att man i alla fall ingår i en gemenskap.

Vi och dom-mentaliteten fångar upp vilsna och osäkra individer som söker tillhörighet. Gemenskap och samhörighet är livsviktigt för människan. Förr var det nödvändigt för att överleva, nu för att finna identitet och för att få bekräftelse. Då du inte respekteras för den du är i alla situationer i ditt liv, så kan det vara en ovärderlig vetskap; att det i alla fall finns EN grupp, där alla värderar EN sak, på exakt samma sätt! Detta kan vara en politisk åskådning, religion, en speciell hobby eller ett lag i någon sport. Att gemensamt älska någonting är en lika stark vi-och-dom-känsla som att gemensamt hata någonting. Därför bör vi försöka fånga upp barn och ungdomar, som inte hittat sin egen tillhörighet, innan de förlorar sig i hat, istället för kärlek.

footballDet är nu jag vill slå ett slag för sammanhållningen i lagsporter. För alla som känner mig är det ingen hemlighet att jag håller på AIK, världens bästa lag. När jag skriver detta är det med just den hybris som provocerar och engagerar supportrar i både mitt och våra motståndares lag. Framför åtskilliga datorer sitter nu folk som känner en jublande stolthet, och framför nästan lika många datorer sitter motståndare som hetsar upp sig och blir arga. Detta, hävdar jag, är underbart! Det är ett sätt att integrera den viktiga vi och dom- känslan i samhället på ett okej sätt. Så länge vi håller oss inom gränsen för lagar och regler. Det finns ett hat inom sporten, ett hat som kan låta hetsigt, starkt och skrämmande. Men framför allt finns det en kärlek i lagsammanhållningen, som är så otroligt stor, stark och uppbyggande. Fotboll är förbrödrande sjunger AIK-trubaduren, och inget kan väl vara mer sant än det.

Sälj Skåne till Danmark,sjunger vi och klappar takt
När stämningen i bussen är som bäst
Att fotboll är förbrödrande det har visst någon sagt
Å när märks då förbrödringen som mest
Jo när man hatar motståndarlaget som pest

 

Förenade av kärlekivan2

Förra året dog AIK:s älskade målvakt Ivan Turina plötsligt, och fotbollssverige var i chock. Aldrig har det märkts så tydligt att allt hat inom fotbollen är en fasad, en lek. Överallt slöt supportrar upp från olika lag och nationer. På backen utanför träningslokalen i Karlberg låg halsdukar och tröjor från Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Dinamo Zagreb. Överallt såg vi kärlek istället för hat. Detta är fotboll. Detta är hjärtat i sporten. Hatet är inte äkta. Inte från de riktiga fansen. Det finns alltid de som inte kan sätta stopp, och som går över gränser, det är inte unikt för sporten. De flesta av oss älskar vårt lag så mycket mer än vi hatar motståndarlaget. Hatet är humor. Hatet är en kampanj, en uppladdande provokation. Vi, de allra flesta, vet detta och vi älskar det.

Med detta vill jag säga att det finns en annan väg att gå när man söker tillhörighet. Sök inte bland droger, våld och äkta hat. Sök inte bland rasism, nazism och knivattacker. Sök sammanhållningen på läktaren och låt adrenalinet få utlopp i kärlek. Låt ropen höras, låt flaggorna vaja, låt händer höjas mot himlen och må bästa lag vinna. Men låt det stanna vid det. När ni lämnar arenan, lämnar ni också hatet där, åtminstone till nästa sammandrabbning.

Och nej, jag är inte så naiv att jag tror att vi kan stoppa våld, hat och rasism på våra gator genom att slänga fram en bunt fotbollsbiljetter. Men jag tror på att stävja ilska och okontrollerat adrenalin på ett tidigt stadium. Det vore en utopi att säga att vi alla kan hålla sams och stå på samma sida i alla lägen. Så ser inte livet ut. Om vi kan visa våra barn och ungdomar ett sätt att ge utlopp för de här känslorna, utan att konflikterna blir för stora, så tror jag vi har lagt en bra grund för lugnare gator i framtiden.

En sak till vill jag säga. Jag vill förtydliga att jag motsätter mig allt som har med huliganism och fotbollsvåld att göra. Det finns idioti i alla slags grupperingar, och ibland går det långt över gränsen. När föräldrar inte längre vågar ta med sina barn på match har något gått snett. Älska ditt lag med hela ditt hjärta, men hata de andra lite lagom, med glimten i ögat. Jag har hört sägas att alla faktiskt inte rensar fisk i Göteborg och att det finns bajare som inte röker på. Jag har till och med hört sägas att Djurgår’n ska bli svårslagna i år…

 

Rivaler på plan, inte på stan. _facebook_2049711120

 

Krönikor

Intersektionalitet berör alla

Begreppet intersektionalitet är ett relativt nytt begrepp där olika samhällsgruppers relation till den sociala normen problematiseras. Med utgångspunkt från tidigare och nuvarande diskurs kan skillnader mellan kamper som förs av marginaliserade grupper synliggöras – så även hur de skulle kunna samlas under ett intersektionellt paraply.

Traditionellt sett var det ’Var grupp för sig’

Vi kan tänka det som om kampen för jämlikhet tidigare har förts på flera fronter där varje enskild grupp har kämpat för just sin rätt till jämlikhet. Det kan exempelvis gälla kvinnor, olika etniska grupper, socialt utanförskap eller annat som inte ses som normativt. Grupperna utgår i mångt och mycket ifrån att det främst är de individer som ingår i grupperna som har rätt att diktera villkoren för jämlikhet.

Ett sådant synsätt kan vara problematiskt av några olika anledningar.

För det första finns människor som samtidigt tillhör flera marginaliserade grupper. De måste då föra flera kamper, på flera fronter. T.ex. kan en kvinna även ingå i gruppen socialt utanförskap. I och med detta är deras styrka i mångfalden en försvinnande liten — speciellt om varje grupp anser att de, och bara de, vet hur kampen skall föras, och vad som behöver göras. Vilket för in oss i problem nummer två.

Grupptillhörighet avgörande?

Den som tillhör en, i jämförelse med normen, marginaliserad grupp är den enda som kan veta hur det är att tillhöra den gruppen och den egna gruppens relation till samhällsnormen. Det kan knappast ifrågasättas. Att det skulle ge större insikt och kunskap kring samhällsstrukturer är dock inte självklart då det ofta kräver utbildning kring strukturella problem.

Om vi utgår från etnicitet och jämlikhet skulle det innebära att det enbart är människor som är etnifierade (de som inte är västerländska/vita) som får diktera villkor och aktivt föra just den kampen framåt. De som inte tillhör gruppen skulle därmed inte delta i debatten med samma tyngd som etnifierade, även om personen ägnat en betydelsefull tid åt att forska i ämnet – enbart för att denne inte tillhör den aktuella gruppen.

Resonemangets återvändsgränd

För de som tycker att grupptillhörighet är nödvändigt för att bilda opinion för gruppen — vad händer i förlängningen? Tänk bredare än etnicitet. Är det enbart kvinnor som kan tala för jämlikhet mellan kön? Är det enbart människor i socialt utanförskap som kan föra frågor för socialt marginaliserade? Ska vi enbart kämpa enligt vår ekonomiska styrka, där det är de fattiga som får se till de fattigas kamp, medan de rika kämpar för sitt?

Med ett sådant resonemang blir samhället splittrat och flera marginaliserade grupper — som alla skulle gynnas av en gemensam kamp – riskerar bli motståndare på flera olika sätt. Allt medan den sociala normen förblir oförändrad eller förändras mycket långsamt.

Intersektionalitet tar oss ur rävsaxen

Använder vi oss istället av intersektionalitet och arbetar tillsammans för en övergripande rättvisa, solidaritet och jämlikhet kan fler marginaliserade samlas och enas.

För tyvärr ställs låginkomsttagare mot arbetslösa, kvinnor mot män, etniska grupper mot varandra, stadsbor mot glesbygden. Vi behöver uppmärksamma vilka olikartade problem alla de enskilda grupperna har och åt vilket håll samhället bör förändras. Det är något de i grupperna gör lämpligast. När sedan sakfrågor lyfts från aktörerna till ett strukturellt plan behöver vi alla vara med. Oavsett om vi är med i den specifika gruppen eller inte.

Enskilda frågor från minoritetsgrupper måste få genomslag i grupper utanför den egna, vilket är positivt för de flesta och negativt för de som gynnas av att konservera strukturer. Det viktiga är att släppa in fler i kampen för jämlikhet, inte att förbehålla sig rätten att veta bäst enbart därför att en kan relatera till frågorna på ett personligt plan.

Inom ett visst område kan vi se hur aktörsperspektivet appliceras på strukturen. Exempelvis kan rasistiska uttalanden basera sig på personliga upplevelser och generaliseras för alla som inte tillhör den egna etniska gruppen, något som uppmuntras inom rasistiska grupper. Se exempelvis hur Jimmie Åkesson använder detta kring invandring.

Det stämmer sällan med samhällsstrukturen, på samma sätt som den enskilde aktörens upplevelser inte behöver stämma med strukturen – även om uppfattningar och känslor är äkta. Det är dags för oss alla, som kämpar på olika fronter, att enas i en kamp för allmän rättvisa. En kamp där orättvisan är fienden och vi alla kan stå enade i kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle. För att nå det målet så behöver vi lyfta blicken från oss själva och vår person och se hur samhället i stort ser ut. Därefter kan vi komma överens om vilket håll vi ska röra oss åt.

Krönikor står textens författare för helt och hållet.

Läs mera på Andreas Meijers blogg

Intersektionalitet – mellan kön

Intersektionalitet – socialt utanförskap

Krönikor

Clowner med handgranater

Är det bara jag, eller har politiker i och kring Sverigedemokraterna alldeles tappat förståndet? Jag syftar förstås på alla vansinniga uttalanden som mer eller mindre dagligen dyker upp dels på sociala medier, men även i intervjuer och andra framträdanden.

Foto: freeze67
Foto: freeze67

 

Björn Söder och Erik Almqvist  är väl de ledande aktörerna här, men även andra förekommer.

Jag kan inte låta bli att undra om de har informerats om att dessa medier är allmänna, OFFENTLIGA, och går ut till folket, det vill säga VÄLJARNA.

 

 

 

Erik Almqvist, Sveriedemokratisk politiker
Erik Almqvist, fd. riksdagsledamot, Sverigedemokraterna

 

 

Hur tänker de sig att de ska värva nya medlemmar på det här sättet? Nu senast var det kvinnorna som fick en känga. Män är tydligen bättre på att tänka enligt nämnda Erik Almqvist.

 

 

 

 

Borde inte Jimmie Åkesson oroa sig lite mer för Twitter-inkontinensen i sitt eget parti inför nästa val? Istället beklagar han sig över sin uppväxt i den hemskt invandrartäta hemorten Sölvesborg. Grodorna måste ju till sist lämna humorfacket och lirka sig in i väljarnas medvetande. Någonstans måste ju all denna ilska och okontrollerade idioti bevisa något, för de som hela tiden agerat försvarare för detta ”demokratiska” parti.


Sverigedemokraterna är demokratins baksida sade någon till mig idag. Ja, kanske är det så. Kanske är det en slaggprodukt man får dras med när man tillåter fri partibildning, yttrandefrihet, och har allmän rösträtt. Men då måste vi som väljare förstå vilket ansvar vi har för vårt land, i och med att vi tillåts rösta. En sak som alla röstberättigade borde vara tvungna att göra är att informera sig om ALLA valbara partiers värdegrund.

Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare
Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare

Det räcker inte att snabb-googla partiprogrammen och läsa rubrikerna på respektive partis hemsida. Vad tror ni väljare att partierna skriver där? Lockrop kan vi kalla det som står där. Det är ju så politik fungerar. De lata röstar på det som verkar ok vid första anblick, men med den makt som faktiskt följer med röstberättigande, är allas skyldighet att ta reda på vad man faktiskt röstar fram.

Sverigedemokratiska politiker har gjort så många tabbar i media under oerhört kort tid, och deras galenskaper sprids på sociala medier varje dag. Personligen kan jag inte känna förtroende för folk som beter sig så oerhört dumt offentligt. En del åsikter måste de ju veta att de inte kan ventilera på detta tillgängliga forum.

1376521_411134682320645_213541133_n
Axel Caesar Heder, Distriktsordförande för SDU Södermanland

 

 

Som alla hört tusen gånger; man får tycka vad man vill, men det
betyder inte att det är lämpligt att säga eller skriva vad som helst.
I det här fallet så misskrediterar de ju sig själva, så det är kanske
ingen större skada skedd, men hur de kan få fortsätta tillåtas ha
yttrandefrihet å partiets vägnar, det förvånar mig. En politiker
förväntas ju ändå uppträda någorlunda professionellt  inför sina
potentiella väljare. Själv skulle jag inte betro dessa män med en
loppcirkus än gång, än mindre mitt lands framtid.

 

10726660455_157c6111a1_z
Foto: sohocub

 

 


Läsarna skrattar åt dumheterna. De får en del medhåll, javisst, men en stor del läsare skrattar åt dem. Det finns särskilda humorsidor som ständigt fylls upp med klipp från nyheter, Twitter och Facebook. De är clowner, och de gör sig otroligt fåniga med denna åsiktsdysenteri. MEN, vi får inte glömma att de faktiskt potentiellt sitter inne med farlig makt. Vill vi ha detta parti i riksdagen?

De är clowner ja, men clowner med handgranater.
Jag vill i alla fall inte sitta intill dem när de drar ut sprinten…

 

Och enligt Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Botkyrka, kan vi räkna med att det blir värre…

Robert Stenkvist, vice ordförande SD Botkyrka
Robert Stenkvist, vice ordförande SD Botkyrka

  ”just whait”(!)

 

Öppet mål. Jimmie Åkessons syn på uttalanden på Twitter? Ingen åsikt hade man kunnat tro, eftersom det formligen haglar kränkande ”tweets” från SD:s medlemmar. Men efter att Jimmie deltagit i SVT:s Debatt, i nu i veckan, twittrade Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson följande; ”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”

 

 

 

Plötsligt reagerar Åkesson på privata åsikter och yttrandefriheten, och anser att de inte hör hemma i sociala medier: ”Det är helt oacceptabelt att en GD uttrycker sig som Dan Eliasson. Han måste givetvis sparkas.”

Till Aftonbladet säger Åkesson:

– Vad han tycker på sin kammare klockan 22 har jag ingen åsikt om, men när en generaldirektör skriver en tweet som hamnar på Försäkringskassans hemsida är det oacceptabelt.

Här ska man alltså notera att skillnaden, enligt Åkesson är att denna ”tweet” hamnade på en så kallad offentlig sida. Men Jimmie, Twitter är per definition OFFENTLIGT. Jag kallar det öppet mål, och föreslår att du ser över dina egna spelare innan du gråter ut i ännu en artikel.

 

                                  

Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare. Axel Caesar Heder, Distriktsordförande för SDU Södermanland
Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare. Axel Caesar Heder, Distriktsordförande för SDU Södermanland

 

 

Krönikor, Recensioner

Hur skapar man ett monster?

– Främlingsfientlighet utifrån klassikern Frankenstein

I Mary Shelleys ”Frankenstein”  möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Ett världskänt fenomen

Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.

Ett monster tar form

Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad.  Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.

Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens

Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.

Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Vad gör ensamhet med oss?

Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.

Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.

På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?

Utanförskapets historia

344564600_7fb0dbf43e_z
Foto: mojolicious

När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.

För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer.  Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.

Så vem är egentligen monstret?

Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?

Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Frankenstein flickr
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931

 

Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)

Krönikor

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Krönikor

SDUs fascination för armhålor

Melodifestivalen drog igång med sedvanlig fest och glam. Själv såg jag den inte, men jag har inte kunnat missa årets armhåle-debatt. William Hahne, SDU´s (Sverigedemokratisk Ungdom) vice förbundsordförande, fick tydligen för sig att det var hans sak att avgöra hur programledarna på SVT ser ut.

Blythe collection 29-08-2009
Lagom hårfria?

Jag som trodde att vårt eget utseende är något som vi själva fortfarande får bestämma över. Än så länge har jag inte ens läst några lagförslag på reglering över kroppsbehåring, längden på tånaglarna eller tändernas nyans. Min egen kropp är väl min egen sfär, trodde jag? Nu rörde det sig ju faktiskt inte ens om hygien, för där kan man ju ha viss förståelse för att det faktiskt kan påverka ens medmänniskor.

Hur kan man då reta upp sig så mycket på hur en annan människa ser ut? Det borde vara något som man ganska lätt kan bortse från? Om det inte är så att det är något annat som gnager? ”Feministtrams” taggade William ett inlägg på twitter. Just ja, det är ju feminister som ‘håller på och inte rakar sig under armarna’. Säkert som något slags vapen? Fast det är ju som Nour el Refai sade, det är inget man aktivt odlar, ”det växer ju där”. Det aktiva valet vore ju i så fall att raka bort det. Att inte göra det är ju ett väldigt passivt val. Jag måste säga att jag är inget stort fan av skägg, och ännu mindre av mustascher. Men skulle jag för den skull lägga mig i vad andra väljer att ha på hakan eller överläppen? Inte så mycket, nej! Twittrar jag om olika programledares ‘ofräscha’ ansiktsbehåring? Nä, inte det heller. Stör det mig egentligen? Nej, inte ens det! Men varför nämner jag det här då? Jo, därför att det ligger på samma nivå, som svaren man får om man konfronterar dessa ‘kroppsrasister’. D.v.s. jag tycker inte att det är snyggt. MEN DET RÖR JU INTE MIG!

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

Jag är övertygad om att det som skiljer åsiktsstinna politikers avsky för armhåle-hår från min egen avsky för ansiktsbehåring, har mycket mer med det påstådda ”feministtramset” att göra. En mustasch har sällan beskyllts för att vara ett politiskt ställningstagande. Varför måste man göra kvinnokroppen till ett sådant då? Jag betackar mig i alla fall för politikers officiella dömande uttalanden om andra personers utseende. Om någon ska hålla inne med personangrepp så är det väl en ordförande för ett ungdomsförbund? Sverigedemokraterna är ute och cyklar igen. Deras politiker skulle behöva mediatränas innan de överhuvudtaget får öppna användarkonton på sociala medier.

Med risk för att påtala det självklara, så avslutar jag med att förtydliga att feminister inte har någon direkt ”klädkod” eller ”kroppskod” som gemensamt kännetecken. Feminister skiljer sig inte från andra personer på utsidan, men möjligen en del på insidan. Alla vill nämligen inte arbeta för alla människors lika värde och rättigheter, oavsett ursprung, religion och kön. Men det vill vi.

Krönikor

Varför diskriminerar vi?

Vi vill gärna tala om Sverige som ett öppensinnat, demokratiskt och jämlikt land. Det stämmer förvisso i ganska stor utsträckning, men det finns också ett Sverige som inte följer dessa föreställningar. Diskriminering av människor beroende på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning är tyvärr verkligheten i vårt land. Vi blundar, glömmer och förnekar det som vi tydligt kan se. Diskriminering finns överallt i samhället; på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken, på bostadsmarknaden etc. Listan kan göras lång. Varför är det så?

Är anledningen till den systematiska diskrimineringen att samhället och människorna har ett inbyggt hat mot dessa grupper? Jag vägrar tro att svaret är så enkelt. En del individer har säkert ett mer eller mindre uttalat hat mot utsatta grupper, men jag tror inte att alla som diskriminerar har detta hat. Orsaker till diskriminering kan, förutom nyss nämnda hat, vara en kombination av okunskap och rädsla, och därmed också benägenhet till avståndstagande, för det som är främmande och obekant. Eventuellt behov av stödåtgärder och förändringar, för att exempelvis en funktionsnedsatt ska kunna anställas, på en arbetsplats är också kriterier som ligger till grund för diskriminering. Samtidigt finns också en rädsla för hur det viktiga beslutet eller den viktiga rekryteringen ska tas emot av andra i den organisation man verkar i. Det finns en rädsla för att människor utanför den svenska normen skulle utgöra en grund för att företaget, skolan eller bostadsrättsföreningen får ”dålig marknadsföring”. Kvinnor, människor med icke-svenskt ursprung, av annan trosuppfattning, homosexuella eller funktionsnedsatta är individer som vissa ibland inte vill ha i sin organisation. Dessutom finns det kanske hos några en rädsla att stöta sig med de mer eller mindre uttalat främlingsfientliga massorna. Därför väljer några ibland att ta den enkla vägen och väljer bort individer som särskiljer sig från sin egen normtillhörighet. Det handlar inte längre om kompetens eller lämplighet, utan diskrimineringen har sin grund i andra anledningar. Många av oss vet inte om att vi diskriminerar, många vet inte vad diskriminering innebär eller vad som betraktas som diskriminering. Det är samhällets uppgift att upplysa och informera om det, och det är allas vår uppgift att inhämta information och kunskap om det.

Why does the road always lead uphill ?Enligt FN:s deklaration från den 10 december 1948 om de mänskliga rättigheterna ska alla människor bli behandlade på lika villkor. Den humanistiska människosynen innebär att alla människor är lika mycket värda, ska åtnjuta rättvisa, rättigheter och friheter. Tolkningen är enkel: FN:s deklaration innebär, bland annat, att diskriminering inte är tillåten. Så borde alla tolka deklarationen. Tyvärr är inte detta verkligheten.

De som väljer att diskriminera understryker rasismen i samhället och bidrar samtidigt till ett segregerat samhälle. Hopplösheten över den verklighet med rasism och diskriminering vi lever i, ökar klyftorna och känslan av vi och dom växer sig starkare. Det är nödvändigt att vi alla verkar för att minska och stoppa diskrimineringen. Så länge människor i samma situation behandlas olika beroende på orsaker man inte kan råda över är diskrimineringen, plussad med våra fördomar och negativa attityder, i vårt samhälle ett problem som orsakar psykosocialt lidande. Som arbetsgivare, handläggare, bankman eller mäklare gör vi bäst i att fundera en eller två rundor till innan vi bestämmer vem som ska erhålla anställningen, utbildningen, bidraget, lånet eller lägenheten. Så länge det finns människor runt omkring oss som gör skillnad på människor, som har en människosyn där inte alla är lika mycket värda, så kommer vi att ha diskriminering. Genom att uppmärksamma, reagera, informera om vad som är diskriminering och genom att anmäla och döma för brott mot diskrimineringslagen kan vi bidra till att minska och förebygga diskriminering. Vi har alla ett ansvar för diskrimineringen. Vi har alla ett ansvar för att motverka den.

Att diskriminera är olagligt, det vet vi alla. Trots det förekommer det.

Enligt DO:s årsredovisningar kan vi se att antalet anmälda diskrimineringar har minskat, under 2012 gjordes totalt 1835 stycken inkomna och avslutade anmälningar, att jämföra med 2353 stycken under år 2009. Den vanligaste diskrimineringsgrunden är etnicitet, med 514 anmälningar (år 2012), tätt följt av funktionsnedsättning med 485 anmälningar. Könsdiskriminering utgjorde år 2012 256 av anmälningarna. Religion eller annan trosuppfattning låg till grund för 82 anmälningar, 63 anmälningar gjordes på grund av missgynnande i samband med föräldraledighet.

I vissa fall finns det flera grunder till diskriminering, vilket innebär att DO inte redovisar antalet ärenden utan antalet anmälda diskrimineringsgrunder. Vi kan också se att det är i princip lika många kvinnor som män som anmäler att de blivit diskriminerade. Det samhällsområde som står för de flesta anmälningarna är arbetsmarknaden, vilka utgör 32 % av inkomna och avslutade anmälningar.

Upplever du att du, eller någon i din omgivning, är utsatt för diskriminering är det vår plikt att anmäla. Det är den diskriminerade personen som ska anmäla. Diskrimineringsombudsmannen samarbetar med Sveriges Antidiskrimineringsbyråer (SADB), runtom i landet. Anmälan görs skriftligen på en blankett du kan ladda ner från: Diskrimineringsombudsmannen

Vill du veta mer kan du läsa om Diskrimineringslagen här på Motargument.

Källor:

FN om mänskliga rättigheterna

Diskrimineringsombudsmannen, DO

Regeringen

Rädsla orsakar diskriminering, artikel i Veckans Affärer

Krönikor

"Etnisk svensk"

Man hör ofta att svenskar påstås vara en etnisk grupp med en kultur som måste skyddas. ”De etniska svenskarnas rättigheter i Sverige måste skyddas mot mångkulturen” heter det ibland från sverigedemokratiskt håll. Oftast med tillägget att ”därför måste invandringen minskas”. De ”oetniska” svenskarna blir väl då alla andra, som man tvunget vill peka ut som ”icke-svenskar”, som muslimer, romer eller andra med ursprung i ett annat land. Budskapet är att man inte kan ha flera etniciteter, man är svensk eller inte svensk, därmed basta!

Makes children happy. And me.

Men verkligheten är en annan än den som sverigedemokrater försöker måla upp.

Antirasister svarar ibland på detta genom att säga ungefär något om att ”begreppet etnisk svensk är fel”. Reinfeldt fick ta mycket stryk då han pratade om ”etniska svenskar” för nåt år sen. Men det är lika snurrigt som Sd:s tänkande. Finns etniska kurder eller samer så finns även etniska svenskar.

Hur definierar FN begreppet etnicitet? Jo, som att man har gemensamt språk, traditioner, seder och bruk, symboler, kultur och gemensam historia och att man identifierar sig med denna gruppen med intellekt och känsla. Det finns definitivt en sådan grupp som definierar sig som svenskar. De är etniska svenskar lika mycket som samer är etniska samer.

Men den tid är förbi då man bara kunde ha en etnicitet.

De flesta som idag är etniska samer identifierar sig även med det land de bor i. De är etniska samer OCH etniska norrmän, eller finnar, eller ryssar, eller svenskar.

Min bror som bor i USA känner sig vid det här laget både svensk och amerikan, även om han bara har svenskt pass.

På samma sätt är det oftast med de flesta som har någon form av utländsk bakgrund. De som själva invandrat hit eller vars föräldrar invandrat hit till Sverige har FLERA etniciteter. Jag känner en kvinna från Polen som har tre etniciteter. Hon är jude, polack och svensk.

Idén att etnicitet hänger ihop med ”ras” är en föreställning som fanns på 1930-talet. Idag vet vi bättre. Etnicitet är en kultur, en av våra grupptillhörigheter.

Vi har många grupptillhörigheter; Socialgrupp, yrkesroller, vår roll som mamma och pappa, mor- och farföräldrar, familj, vår sexuella läggning, våra roller som man och kvinna, våra fritidssysselsättningar, etc, och delar ur allt detta präglar oss på en och samma gång.

Etnicitet är endast en enda av dessa faktorer vi identifierar oss med.

Idén att man bara kan ha EN ENDA etnicitet är lika förlegad som den gamla tanken att man ÄR det yrke man har, och som ens föräldrar haft. En gång i tiden kunde man bara ha ETT yrke och det var det yrke ens föräldrar haft. Och det yrket man hade det var hur man VAR som person. ”Skomakare bliv vid din läst”… Tradition, seder, bruk, dialekt, yrkesjargong, historia, kultur, symboler, allt detta hade skomakare gemensamt, och sonen gick i faderns fotspår… Allt annat var nästintill otänkbart!

Så visst finns etniska svenskar… och visst kan man vara både etnisk kurd och etnisk svensk samtidigt!