Etikettarkiv: politik

Henrik Jönsson – Konservativ underhållning för dummies

Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.


Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.

Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.

Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.

Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår.
Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.

Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.

Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse.  Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.

En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.

Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.

Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.

Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.

Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.

Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.

Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.

Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.


Lästips:

Tobias Hübinette: Henrik Jönssons nya tv- och mediekanal 100% förstärker högersidans dominans på internet och i de sociala medierna

SD kryper till korset om religionsfriheten

Sverigedemokraterna har ihärdigt hävdat att religionsfrihet skulle betyda ”frihet från religion”, dvs att man skulle ha rätt att slippa religion i det offentliga rummet. Motargument har flertalet gånger förklarat varför detta påstående är en myt, skapad av en (medveten?) feltolkning av själva ordet. Till slut verkar SD ha insett att de faktiskt haft fel hela tiden. En motion skriven av bl a Markus Wiechel (SD) verkar vara partiets sätt att krypa till korset.


I Motion 2025/26:3082 Religionsfrihet av Markus Wiechel m fl (SD) läser vi:

”Religion är en privatsak, men när religion blir politik så är den inte längre en privatsak, då angår det alla. För ett sekulärt land som Sverige är det oerhört viktigt att politik och religion hålls åtskilt i lagstiftningen, samtidigt som det visas stor respekt för vårt kristna och hedniska arv samt enskildas individuella trosuppfattning. Av den anledningen bör regeringen, med respekt för vårt historiska och kulturella arv, återkomma med förslag som tydliggör att religionsfriheten också innefattar frihet från religion”. (Källa: Riksdagen)

Citatet implicerar att religion skulle vara politik i Sverige. I själva verket är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder, och efter många långa år av utredningar och propositioner trädde lagen om att skilja Svenska kyrkan från staten i kraft 1 januari 2000. Politik och religion är åtskilda, med undantag av att just religionsfriheten utgör en del av grundlagen.

Att SD nu erkänner att de haft fel hela tiden angående religionsfriheten är välkommet, men är samtidigt en strategi för att kunna fortsätta föra sin kamp mot islam och muslimer. Det är inte långsökt att tro att SD vill få igenom denna ändringen i religionsfrihetslagen för att med lagen i ryggen kunna förbjuda böneutrop.


Källa:

Riksdagen: Motion 2025/26:3082 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Religionsfrihet

Lästips:

Motargument: Religionsfrihet är inte ”frihet från religion”

Motargument: ”Frihet från religion” är en felaktig tolkning av religionsfriheten

Motargument: Myt: Religionsfrihet innebär ”frihet från religion”

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.


Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare

Liberalerna är inte liberala

Man undrar vad Liberalerna sysslar med och vad för slags analyser de egentligen gör. Detta parti har sedan riksdagsvalet 2022 legat under fyra-procentspärren i flera opinionsmätningar, trots att de ändå har fem tunga ministerposter, givet partiets kärnfrågor.


Mot bakgrund av de usla opinionssiffrorna har Liberalerna sjösatt ett förnyelseprojekt vid namn ”Vision Selma” – namngivet efter Selma Lagerlöf som var medgrundare till partiet för 90 år sedan. Vad detta projekt har med Lagerlöf att göra är högst oklart, men enligt Aftonbladet handlar grundidén om att Liberalerna ska bli ”tydligare och driva politik som diskuteras vid människors köksbord”.

Vad betyder då detta i praktiken? Jo, Liberalerna ämnar utveckla invandrings- och integrationspolitiken. Enligt den nya visionen menar Liberalerna att Sverige måste börja ställa krav på invandrare att anpassa sig efter grundläggande värderingar som präglar Sverige. Man har nämligen under lång tid drivit ”en kravlös politik” och att det har varit känsligt att tala om vilka ”osunda värderingar” som vissa invandrargrupper har.

Detta påstående är tröttsamt och provocerande på flera sätt. Om det är invandring och integration som Liberalerna vill att ”vanligt folk” ska diskutera hemma vid köksbordet så är det verkligen att slå in öppna dörrar. Nästan ingen annan fråga har dominerat det offentliga samtalet sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Men inte bara det. Den här rasistiska utvecklingsriktningen som Liberalerna tycks förespråka baseras inte på ideologi, utan enbart på röstfiske i sann opportunistisk anda.

Om liberalismen som ideologi har något existensberättigande i en svensk kontext skulle den kunna fungera som en motkraft till nationalism och högerextremism. Liberalismen betonar individuella rättigheter, demokrati och internationellt samarbete, till skillnad från nationalism och högerextremism som betonar påtvingad kollektivism och exkludering av alla grupper som inte anses tillhöra deras världsbild.

Liberalismen hade kunnat kämpa för att försvara rättsstatens principer och demokratins institutioner från auktoritära tendenser, med tanke på att högerextrema rörelser vill centralisera makten. Ska man dessutom upphöja en historisk profil som Selma Lagerlöf till en ideolog, hade man kunnat anknyta till litterära teman i hennes författarskap som avspeglar liberalismens tidlösa värden, till exempel social rättvisa, medmänsklighet och kritik mot falska auktoriteter.

Inget av detta hade Liberalerna dock kunnat göra med trovärdighet idag, eftersom de har valt att ingå i ett fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna under en hel mandatperiod. Det är inte trovärdigt när partiledaren Johan Pehrson säger att ”Liberalernas uppgift är att skydda den liberala demokratin” samtidigt som Liberalerna har gett Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande på regeringspolitikens innehåll som på många sätt underminerar demokratin. Om det är denna utvecklingslinje som Liberalerna vill fortsätta, vore det åtminstone hederligt om de bytte partinamn.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

SVT: ”Liberalernas nya vision: En gir åt vänster”

Aftonbladets artiklar om Liberalerna

Liberalerna: Johan Pehrsons riksmötestal 2025

Elon Musks stöd till högerextremism

Den 23 februari kommer ett extraval till Bundestag, dvs riksdagen, att äga rum i Tyskland. Vad som kan diskuteras och än mer problematiseras – gällande det här extravalet – är mångmiljardären Elon Musks uppmärksammade inblandning, i form av hans stöd till det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD). I en debattartikel som publicerades i Welt am Sonntag beskriver han AfD som ”den sista gnistan av hopp” för Tyskland och gav dem beröm för att de förespråkar skattesänkningar och avregleringar.


De tyska och internationella reaktionerna lät sig givetvis inte vänta. Många bedömare, både till vänster och höger, uttrycker obehag och farhågor för demokratin, när världens rikaste man öppet och ogenerat försöker att påverka valutgången i ett annat lands allmänna val. I detta fall ger han stöd åt ett parti vars ideologiska tankegods redan genomförts i Tyskland en gång i tiden på 1930-talet och vars katastrofala utveckling vi idag har facit på.

Vad som är värt att påpeka är att det Musk gör är – utifrån ett bredare, historiskt perspektiv – långt ifrån nytt. Tvärtom sätter han en företeelse i blixtbelysning. Högerextrema partier, då som idag, har väldigt ofta fått kampanjbidrag från förmögna individer och företag för att påverka politiska beslut som rör exempelvis arbetsrätten.

Under 1900-talet använde stora delar av kapitalstarka grupper runtom Europa, inklusive i Sverige, sina ekonomiska resurser för att slå vakt om sina särintressen, särskilt i ”oroliga tider”. Man agerar genom direktfinansiering av högerextrem organisering, propagandaverktyg och lobbyverksamhet, mestadels för att motarbeta olika sociala rörelsers inflytande. På 1920- och 30-talen gav stora företag som Krupp och IG Farben betydande ekonomiskt stöd till Hitlers parti för att bekämpa bland annat fackföreningar. På liknande sätt under samma tidsperiod stödde industrimagnater Mussolini för att undanröja socialistiska rörelser. Under mellankrigstiden grundades en rad konservativa tidningar och radiostationer för att bygga stöd åt extremhögern.

Det finns en rad illustrativa samtidsexempel i en svensk kontext på just detta fenomen. Ett är Svenskt Näringslivs framgångsrika lobbykampanj mot Sverigedemokraterna i frågan om vinstuttag i välfärdssektorn. SD svängde 180 grader och gick från ställningstagandet ”skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst” till att sedermera tala om ”vinstförbud – ett socialistiskt skolsystem”. Ett annat exempel är friskoleentreprenörsparet Hans och Barbara Bergström som genom sin stiftelse finansierat flera medieprojekt som spridit högerextrem och konspiratorisk propaganda, något som Expo avslöjade. Ett tredje exempel är tongivande opinionsbildare som P.M. Nilsson, som under 2010-talet – i egenskap som dåvarande kolumnist för Dagens Industri, långt innan hans kortlivade karriär som statssekreterare åt Ulf Kristersson efter valet 2022 – flitigt förespråkade fördjupat samarbete mellan borgerliga partier och SD.

Man bör alltid ställa de kritiska frågorna: Vilka är det egentligen som finansierar högerextrem organisering, och varför? Musk är ”bara” en av dess många finansiärer, om än oerhört mäktig sådan, och för hans del föreligger sannolikt starka ekonomiska intressen. Frågan är vad han avser att hitta på härnäst, oaktat det tyska valresultatet. Kommer Sverige att stå näst på tur, med tanke på den fackliga kampen mot Tesla och det faktum att det är riksdagsval nästa år?


Lästips:

Deutscher Bundestag: Steinmeier verkündet Auflösung des Bundestags und Neuwahlen

Omni: Musk i tysk tidning: Falskt att likställa AFD med Hitler

Politico: Musk calls AfD ‘last spark of hope’ for Germany in op-ed in Welt

Brennan Center: How Big Business Bailed Out the Nazis

JSTOR: Mussolini and the Italian Industrial Leadership in the Battle of the Lira 1925-1927

Resumé: Näringslivets lobbying mot Sverigedemokraterna avslöjad

EXPO: Anna Fröjd: Nu publicerar vi vår granskning av paret Bergström

Dagens industri: PM Nilsson: Dags att integrera SD

Politiseringen av antisemitism – Del 6: Sammanfattning och slutsats

Detta är den sista delen i en artikelserie om politisering av antisemitism. Det finns diskussioner om antisemitismens varierande uttryck och hur antisemitism politiseras på olika sätt. Den här artikelserien har fokuserat på hur antisemitism politiseras genom att sammanblandas med kritik mot Israel. Artikelserien framhåller bland annat vikten av kontext för att förstå. Huvudargumentet var att experter som bör bidra till ökad förståelse för detta, tyvärr ibland bidrar till motsatsen genom att osynliggöra eller vantolka den kontext som Israelkritik sker i och på så vis bidrar till en politisering av antisemitism.


Detta är olyckligt av många skäl. När begreppet antisemitism politiseras riskerar dess självklara moraliska kraft att gå förlorad och rädslan att bli anklagad för antisemitism avtrubbas. Till detta följer en risk att verklig antisemitism inte blir tagen på allvar. Samtidigt misstänkliggörs antikolonialism och kampen för självbestämmande.

Faktum är att antirasism och antikolonialism är förankrade i samma idé om ett grundläggande människovärde. Intolerans och fientlighet mot andra på grund av etnicitet och religion är främmande för denna rättighetsbaserade grundsats och där det förra tar form har det senare övergetts. Experter bör tydliggöra dessa skiljelinjer istället för att sudda ut dem.

Politiseringen av antisemitism – Del 5: Avlegitimering av politiska aktörer

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. I föregående del av denna artikelserie beskrevs hur experter ofta antar en historierevisionistisk ansats när de sammanblandar antisemitism med Israelkritik. Genom att fördunkla historien sker ett skifte i perspektiv på hur olika ställningstaganden och handlingar kan förstås i relation till Israel-Palestina och antisemitism. I denna del beskrivs kortfattat hur detta leder till att politiska aktörer misstänkliggörs och framställs som illegitima.  


Att det totala perspektivskiftet inbegriper en avlegitimering av politiska aktörer märks av på många håll. Ett exempel är misstänkliggörandet av den palestinska solidaritetsrörelsen BDS för att den inte är ”för en judisk stat någonstans i det historiska Palestinaområdet”, som statsvetaren Anders Persson beskrev i en rapport för Segerstedtsinstitutet. I ett avgörande stycke noterade Persson att inte heller den liberala journalisten Peter Beinart är för en judisk stat i Israel-Palestina. Trots detta lät han Beinarts position kontrastera BDS-rörelsens underförstått antisemitiska (men snarlika) position. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än en avlegitimering av palestinier och solidaritetsrörelsens politiska aktörer.

Avlegitimering av BDS har pågått under lång tid och har lett till politisk repression på olika håll i Europa. Bland annat antog tyska parlamentet en motion 2019 som fördömde BDS och landets politiker är nu i färd med att förbjuda rörelsen. I Frankrike har politiken gått i samma riktning.

I kontrast har inhemska instanser såväl som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt ut bestraffning av personer som uttrycker stöd för BDS då detta inte utgör hatbrott utan kränker yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. BDS, som förespråkar fredliga påtryckningsmedel (bojkott, avyttring och sanktioner), menar själva att de kämpar för palestinska rättigheter och håller öppet för olika lösningar, inklusive en tvåstatslösning där palestinier får åtnjuta lika rättigheter i enlighet med folkrätten.

Detta var del 5 av 6 i en artikelserie om antisemitismens politisering. I nästa del sammanfattas de argument som framförts i artiklarna och ett par av riskerna med politiseringen av antisemitism framhålls.


Källor:

Göteborgs Universitet: Anders Persson: Israel-Palestinakonfliktens påverkan på antisemitism i Sverige: världsbilder, delegitimering och tankestrukturer

The New York Times: German Parliament deems B.D.S. movement antisemitic

DW: Germany passes controversial antisemitism resolution

ELSC: German Case Law: A Coherent Set of Principles for Challenging Anti-BDS Resolutions

Amnesty: France: Landmark ECtHR judgement finds boycott campaign against Israel cannot be criminalized

BDS Movement FAQs

Politiseringen av antisemitism – Del 4: Historierevisionism

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 4 av en artikelserie i 6 delar om politiseringen av antisemitism. I föregående del beskrevs hur samtida politiska verkligheter vantolkas när antisemitismanklagelser riktas mot demonstranter. Här framhålls en historisk dimension i kritiken.


Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.

Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under det kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.

Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.

Detta var del 4 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I nästa del beskrivs hur politiska aktörer avlegitimeras genom lösryckta anklagelser om antisemitism.

Källor:

SR: ”Var går gränsen mellan antisemitism och Israelkritik?”

Verso Books: The Nakba and the ethnic cleansing of Palestine

Göteborgs Universitet: Robin Bankel: ”The Palestinian Threat”

Politiseringen av antisemitism – Del 3: Avpolitisering

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 3 av en artikelserie i 6 delar. I föregående del behandlades vikten av kontext för att förstå antisemitism och att kontexten ofta osynliggörs när anklagelser om antisemitism riktas mot Israelkritik. Detta sker bland annat genom en avpolitisering av mellanösternkonflikten.


När svepande anklagelser om antisemitism riktas mot demonstranter som skanderar kontroversiella slagord (t.ex. ”From the river to the sea, Palestine will be free”) är den kontext som avses att slagorden sker i en eftervärld präglad av de brutala övergrepp som Hamas och andra grupper från Gaza genomförde 7 oktober 2023. Att just detta är den bakgrund mot vilken slagorden ska förstås är dock långtifrån självklart. När protesterna tog fart hade tusentals civila i Gaza redan utplånats i Israels urskillningslösa terrorbombningar. Av oklar anledning förefaller olika debattörer ogiltigförklara denna kontext. Att Israel under snart sex decennier har ockuperat och koloniserat Palestina genom en brutal regim som enligt världens ledande människorättsorganisationer har utvecklats till apartheid avskrivs också som tänkbart motiv bakom de kontroversiella protestropen.

Oavsett var man står i frågan politiskt är det tydligt att anklagelserna syftar till att avpolitisera demonstranternas budskap. Man berövar budskapet dess politiska kontext och ersätter det med en egen verklighetsbeskrivning som ger en tydlig moralisk slutsats. I själva verket leder det till motsatsen. Antisemitismen politiseras när diskussionen glider allt längre ifrån definitionen om hat, fientlighet, diskriminering och intolerans mot judar och allt närmare en politisk konfrontation om konfliktens verklighetsbeskrivning.

Detta var del 3 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I kommande del diskuteras hur kontexten osynliggörs av experter och debattörer genom historierevisionsim.


Källa:

AP News: Amnesty joins rights groups in accusing Israel of apartheid

Politiseringen av antisemitism – Del 2: Vikten av kontext

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.


Politiseringen av begreppet tycks bottna i ett osakligt antagande om att kritik och protester men även våld som riktas mot Israel och israeler per automatik grundar sig i en fientlighet mot judar som grupp. I Sverige har vi sett hur demonstranter som skanderar ramsor med Israelkritiskt budskap masstämplas som antisemiter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt slagorden ”From the river to the sea, Palestine will be free”. En del ”liberala” politiker anser att ramsan är så problematisk att de vill förbjuda den helt. Forskare från det nationella resurscentret Segerstedtsinstitutet menar att de som skanderar slagorden i demonstrationstågen ger uttryck för antisemitism. Kontexten är, enligt forskarna, helt avgörande.

Det är korrekt att kontexten avgör. Förekommande exempel på när ramsan blir ett uttryck för antisemitism snarare än del av en politisk kamp är när den skanderas mot personer för att dessa bär kippa eller davidsstjärna eller för att de besöker synagogan. I sådana fall är det tydligt att judar får stå till svars för något som staten Israel gör, alltså en rasistisk kollektiv skuldbeläggning.

I politiseringen av begreppet antisemitism behandlas kontexten emellertid annorlunda. Snarare än att kontexten lyfts fram så reduceras och fördunklas den.

Detta var del 2 av en artikelserie i 6 delar. I del 3 diskuteras hur kontexten reduceras genom avpolitisering.


Källor:

DN: ”Kriminalisera uppmaningar till Israels utplånande”

DN: ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”