Sverigedemokraterna (SD) har en bokstavlig tolkning av ordet demokrati. De menar att det finns flera folk i Sverige som det råder oenighet om huruvida de ”skall räknas till folket”, och därmed också om de ingår i ”folkstyret” eller inte. En del personer ska enligt SD inte ha tillgång till demokratin eftersom de tillhör fel folk. SD anser att dessa personer tillhör andra nationer än den svenska, oberoende av om en person är medborgare eller född här eller inte.
De intar sin etnonationalistiska hållning i sitt sätt att se demokrati. De skriver i sitt principprogram (2014) följande:
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”
I Sverige råder det konsensus om vilka som räknas som ”invånare i staten”. Det är alla som har medborgarskap i Sverige. Det är SD som vill göra någonting självklart till någonting tvetydigt. De gör det medvetet eftersom de vill förändra betydelsen på det.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Det är på sin plats med en närmare redogörelse för hur SD förhåller sig till stat, nation och vilka som får vara en del av den. Följande är en redogörelse för kapitel 6 ur Sverigedemokraternas principprogram ifrån 2014: ”Sverigedemokraterna och staten”.
I det inledande citatet som är hämtat ifrån kapitel 4 i samma principprogram: ”Sverigedemokraterna och nationalismen” ser vi att SD ser nationen som en specifik del av befolkningen. Inte som den stat vi alla lever och ingår i som är det vanliga sättet att se det.
Av den anledningen får vi läsa följande citat och redogörelse med det som utgångspunkt. När nation betyder folk framträder en obehaglig bild av vilken roll SD anser att staten ska ha i relationen till vi människor som bor i den.
”6. SVERIGEDEMOKRATERNA OCH STATEN:
Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv.”
Det inre livet är att förvalta lojaliteten mot nationen, nationalismen och det ”inre livet” eftersom det i SD:s principprogram står att läsa följande:
”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.”
Nationen enligt Sverigedemokraterna är folket, folket som ingår i ”nationen Sverige”, alltså inte det vi normalt menar med medborgare i Sverige, utan ”nationen Sverige” kontra ”de andra nationerna” i Sverige.
Den logiska konsekvensen av ett sådant här resonemang är att endast de som ingår i den ”svenska nationen” – kan och bör – vara de som också utgör själva staten – allt annat vore en kränkning mot deras egna ideal.
Etnonationalismens ideal och praktik – för att inte kränka folket – går ut på att den ”svenska nationen” också måste vara de som sköter om staten. Den värsta kränkningen mot etnonationalistiska ideal och principer, enligt SD, är att medlemmar ur en annan ”nation” besitter maktpositioner inom den egna ”nationalstaten”. Det betyder att eftersom en muslim, exempelvis, aldrig kan vara en del av deras uppfattning av ”nationen Sverige”, så får de heller aldrig vara en del av maktutövningen i Sverige, då deras ”nationstillhörighet” inte är ”svensk” utan någonting annat och därför per automatik någonting farligt och ett hot mot etnonationalistiska ideal, och i förlängningen även ”nationen Sverige”.
Den ”svenska nationen” kan aldrig vara åsidosatt i den ”egna statsordningen” och den ”svenska nationen” får aldrig komma i andra hand.
SD definierar och ser att den ”riktiga demokratin” kommer av att nationens vilja kommer till uttryck genom demokratiska val som sedan utförs av ledaren. Endast medlemmar ur ”nationen Sverige” kan – och får – vara en del av gemenskapen och i förlängningen också statsordningen. Det är de enda som kan ha inflytande och rättigheter vid ett ”demokratiskt val”.
Det här är vad som är fundamentet för den exkluderande etnonationalism som Sverigedemokraterna praktiserar.
Demokratin som SD ser är linjär. Den tar inte hänsyn till övriga ”nationer” i Sverige. Bara de inom ”nationen Sverige” får delta. Det är etnonationalismens praktik. De övriga ”nationerna” befinner sig bara här utan att vara en del av gemenskapen, oavsett om de har medborgarskap i staten Sverige eller inte.
SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.
Det ”folkstyre” som uppstår om ”nationens” intressen tas tillvara är odemokratiskt på flera punkter. De personer som inte har etnonationalistiska ideal och som inte stödjer politiken exluderas automatiskt. Det är bara etnonationalismen som är den tillåtna politiska praktiken. Allt annat vore en kränkning av ”nationens vilja” och deras egna ideal.
De personer som har en avvikande inställning har inte någon plats inom etnonationalismen eftersom deras linjära syn på ”demokratiskt verkställande” kräver att den alltid cementeras till en enda beståndsdel för ledaren att utföra. Politiska motståndare, går att anta, är inte den åsikten inom etnonationalismen som väger tyngst.
Etnonationalismen är därför det som får sin vilja igenom. Den viljan är själva syftet med etnonationalismens praktik. Den viljan är exkluderande av ”inre och yttre” hot mot etnonationalismen ”inre liv”. Det är ”nationalstatens” (folkstatens) viktigaste uppgift. Det går att läsa i deras principprogram.
Historien har visat oss vad som kan hända i länder som har drömmar om ett homogent samhälle. Den fina ytan förvandlas snabbt till en mardröm om partier som SD tillåts förändra betydelsen på saker och ting.
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
I Sverige har det genererats en motsättning som under de senaste decennierna har delat in Sverige i ett A– och ett B–lag. Det polariserade samhällsklimatet har format lägermentaliteter.
De senaste decenniernas objektifierande och demoniserande av de som i vardagsspråket kallas ”invandrare” har skapat ett nytt socialt skikt. I Sverige är vi formellt likställda inför lagen, men i praktiken har vi en utbredd social diskriminering. Den typen av diskriminering är återigen aktuell varför en redogörelse för den kan vara lämplig.
I Sverige talar vi om ”svenskar” och ”invandrare”. Det är långt ifrån så enkelt som dess bokstavliga betydelser. De människor som i vardagsspråket kan kallas invandrare kan paradoxalt nog vara svensk medborgare och passet som ger dig kvittot på att du är en svensk.
En svensk invandrare? Eller en invandrare som är svensk? Eller bara svensk?
Vi pratar till och med om ”andra generationens invandrare”. Den distinktionen och vad det begreppet talar om för oss att de är unga och födda här, men de är inga ”riktiga svenskar”.
Om personen inte kan vara ”riktig svensk” och inte heller kommer någon annanstans ifrån. Är den personen inte ”riktig” då?
Varför tycker inte alla att Zlatan är svensk?
”Invandrarna” har i praktiken och i praxis sämre villkor och förutsättningar än de som allmänheten betraktar som ”riktiga svenskar” (SOU 2006:40, 2006:73). Det trots att majoriteten av de människorna är födda i landet. De ”riktiga svenskarna” behöver inte anstränga sig lika hårt. Att vara stämplad som ”invandrare” medför att du behöver bevisa dig dubbelt. Gör du fel blir du dubbelt bestraffad.
I Sverige är ”riktiga svenskar” A-laget, och ”invandrare”, och ”andra generationens invandrare”, är B-laget.
B-laget har en annan etnicitet, dom har andra seder, dom har andra vanor, dom har andra traditioner, dom har andra kulturer, dom har andra bakgrunder, dom har andra kroppsspråk, dom har, dom, dom, dom.
Det ironiska och magstarka i det hela, som gör problemet synligt, är att det finns människor som de facto är invandrade till Sverige, men inte alls behöver bli klassificerade eller objektifierade som ”invandrare”. Språkbruket är långt ifrån konsekvent.
Till exempel är arbetare, forskare, läkare, studenter och andra som invandrat till Sverige i olika ärenden inte alls benämnda som ”invandrare” i de flestas vardagsspråk. Anhöriginvandrare är ”invandrare” om de inte är ”riktiga svenskar”. Villkoret för att hamna i A-laget i vardagsspråket är att invandraren kommer från ett land där utseendet är som vi, sederna är som vi, kulturen är som vi, som vi, vi, vi.
Etnicitet är ett sätt att beskriva ”oss” och rasism ett sätt att beskriva ”dom andra”.
Sverige är ett land där ”vi” och ”dom” är vardag för många. Det märks i vårt språk, i vårt agerande mot varandra, i vårt sätt att diskutera, i vårt sätt att distansera oss. Vi är alla människor och ingen människa är stöpt i en form. Vi är alla ett enda lag. Vi är människor som har behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela in oss i A och B.
Sveriges U21-landslag visade med vårt historiska EM-guld 2015 att vi inte behöver något A- eller B-lag
Sverigedemokraternas inställning till religion är minst sagt motsägelsefull. I partiets principprogram i kapitel 12 om ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN” går det att läsa hur de definierar religionsfriheten som ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse”. Vid första läsningen kan det framstå som välment och det inte finns någonting att anmärka på. En närmare redogörelse är på sin plats.
Religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling och religioner som gör anspråk på samhällsinflytande måste få kritiseras och diskuteras på samma villkor som politiska ideologier.
De anser enligt principprogrammet vidare att ”staten varken kan och bör inte vara religiöst neutral” och att ”kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”.
Hur särställningen till ”andra religioner i Sverige” och hur ”religiös tillhörighet skall inte få utgöra grund för positiv särbehandling” och förhållandet däremellan verkligen ligger till visar sig snabbt i det avslutande stycket när religiös tillhörighet tydligen kan utgöra grund för negativ särbehandling.
Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket begränsat.
Sverigedemokraterna gör likhetstecken mellan islams närvaro i ”den svenska och västerländska kulturen” med en militant tolkning av islam som ett argument för att ”i största möjliga utsträckning motverka invandring från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism”. Negativ särbehandling av Sveriges 500 000 muslimer på grund av en rasistisk fördom är med andra ord fullständigt rimligt för en sverigedemokrat. Det förklarar också deras inställning om att islam inte kan ”harmoniskt samexistera” i ”Sverige och västvärlden”.
När det från SD-håll sägs att ”individens rätt att fritt tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse” är det frågan om en fasad. Ett dubbelspel.
Björn Söder protesterade år 2004 som ledamot i Lunds stiftsfullmäktige mot det framgångsrika integrationsprojektet ”Integration Rosengård”. I talarstolen klargör han varför Sverigedemokraterna är mot Svenska kyrkans stöd till muslimer. Kyrkans relation till muslimer ska vara präglad av det sverigedemokratiska assimileringskravet. Svenska och nytillkomna muslimer ska konvertera. Direkt vid ankomsten till Sverige börjar ”assimileringsprocessen” som ”man från samhällets sida bör kräva”. Det är enligt Björn Söder en av Svenska kyrkans uppgifter.
Sverigedemokraterna är i den världsliga politiken emot integrering och för assimilering av människor som kommer till Sverige. Vi anser att även Svenska Kyrkan skall arbeta för att assimilera de som väljer att flytta hit och detta bör ske i form av att man förkunnar det kristna budskapet och försöker få personer med annan trosuppfattning att konvertera till kristendomen, som ett led i den assimiliationsprocess man från samhällets sida bör kräva. Därför är projekt, som Rosengårdsprojektet, beklagligt och bör snarast avskaffas och inte belasta kyrkans medel. Vi tror inte heller att kyrkans medlemmar i stiftet är intresserade av att med kyrkans medel finansiera sådana projekt”, sade Björn Söder.
I den utsträckning som Björn Söder är representativ för Sverigedemokraterna går det att säga att deras åsikt och vilja är att Svenska kyrkan och ”kristendomen bör i kraft av sin historia” därför ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige”. Kristendomen ska utnyttja sin särställning till att arbeta för att möta invandrare till Sverige med ett ”förkunnande av det kristna budskapet”.
Faktum är att kyrkan redan har en särställning i Sverige och att de genom sitt förutsättningslösa och villkorslösa stöd till muslimer ofta bidrar till att många konverterar till kristendomen.
Ironiskt nog skulle förmodligen Svenska kyrkans minskade stöd till framgångsrika integrationsprojekt öka riskerna för radikalisering. Även andra religiösa församlingar anordnar missionsarbete för nya medlemmar. Konfirmander finns även inom de frikyrkliga församlingarna bredvid Svenska Kyrkans egna.
Sverigedemokraternas krav på assimilering är oförenligt med deras egen definition av religionsfrihet och deras vision för Svenska kyrkan är kontraproduktiv och saknar verklighetsförankring. Det är sina egna och inte Svenska kyrkan eller dess medlemmars intressen som Sverigedemokraterna värnar om.
(Den här redogörelsen utgår ifrån Sverigedemokraternas principprogram och kapitlet ”SVERIGEDEMOKRATERNA OCH RELIGIONEN”. Redogörelsen för Björn Söders protest är från 2004 som stiftsledamot för Sverigedemokraterna i Lund.)
Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag.
Stadsförbundet gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:
”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”
Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.
Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.
Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Dagen efter, den 30 maj, har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.
31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.
Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?
Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.
Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter
Nationalister som är ideologiskt motiverade är väl medvetna om vad de gör, varför de gör som de gör och vad som är poängen med det. En nationalist formar sin egen identitet till att bli ett med nationalismens ideal. Därigenom fylls de snart av en stark lojalitet till en gemenskap. Som medlem av nationen Sverige så känner hon också ett ansvar; Att ställa upp för nationalismens sak. Genom att arbeta för den. Hon växer i takt med att hon visar sin hängivelse och beslutsamhet. Bekräftelsen från nationalistens omgivning ökar i takt med prestationerna för nationalismens ideal.
I den svenska nationen så finns det endast tre olika typer av människor. Det är de som anses vara vänligt inställda till nationalismen, andra nationalister, kallade ”sverigevänner”, för att ge sken av folklighet och genom att skilja på de som är ”goda svenskar” och de som är ”dåliga svenskar”. Den andra typen är de som inte är nationalister, utan ”sverigefiender” som anses vara fientligt inställda. Den här kategorin människor är de som nationalister klassar som ”inre fiender”. I tankarna om den homogena nationen finns inget utrymme för ”inre fiender”. För att utopin om denna nationella gemenskapen ska kunna infrias, så måste ALLA element som motarbetar de nationella idealen avlägsnas på samma vis som de ”yttre fienderna”. De ”yttre fienderna” är den tredje gruppen människor; de som inte passar in i nationalisternas utopi. De har kulturella, religiösa, språkliga eller geografiska bakgrunder som anses göra dem oförenliga med den nationalistiska drömmen.
Minoriteter har alltid varit nationalisters främsta måltavlor för att demonisera ”yttre fiender”. Det gör de för att på det viset sluta ”sina goda svenskar” närmre sig själva då olikheterna utkristalliseras mer och mer. När skillnader mellan människor blivit mer väsentligt än det gemensamma så har nationalisterna kommit långt i sina agenda. Rekryteringsunderlaget blir större då många söker efter en tillhörighet och gemenskap.
Genom att polarisera människor så drivs tanken om ”vi” och ”dom” till en mer allmän nivå. Polariseringen har vanligtvis två sidor. Det ena är politisk radikalisering. Genom inneslutning av gruppen som starkt knuten till en inre kärna formas gemenskapen mer intensivt. Det här gör nationalismen till en farlig och aggressiv ideologi som alltid vill ”försvara”. Den exkluderande grundsynen gör att andra ”nationer” eller ”kulturer” i Sverigedemokraternas Sverige i bästa fall bara kan ges tillåtelse att befinna sig här och arbeta. Andra objektifierade ”nationer” och ”kulturer” kan aldrig bli en del av den ”svenska nationella identiteten” en Sverigedemokrat bär på. Den andra sidan av myntet är definierandet (och uteslutandet) av de som inte anses passa kraven för medlemskap i nationen.
En nationalist har sällan en klar bild av vad som ska ingå i nationen. Det finns alltid vissa saker som utpekas som extra viktiga för den nationella identiteten. Religion, kultur eller sedvanor ses som extra viktiga. Det är väldigt viktigt för en nationalist att principen om den folkliga ”rättvisan” efterlevs. Genom att följa den så garanteras rättvisa för alla. Ett ”sant folkstyre” uppnås. En person som inte accepterar nationalismens föreställningar är därför orättvis. Den personen kränker ”folket” eftersom hon anses agera i egenintresse och betraktas därför som en ”förrädare”. Varje Sverigefiende är ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda nationalisten och alla den håller kär. ”Landsförrädaren” uppfattas som ett verkligt hot för nationalisten.
En nationalist har sällan en klar bild av hur ”nationen Sverige” borde vara. Det är sällan mer än en stiliserad, idealiserad och mycket förenklad utopi. Nationalisten förstår sig själv utifrån vad de känner igen och vad de inte känner igen. I deras gemenskap är det likheter och traditionella värderingar som definierar en individ. Nationen förstås därför enklast utifrån vad nationen INTE ÄR, nämligen innehållande ”dom andra”, dom som inte ”hör hemma här”, ”dom som är fel”, ”dom som inte förstår” m m.
Att stämpla någon som landsförrädare är ett vanligt sätt för nationalister att demonisera motståndare. Det görs för att legitimera mytbildningen som i sin tur legitimerar deras handlingar. Den andra anledningen är behovet av att avväpna motståndaren och för att locka över eventuella åskådare. Genom att prata om andra med nedlåtande, demoniserande ordalag eller genom att kritisera irrelevanta saker hos motståndare, ges illusionen av att det är de ”inre fienderna” som är de verkliga förtryckarna. Nationalisten anser att hon agerar utifrån självförsvar. Försvar för nationen, försvar för sig själv och försvar för de delar av folket de anser sig representera och som är en del av den nationella utopin de strävar efter.
Genom att ständigt se sig själva som en blandning av ”nyväckta sanningsvetare” och en osjälvisk kämpe för den ”svenska nationen” så klarar de av att rättfärdiga nästan vad som helst. Så länge den sinnesstämning som en nationalist har ligger i linje med nationalismens ideal är det eftersträvansvärt och nationalistens gelikar är aldrig sena med att bekräfta den enskilde i strävan efter deras gemensamma ”nationella identitet” och ”nation”.
Den bild av dagens samhälle som Sverigedemokraterna är emot och den världsbild som de vill att andra människor också ska börja tro på, är denna:
Överst i vår maktordning sitter den ”politiskt korrekta eliten”. Det är diktaturen som i en hemlig konspiration gör allting för att förhindra ”sanningsvetarna” i SD. SD är de enda som ser den enda riktiga sanningen och de vill att fler ska se den. Sanningen för SD är att nationalismen som utopi är renad och allt ”orent” måste avlägsnas innan utopin kan fulländas. Genom att peka ut vad en medlem av nationen INTE ÄR, och genom att göra poänger av dessa saker, så kan nationalister ge sken av att ha rätt i sak.
Några av de typiska SD-sympatisörerna tror vanligen att det pågår en hemlig allians mellan ”den styrande PK-eliten”, muslimer och politiska motståndare – helt utan hänsyn till hur verkligheten är beskaffad. Det är den konspirationsteorin som en anhängare av SD behöver ta till sig för att nationalismen ska ges dess fullständiga legitimitet. Det är en retorik hämtad ifrån traditionella kretsar inom extremhögern. SD är den tredje vägen. Det är de som ser sanningen och de som tror att nationalismens utopi om homogenitet är det enda som kan få bort friktionen mellan ”folken”, dvs mellan ”vi och dom”, först när ”dom” upphör att vara del av sammanhanget. Människor kan då leva i konfliktfrihet inom landet då alla anses dela samma syn på nationen och vara del i gemenskapen.
Ingenting är viktigare för en nationalist än nationalismens ideal. Gemenskapen för en nationalist är helt avgörande. Ett hot mot nationalismen är ett hot mot individen själv. Det finns i dessas värld ingen skillnad på den nationella och individuella identiteten. Nationalister använder dessutom exakt samma tolkningsmodell på sina meningsmotståndare. Individer finns inte i någon betydelse som går bortom parti eller religion och personer som sympatiserar med den. Därför är kritik mot personen lika legitim som kritik mot ideologin eller religionen.
Nationen, för en nationalist, är folket. Hon ser en djup historisk kontext i sin egen skapelse och de ser det ofta som sin ”patriotiska plikt” att ”försvara nationen” mot allt vad de anser är hot mot den. Det inbegriper alla som på minsta lilla vis motsäger sig nationalismens ambitioner eller ideal.
Genom snabba distinktioner mellan ”vi” och ”ni” så hamnar motståndaren i en försvarsposition som leder till att handla om retoriska avledningsmanövrar. Syftet är självklart att polarisera människor. Ju fler generella uteslutningsfaktorer man kan lägga till desto verksammare blir effekten. ”Typiskt vänstern”, ”alla till vänster”, ”bara kommunisterna säger”, ”typiskt muslimer” osv. Genom dessa generaliseringar tvingar man inte bara motståndaren att försvara sin politiska hemvist om den nu inte är förenlig med anklagelsen. Man gör det dessutom till en högst begränsad åsikt bland människor som alla vet redan har fel i allt. Om en kommunist alltid anses ha fel per definition, och motståndaren anses vara kommunist har nationalisten vunnit. Poängen är demonisering för att försöka placera personen i en ofördelaktig debatt. Därtill kan även motståndarens ”sida” skuldbeläggas för alla företeelser som nationalisten anser är motståndarens fel, större strukturer likväl som alla mindre vardagliga detaljer. På det viset omvandlas alla åsiktsmotståndares retorik till att vara allt utom äkta. Nationalisten tror sig därigenom ha vunnit alla debatter.
Eftersom det inte finns någon sanning i vad som påstås så kräver det andra metoder för att få ut sina budskap. En mytbildning är nödvändig för en nationalist som vill övertyga andra om nationalismens förträfflighet.
För att människor ska köpa nationalisternas analyser så krävs det först och främst en grunduppfattning på SD:s villkor. ”Hur ska vi stoppa islamiseringen i Sverige?” är en typisk sådan fråga som är konstruerad utifrån felaktiga premisser. För att kunna svara på den frågan så måste deras kritiker ”köpa” premissen om att islamisering faktiskt pågår. Varje person som inte köper ens grunderna bakom föreställningen om islamiseringen kan heller inte ta till sig nationalismens ideal. Det är en ”inre fiende”, ett hot mot ”nationen” och i förlängningen ”folket” och i slutändan den enskilda individen och alla den håller kär. En motståndare är med andra ord en landsförrädare, men även ett högst verkligt hot för en nationalist.
Sverigedemokraterna (SD) är ett etno-nationalistiskt parti. De har en exkluderande nationalism som försöker bygga en gemenskap omkring likheter och personer som de anser är ”svenska”. Partiet och deras företrädare använder rasism, sexism och chauvinism i sin kommunikation. De använder sig av känsloargument och berättelser (sanna och påhittade), för att driva människor till ett moraliskt ställningstagande där SD vill tvinga oss att välja mellan att gå med i de goda ”vi” eller de onda ”dom”.
Den här texten handlar inte om SD och deras rasism, utan om deras exkluderande etno-nationalism.
Etno-nationalismen är först och främst en politisk princip. Det är en politisk princip som anser att det politiska, privata och nationella endast existerar i symbios. De bör överensstämma med varandra för att vara möjlig. Nationalismen som en sinnesstämning och som en politisk rörelse definieras kanske enklast enligt följande beskrivning:
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag” – Ernest Gellner
Etno-nationalister använder ofta olika historiska argument för sin legitimitet. Nationalister bär på drömmen om en ”nyväckelse” för sin nation. Utopin är att de vill leva i ett homogent samhälle på religiösa, etniska, kulturella grunder. Oftast förekommer det inslag av samtliga dessa, beroende på de lokala förutsättningarna och beroende på vilka institutioner och ideal som nationalisterna för tillfället anser vara framträdande och nödvändiga för den nationella identiteten.
För att närmre förstå SD och deras etnonationalism behöver vi också förstå vilka saker som är viktiga för nationalismen. Det ena är SD:s eget principprogram, där deras åsiktsdokument ger en samlad bild över deras officiella retorik. Det är mycket viktigt att göra skillnad på vad nationalister förmedlar offentligt och vilken agenda nationalismen har. Flera saker som kan verka direkt ologiska eller kontraproduktiva för deras mening, fyller någon funktion, om det kan användas för att stigmatisera vissa specifika grupper i samhället och därmed nå en reaktion hos åhöraren, för att i ett slutskede attrahera denna med vad som de sedan försöker presentera som en komplett lösning. Ett färdigt paket som innehåller drömmar, problemformuleringar och även ”lösningar”. Det är en väldigt enkel och okomplicerad bild som nationalister i Sverige förmedlar, vilket är högst medvetet, för att försöka attrahera människor till deras ideologi – drömmen om det homogena samhället.
SD attraherar några procentandelar väljare från alla klasser och grupper, är därför att anse vara en typ av gräsrotsrörelse. Det är en slags alternativ väg , en sorts ”nyväckelse” för Sverige. Nationalister ser sig som försvarare av stora ideal som de likställer med nationen Sverige. Folket, i en nationalism, är de som passar in i deras syn på medborgarskapet. Det har en hög grad av romantisering av dessa ideal.
I vanliga fall så finns det ingen skillnad mellan att vara medborgare och medlem i en nation, men uppenbarligen anser SD det vara två helt skilda saker. En medborgare kan ”alla” bli, men medlem av nationen föds du till, eller i mildare fall, assimileras till, genom att anamma nationalismens ideal och avsäga dig alla andra ideal. Det finns ingen chans i SD:s värld att du som invandrare kan vara en svensk på samma villkor som de som redan bor här. Det är genom att tala om kulturer som objekt och naturtillstånd som de kan ge sken av att människor har ”nedärvda essenser” – ett lite finkänsligare sätt att beskriva människor i rasistiska termer.
Biologisk essentialism har inget vetenskapligt stöd överhuvudtaget. Istället används ”själ”, ”väsen” eller ”ande” för att förklara vår psykiska konstitution (psykologi = läran om själen).
Det råder beröringsskräck för att prata om Sverigedemokraterna som fascister. En stor anledning till det är inte bara ”sverigevännernas” egna försök att tvätta sig rena med stålull utan även svårigheterna att förstå hela bilden.
Statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har talat om Sverigedemokraterna som ”nyfascister”.Det är givetvis inte fel att göra det, men för att föra ett sådant resonemang behövs också en tydlighet med vad som menas. Svårigheterna med att förstå hur eller vad den svenska fascismen är beror mycket på okunskap och svårigheterna med tydliga definitioner om vad fascism är för någonting.
Det här är en redogörelse för fascismen och etno-nationalismen i Sverige. Det är en världsbild, en politisk rörelse och en folkrörelse. Den är organisk till sin natur och det som förenar dessa två är deras gemensamma värdegrund och ideologi – ”sverigevän”.
Fascismen i Sverige är en komplett ideologi. Det är en världsbild som bl a bygger på etno-nationalism som fundament. Den är per definition exkluderande eftersom det är så fascismen bygger sitt samhälle.
Om människor ska kunna exkludera andra, så behöver ”de andra” först bli objektifierade (alltså en sak istället för en människa). För att människor frivilligt ska underkasta sig fascismens partiledarkultur och den gemensamma värdegrunden (i Sveriges fall ”sverigevän”) måste den vara homogeniserande (alltså åsiktslikriktande) och den ideologiska fascisten blir det genom att avsäga sig andra ideal och synsätt – till förmån för den homogena värdegrunden som bygger på den exkluderande etno-nationalismen.
Nationalismen bygger i sin tur på att definiera människor i termer av ”vi och dom”. Denna världsbild legitimerar de med att se människor (som jag skrev först) just som OBJEKT, en sak, ett naturtillstånd, någonting som inte kan ändras. De försöker förklara deras biologiska vanföreställningar om människor med hjälp av socialdarwinism, alltså, de förklarar människor som genetiskt likriktade – KOLLEKTIVT – alltså motsatsen till individuella arvsanlag. På det viset försöker etno-nationalister förklara att det finns gemensamma arvsanlag som nedärvs i ”essenser”. Den ”nedärvda essensen” är det som enligt nationalister beskriver kompakta paket av beteende, åsikter, värderingar på hela folkgrupper och ibland till och med hela kulturer och stater.
Dessa inbillade ”naturtillstånd” är hur de definierar (ser på) andra och sig själva. ”Vi” och ”dom”. ”Vi” som hör hemma och ”dom” som inte gör det. De förklarar det hela genom vad de ”känner” är rätt och det är deras inbillade vanföreställningar som kickar igång när de ser en mörkhyad (exempelvis) och tänker: ”Jag ser en mörkhyad (fast de använder värre termer) göra en dålig sak. Därför är alla mörkhyade dåliga”
”Hur vet du att det är sant?” kan man då fråga dem… Svaret blir:
”det ser man, det märks” – alltså känsloargument och dömande utefter utseende. Det är alltså för att sammanfatta:
Jag ser – jag tror – jag känner och eftersom jag ser det jag känner, så är det sant. Ett självrättfärdigande resonemang.
Det är cirkellogik.
De tror att deras känslor är ett universellt allmäntillstånd och när de är flera som delar denna världsbild så har de i deras värdegemenskap, den inbillade föreställningen; att eftersom de är flera (homogeniserade) som känner likadant och ”förstår lösningen” så måste det också vara så. Det finns ingen annan förklaring än att deras kollektiva upplevda känsla stämmer. Den känslan som de fyller varandra med. Den känslan de ständigt bekräftar gentemot varandra.
Huruvida verkligheten FAKTISKT (de facto) är som de tror, det är av mindre betydelse. Det viktigaste för sådana personer är att de har den gemensamma värdegrunden, den som byggs på exkluderande etno-nationalism. Att den införlivas och efterföljs, för allt annat är en kränkning av deras känslor och ett förräderi mot den ”egna” gruppen de identifierar sig med.
Så länge de nationalistiska idealen följs, mår de bra. När det inte sker, mår de mycket dåligt.
Jag önskar de kunde kliva ur sina cirkelresonemang och försöka se det utifrån.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Motargument 