Etikettarkiv: flyktingar

I fokus

Merit Wager har fel om svenskundervisning

Artikel av Torbjörn Jerlerup

Merit Wager skrev i SvD häromdagen att vi som anser att alla asylsökande borde få möjlighet att lära sig svenska medan de sitter på asylboendena är gnällpottor som bara ojar sig. Hon antyder att vi inte gör något för att hjälpa asylsökande.

Dessutom skriver hon att svenskundervisning för asylsökande är en omöjlighet:

Att det är omöjligt för staten att ordna organiserad undervisning i svenska åt alla – också åt personer som inte ens har fått uppehållstillstånd – när det kommer uppemot 100 000 asylsökande i år, är inte svårt att räkna ut.
Meetpoint, Köpingsviks kyrka
Meetpoint, Köpingsviks kyrka

Jag har ägnat många timmar och dagar åt att ideellt lära asylsökande lära sig svenska i min hemkommun, Borgholm, och jag har klagomål på hur vi bemöter nyanlända.

Jag har haft en fast kurs igång för ca 20-30 asylsökande en gång i veckan. Dessutom har jag undervisat en gång i veckan på Meetpoint för asylsökande i Köpingsvik som Svenska Kyrkan arrangerat. Jag anser att flyktingar helt klart borde kunna få lära sig svenska medan de går och väntar. Men i hennes ögon ”ojar” väl jag mig också.

Om man lär känna asylsökande märker man att nästan alla har som första fråga: ”var kan jag lära mig svenska?”.

En del får den möjligheten, genom de underbara ideella krafter som finns i samhället. Men alla får inte. Slumpen avgör vem av flyktingarna som får hjälp. Någon familj möter en svensk familj på bensinmacken. De blir vänner och får svenska vänner och svenskkunskaper. En del får information om ideell svenskkurs som andra inte får. De som kan engelska är gynnade jämfört med de som inte kan det.

Det är ett gigantiskt lotteri vem som får vad. Det finns krigsskadade, deprimerade och ensamma människor som inte kan andra språk än hemlandets som inte ens är i närheten att få hjälpen från de ideella krafterna.

Merit har fel. Vi både kan och bör ge undervisning till alla som kommer hit. De som stannar vinner då upp emot ett år i integrationsprocessen och de som inte får stanna blir ambassadörer till oss i utlandet.

Jag räknade på det där för några månader sedan. För ca en till en och en halv miljard, en droppe i oceanen jämfört med de totala kostnaderna för migrationspolitiken, skulle vi kunna anställa folk som på heltid, eller deltid, hjälper flyktingarna så de får undervisning minst 2 dagar i veckan. Dessutom skulle vi med de pengarna kunna se till att varje asylboende anställer en koordinator som samordnar ideella krafter i kommunen och hjälper till med praktik och liknande. Och vi skulle kunna ge flyktingarna bra samhällsinformation.

Integrationstänkandet för flyktingar är ett gigantiskt bingospel: ”integration of the fittest” är vad som gäller idag. En del får, andra får inte. Idag kan man möta flyktingar som aldrig har erbjudits en minut svenskundervisning, och som fått usel information om svenska samhället och som mötts av avvisanden då de försökt lära sig på egen hand.

Så kan vi inte ha det!

MER LÄSNING!

https://ligator.wordpress.com/2015/01/28/infor-svenskundervisning-pa-flyktingboendena/

https://ligator.wordpress.com/2015/03/06/asylpolitiken-ett-stort-bingolotto/

Krönikor

Tacksamhet

Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:

Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.

Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket och ändå är du otacksam”.

Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.

Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.

För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av brukssamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot det överheten gav dem. Söndagsgudstjänster, arbete, straff och belöningar.

Flyktingar och personer med funktionsnedsättning är inga underordnade som ska stå med mössan i hand, de är människor med rättigheter.

Demokrati handlar i mina ögon om att stå upp för egna och andras rättigheter. Om vi bryr oss om demokrati borde vi vara glada att våra medmänniskor står upp och protesterar mot felaktig behandling. Det är ett demokratiskt sundhetstecken att man inte bara bockar och bugar utan faktiskt gör sin röst hörd!

Ja det finns ohyfs och brutalitet. Men det är ohyfsat beteende. Snälla, låt mig slippa höra det eviga gnället på olika gruppers ”brist på tacksamhet”!

Artiklar

Resan flyktingarna gjorde hit

400 flyktingar drunknade nyligen på en båt till Europa. Det finns rapporter om att muslimska flyktingar kastat ut andra flyktingar (som var kristna) från en båt till Europa. Det kanske chockade en del. Men det drunknar tusentals varje år på väg till Europa. En del känner vi till med namn. 16264 av dem listades i ett blogginlägg jag skrev för några år sen. Och att migranter kastas överbord är ingen nyhet.

amnestyAtt lära känna en flykting på djupet innebär också att du förr eller senare får veta hur de tog sig hit.

För det första är det dyrt. Du betalar motsvarande 50 000-70 000 kronor. En familj jag känner som flydde (två vuxna och två barn) betalade motsvarande 200 000 kronor. Betalar man lite mer kan man få en säkrare resa. För att komma vidare från Italien eller Grekland behövs i princip alltid ett falskt pass så man kan komma till Sverige. Annars fastnar man i Grekland eller i Italien.

Huvudrutterna är via Turkiet till Grekland eller via Marocko till Spanien eller Libyen till Italien. Den via Turkiet anses säkrare rent resemässigt men den via Libyen anses bättre om man vill till Sverige. (Enligt vad några har sagt till mig.)

En av flyktingarna i Borgholm denna vinter berättade för mig att han färdades till Libyen via ett grannland. I Libyen var han fast en hel månad. Sen reste han över och vid färden bytte man båt tre gånger. Vid ett tillfälle kastade skeppets ägare, som var beväpnade, överbord några män som klagade på något. Sen färdades han via Italien till Sverige. Han är från Eritrea.

En annan från Syrien var fast i Libyen 21 dagar i en källare. Sen reste han till Italien med båt med inte mindre än fem byten. Ett byte var ganska farligt. Båten de färdades med höll på att sjunka. De mötte båten de skulle byta till i sista sekunden. En timme efter att de lämnat båten sjönk den.

En annan hörde talas om att en båt som skulle åka från en hamn samtidigt som den han åkte i, sjönk.

Eller killen från Mali som reste nio månader hit efter att släkt och grannar samlat pengar. Efter sju månader tog han sig över Medelhavet mellan Spanien och Marocko. Han var länge i Libyen och mötte den grymma rasismen där mot svarta afrikaner och fick pistoler riktade mot pannan flera gånger. Han ska utvisas tillbaka till krigets Mali nu.

Men jag har också hört om flyktingar som rest ganska säkert över Medelhavet.

Rutten via Turkiet anses säkrare men ändå vet jag en flykting som låg fem timmar i vattnet utanför en turkisk ö innan han räddades. Han gjorde tre försök att fly över havet tills han nådde Grekland. Väl där skaffade han papper för att resa på falskt ID till Storbritannien. Men han valde att stanna i Sverige som han trivs bättre i.

När vi tänker på migration och flyktingar tänker vi i Sverige oftast på de svenska Amerikaresenärerna. De reste ganska tryggt och ganska billigt. Det gjorde att även underklassen kunde resa och man kunde resa legalt. Den situationen har inte flyktingarna som försöker komma till Sverige idag. För dem är det dyrt och farligt.

 

 

Krönikor

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.

I fokus

Kära Thoralf Alfsson!

Kära Thoralf Alfsson. Jag såg att du nämnde mig och min vän Sigvard Carlsson nyligen på din blogg. Du kallade mig godhetsapostel. Anledningen till inlägget var att du kritiserade den JO-anmälan mot Migrationsverket, som jag och Sigvard gjorde härförleden. Dina kommentarer har väckt en hel del tankar kring arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, tankar jag vill dela med mig till dig.

En del flyktingar på Hälludden på norra Öland har nämligen berättat för mig och Sigvard och några andra vänner om den situation de har där. Den är inte bra.

Det finns mycket att berätta om Hälludden. Det här är inte platsen för det. Det viktiga är att flyktingarna hamnade i en situation där de känner sig hjälplösa, isolerade, nedtryckta, behandlade som en korsning mellan dagisbarn och fångar, utan någonstans att vända sig för att få hjälp och upprättelse. Vi kom dit, hörde deras berättelser om hur Hälludden misskötts och såg hur desperata de var. Så vi beslöt att hjälpa dem. Det har delvis fungerat, de har fått en bättre situation nu. Men det återstår en hel del att göra.

Du skriver:

Klagosången tycks vara oändlig över hur de får ”lida” på norra Öland. Undrar om de förväntat sig Sheraton eller Hilton när de kom till Sverige. Det mesta borde ju faktiskt vara mycket bra i förhållande till Syrien. För jag antar att det är flyktingar från just Syrien som klagar….

Ölandsbladet har idag två artiklar där bland annat ansvariga bemöter JO-anmälan. Under en av artiklarna finns följande läsarkommentar.

”Att komma från krigets Syrien och hamna på Hälludden ”helvetet” enl papperstidningen måste vara ett öde värre än döden. Stackars de Ölänningar som är fastboende på norra Öland och tvingas leva under dessa djävulska förhållanden som det tydligen är att bo på norra Öland, och de har ju inget alternativ heller då de har hus och hem som de ogärna flyttar från. Flyktingarna däremot har ju alltid alternativet att återvända hem och lämna helvetet på norra Öland.”

bön
Bön vid Hälludden, i det bönerum som först stängdes av föreståndaren och Migrationsverket men som öppnades igen efter JO-anmälan.

Thoralf: det som skedde var att flyktingarna kom till en kall och mörk plats vid världens ände. Väl där, innan de gick av bussen, sa tolken till dem att de inte fick berätta något för någon utomstående om förhållandena på förläggningen, för gör de det så kunde deras chanser till att få uppehållstillstånd äventyras. Sen går de ut ur bussen och möter en föreståndare som pratar till dem som vore de småbarn. Sen famlar de sig fram i det kompakta mörkret till matsalen första dagen och får oätlig skräpmat och gult vatten.

För min del anser jag att den svenska synen på demokrati och mänskliga rättigheter ska prägla arbetet med flyktingarna från dag ett.

Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf. Min är, iallafall, den att det inte är demokrati att be folk hålla käft och vara nöjda med det de får eftersom de är ”gäster” här.

Det finns några flyktingar där som vågar stå upp mot auktoriteterna, trots att dessa påstår att om de klagar kanske de kastas ut ur landet igen. De ifrågasätter auktoriteterna. De kämpar för demokrati, i den meningen att de vill att de och de andra flyktingarna ska få göra sin röst hörd.

Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf, men det låter som om dessa flyktingar har en bra idé om vad demokrati är för något.

Hälludden är inte den enda förläggningen med sådana problem. Jag hör skräckhistorier från hela landet. Bra första intryck de får, nysvenskarna. De flyr från diktatur till demokrati och det första de stöter på är en myndighet som struntar i deras problem, som inte lyssnar på dem, och personal som ber dem hålla käft.

Du som bekymrar dig över migrationspolitiken borde vara bekymrad över läget på landets flyktingförläggningar. Om det är bristande integration och problem med synen på demokrati du bekymrar dig över, så borde du kanske vara för saker som svenskundervisning för flyktingar, att skapa förutsättningar för oberoende kontrollmyndigheter eller att lyssna till flyktingarnas behov. En ny flyktingpolitik är inte något dyrt. Man kan få en sådan för en miljard.

Med tanke på att du anser det vara demokrati att hålla käft och vara nöjd så kanske det är du som behöver träffa några av flyktingarna på landets förläggningar. Jag tror att du kan lära dig en hel del om demokrati från dem. De flesta kommer hit för att de vill ta del av den svenska demokratin. Glöm aldrig det!

Korta motargument

Uppehållstillstånd 2014

Migrationsverket redovisar kalenderåret 2014. Motargument har skapat en ”infographic” för att försöka motarbeta begreppsförvirringen. Motargument vill på detta vis försöka tydliggöra att antal utdelade uppehållstillstånd inte betyder att samtliga personer i statistiken automatiskt skulle vara arbetslösa eller bidragsberoende eller kommer stanna i Sverige permanent, på obestämd tid.

Migrationsverket presenterar sin sammanfattning.
Mer statistik i Excel-filer och i Pdf från Migrationsverket.

Uppehållstillstånd 2014
Migrationsverkets statistik över antal uppehållstillstånd 2014. (Klicka på bilden för att förstora den eller dela den på din facebook-sida)
Artiklar

Barnkonventionen och utvisning av föräldrar

Trots återkommande kritik från FN och olika människorättsorganisationer fortsätter Migrationsverket att splittra familjer genom att utvisa vuxna människor samtidigt som deras barn får uppehållstillstånd här i Sverige. Motargument har undersökt vad Barnkonventionen säger om sådana familjesplittringar.

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller Barnkonventionen som den också kallas, är ett av de mest kända internationella juridiska avtalen som finns, och också ett av de mest ratificerade. Hela 193 av världens 196 självständiga stater har ratificerat Barnkonventionen; endast USA, Somalia och Sydsudan har valt att inte göra det. Det är sett som ett av de allra starkaste och viktigaste internationella avtalen om mänskliga rättigheter. Tyvärr innebär inte detta att den alltid följs, och Sverige fick till exempel kritik från FN:s barnrättskommitté när Sverige senast granskades år 2009.

Men i den här artikeln ska vi hålla oss till att undersöka vad Barnkonventionen faktiskt säger gällande familjesplittring. I den inledande texten konstaterar Konventionsstaterna:

”som är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,

som erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse”.

Man konstaterar alltså att familjen är grunden och är nödvändig för barnets väl och utveckling. Även i artiklarna, som är de lagligt bindande meningarna, lyfts familjens vikt fram.

Family_PortraitArtikel 9

1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.

2. Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel skall alla berörda parter beredas möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.

3. Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

4. Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initiativet till, t ex frihetsberövande, fängslande, utvisning, förvisning eller dödsfall (innefattande dödsfall oavsett orsak medan personen är frihetberövad) gentemot den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, skall den konventionsstaten på begäran ge föräldrarna, barnet eller om så är lämpligt, någon annan medlem av familjen de väsentliga upplysningarna om den/de frånvarande familjemedlemmarnas vistelseort, såvida inte lämnandet av upplysningarna skulle vara till skada för barnet. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte i sig medför negativa följder för den/de personer som berörs.

Artikel 10

1. I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj.

2. Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna. Konventionsstaterna skall för detta ändamål och i enlighet med sin förpliktelse under artikel 9, punkt 1, respektera barnets och dess föräldrars rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett land skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention erkända rättigheter.

Artikel 9 gör det tydligt att barn endast ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja om det är nödvändigt för barnets bästa. Detta är i linje med artikel 3:1 där det skrivs att ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Artikel 3 och formuleringen om barnets bästa brukar ses som kärnan i hela Barnkonventionen. Artikel 9:4 och artikel 10 öppnar upp för möjligheten att utvisa föräldrar, men inte om detta går emot barnets bästa. Det begränsar kraftigt antalet fall där familjesplittring skall vara tillåtet.

Det finns såklart anledningar till att Sveriges lagstiftning ser ut som den gör, och dessa ska vi diskutera i en senare artikel. Men det är tydligt att Barnkonventionen inte stödjer familjesplittringar som inte sker för barnets bästa, något flertalet människorättsorganisationer poängterat.

Artiklar, Myter

Myt: Sveriges asyllagar är mer generösa än andra länders

Vid sidan av klagomål om hur dyrt flyktingmottagandet är, och rent av rasistiska uttalanden om såväl invandrare generellt som specifika grupper, så är nog den vanligaste kommentaren om invandring på internet, såväl som bland kollegor och vänner, den att Sverige tar emot många fler flyktingar än andra länder. Det påståendet har i sin tur skapat idéer om hur Sveriges flyktingmottagande ser ut, idéer som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Här och nu slår Motargument hål på den kanske största myten om invandring av dem alla, nämligen den om att Sveriges asyllagar är mer generösa än resten av Europas.

Det är onekligen så att Sverige tar emot en stor andel flyktingar, både räknat i total siffra och i förhållande till folkmängd. Men detta beror inte, som många påstår, på att Sveriges asyllagar är mer generösa. Orsaken är istället att ett större antal människor söker asyl i Sverige än i andra länder, och därmed stiger det totala antalet beviljade uppehållstillstånd naturligt. År 2013 sökte drygt 50.000 människor asyl i Sverige, tredje flest i EU och flest i förhållande till folkmängd. Samtidigt var det endast ca 25.000 som faktiskt fick uppehållstillstånd i Sverige, en beviljandegrad på strax under 50 %, vilket inte är mer än i andra EU-länder. År 2014 sökte drygt 80.000 personer asyl i Sverige, men endast ca 35.000 fick uppehållstillstånd. Och i en intervju med Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i Svenska Dagbladet i december kan vi bland annat läsa:

Ett annat missförstånd är att Sverige skulle vara mer ”generöst” än andra länder. Anders Danielsson påpekar att Migrationsverket enkom är uttolkare av lagen. Och Sverige har inte högre grad av bifall än andra länder, bara fler sökande, påminner han.

Sanningen är att den svenska asyllagstiftningen inte skiljer sig från andra europeiska länders på några större punkter. Svensk asyllag bygger, precis som andra länders, på de internationella lagar om mänskliga fri- och rättigheter som man skrivit under, det vill säga bland andra Flyktingkonventionen, Genèvekonventionen, Internationella Konventionen om medborgerliga och politiska Rättigheter (ICCPR), samt EU-regler, och kan därför inte ändras utan att bryta mot internationella åtaganden. Anders Danielsson uttrycker sig såhär om de som fått asyl:

– Det här är människor som har flytt undan krig, förföljelse, tortyr, omänsklig behandling. De har enligt alla statsrättsliga och konventionsrättsliga bedömningar rätt till skydd.

Det enda asylskälet som skiljer svensk lagstiftning från de flesta andra länders är det som kallas ”övriga skyddsbehov”. En asylsökande kan bli bedömd som övrigt skyddsbehövande om hen

  • inte kan återvända till hemlandet på grund av väpnad konflikt eller på grund av svåra motsättningar i hemlandet,
  • känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp eller
  • inte kan återvända till hemlandet på grund av miljökatastrof

Denna paragraf av lagen kan ändras utan att bryta mot internationell lag, men det skulle inte göra någon skillnad på Sveriges flyktingmottagande. Under 2014 fick endast 122 personer uppehållstillstånd i Sverige under denna paragraf.

Statistik över antalet beviljade uppehållstillstånd i asylärenden 2014

Myten om Sveriges generösa flyktinglagar är alltså inte sann. Att vi tar emot fler människor beror på att fler kommer hit och frågar, vilket i sin tur beror på att vi har ett bättre rykte i världen än andra länder. Vi är kända för en rättssäker och förutsägbar prövning och för ett gott mottagande. Det är något vi borde vara stolta över.

Artiklar

Extremhögerns dåliga miljöpolitik genererar fler flyktingar

Det är förstås ingen nyhet för någon att nationalistiska, fascistiska och högerpopulistiska partier såsom till exempel Sverigedemokraterna, brittiska UKIP (United Kingdom Independence Party) och franska Front National, har som mål att stoppa all invandring till sina respektive länder, inklusive flyktingmottagandet. Det borde inte heller vara en överraskning att dessa partier inte bryr sig om miljön.

UKIP vill exempelvis satsa stort på kolkraft och naturgas, och förnekar helt att den globala temperaturökningen vare sig orsakats av människor eller, för den delen, är skadlig. Flera av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter och lokalavdelningar förnekar klimatförändringarna och partiet placeras regelbundet sist i granskningar av riksdagspartiernas miljöpolitik, till exempel i Naturskyddsföreningens ranking inför valet 2014. Front National vill helt stoppa de internationella klimatförhandlingarna så att staterna istället ”jobbar nationellt”. Nu kanske ni frågar er vad extremhögerns usla miljöpolitik har för koppling till invandringsfrågan? Jo, den kommer att skapa ännu fler flyktingar och den kommer att öka invandringen till just de länder de vill stänga gränserna för.ID-10071545

Klimatförändringarna kommer, enligt forskarna, att leda till höjda havsnivåer, kraftiga stormar, översvämningar, torka och ökenspridning på vår planet. Dessa miljöförändringar och naturkatastrofer kommer att göra många platser, där människor idag bor, obeboeliga, vilket i sin tur kommer att tvinga miljontals människor att migrera. Forskaren Norman Myers bedömde 1995 att det 2010 skulle finnas cirka 50 miljoner klimatflyktingar, det vill säga människor som har tvingats fly sina hem på grund av naturkatastrofer och gradvisa miljöförändringar orsakade av klimatförändringar,  i världen. Detta ska jämföras med de cirka 25 miljoner han uppskattade fanns 1995 och de hela 200 miljoner klimatflyktingar han bedömde kommer att finnas år 2050. Variationer på denna bedömning har presenterats av ett flertal forskare, miljöorganisationer och internationella mellanstatliga institutioner på senare år, till exempel IOM, UNHCR, Council of Europe, Greenpeace Germany och UNESCO.

Klimatflyktingar ingår inte i Flyktingkonventionen, som säger att en flykting är en person ”som befinner sig utanför sitt hemland på grund av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av hans/hennes ras, nationalitet, religion, politiska uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan eller, på grund av sin fruktan, inte vill begagna sig av sitt hemlands skydd”. Detta hindrar dem ju dock inte från att fly sina hem och söka asyl i andra länder. Det innebär att det förutom de dryga 50 miljoner officiella flyktingar som finns i världen idag även kan finnas 50 miljoner klimatflyktingar, en siffra som förväntas stiga.

Klimatförändringarna skapar, följaktligen, ännu fler flyktingar. Den simpla slutsatsen är ju då att, för samtliga partier, oavsett om de vill minska flyktingströmmarna på humanitära grunder eller på grund av främlingsfientlighet, så borde klimatfrågan vara av stor prioritet att lösa. Det är den som sagt inte för extremhögern, tvärtom är deras miljöpolitik väldigt kontraproduktiv. Så vill du att det ska komma färre människor till Sverige så är inte SD det bästa alternativet.

Källa:

Norman Myers, ‘Environmental Refugees’, Population and Environment 19(2): 167-82. (1997)

I fokus, Krönikor

En flyktingförläggning ute i skogen

De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.

De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.

De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…

Nazister och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är, istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”

En del andra skrev ungefär så här:

”Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga.”

Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.

Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.

Svenska staten placerar flyktingar från Syrien och Afrika i glesbygd, även på 2010-talet, för att man helt enkelt inte ansåg sig ha råd eller lämpligare platser att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?

Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:

”Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.

Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert. Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv.
Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.
Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.
Det man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst.
Många krigsflyktingar går genom den här processen.
En del blir bara tysta och stumma.”