Kategoriarkiv: Krönikor

Never forget Srebrenica!

En appell av Ida Dzanovic.

Idag kommer vi höra från olika håll ”Never forget Srebrenica” och vi vet alla att det genom stort engagemang runt om i Sverige liksom världen över visas solidaritet, medmänsklighet och omtanke. Vilja att förstå det djupa såret, lika djup som gravarna av de hittills hittade 8.372 offer som fallit för sitt namn, sin etniska och sin religiösa tillhörighet.

Begravningståget i Sarajevo den 10. juli 2014. En internationell kommission har via DNA-test nyligen identifierat ytterligare 175 offer. De ska begravas idag, den 11. juli i Srebrenica. Varje år upptäcks många nya offer i massgravar. Över 10.000 människor försvann i detta folkmord.

Allt hände inför omvärldens TV-kameror och under FN:s bevakning. I min – och din – tid, c:a två timmar med flyget från Stockholm. Människor som du och jag köade där döden delades ut precis som vi idag står med våra brickor i väntan på en lunchbuffé.

Men i dagsläget så har vi goda skäl att minnas Srebrenica nästan varje dag. Varje dag och varje gång då vi hör dagens antimuslimska retorik och propaganda, rasism och hat mot olika etniska och religiösa minoriteter i landet. Varje dag och varje gång då vi hör hatretoriken mot feminister och HBT-personer. Det är då alla röster borde höras och säga det vi säger idag –

”Never forget Srebrenica!”

Radovan Karadzic, som ställdes inför rätta i Haag för brott mot mänskligheten har en gång i tiden pekat ut Sarajevo från berget Pale och talat om hur muslimer har tagit över staden.

Karadzic talade om hur muslimernas ”överbefolkning” oroade honom. Karadzic talade om hur just de bosniska muslimerna enligt honom skulle bli i majoritet genom sitt påstått höga barnafödande och på så sätt förtrycka andra etniska grupper.

Den här retoriken känner ni igen, alla ni som åtminstone en gång har råkat samtala med sverigedemokratiska väljare.

”Kan inte hända här”

Vi vet hur Radovan Karadzic fick åtgärda sin ”oro” genom att minska den här ”problematiska gruppen”. Massmord, massvåldtäkter och förstörelse av en gammal kultur, konst och arkitektur var ett faktum. C:a två miljoner bosniska muslimer fördrevs och flydde från sina hem.

Hur många islamofober och muslimhatare hör vi inte idag med samma ”oro” – att muslimerna och invandrarna är alldeles för många? En del påstår på fullt allvar att etniska svenskar snart kommer att vara en minoritetsgrupp i sitt eget land. Det är då man borde stå upp i vår älskade Snöflingornas Land och säga bestämt ”Never forget Srebrenica!”

Sverigedemokraten Mats Thuresson sa för nästan en decennium sedan att ”en miljon muslimer i Sverige lever på bidrag, samtidigt som man försöker inbilla de fattiga svenskarna att bidragen inte kostar något”.

Men när han ifrågasattes för det här vansinniga påståendet så sa han till Ystads Allehanda

”Man ska ljuga så det låter sannolikt”.

Drygt ett decennium efter Mats Thuressons uttalande har många av oss fortfarande inte lärt oss det farligaste med konsekvenserna av hans ord.

Samhällets väv hotas av populister

Propaganda, medvetna lögner och skriande körer av populister som idag slår sig för bröstet och påstår sig kämpa för andras rättigheter genom att hetsa mot olika grupper i samhället, är de som egentligen är ett hot mot tryggheten i samhället.

Man bäddade för folkmordet i Bosnien med en kedja koncentrationsläger, våldtäktsläger och massgravar över hela landet – inte bara i Srebrenica. Just tack vare propaganda och spridning av en hatfull retorik som liknar mycket den retorik vi möter dagligen av högerextrema krafter.

Högerextrema krafter har fått luft under sina vingar och idag så har vi Sverigedemokraterna i riksdagen. De har i sin svarta säck lyckats fånga upp människor som lider av okunskap, fördomar och rädslor.

Om vi skall vara uppriktiga när vi säger ”Never forget Srebrenica” så skall vi först och främst stå emot dagens utbredda rasism mot olika minoriteter i samhället.

Det är på detta sätt vi visar heder, medmänsklighet, omtanke och vilja att inte glömma bort hur och varför de grövsta handlingar skett i mänsklig historia. Utan dessa kunskaper är det omöjligt att kämpa och stå emot dessa grova handlingar, brott med rasistiska grunder mot mänskligheten, vars kostnader och konsekvenser drabbar inga andra än våra barn och barnbarn.

/Ida Dzanovic

 

Att flytta runt rumänska romer

Då det nu sker på min ”bakgata” så känner jag mig tvungen att kommentera. Det som sker är en avhysning av rumänska Romer, från Sollentuna till… Ja, vad fan, vart som helst men inte här. Eller så verkar kommunen tänka i alla fall.

När detta skrivs så är detta den senaste artikeln i ämnet: DN om Romerna i Helenelund.

Jag förstår att det är ett problem. Inte att det är här men att vi behöver arbeta globalt för att få slut på flykt från andra länder. Vad som inte hjälper är att avhysa människor bara för att det är ”lite obekvämt”. De kunde liksom inte ha bosatt sig så mycket mer avsides, med tanke på att de behöver mat och transport så kan de inte flytta till Norrlandsskogarna.

Jag tänker inte göra detta till en sakpolitisk fråga. Det kan vara hur obekvämt som helst men om vi nu ska anse att vi värnar om de mänskliga rättigheterna så vill jag poängtera vilka som skulle kunna vara relevanta här:

Artikel 2. Rätten att inte bli diskriminerad:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.”

Artikel 12. Privat-, och familjelivet:2767099314_77272ba8b8_z

”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och ingen ska behöva utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt hem. Var och en har också rätt att fritt ingå äktenskap och välja äktenskapspartner. […] Skyddet för den enskildes privat- och familjeliv har tolkats av de organ som övervakar rättigheterna så att det innefattar en skyldighet för staten att inte bara avhålla sig från ingrepp i privat- och familjelivet, utan också att effektivt skydda enskilda mot ingrepp från både statliga myndigheter och enskilda personer.”

Artikel 25. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard:

”Alla människor har, enligt artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande.”

FN:s artiklar om de mänskliga rättigheterna hittar du här.

Citaten ovan kommer från en sida som heter http://www.manskligarattigheter.se och där finner vi lite mer information om just nationella minoritetsgrupper:

Rättigheter för nationella minoriteter:

”Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till många tusen, med långt mer än en och en halv miljard medlemmar eller mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.[…] Samer, som också är ett urfolk, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är de nationella minoriteter i Sverige. Dessa minoritetsgrupper nämndes också vid namn i samband med ratifikationen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.”

Vad jag vill säga är att detta inte är ett problem enbart för Rumänien. Eller för romer. Eller i Sverige. Jag säger heller inte att jag har en välformulerad lösning. Däremot säger jag att vi bör föra diskussionen på ett sätt som ser till de mänskliga rättigheterna. Att förstöra människors boplatser är inte en lösning. Inte heller att skicka runt dem är en lösning. Det är en kränkande jävla icke-lösning, och då har jag inte ens nämnt FN:s barnkonvention. Vi är många som menar att de mänskliga rättigheterna är en självklarhet. Då borde det också innefatta ALLA människor.

När både rasister och antirasister beter sig som barnungar

identitetDet är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.

Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?

Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?

Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.

Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.

Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.

Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.

Men det är en helt annan historia 🙂

_____________________________________________________

Läs mer av Malinka Persson på Eye C :  Grizzly

Demokrati i Etiopien

För några veckor sedan tittade jag på ett tal som hölls i Gävle med Sverigedemokraterna. När partiledaren Jimmie Åkesson höll talet, reagerade folket för och emot honom. Det var den första gången jag såg ett valtal utanför Etiopien. Jag bevittnade det verkliga demokratiska systemet. Jag kan säga att jag såg demokratin med mina egna ögon.

I Etiopien finns demokratin bara på papper. Det är tydligt skrivet i landets grundlag att alla har rätt att tala och skriva vad de vill. Men tyvärr är det inte sanningen. Regeringen kan inte respektera sin egen grundlag.

Under den nuvarande regeringen i Etiopien har vi haft fyra parlamentsval. Förutom valet 2005 var alla andra val orättvisa. 2005 var valprocessen relativt bra, men till slut vägrade regeringen att ge makten till oppositionspartiet, som vann i valet.

Zon 9 - Etiopien
Zone 9 – Journalisterna Tesfalem Woldeyes, Edom Kassaye, Asmamaw Hailegiorgis och Zon 9-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps för att skrivit mot regeringen. Bilden kommer från en internetkampanj som kräver att de blir frisläppta.

Förra månaden greps sex bloggare och tre journalister i Etiopien. Bloggarnas grupp heter ”Zon 9”. Namnet kommer från Kaliti-fängelset i vilket journalister hålls fångna. Fängelset har åtta zoner. Enligt bloggarna, representerar ”Zon 9” det osynliga fängelse som omger alla etiopier, som kan bli gripna när som helst för att de utövat sin rätt till yttrandefrihet. Etiopien har ett av de mest avancerade internetövervakningssystemen i världen, och dessa arresteringar är det senaste exemplet på envälde i landet. Journalisterna Eskinder Nega och Reeyot Alemu fortsätter att lida i fängelse för sin kamp för yttrandefrihet.
”Zon 9”-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps på gatorna. Tesfalem Woldeyes och Edom Kassaye, båda frilansjournalister, greps under en polisinsats den 25 april. Samtliga åtta personer har tydligen tagits till Maekelawi polisstation, det federala fängelset i Addis Abeba.

Polisen sökte igenom bloggarnas och journalisternas kontor och hem, enligt uppgift med husrannsakan, och konfiskerade privata laptops och böcker. Den 26 april greps också journalisten Asmamaw Hailegiorgis, chefredaktör på Addis Guday tidning. Han har uppgett att de alla hålls på den centrala polisstationen i Addis Abeba och har nekats kontakt till advokat, familj och kollegor.

Mottot för Zon 9-bloggarna är enkel: ”Vi bloggar för att vi bryr oss”. De bloggade trots regeringens trakasserier, övervakning och hot. De bröt tystnaden skapad av regeringens pågående angrepp på yttrandefriheten. Idag säger man att vi skriver för att vi bryr oss. Att skriva och blogga är inte kriminalitet eller terrorism.

Gästkrönikör Mekeyu Ibrahim Hassen

Rasistisk antirasism?

”Vita ska hålla käft om rasism, de vet inget om ämnet. Vita är inte vita då de utsätts för rasism utan icke-vita. Och icke-vita är vita när de är rasister. Eller så kan vita aldrig utsättas för rasism över huvud taget. Eller så är bara vita som utsätts för rasism icke-vita, människor med mörkare hy kan inte vara rasister. Eller så är bara vissa vita som utsätts för rasism icke-vita och UTSATTA för rasism, finnar kan aldrig ha varit utsatta för rasism. Judar är bara utsatta för rasism om en vit hatar dem, inte om en med mörkare hy hatar dem. Eller så är judar inte utsatta för rasism om palestinier hatar dem. Eller så…” 

Vithetsdebatten spårar ur totalt just nu. Jag vet ärligt talat inte om jag ska asgarva eller gråta. Jag lutar åt gråta, på grund av generaliseringar om att ”vita inte kan utsättas för rasism”.

De sista månaderna har jag gjort ett experiment. Jag har frågat vithetsdebattörer om de anser att det är rasism om mörkhyade palestinier skulle hata vita judar. Jag har då fått svaret att den vita juden har två (!) maktprivilegier. Dels är denne vit och dels är denne jude. Och palestiniern är i underläge maktmässigt på grund av Israels politik.

Så nej, en mörkhyad palestinier kan inte vara rasistisk mot en jude, sägs det. En del av de som jag pratat med om detta förstår tankefelet och inser snabbt att det de sagt är helgalet. Att beskylla alla judar för något på grund av Israels politik är rasism. Men påfallande många har inte tagit tillbaka påståendet utan står fast vid att en jude inte kan utsättas för rasism av en palestinier. Det är grov rasism att hata alla judar på grund av Israels politik. Punkt slut.

Och det som är sorgligast är att kända antirasistiska debattörer sett dessa ”vithetsdebattörer” ursäkta antisemiter på twitter och de har inte sagt ett pip. De har tigit tyst. Varför? ALLA som generaliserar om att ”vita” inte kan utsättas för rasism har, när de konfronterats med exemplet om judehat, antingen stöttat det eller urskuldat de som uttalar sig så. ALLA, utan undantag. Varför? Är det något i tänkandet hos de som generaliserar om vita som gör att de lättare generaliserar om judar? Kan det vara generaliserandet om grupper av folk som är det problematiska? Ett exempel har jag berört i min blogg (läs artikeln här). Här följer fyra andra exempel.

Fyra exempel

1) 1

2) 2

3)

3

4)

4

Sammanfattning

Detta urskuldande av hat mot judar kan bara klassas som grov antisemitism. Problemet med att blanda in generaliserande maktanalyser i frågan om vad som är hat och rasism eller inte ser man om man studerar nazismen. Tvärt emot alla myter ansåg inte nazisterna att judarna var i ”underläge” eller ”svaga” maktmässigt. De ansåg att judar var i överläge; att de var starka och ett hot mot tysken. Detta rättfärdigade mycket av deras generaliseringar mot judar. Man kan också studera Sverigedemokraterna. De hatar inte muslimer för att de anser muslimer är i ”underläge”. Tvärtom anser de att muslimer är i överläge och ett hot mot ”det svenska”. Att blanda in maktfrågor i frågan om rasism är livsfarligt. Dels för att rasister genom alla tider har gjort samma sak, och dels för att man generaliserar, och då missar man nyanserna.

Om man generaliserar om alla vita missar man nyanserna. Som min finske vänsterpartistiske vän brukar säga då han får höra att han inte kan utsättas för rasism, eftersom han är vit:

”Han kan komma tillbaka när han fått en kniv mot strupen av arbetskamraterna som ber honom dra hem till ”hemlandet”…

Man kan också välja att vara mot ALL rasism, oavsett mot vem. För det är lika rasifierande och rasistiskt att generalisera om vita och judar som mot muslimer och romer.

Ordet "hora" är inte ett antirasistiskt motargument

Med sorg ser jag att ordet ”hora” används i ökad utsträckning som antirasistiskt slagord. Jag noterar att folk som skriker ”hora” tas emot öppet i vissa delar av den antirasistiska miljön. Sexistiska och homofobiska skällsord är ännu tolererat ”mot rasismen” i vissa delar av den antirasistiska miljön. Skärmklipp

Det mest extrema fallet är nog rapparen Sebbe Staxx som, trots att han både vill ”straffknulla” mammor, använder ordet ”hora” och har pratat om att han vill döda ”bögen Jimmie Åkesson”, anses vara en ”god antirasist”.

Men det är inte bara kändisrappare som använder ordet.

Kvinnliga sverigedemokrater får numera ofta höra att de är horor, medan de manliga till exempel kan få höra att de är kuksugare.

Det märkte jag redan 2011 då jag var på en SD-demonstration. Några antirasister skrek då ”kuksugare” till en känd sverigedemokrat. Jag frågade den som skrek om hen var homofob, och om homofobi verkligen är rätta sättet att stoppa SD på. Hen och hens kompisar svarade med att skrika ”din liberala kuksugare”, och någon av dem ville visst ”straffknulla” min mamma.

Om man går in på Revolutionära Frontens chattloggar på Facebook ser man ofta liknande uttryck för hat. Där beskrivs ofta både borgare och rasister som ”jävla horor” och liknande. Ett extremt obehagligt och grabbigt språk. Man kan förstå att Sebbe Staxx gillar dem.

”Hora”

Den 9.e maj var Jimmie Åkesson på besök i Uppsala. Några av antirasisterna valde att ropa ”hora” och ”kuksugare” åt SD:s Paula Bieler. Det ropades dessutom ”kukhuvud” åt Jimmie Åkesson, enligt rapporter jag fått från eventet, av både antirasister och Paula Bieler själv.

Att skrika ”hora” eller ”kuksugare” åt folk är lika allvarligt som att använda ”neger” eller ”judejävel” som skällsord. Det ser inte bra ut att antirasister använder dessa ord, eller att folk står bredvid de som skriker och inte protesterar.

Ja, Sverigedemokraternas svans av näthatare beter sig ofta hatiskt mot till exempel kvinnor. Men ska vi vara riktigt ärliga möter sverigedemokratiska och nazistiska kvinnor samma sorts hat från en del antirasister. När ordet ”hora” är ett av de vanligaste ”motargument” mot hat som en SD-kvinna får höra, är något fel, åt HELVETE fel.

Nästa gång du hör en antirasist ropa ”hora” eller ”kuksugare”, kan du då göra mig en tjänst? Behandla denne som ni skulle behandlat en person som skriker ”jävla neger” högt. En sådan person håller man kort. Även om denne verkar vara en ”god antirasist”.

Tänker SVT:s Jovan Radomir bära ett vitt band runt sin arm?

Den 25 april avslöjade Expressen att fyra mer eller mindre etablerade personer aktivt och länge förnekat folkmordet på bosniska muslimer mellan 1992 och 1995. En av dem är SVT-profilen Jovan Radomir. Att förminska ett överdokumenterat folkmord är en sak, men att, som SVT, kräva offren för samma folkmord på betalning för detta förminskande, tar verkligen emot.

Att betala räkningar är per definition trist. Licensavgiften sticker dock ut som både trist och moraliskt stötande. Någon räkning är det egentligen inte, ty en räkning har existensberättigande genom att vara kopplad till en tjänst som kunden valt och utnyttjat. Avin från public service kan snarare läsas som en inbjudan till civil olydnad. ”För endast 519 kronor i kvartalet beordras du stödja en verksamhet som systematiskt besudlar det enda som du håller heligt”, lyder erbjudandet.

Vad exakt är det som Radomir och Krister Kronlid (s) älskar att håna? Den bosniska staden Prijedor 31 maj 1992 är ett exempel. De serbiska myndigheterna utlyser en order om att varje muslim och varje katolik skall bära ett vitt band runt armen. Likaså ska husen och lägenheterna märkas med vita flaggor. Detta för att lättare urskilja vilka som ska dödas och fördrivas. Omarska och Trnopolje, fångläger enligt nazistisk modell, fylls med 31.000 fångar som dagligen torteras och kasseras. Mellan 1992 och 1995 mördas drygt 3.000 civila, däribland 102 barn, i Prijedor.

Srebrenica_massacre_memorial_gravestones_2009_1Utvecklingen sedan Expressens avslöjande har varit obefintlig. SVT har lovat att ”ta en diskussion med Radomir”, och Radomir har lovat att lägga band på sitt ”engagemang i balkanfrågor”. Vi har här ett löfte om ett försök till nedtrappning av folkmordsförnekelse. Hur lugnande ett sådant framsteg än verkar måste skeptikernas oro tas på allvar.

Förutom i Serbien och Ryssland finns till min kännedom ingen kanal i världen än SVT som har sänt en historierevisionistisk tv-dokumentär där bosniaker i Srebrenica på ett intrikat sätt utmålas som medskyldiga till sin egen utplåning. Den konspiratoriskt lagde kan inte hjälpa än att begrunda en osannolik tillfällighet: att en sådan dokumentär sänds i just den kanal som råkar vara Radomirs arbetsgivare. Dokumentären åtföljdes av väldigt få förklaringar och inte en enda ursäkt. Lika tyst från SVT:s ledning blev det efter Expressens reportage.

Idag minns vi Prijedor 1992, och det gör vi genom att bära ett vitt band kring armen. Från Malmö till Stockholm hålls manifestationer av personer som har upplevt islamofobisk fascism i vår tid. Vad kan vara mer passande än att ansluta sig? Islamofobi har blivit den genomsnittlige européens vanligaste tidsfördriv; ta chansen och visa att det finns annat här i livet.

Kommer Radomir, tro? Om historien är en vägvisare så lär han prioritera den inbjudan från sina personliga vänner, vars politiska åsikter han, enligt utsago, inte ”nödvändigtvis” delar, till en fest någonstans i närheten av minnesceremonierna. Det är nämligen så det brukar gå till. Någon SVT-sändning från minnesdagen är heller inte att vänta.

/Alen Musaefendic, debattör

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Lika barn leka bäst?

Elias Sauk har skrivit en debattartikel på SVT Debatt; Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar. Där diskuterar han hur utlandsfödda företagare ofta anställer landsmän i sina verksamheter, vilket idag anses helt acceptabelt till skillnad från när ett företag drivet av en svensk ses som diskriminerande om det inte anställs utlandsfödda.

Det här är en intressant frågeställning som jag tycker är värd att lyftas. Jag angriper problematiken från en något annat vinkel i mina funderingar.

Det okändaJag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.

Varför?

För att det är enkelt. Fördelen med att dela sin tid tillsammans med andra svenskfödda är att de vet. Man behöver inte ägna tid åt att förklara, diskutera traditioner och seder, allt flyter på med en smidighet som kanske inte finns om man jobbar tillsammans med människor som kommer från en annan kultur. Notera ordet kanske i föregående mening.

Det jag försöker säga är att det måste få vara ok att vilja ha ett umgänge med åtminstone till största delen av det ena eller det andra. Men på något sätt verkar hela den antirasistiska rörelsen ha en föreställning om att man är rasist om man inte vill dela allting med invandrare. Som liberal menar jag att även om jag personligen mer än gärna skulle umgås med fler utlandsfödda, så anser jag ändå att det måste finnas en valfrihet. Jag vill kunna tycka att invandrare har rätt att bo och leva sina liv här i Sverige samtidigt som jag vill kunna välja att jobba med, gifta mig med eller umgås med det ena eller det andra eller både och.

Är det rasism att gilla konformitet i sin personliga, privata omgivning? Är det rasism att vilja leva ett enkelt liv? Är det rasism att vilja förstå sin omgivning, att vara ”kulturellt lat”?

Det måste ju liksom få vara ok att vara det, tycker jag – även om jag också kan tycka att man missar något när man väljer bort en annan kultur till fördel för sin egen. Men man behöver inte vilja kasta ut invandrare bara för att man helst vill hänga med infödingar.

Eller?

Ännu ett ord om polygami…

Med jämna mellanrum dyker det upp fördomar mot polygami. Just nu är ämnet aktuellt med tanke på att Feministiskt Initiativ säger ja till polygama relationer. Ofta är dessa fördomar kopplade till rasistiska föreställningar om månggifte. ”Eftersom muslimer har månggifte och muslimer är galna måste vi stoppa månggifte i Sverige” heter det.

Vi har skrivit om detta förr och gör det igen. Fördomar om polygama är också fördomar och måste bekämpas som alla fördomar.

Carl Johan Rehbinder skrev om det redan 1997. Vi publicerar hans artikel här med hans godkännande.

Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?
Because I love you...........(EXPLORE)Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.

Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!

Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?

Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn. (sedan februari 2003 är samkönad adoption laglig)

Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.

Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig, medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.

Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero-, homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och de hamnar följaktligen en kväll i samma säng allihop. Som om det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.

Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.

♥ The Drongo Love ♥ Happy Valentine's Day ♥Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.

Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något som är bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.

Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?

Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Legalisera månggifte – NU!

P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.