Denna artikel är andra delen i en trilogi. I denna del avhandlas hur antisemitism och islamofobi båda är del av SD:s kärnpolitik.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Richard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD:s antisemitism
Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.
Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
Alla som säger eller hör begreppet ”folkutbyte” bör veta var det kommer från, och vad det står för. Nedsättande och avhumaniserande termen ”importerad röstboskap (från MENA-länder)” ingår i denna grovt rasistiska, högerextrema, främlingshatande lögnpropaganda.
Det är inte så att vi känt det på oss. Vi har vetat.
Vi har skrikit ”varg” fler gånger än någon velat lyssna och varenda gång vi gjort det har det faktiskt varit sant.
Nazister skämtar man inte om. Inte på det sättet.
Precis som i 1930-talets Tyskland, har dagens vitväktare och samhällsomstörtare flyttat fram sina positioner. Och samtidigt som alla tittat åt det håll de pekat, har nya strategier tagits fram.
Demokratins och frihetens begravningskostym har sytts i det tysta.
”Snart är vi där”, skrev Ylva Eggehorn, ”när det kommer som måste komma, efter ett övermod som vårt”. Och övermodet har varit skamligt övertydligt – redan från början.
Och inte bara övermodet, förresten. Lismandet och krusandet har varit rent vämjeligt att behöva betrakta.
Aldrig tidigare i svensk politisk historia har några fått komma undan med så mycket skit och verbalt avskräde, som Sverigedemokraterna. För att inte tala om alla lik i garderoben som inte bara skramlat, utan konstant trillar ut pladask på golvet; mitt framför fötterna på dessa kostymnazisters välgörare, mecenater och sektanhängare med sina röstsedlar i högsta hugg.
Där kan vi snacka om troll. Det har gått troll i hela skiten. Baklås.
Och under tiden som församlingen går ner på knä och tillber sin marionettmästare, hårdnar retoriken.
Till slut kan vad som helst formuleras. Inga ord väcker längre anstöt.
”Mitt Europa bygger murar”.
Lyssna på hur det låter. Smaka på vämjelighetens innebörd.
Man påstår sig vilja ha tillbaka ett ”folkhem” och ett svunnet Sverige; som det var ”på den gamla goda tiden”.
Nåväl, när var Sverige sådant? När byggde det här landet murar och stängde till, så att allt liv fått kippa efter andan?
Och nu också ”folkutbyte”. En terminologi som vore omöjlig att använda i det Sverige SD påstår sig vilja retirera till.
Den ”Vita rasen” känner sig hotad.
Men alla vi då, som ger fan i rastänket och förkastar det här skitsnacket? Vi finns ju också – i allra högsta grad.
Ska detta pack få föra även vår talan?!
Håller vi tyst?
Vi pratar ibland om vilken värld vi ska lämna över till våra barn och barnbarn.
I det här fallet är frågan högst relevant.
Varför, medan vi ändå har chansen, låter vi det gå så långt att framtidens svenskar som nu oskyldigt springer omkring och letar efter regnbågens början – som barn ju gör – ska behöva fråga ”varför lät ni det hända”?
Ja, varför släpper vi in nazismens avskräde och ger dem gratisbiljetter till en föreställning de vill lägga ner?
Riksdagsledamoten, tillika Sverigedemokraternas partisekreterare, Richard Jomshof, har för femte året i rad lagt en motion som handlar om att han vill att svenska folket ska avgöra huruvida vi vill ha ”massinvandring”. Det är på så många punkter fel och förtjänar ett svar från oss på Motargument.se.
SD har sedan länge pratat varmt om att man tycker att svenska folket ska få avgöra hur invandringspolitiken ska föras. Jomshof har skrivit samma motion fyra gånger tidigare.
Upplevd otrygghet är inte fakta
I motionen kan vi i vanlig ordning läsa hur den sverigedemokratiska Sverigebilden på många sätt skiljer sig från hur andra partier och sympatisörer ser på vårt Sverige. Det är samma gamla alarmistiska propaganda som saluförs. Jomshof spelar på människors upplevda otrygghet och i motiveringen till motionen saxar vi följande stycke:
”Resultatet av denna massinvandring är tydlig. Sverige som en gång var ett tryggt, stabilt och homogent land, kännetecknas i dag allt mer av splittring, segregation, ett ökat utanförskap och en ökad otrygghet. Det sistnämnda inte minst som en direkt följd av den allt grövre importerade gängrelaterade kriminaliteten med sina återkommande uppgörelser och skjutningar. Stenkastning och bilbränder i våra invandrartäta förorter, men också sexuella övergrepp, överfalls- och gruppvåldtäkter, är i dag vanligt förekommande.” (Källa: Riksdagen)
Jag vill påminna om att upplevd otrygghet och oro inte är fakta. Statistik är däremot fakta.
Jomshof tycker att det är märkligt att svenska folket inte har tillfrågats huruvida vi vill ha denna ”massinvandring”. Han menar på att det har gjorts undersökningar alltsedan 90-talet som styrker SD:s förhoppning om ett, för deras del, gott resultat i en kommande folkomröstning.
SD och den nazistiska konspirationsteorin om folkutbytet
Avslutningen på Jomshofs motion är slagkraftig:
”Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige, samtidigt som den kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att man låter det svenska folket få tycka till i frågan. Därför bör regeringen snarast utlysa en folkomröstning där det svenska folket får avgöra om Sveriges invandringspolitik även fortsättningsvis ska vara ansvarslös och destruktiv, eller om den ska vara ansvarsfull och restriktiv i enlighet med vad Sverigedemokraterna föreslår.” (Källa: Riksdagen)
Här hittar vi den nazistiska konspirationen och myten om det s k folkutbytet, dvs att svenskar kommer att bli en minoritet i sitt eget land. Den myten har vi knäckt på Motargument. Folkutbytet förutsätter att invandrare aldrig blir svenskar, vilket är något av en paradgren i den sverigedemokratiska politiken.
Den avslutande meningen är luddig, då den inte redogör för hur SD:s invandringspolitik ser ut. Men vi vet hur den ser ut:
Arbetskraftsinvandring är OK, till en viss gräns (länk)
Intensifierad repatriering, dvs ”nettoåtervandring” för invandrare (länk)
Hur ska en folkomröstning gå till?
Motionen om folkomröstning om invandringen känns antingen som en bluff eller så är den påfallande ogenomtänkt. SD har nämligen inte preciserat hur de vill att folkomröstningen ska gå till. Hur ska frågan och eventuella alternativ utformas till oss som röstar?
Internationella mänskliga rättigheter säkerställer ett skydd mot dödande, förtryck och förföljelse. Den rätten regleras av FN-konventioner som ålägger staterna som skriver under dem en skyldighet att tillämpa konventionerna i sin myndighetsutövning, samt att göra konventionerna till en direkt del av den nationella lagstiftningen. Därutöver finns direkt bindande konventioner, t ex de utarbetade av Europarådet. Slutligen finns allt mer direkt bindande lagstiftning från EU. All denna lagstiftning står över svensk lagstiftning, såvida inte Sverige skulle börja välja att öppet frånträda regleringarna kring mänskliga rättigheter.
Mänskliga Rättigheter av Daniel Mott, används under CC BY-SA 2.0
Gällande asylrättens koppling till mänskliga rättigheter så finns en skyldighet för alla länder som följer dem, att säkerställa att flyende människor som kan bevisa att de utsätts för dödande, förtryck och förföljelse, inte hamnar i samma situation igen.
Det innebär t ex att det inte räcker att Sverige har förbud mot dödsstraff. Svenska staten får inte heller skicka en människa till ett land där den personen riskerar avrättning, eller tortyr, eller akut livshotande svält, eller systematisk diskriminering i yrkesliv, utbildning, näringsliv och behandling av myndigheter, eller slaveri, eller tvångsgifte.
Medan Jomshof tycker det är märkligt att svenska folket inte får säga sitt om invandringen, tycker jag att det är märkligt att våra folkvalda inte ska få besluta om vilken politik de vill föra. Varför har vi val?
Detta är femte delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.
Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna. Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet.
Detta är en kraftig ökning. Men den beror inte på flyktingarna.
Myten om främlingsinvasionen är seglivad. De öppna nazisterna i NMR kallar det ”folkutbyte” – att det pågår en konspiration för att byta ut det svenska folket mot ”rasfrämmande” utlänningar från de länder som brukar kallas MENA (Middle East North Africa) och syftar både på araber och judar.
Ingen skillnad mellan Iran och Irak
Låt oss vara tydliga här. Ofta likställs begreppet MENA med muslimer, men det råder ingen tvekan om att inte heller troende kristna, judar eller ateister från denna del av världen är välkomna. Ibland antyds att det som avses är ”araber” – (något som en del personer med ursprung i Iran tror innebär att de skulle klara sig undan). Men här finns inget utrymme för att vara naiv.
I de okunnigas värld är det ingen skillnad mellan Iran och Irak. ”Människorna ser likadana ut och muslimer är de allihop” – även om de skulle ha flytt från islamism eller vara övertygade ateister.
Denna ”massinvandring” exemplifieras som bekant i SD:s propaganda med kvinnor i burka (oavsett hur få de är) och tonåringar från Afghanistan. Och det är detta som de kallar den ”utomeuropeiska främlingsinvasionen”.
Flyktingar.
Men som vi redan har sett stämmer inte detta.
De personer som fått uppehållstillstånd som flyktingar är bara en fjärdedel av alla som fått uppehållstillstånd. Med anhöriga är de en tredjedel. Två tredjedelar av alla PUT under dessa tre decennier har alltså gått till andra än flyktingar – människor som exempelvis har kommit hit för att jobba eller studera.
Vad hände 1995?
Och det är nu det blir riktigt intressant. Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna.
Titta på grafen. Se hur det ser ut före och efter 1995.
Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet. En kraftig ökning.
Men den beror alltså mer på vårt medlemskap i EU och att många européer sedan 1995 har kunnat röra sig alltmer fritt över våra gränser – och inte på de krig och den förföljelse som har lett till att människor måste fly för sina liv.
”Främlingar” – från Europa
Som syns i grafen är det inte flyktingarna som står för större delen av ökningen. Utan andra européer – medborgare i EU och EES.
De enda ”främlingar” som kan sägas ha invaderat vårt land har kommit från Europa.
Och de är inte flyktingar.
Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 5 juni 2018