Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget?  En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter  eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt.  På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare.  Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak