Etikettarkiv: nationalism

I fokus, Krönikor

En dag som skrivs in i historieböckerna

Idag är en speciell dag. Den 27 april 2015 kommer att inta en betydande plats i den svenska politikens historieböcker. Idag kommer Sveriges tredje största parti att offentliggöra det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia.

Det har talats om att det skulle röra sig om mellan 30 och 40 stycken, alla aktiva i ungdomsförbundet SDU. Enligt DN riskerar åtminstone 8, däribland ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne, att bli uteslutna ur SD:s partistyrelse idag. Beslutet vidimeras med att SDU-topparna ska ha haft samröre med fascism och nazism. Detta är skenhelighet i dess yttersta form, eftersom SD själva frotterar sig med inte alltid så rumsrena fraktioner, och samarbetet med den främlingsfientliga bloggen Avpixlat understryker partiets ideologiska ståndpunkt.

Ett stort antal av de SD-politiker som har kartlagts har, enligt SD-toppen, självmant valt att avgå. SDU, och förre partiledaren Mikael Jansson, väljer att starkt ifrågasätta, och protestera mot, det historiska beslutet. De anser att detta är ”det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia”.

Dagens uteslutningar må vara den största enskilda utrensningen som gjorts i SD, men de är varken de första eller de sista. Inget annat parti utesluter så många av sina företrädare. Häromsistens var det en hoper SD-nämndemän som fick lämna. Uteslutningsprocessen är ett ständigt verktyg för de fyras gäng, det vill säga Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Linus Bylund, att behålla den ”nya”, rumsrena fasaden intakt. Problemet är att fasaden oupphörligen spricker, lagas, spricker och lagas igen. Hur länge klarar toppstyret av att reparera de ständigt återkommande krackeleringarna?

DE FYRAS GÄNG OCH MAKTFULLKOMLIGHETEN

Förspelet till Sven Hjertssons utvisning på Råsunda. Domaren Hellström underhandlar med malmöförsvarets Åke Hansson och Arthur Jönsson Bergqvist.
27 april 2015 står SD för den största uteslutningsprocessen i svensk politik någonsin.

De fyra är kontinuerligt upptagna med att städa i partiet, putsa och feja på retoriken, mörka åsikter och ideologier. Man använder sig av påstådd nolltolerans för att framstå som ett parti som värnar om allas lika värde. Denna process iscensätts med hjälp av att man frontar två unga kvinnor i Hanna Wigh och Paula Bieler, för att försöka få till en något mjukare framtoning inför väljarnas ögon i ett, annars, mansdominerat och hårt parti.

Visst har man ändrat uttrycket och retoriken. De grövsta uttalandena, med vissa undantag, tolereras inte längre. Maktspelet, regisserat av topparna, innefattar godtycklig rensning. Vissa av företrädarna får lämna, andra får stanna. Allt är en tolkningsfråga för att få bort element som kan skada, men på samma gång så väljer man att behålla element som man anser är viktiga för partiets fortlevnad och utveckling. Icke desto mindre lockar fortfarande ”islamkritiken”, och motståndet till det ständigt aktuella tiggeriet, nya och gamla väljare. Polariseringen och antingen/eller-retoriken, där man ställer utsatta grupper mot varandra, är sverigedemokratiska vapen som bär frukt, om än rutten sådan. Det finns en inneboende oro och avsky hos en del av Sveriges befolkning gentemot de grupper som SD misstänkliggör och demoniserar på ett obehagligt generaliserande sätt.

Ungtupparna Kasselstrand och Hahne, som förmodas ha frotterat sig med extremhögern samt gett uttryck för en, tydligtvis, alltför stark nationalism, anses vara till mer skada än gagn och kickas således ur partiet. Andra, som ”muslimkritikern” Kent Ekeroth, ”den politiskt omogne” Jonas Åkerlund, homofoben Björn Söder och islamofoben Thoralf Alfsson blir kvar, trots att de vid upprepade tillfällen uttryckt sig på sätt som rimligtvis borde falla utanför nolltoleransens ramar. Söder och Alfsson har förvisso degraderats (Söder har förlorat sitt politiska inflytande och Alfsson tappade sin riksdagsplats i samband med valet i höstas), men de får vara kvar i partiet. Än så länge.

VÄLJARNA ÄR PARTIET TROGET

Varför sviker inte väljarna? Varför vinner SD ständigt nya röster? En anledning är att SD, med sin oförändrade ideologi i ny förpackning, har bytt taktik. Taktikbytet består i att tona ner de mest extrema åsikterna. Man hävdar sig vara ett socialkonservativt parti, man hävdar att partiet inte accepterar rasism och man filar på hur företrädarna ska uttrycka sig, och man STÄDAR. Ständigt denna städning.

Partiet förfinar oupphörligen sin populism, man blir bättre och bättre på att fånga upp människors oro, skepsis och osäkerhet inför vad som komma skall. Genom den rumsrena retoriken vågar människor stödja ett parti, som egentligen inte har förändrat någonting. Ideologin, tankegodset och åsikterna är de samma idag som för 15 år sedan. Väljarna accepterar det, alternativt tror att partiet genomgått en remarkabel kursändring, och kommer därför heller inte att svika i första taget.

fantastiskafyran19781
De fyras gäng

I samband med partiledarintervjun SVT nyligen gjorde med Mattias Karlsson, där intervjuaren gick till hårt angrepp mot partiet för hur man ser på Kent Ekeroths ständiga muslimfientliga uttalanden, valde Karlsson att, å ena sidan, försvara Ekeroth, och, å andra sidan, att backa ett halvt, eller möjligen ett, steg. Anledningen till detta kan stavas rädsla att förlora de mer moderata väljarna i väljarkåren. Att Karlsson egentligen, i mångt och mycket, delar Ekeroths åsikt i frågan framgår med tydlighet.

Än så länge verkar taktikbytet fungera. Väljarkåren förefaller lojal, och partiet arbetar sig stadigt uppåt i opinionen. Folket tycks immunt mot de interna motsättningar och den rasism som ständigt tar sig nya uttryck. Så länge ledningen lyckas med hästjobbet att hålla rent så kommer väljarna att vara partiet trogna. Frågan är om partiet överlever väljarna. Hur många interna stridigheter klarar partiet av? Hur många rasister klarar partiet att ta under sina vingar, för att sedan åter skicka ut i kylan så fort de visar sitt rätta ansikte? Hur länge räcker cementen man använder för att täppa till de sprickor som aldrig upphör att bildas? Hur länge orkar SD-toppen att ständigt vara på sin vakt för framtida hot?

SD är ett överlevarparti. Än så länge. SD är en bubbla som, förr eller senare, kommer att spricka, implodera, förgöras inifrån. Frågan är när väljarna kommer att stå utan parti.

Gustav Kasselstrand intervjuas inför styrelsemötet.

EDIT

Styrelsemötet har ägt rum. Hahne och Kasselstrand har uttalat sig om vad som avhandlades. Vilka som utesluts ur partiet kommer att offentliggöras under dagen.

Presskonferensen är försenad. Den kan följas via denna länk.

24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Eftersom Kasselstrand och Hahne fört ett medialt krig är det inte svårt att se att de utgör en del av de 7 uteslutna. De övriga, såväl uteslutna som de som avsagt sig sina uppdrag, väljer man att behandla internt tills vidare. SD har valt att skriftligen varna de företrädare som uppträtt olämpligt.

Det återstår att se hur partiet påverkas internt av denna politiskt historiska händelse. Att väljarna, än så länge, håller sig lojala i opinionen, är rimligt att anta. Däremot kan det mediala krig, inför öppen ridå, som utspelar sig just nu, komma att skada partiet internt. Det finns personer inom moderpartiet, men också i ungdomsförbundet, som står bakom Kasselstrand och Hahne. Vilka väljer att hänga med partitoppen, och då tvingas till att foga sig till deras spelregler, och vilka väljer att självmant lämna Sverigedemokraterna? Det är inga höga odds på att vi inom en snar framtid kommer att bevittna fler uppseendeväckande avslöjanden. Om det kan en spekulera i all oändlighet, men det tänker jag inte göra här eller nu.

Krönikor

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.

Krönikor

"Judar är inte problemet"

”Judar är inte svenskar”, sa Björn Söder, ungefär.

Och Sverige rasade.

Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.

Skiftande reaktioner i SD-land

Resonemanget blir förvirrat i SD:s fora. Allt från ”Björn Söder har helt rätt, för samerna vill inte heller vara svenskar” till ”media ljuger och förvränger” till ”jag röstar inte på SD om det ska vara så här”.

Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.

För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.

Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.

Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.

Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.

Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor

Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.

Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.

Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.

Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.

Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.

Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.

Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.

Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.

SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur

Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:

I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.

Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.

Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!

Nationer i Sverige
Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.

Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.

Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.

Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.

För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.

Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.
Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.

Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.

Rangordning
Från topp till botten, hur SD rankar nationaliteter. Det år ingen exakt vetenskap, men jag tror jag hamnar ganska nära.

Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.

Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.

Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.

Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.

De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?

SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.

Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.

Snällt va?

Artiklar, Myter

Myt: Kungen markerar mot Nobelstiftelsen

Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.

Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.

kungenFria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.

Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.

SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.

Granskning Sveriges klipp skräder inte orden:

Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung

Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.

Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.

”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”

Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.

”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”

En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.

En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.

Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:

– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.

– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.

 

 

Krönikor

Våga diskutera identitet

Gästinlägg av Petter Wallgren.

Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.


netopNyrop / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.

Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.

Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…

Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.

Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Krönikor

Never forget Srebrenica!

En appell av Ida Dzanovic.

Idag kommer vi höra från olika håll ”Never forget Srebrenica” och vi vet alla att det genom stort engagemang runt om i Sverige liksom världen över visas solidaritet, medmänsklighet och omtanke. Vilja att förstå det djupa såret, lika djup som gravarna av de hittills hittade 8.372 offer som fallit för sitt namn, sin etniska och sin religiösa tillhörighet.

Begravningståget i Sarajevo den 10. juli 2014. En internationell kommission har via DNA-test nyligen identifierat ytterligare 175 offer. De ska begravas idag, den 11. juli i Srebrenica. Varje år upptäcks många nya offer i massgravar. Över 10.000 människor försvann i detta folkmord.

Allt hände inför omvärldens TV-kameror och under FN:s bevakning. I min – och din – tid, c:a två timmar med flyget från Stockholm. Människor som du och jag köade där döden delades ut precis som vi idag står med våra brickor i väntan på en lunchbuffé.

Men i dagsläget så har vi goda skäl att minnas Srebrenica nästan varje dag. Varje dag och varje gång då vi hör dagens antimuslimska retorik och propaganda, rasism och hat mot olika etniska och religiösa minoriteter i landet. Varje dag och varje gång då vi hör hatretoriken mot feminister och HBT-personer. Det är då alla röster borde höras och säga det vi säger idag –

”Never forget Srebrenica!”

Radovan Karadzic, som ställdes inför rätta i Haag för brott mot mänskligheten har en gång i tiden pekat ut Sarajevo från berget Pale och talat om hur muslimer har tagit över staden.

Karadzic talade om hur muslimernas ”överbefolkning” oroade honom. Karadzic talade om hur just de bosniska muslimerna enligt honom skulle bli i majoritet genom sitt påstått höga barnafödande och på så sätt förtrycka andra etniska grupper.

Den här retoriken känner ni igen, alla ni som åtminstone en gång har råkat samtala med sverigedemokratiska väljare.

”Kan inte hända här”

Vi vet hur Radovan Karadzic fick åtgärda sin ”oro” genom att minska den här ”problematiska gruppen”. Massmord, massvåldtäkter och förstörelse av en gammal kultur, konst och arkitektur var ett faktum. C:a två miljoner bosniska muslimer fördrevs och flydde från sina hem.

Hur många islamofober och muslimhatare hör vi inte idag med samma ”oro” – att muslimerna och invandrarna är alldeles för många? En del påstår på fullt allvar att etniska svenskar snart kommer att vara en minoritetsgrupp i sitt eget land. Det är då man borde stå upp i vår älskade Snöflingornas Land och säga bestämt ”Never forget Srebrenica!”

Sverigedemokraten Mats Thuresson sa för nästan en decennium sedan att ”en miljon muslimer i Sverige lever på bidrag, samtidigt som man försöker inbilla de fattiga svenskarna att bidragen inte kostar något”.

Men när han ifrågasattes för det här vansinniga påståendet så sa han till Ystads Allehanda

”Man ska ljuga så det låter sannolikt”.

Drygt ett decennium efter Mats Thuressons uttalande har många av oss fortfarande inte lärt oss det farligaste med konsekvenserna av hans ord.

Samhällets väv hotas av populister

Propaganda, medvetna lögner och skriande körer av populister som idag slår sig för bröstet och påstår sig kämpa för andras rättigheter genom att hetsa mot olika grupper i samhället, är de som egentligen är ett hot mot tryggheten i samhället.

Man bäddade för folkmordet i Bosnien med en kedja koncentrationsläger, våldtäktsläger och massgravar över hela landet – inte bara i Srebrenica. Just tack vare propaganda och spridning av en hatfull retorik som liknar mycket den retorik vi möter dagligen av högerextrema krafter.

Högerextrema krafter har fått luft under sina vingar och idag så har vi Sverigedemokraterna i riksdagen. De har i sin svarta säck lyckats fånga upp människor som lider av okunskap, fördomar och rädslor.

Om vi skall vara uppriktiga när vi säger ”Never forget Srebrenica” så skall vi först och främst stå emot dagens utbredda rasism mot olika minoriteter i samhället.

Det är på detta sätt vi visar heder, medmänsklighet, omtanke och vilja att inte glömma bort hur och varför de grövsta handlingar skett i mänsklig historia. Utan dessa kunskaper är det omöjligt att kämpa och stå emot dessa grova handlingar, brott med rasistiska grunder mot mänskligheten, vars kostnader och konsekvenser drabbar inga andra än våra barn och barnbarn.

/Ida Dzanovic

 

Krönikor

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Krönikor

Neofascismen – hur hanterar vi den?

Neofascismen, även kallad nyfascism, är på frammarsch både i Sverige och runt om i världen. De fascistiska krafterna av idag grundar sin politik och sin ideologi på fascismen. Fascismen har redan avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Vi har i en annan artikel redogjort för fascistiska strömningar och regimer efter andra världskriget.

Det finns olika åsikter om vem, eller vad, som ska benämnas neofascism. Det finns de som förespråkar benämningen, medan andra, oftast de som blir föremål för utpekandet, bestrider den. Detta har förmodligen att göra med att det i grund och botten finns olika uppfattningar om vad fascism är. Vissa hävdar att beteckningen är överutnyttjad och därmed inte överensstämmer med de som är noggrannare i sin bedömning av vad som är fascistiskt. I Sverige och övriga delar av världen finns strömningar, rörelser och partier som många väljer att etikettera som fascistiska. I Sverige är Sverigedemokraterna det största parti som fått den stämpeln.

Denna artikel ämnar inte deklarera argument för om denna stämpel är riktig eller inte. Min föresats är istället att finna verktyg och argument för att bemöta den politik och de åsikter som, oavsett etikett, många anser vara ett hot för demokratin, de mänskliga rättigheterna och för alla människors lika värde.

För att bemöta dagens neofascism är det viktigt att förstå hur fascismen bemötts genom historien.

1. Först och främst är det viktigt att inte ingå samarbete med fascistiska partier. De blåa och de röda partierna följer denna oskrivna regel idag. Den dagen något eller några partier väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna finns det stora risker att fascismen blir starkare. Det är något vi inte behöver blicka särskilt långt för att se, då vi har sett det i våra grannländer Danmark och Norge.

Banksy in Boston: Portrait from the F̶O̶L̶L̶O̶W̶ ̶Y̶O̶U̶R̶ ̶D̶R̶E̶A̶M̶S̶ CANCELLED piece in context on Essex St, Chinatown, Boston
Chris Devers / Foter / CC BY-NC-ND

2. Vidare är det viktigt att man, trots fascisters motsatta åsikt, ser ”hotande” etniska eller religiösa grupper av människor som en samhällelig resurs, istället för ett samhälleligt hot eller belastning.

3. Sist, men inte minst, är det nödvändigt att vi vågar benämna politiken vid dess riktiga namn. I Sverige innebär det att Sverigedemokraterna, i det offentliga samtalet, bör benämnas för vad de är.

Punkt (3) är svårast. Det är också denna punkt som ligger till grund för att de som anammat politiken – antingen som politiker eller medborgare – inte heller är överens om att benämningen på partiet och människorna är korrekt. Jag tror dessutom att de allra flesta sverigedemokrater inte inser vad ideologin och åsikterna de förespråkar egentligen innebär. Det beror på att fascismen är traumatisk, smärtsam och ångestfylld. I Sverige innebär detta att höger och vänster har en ny, gemensam huvudfiende. Sverigedemokraterna, liksom fascismen, marknadsför sig som en ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterskalan.

Det finns många grundbultar i fascismen som är skrämmande och, för en mindre grupp, fascinerande. I grund och botten är fascismen antidemokratisk, det vill säga då makten erövrats finns inte längre utrymme för åsikter som strider mot den rådande politiken och de rådande åsikterna. Grundtanken i fascismen är att makten inte kan delas, det går inte att samarbeta. Retoriken hos Sverigedemokraterna påminner mycket om den gamla fascismens retorik, den om att socialisterna är fienden och hotet mot det nationella folket.

I det politiska samtalet vill människor, förutom att använda sig av patos, förankra sina åsikter och föresatser med hjälp av källor och expertis. Detta gäller alla, oavsett politisk agenda eller åsikt. För att det ska bli trovärdigt är det nödvändigt att källorna man använder sig av är neutrala och oberoende. Det kan också vara bra att använda sig av flera källor för att underbygga sin argumentation. Det är viktigt att vi väljer att bemöta de fascistiska uttrycken på ett sakligt sätt. Något som inte alltid är helt lätt eftersom man, i många situationer, reagerar instinktivt när man upplever att något inte stämmer överens med det man själv står för. I debatten framförs allehanda källor och argument, från båda håll, som är mer eller mindre färgade i sin information.

Detta gör att det är svårt att finna motargument i diskussioner. Ett grundläggande argument som alltid är effektivt, och samtidigt logiskt, är att försöka få ett generaliserande argument att falla genom att understryka att varje människa är unik. Att en eller flera människor i en grupp har gjort en sak i ett specifikt sammanhang är på intet sätt en garanti för att andra i gruppen kommer att göra samma sak. De flesta generaliseringar som uttrycks av de människor som präglas av fascistiska åsikter går att bemöta. Det gäller bara att hitta rätt fakta och de rätta källorna. Om din magkänsla säger att något inte stämmer är det värt att försöka finna motargument. Det är nödvändigt att ifrågasätta sin ”motståndare”, annars finns det risk att de successivt blir fler och fler. Vi behöver gemensamt göra det obekvämt för de människor som uttrycker dessa åsikter och de som för den politik som grundar sig i fascistiska synsätt, drömmar och tankar. Vi får aldrig låta dem bli oemotsagda och, på samma gång, bekväma i sin roll.

Almedalsveckan Jimmie Akesson tal 20130701 0710F
News Oresund / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och deras väljare vill gärna kalla Miljöpartiet och Vänsterpartiet extremistpartier, och deras företrädare och anhängare väljer man att kalla vänsterextremister. På ”högre”, officiell nivå, det vill säga i intervjuer, i kampanjer och i debatter, nöjer man sig med att kalla dessa grupper för vänstermänniskor eller vänsterfolk, men i sociala medier, såsom Facebook och Twitter, benämner samma människor dessa grupper vänsterextremister. På Motargument har vi tidigare berört ämnet om Sverigedemokraterna och sociala medier. För att klara av den nya svartbruna ideologiska vågen är det nödvändigt att alla, politiker som medborgare, inte blundar utan i stället vågar se fascismen rakt i ögonen.

Att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti ifrågasätts dagligen av många – framför allt av de som röstar på dem eller av de som är aktiva sverigedemokrater. Det finns emellertid många argument som styrker tesen att de är fascister, eller neofascister som den moderna beteckningen lyder. Motarguments Torbjörn Jerlerup har skrivit om detta på sin hemsida. Dessutom har detta avhandlats tidigare på Motargument.

Risken är överhängande att Sverigedemokraterna lyckas att mörka sin agenda, sitt ursprung och sina föresatser. I stora stycken har de redan lyckats. Det görs med hjälp av en putsad argumentation, en förfinad retorik och genom ständig dementi av de fascistiska attityderna. Detta plussat med den populistiska missnöjespolitiken lockar väljare. Det är nödvändigt att övriga politiska partier och resten av samhället tar sitt ansvar och  ser och granskar Sverigedemokraterna. Den granskningen måste vara minutiös för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som exempelvis Norge och Danmark. I de länderna har Fremskrittspartiets respektive Dansk Folkepartis politik vunnit inflytande över den förda regeringspolitiken. Dit vill vi inte komma i Sverige.

Marine Le Pen, partiledare för franska Front National, har nyligen flörtat med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av det kommande EU-valet, där Sverigedemokraterna ännu inte avslöjat vilka partier som kommer att ingå i den grupp partiet avser samarbeta med i EU-parlamentet. När Sverigedemokraterna tillkännager vilka partier de ämnar samarbeta med kommer vi att se Sverigedemokraternas egentliga ansikte. Detta förutsätter att man verkligen vågar ställa sig i samma partigrupp som andra fascistiska partier i Europa, eller om man väljer att vara grupplösa. Om Sverigedemokraterna väljer att ingå i den fascistiska partigruppen i EU-parlamentet skulle detta kunna fördröja, eller förhoppningsvis hindra, Sverigedemokraternas framfart i Sverige. Det vi nu ser, i olika utsträckning, är fascismens återtåg.

Colours of Freedom - dedicated to Liu Xiaobo!
puthoOr photOgraphy / Foter / CC BY-NC

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Vi måste se och förstå vad politiken står för innan det är försent. I Sverige förkroppsligas den politiken av Sverigedemokraterna. Det som är på gång att ske, ytterligare en gång, i Europa, och kanske också i Sverige, är i så fall ytterligare ett misslyckande för fascismen. Har vi verkligen råd, kraft och ork att genomgå det en gång till?

Läs mer om fascism och Sverigedemokraterna:

En studie i fascism

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

 

Artiklar

Fascismen efter 1945

Fascismen förbjöds i Italien 1945, i samband med andra världskrigets slut. Icke desto mindre har det bildats nya fascistiska rörelser, inte bara i Italien utan även i andra delar av världen. Tron på nationens förfall och tron på nationalstaten förefaller vara stark hos en hel del människor, vilket resulterar i att det poppar upp nya idéer och rörelser i kampen för att uppnå den perfekta nationen. Hur man vill uppnå denna ter sig olika från fall till fall. Fascismen har tidigare avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Det finns många exempel på fascistiska regimer som, förr eller senare, har störtats eller gått under.

De mest uppmärksammade och berömda fascistiska regimer som fallit är Spanien, under ledning av falangisterna och Francisco Franco, och Chile, som styrdes av militärjuntan och Augusto Pinochet. Estado Novo (nya staten) i Portugal, under ledning av Antonio de Oliveira Salazar, är den fascistdiktatur som blomstrat under längst tid i världshistorien. Österrike, genom austrofascismen, Ungern, innefattande bland annat Pilkorsrörelsen, och Rumänien, med Järngardet, är andra exempel på fascistiska regimer som kommit och gått.

Frisk pust over landet
Frederik Seidelin / Foter / CC BY-NC-SA

Idag ser vi hur fascismen återigen blomstrar. Det blåser kraftiga högervindar i Europa. Den fascism vi ser idag brukar benämnas neo-fascism. De rörelser och partier som grundar sin politik och ideologi på fascismen benämns idag neofascister eller nyfascister. Gyllene Gryning i Grekland är ett sådant exempel. Partiet fick runt 7 % i det grekiska parlamentsvalet 2012. I Ungern har Jobbik, med sina 17 % i senaste parlamentsvalet, nått inflytande i politiken. Svoboda i Ukraina vann drygt 10% av rösterna i samband med det senaste ukrainska parlamentsvalet 2012. Interimsregeringen bildad 2014 i Ukraina gav partiet 4 ministerposter.

Det finns ytterligare exempel på partier i Europa som är svårdefinierade och omtvistade vad gäller benämning, men som alla kan kallas neofascistiska, med bakgrund av att grundvalarna i politiken vilar på fascismen. Front National i Frankrike är ett sådant exempel, Vlaams Belang och Front National i Belgien två andra. Värt att notera är att det land i Europa där folket röstar på rasistiska partier i minst utsträckning är Tyskland. Dansk Folkeparti har vunnit makt i Danmark såtillvida att man har inflytande över förd politik, något som också Fremskrittspartiet har gjort i Norge. Dessa två partier har mycket gemensamt med Sverigedemokraterna. Skillnaden är att de har vunnit politisk makt, vilket Sverigedemokraterna ännu inte gjort i samma utsträckning.

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Trots detta lär vi oss inte av historien, vi väljer att blunda och ser endast de positiva aspekterna av ideologin. Det räcker inte. Vi måste se det negativa i, och konsekvenserna av, fascismen och lära genom det för att inte åter gå i samma fälla. Det empiriska tänket övervinner uppenbarligen inte drömmarna och de uppsatta målen. I stället fortsätter de fascistiska rörelserna och idéerna att ständigt poppa upp. Vi blir påminda om det gång på gång. Hur länge vi måste vänta för att det ska upphöra? Kommer det någonsin att upphöra?

Artiklar

Terminologi – nazism

1 kommentar

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på fascism. Nu har turen kommit till nazism.

Enligt Nationalencyklopedin är nazism följande:

nazism (tyska Nazismus, av Nationalsozialismus), nationalsocialism, politisk rörelse och ideologi som utgjorde idémässig grund för det tyska nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) och dess maktperiod 1933–45.

Enligt Levande Historia förklaras nazism på följande sätt;

Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela tillvaron gick ut på en ständig kamp mellan den egna rasen och andra raser. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron enligt den nazistiska rasideologin. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

CurtisHawk

Efter första världskriget ersattes det tyska kejsardömet av Weimarrepubliken. Då Versaillesfreden slöts 1919 förlorade Tyskland stora delar av sina landområden och man tilldömdes ett omfattande krigsskadestånd. Fredsfördraget innebar en ekonomisk kollaps för Tyskland. Den ekonomiska och politiska instabiliteten öppnade dörrar för något nytt, då levnadsförhållandena hos det tyska folket under 1920-talet lämnade mycket i övrigt att önska.

Karl Harrer grundade Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP 1920. Tidigare hade partiet gått under namnet Deutsche Arbeiterpartei, DAP. I samband med namnbytet antog partiet ett 25-punktsprogram, där man kungjorde sitt partiprogram och de löften man skulle infria om man tog makten. 1921 blev Adolf Hitler deras partiledare. Han såg den rådande situationen i landet som en möjlighet att verkliggöra sina visioner.

Propaganda och våld som maktmedel

Hitler använde sig av både propaganda och våld för att få ut sin politik. Under åren fram till maktövertagandet 1933, växte partiet i stor omfattning. 1921 hade NSDAP endast några tusen medlemmar. Under denna tid bildades ett antal partiorganisationer, Sturmabteilung, SA, Schutzstaffeln, SS, och Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, SD. Man förklarade att målet var en utvidgad nationalstat, istället för en demokratisk stat med flera partier, med en stark ledare, Führer. Det tyska Lebensraum, eller territorium, skulle utvidgas, mestadels österut, eftersom folket i de områdena ansågs lägre stående än den ariska rasen. Den tyska rasen var den enda som skulle existera i Tyskland. Judar sågs som en ”antiras” och ansågs vara ett hot mot den ariska rasen. Judar skulle frigöras från den tyska ”folkkroppen”. Den påstådda genetiska överlägsenheten kunde också ses i attityden gentemot ”svaga” individer och grupper. Det ansågs naturligt att de skulle gå under. Denna tanke hade väckts långt tidigare, redan under 1800-talet och kolonisationen. Det fanns också andra grupper som ansågs ha lägre människovärde. Exempel på sådana grupper är romer, homosexuella, funktionsnedsatta, slaver, människor med annan etnicitet än den tyska, samt kommunister, vilka ansågs vara den uttalade fienden.

Som ett steg i upplysningen skapades Hitlerjugend, dit man lockade ungdomar med bland annat affischer. Syftet var att fånga upp så många människor som möjligt och att göra de ariska ungdomarna till nazistanhängare. Den delen av rörelsen som flickor sökte sig till kallades Bund Deutscher Mädel. Den röda tråden i denna ungdomsrörelse var judehatet. 1939 blev medlemskap i Hitlerjugend obligatoriskt.

Judeförföljelse

Völkischer Beobachter front page Jan. 31 1933

1933, i samband med maktövertagandet, inledde nazisterna sitt anti-judiska arbete. Detta tog sig uttryck, inledningsvis, genom diskriminering och förföljelse. Det infördes bojkott mot judiska affärsföretag och det var främst östeuropeiska judar som drabbades. Nazister i uniform, ibland beväpnade, patrullerade utanför affärerna och stoppade människor från att komma in. Hitler insåg att propagandan var fundamental för att uppnå visionen om ett starkt Nazityskland med sig själv som ledare. Därför utsåg han Joseph Goebbels till propagandaminister. Tidningen Völkischer Beobachter fungerade som huvudorgan för Hitler och Goebbels. Den innehöll antisemitiskt skvaller, framhävde nazismens förträfflighet och upplyste samtidigt om det som uppfattades som hotfullt. Propagandan manifesterade att alla affärer som drevs av judar skulle förbjudas. Den officiella bojkotten varade endast en dag, men kom att genomsyra Tyskland och nazisternas attityd gentemot judar. Bojkotten var inledningen på den så kallade ariseringspolitiken, det vill säga det som i förlängningen skulle leda till judeutrotningen. För stunden innebar det att judar exkluderades från det ekonomiska samhällslivet och fråntogs därmed förutsättningarna för att försörja sig. 7 april 1933 kom den första anti-judiska förordningen. Den innebar att judar, utan förklaring, kunde avskedas från offentliga yrken och att de inte längre kunde ta del av föreningsliv och intresseorganisationer. Följden av lagen blev att alla judar i november samma år hade avskedats från det tyska järnvägsbolaget. Skolor fick numer inte ha fler än 5 % judiska studenter, vilket alienerade judarna även i utbildningssystemet. 1938 fick judar endast studera i judiska skolor och 1941 förbjöds dessa skolor.

Via terror, våld, propaganda och censur lyckades Hitler och nazisterna kontrollera mer och mer av Tyskland. Media styrdes med järnhand och böcker som skrivits av judar och politiska motståndare, brändes på bål. Även internationellt, om det skrivits nedsättande om Tyskland, agerade nazisterna genom att skicka officiella protester till regeringen i det aktuella landet. Dessa protester var mer eller mindre hotfulla.

I skolorna infördes rasteori som obligatoriskt ämne. Detta var ett led i att upplysa det tyska folket om ariers överlägsenhet. För att minimera judars förutsättningar i samhället infördes fler och fler lagar. Nürnberglagarna 1935 innebar, bland annat, att judar förlorade sitt tyska medborgarskap och att äktenskap mellan judar och icke-judar förbjöds. Lagarna kom senare att kompletteras med röstförbud för judar. Judar och judiska affärer skulle synliggöras genom att judestjärnan fästes på bröstet respektive på skyltfönstren. Kristallnatten senare samma år kom att innebära startskottet för den verkliga förföljelsen och inledning av judeutrotningen. Synagogor brändes, affärer vandaliserades och plundrades. Bostäder ödelades och judar misshandlades. Ungefär 400 judar mördades och många tog sitt eget liv. Under Kristallnatten arresterades ungefär 30.000 judar och sändes till de första koncentrationslägren i Buchenwald, Sachsenhausen och Dachau.

”Judarna bär ansvar för kriget”

Den 30 januari 1939 gav Hitler i sitt riksdagstal judarna skulden till att ett nytt världskrig var i antågande. Han gav också löfte om att alla judar i Europa skulle utrotas.

Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa

Andra världskriget inleddes 1 september 1939 genom Tysklands intåg i Polen. Kriget varade fram till 7-8 maj 1945. Den 30 april samma år tog Hitler sitt, och frun Eva Brauns, liv, bara en dag efter giftermålet. Under kriget, som drabbade stora delar av Europa, kom inledningsvis att inkludera alliansmakterna Storbritannien, Frankrike och USA samt axelmakterna Tyskland, Italien och Japan. De neutrala länderna, däribland Sverige, skonades från tysk invasion. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen anslöt sig Sovjetunionen till alliansmakterna. Allteftersom kriget fortlöpte anslöt sig fler och fler till både allians- och axelmakterna. Kriget skördade ungefär 50 miljoner dödsoffer och cirka 6 miljoner europeiska judar utrotades av nazisterna.

MAI PIU'

Trots att Nazityskland föll 1945 har det genom åren fortsatt bildas nya nazistiska organisationer och partier. Under krigsåren var nazisterna i Sverige mer framträdande än vad de är idag. Nynazismen finns överallt runt omkring oss, oftast ser vi den inte, men emellanåt gör den sig påmind. Nynazister använder sig av, förutom demonstrationer och propaganda, våld för att nå nya framgångar. Nynazismen har samma ideologiska grunder som nazismen. Även deras hat mot muslimer har blivit mer och mer aktuellt med åren.

Nynazister förnekar ofta Förintelsen. Genom åren har det förekommit otaliga konfrontationer mellan nynazister och antifascister i Sverige och runt om i världen. Dessa konfrontationer uppmärksammas vilket är en del i arbetet för dessa grupperingar. Det politiska inflytandet är däremot ytterst begränsat – i Sverige sitter en nazist på ett SD-mandat i Ludvika och en nazist är ersättare i kommunfullmäktige i Borlänge. Båda är medlemmar av Nordiska Motståndsrörelsen.

Nynazismen är ständigt närvarande, vi måste ta den på allvar och vi får aldrig blunda för den.

Läs mer om nazismen i Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet: nazismens normer och värderingar – och våra egna

Artikeln uppdaterades 160718.