Drömmen om Europa

Invandring och gränspolitik står högt på agendan detta valår. Trots höstens Lampedusakatastrofer har snart alla europeiska länder invandringsfientliga partier i sina parlament. Argumenten som används för minskad invandring är många, det handlar om kulturer som ska bevaras, det handlar om välfärdssamhällen som ska upprätthållas och det handlar om rädsla för kriminalitet och främmande värderingar. Dock missar man ofta att ta med den andra sidans perspektiv i debatten. Vilka är människorna som står på andra sidan gränsen och vill in? Och hur långt är de redo att gå för sin rätt till liv, frihet och personlig säkerhet?

Ebrima från Gambia är en av dem som befinner sig vid Europas gräns, utan möjlighet att komma in. Han har under fyra år försökt ta sig över gränsen från Marocko till Spanien, men vid varje försök har han stoppats, misshandlats och flera gånger även fängslats och deporterats. Senast förra veckan drunknade tolv av hans vänner efter att deras gummibåt kantrat i Medelhavet. Idag lever han som papperslös i den Marockanska hamnstaden Tanger.

Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
I Europa finns frihet, jobb, mänskliga rättigheter, möjligheter att utvecklas. Det finns det inte i mitt hemland. Jag vet inte om jag vill leva resten av mitt liv i Europa, men jag vill i alla fall ha samma rätt att flytta och söka lyckan på annat håll som ni européer har.

Sedan 2004 har gränskontrollerna intensifierats. De stängsel som skiljer Marocko från de spanska enklaverna Ceuta och Melilla är idag sex meter höga och försedda med rakbladsliknande föremål. De fjorton kilometer av Medelhavet som skiljer Marocko från Spanien bevakas hårt från både Marocko, Spanien och EU. Man beräknar att fyra till fem människor avlider varje dygn i sina försök att nå Europa.

Bild 8-2Trots dessa kostsamma initiativ från EU:s sida fortsätter människor att försöka korsa gränsen. Drömmen om ett bättre liv är för stark för att kunna släckas. Människor som Ebrima kommer fortsätta försöka förverkliga sina drömmar tills den dag de lyckas. Försöken från Europas sida att stoppa dessa människor kommer bara resultera i fler drunknade människor i Medelhavet. Fler människor kommer att skadas och avlida i försöken att klättra över stängslen. Och fler människor kommer att plågas av diskriminering och maktlöshet i transitländer som Marocko.

Hur långt är Europa berett att gå för att hindra dessa människor från att förverkliga sina drömmar? Hur många människoliv är man beredd att låta gå till spillo? Hur många fler drömmar kommer vi låta sjunka i Medelhavet innan vi inser att fri rörlighet inte är något som kan begränsas till den rika delen av världen? När det är den fattiga delen av världen som behöver den fria rörligheten allra mest.

Europa har mycket att vinna på att låta den drivkraft migranterna bär på omvandlas till legal arbetskraft på den europeiska arbetsmarknaden. Och att låta drömmarna omvandlas till kreativitet på de europeiska lärosätena. En liberalare europeisk gränspolitik skulle dessutom föra oss närmare idealet om universella mänskliga rättigheter, där rätten till liv, frihet och personlig säkerhet inte begränsas till den rika delen av världen, och till oss som har turen att ha rätt sorts pass.

”Jag kommer inte sluta förrän jag når den andra sidan, det finns ingen väg tillbaka”, säger Ebrima.

/Klara Ljungberg