Detta är artikeln vi inte vill skriva, men som dessvärre behöver publiceras.
I nationalistiska fora dominerar just nu jämförelser mellan skolmorden och IKEA-morden. Detta är än mer osmakligt eftersom offren för IKEA-morden enligt familjen var för mångfald och mot främlingsfientlighet, och anhöriga har vädjat om att de mördade ska slippa användas som slagträ i debatten.
Tyvärr lär det ta ett bra tag innan dessa diskussioner lägger sig. Vi vill därför redan från början rätta till en del missförstånd. Vi ber i förväg om ursäkt om den torra sakligheten uppfattas som brist på empati med offren. Båda brotten är fruktansvärda angrepp på oskyldiga. Men det finns en rad skillnader, som påverkar hanteringen av dem.
Ministerreaktioner
Efter skolmorden reste statsminister Stefan Löfven omedelbart till Trollhättan, men han reste aldrig till IKEA. Det gjorde däremot näringsminister Mikael Damberg, någon dag senare, för att prata med personalen och visa sitt stöd.
Det kom ett officiellt uttalande från regeringen omedelbart efter skolmorden, men inte efter IKEA-morden.
Och det är där Sveriges nationalister kokar över. Argumenten är ganska ensidiga: ”en utlänning begår ett brott mot svenskar och ingen bryr sig men när en svensk dödar utlänningar…”, ja, ungefär.
Hade det varit annorlunda om det varit tvärtom? Anta att en svensk dödat två utlänningar på IKEA och en utländsk medborgare vandrat runt och dödat etniskt svenska barn och lärare på en skola?
Hade det varit annorlunda i ett annat land än Sverige?
Skolan är en miljö där vi förväntar oss trygghet. En massaker på en skola, och i detta fall fanns fler skadade än de som avlidit, drabbar samtliga elever, och alla anhöriga som känner en oro. Det är internationell rutin att statsöverhuvuden reser till en skola efter den här typen av dåd, oavsett om de är politiskt motiverade eller ej. När Löfven fattade beslutet att åka fanns inte informationen att detta skulle kunna vara ett dåd av rasistisk karaktär. Även om han hade tillgång till mer information än vi övriga får vi anta att han hade åkt även om mördaren varit ickesvensk.
Man kan också ställa sig frågan varför kraven på statsministerengagemang enbart skulle gälla vid dessa brott. Nyligen mördades ett par i Skoghall. Varför kräver ingen att regeringen uttalar sig om det?
Det blir ett märkligt prejudikat om regeringen ska beklaga mord i vissa sammanhang men inte andra.
En skolmassaker är förutom ett brott även ett attentat på samhället.
Publicering av namn och bild på GM
Gärningsmannens namn och bild publicerades direkt efter skolmassakern, men inte efter IKEA-morden. Det ses av många som bevis för att svenskar är mindre värda. Det uppenbara skälet lär dock vara att han i det första fallet är död. Även avlidna har viss rätt till personlig integritet för de anhörigas skull, men den är inte alls lika hög som för levande.
Dock har de flesta tidningarna nu släppt identiteten på Abraham Ukbagabir, åtalad för IKEA-morden, efter att det stått klart att han inte var psykiskt sjuk och efter att han erkänt.
Minnesstunder för offren
Vid en skolmassaker är skolan den självklara samlingspunkten. Där möts man, diskuterar, placerar ut levande ljus och pratar med journalister. Där finns också en skolledning som är ansvarig.
Att ordna en minnesstund för offren vid IKEA eller dess närhet, när offren inte kom därifrån, och deras anhöriga, arbetskamrater och vänner tydligt sagt att de inte vill dela sin sorg offentligt hade varit lite märkligt. Det betyder inte att inte bygden sörjde.
Men Sveriges nationalister tolkar överlag bristen på offentlighet runt sorgen över IKEA-offer som att svenskar är mindre värda.
De rasistiska motiven
Det påstås att det fanns rasistiska motiv vid IKEA-morden, eftersom Abraham Ukbagabir valt svenskar för att få större uppmärksamhet, enligt vissa tidningar. Det är dock inte så hatbrott motiveras. Det måste finnas en avsikt att skada dem för att man hatar svenskar för att hatbrott ska läggas till rubriceringen. Rättspsykiatriska undersökningen visade att han saknar empati, men inte att han drevs av hat mot västerlänningar.
Polisen menar sig ha hittat bevis i ett efterlämnat brev för att Anton Lundin-Pettersson motiverades av rasism när han planerade dådet, och att gärningen därför behöver rubriceras som hatbrott. Vi har ännu inte sett brevet, men behöver här anta att polis och åklagare inte ljuger för oss.
Sammanfattningsvis
IKEA-morden var inget hatbrott mot svenskar. Det var ett tragiskt, isolerat brott, som mot de anhörigas vilja politiserats.
En del invandrare begår brott. Andra uträttar stordåd. Samma argument som används mot invandring kan användas mot barnafödande.
En del anhöriga vill dela med sig i sin sorg. Andra sluter sig.
Döda gärningsmäns identitet publiceras snabbare än levandes.
De som anser att svenskar hela tiden diskrimineras och utsätts för apartheid kommer att fortsätta framföra det. Syftet med denna artikel är att göra det möjligt för oss andra att kunna möta de ständiga jämförelserna med sakliga argument.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att den grupp som är olik måste vara begränsad.
Motargument 