Etikettarkiv: demokrati

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 4)

Detta är fjärde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den andra av de fem grundpelarna i nazismen: Rättsstatens oberoende – från lagstyre till politisk kontroll

Nazityskland: Rättssystemet som regimens verktyg

I Weimarrepublikens sista år fanns fortfarande ett fungerande rättsväsende. Men efter nazisternas maktövertagande 1933 förändrades detta snabbt. Domstolarna tvingades rätta sig efter regimens vilja, oberoende domare avskedades, och rättsprinciper som likhet inför lagen ersattes av ideologiska mål.

Exempel:

· Nürnberglagarna (1935) fråntog judar medborgarskap och rättsligt skydd.

· “Volksgerichtshof” (Folkdomstolen) dömde regimkritiker utan rätt till försvar.

· Åklagare och domare utsågs på ideologisk lojalitet snarare än juridisk kompetens.

· Straff skärptes beroende på personens “ras” och “ursprung”.

Rättsstaten reducerades till ett instrument för förföljelse och lydnad.

Sverigedemokraterna: Hotet mot rättssäkerheten

Trots att SD i sitt principprogram betonar lag och ordning, är deras riksdagsmotioner fulla av förslag som hotar rättsstatens grunder: likhet inför lagen, proportionalitet, och oberoende rättstillämpning. Det gäller särskilt när rättssystemet möter frågor om migration, polisvåld och medborgarskap.

Detaljerat exempel:

Motion 2016/17:2306 – SD föreslår en utökad nödvärnsrätt. Bakgrunden är ett uppmärksammat rättsfall där en person sköt två obeväpnade män till döds. SD menar att gärningsmannen borde ha friats. Förslaget innebär att dödligt våld ska kunna rättfärdigas i betydligt fler situationer – vilket riskerar att urholka rättsprincipen om nödvärn och uppmuntrar privat rättsskipning. Detta förskjuter balansen mellan statens våldsmonopol och individuell våldsutövning – ett klassiskt inslag i auktoritära rättssystem.

Ytterligare motioner med samma syfte:

· 2021/22:278 – SD vill ge polisen utökad rätt till kameraövervakning, brottsprovokation, och användning av tvångsmedel som idag är förbjudna.

· 2023/24:2396– SD vill ge Säpo utökad åtkomst till myndighetsregister och införa biometrisk registrering, särskilt av personer med utländsk bakgrund.

· 2024/25:1764 – Motion om att möjliggöra att medborgarskap återkallas vid “illojalitet”, utan rättslig prövning.

· 2017/18:3890 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara norm, vilket försämrar rättssäkerheten för asylsökande.

· 2021/22:3938 – Förslag om att bidrag endast ska ges efter “lojalitetsprövning” – en farlig insyn i rättighetsprincipen.

· 2020/21:169 – SD vill införa livstidsutvisning vid brott – även vid villkorlig dom.

Andra åtgärder som underminerar rättsstatens grundprinciper:

I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram 2022 föreslås att kommuner ska få möjlighet att neka verksamheter som “inte gynnar samhällsgemenskapen” – vilket öppnar för politiserad rättstillämpning.

SD-politiker har öppet uttryckt att “kriminella invandrare bör förlora sina rättigheter”, vilket underminerar likhet inför lagen.

Retoriken om att “etniska svenskar är mest utsatta” används ofta som motiv för särskilda rättsregler beroende på ursprung.

I partiets kommunikation används begrepp som “folkförrädare” om politiska motståndare, vilket är en direkt signal om förakt för opposition och juridisk neutralitet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Tidö: Samma brott – dubbla straff

1 kommentar

5 juni 2025 presenterade Tidöregeringen en straffrättsreform med skärpta straff på en rad områden. En iögonfallande förändring är att gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella. Samma brott – dubbla straff. Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.

Regeringens utredare, rikspolischef Petra Lundh, som står bakom förslaget, förutspår att reformen kommer att leda till ett högre tryck på kriminalvården. Förslagen, som vinner laga kraft 1 januari 2028, kommer att leda till ca 16 000 fler fängelseår per år, vilket i sin tur kommer att öka kostnaderna med ca 16,3 miljarder kronor per år.

Många delar i regeringspolitiken är ren SD-politik. Det är egentligen inte så märkligt, SD är det största partiet i regeringsunderlaget. Det är framför allt på SD:s favoritområden Kriminalitet samt Migration och Integration som partiets inflytande har märkts av.

Tidöavtalet har kritiserats av såväl fackförbund som offentliganställda för att vara repressivt i den mening att det bryter mot mänskliga rättigheter, grundläggande fri- och rättigheter, Barnkonventionen, grundlagen samt rättssäkerheten. Det har också framförts att Tidöavtalet strider mot etiska riktlinjer och yrkesetiska koder.

CRD (Civil Rights Defenders) menar att kriminalpolitiken som bedrivs är straffpopulistisk, dvs beslutsfattare fokuserar snarare på straffrättsliga påföljder för att blidka väljare, inte för den brottsförebyggande effekten. Det finns inte stöd i vare sig forskning eller erfarenhet från andra länder för att höjda straffrättsliga påföljder minskar brottsligheten. Mänskliga rättigheter dikterar att straffrättsliga påföljder måste vara proportionerliga. Vidare påpekar CRD att flera åtgärder i Tidöavtalet ”direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag”.

Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har. Mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och den liberala demokratin kan komma att sättas ur spel.

Källor:

Regeringen: Utredning lämnar förslag till ett reformerat straffsystem

SVT: Utredning föreslår skärpta straff för ett 50-tal brott

Tidöavtalet

SVT: Sverigedemokraterna vill ha in mer i Tidöavtalet 2.0

Dagens Samhälle: Rätten till vård på lika villkor får inte urholkas

Civil Rights Defenders: Vi har granskat Tidöavtalet

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 3)

Detta är tredje delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den första av de fem centrala pelarna i nazismen: Fria medier.

När demokratin undermineras – lärdomar från historien och dagens paralleller

För att förstå hur demokratier dör måste vi sluta leta efter revolutioner och militärkupper – och i stället granska lagförslag, politisk retorik och tyst acceptans. I Nazityskland var det inte bara Hitler som skapade diktaturen. Det var hela det politiska systemets tystnad, eftergivenhet och institutionella kollaps som möjliggjorde den.

Vi vet idag att det finns vissa grundpelare som varje fungerande demokrati vilar på. Dessa är inte bara symboliska – de är praktiska skyddsmekanismer mot maktmissbruk. När dessa pelare undermineras, steg för steg, är det en varningssignal. Inte bara i historien – utan också i vår egen samtid.

I denna del av artikeln kommer vi att titta närmare på den första av fem centrala pelare:

1. Fria medier
2. Rättsstatens oberoende
3. Civilsamhällets frihet
4. Skolans och utbildningens autonomi
5. Mänskliga rättigheter för alla

För varje pelare kommer vi att visa:

· Hur den attackerades och försvagades i Nazityskland

· Hur Sverigedemokraterna i dag genom motioner, lagförslag, partiprogram och mediestrategier försöker flytta gränserna för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle

1. Fria medier – från sanningssökande till propagandamaskin

Nazityskland: Censurens maskin

Efter maktövertagandet 1933 tystade nazisterna den fria pressen. Oberoende tidningar förbjöds eller tvingades anpassa sig, och ett särskilt propagandaministerium under ledning av Joseph Goebbels skapades för att kontrollera all informationsspridning. Regimen tog över radio, film och skolmaterial – inte bara för att informera, utan för att forma ett lydigt folk.

Sverigedemokraterna: Misstro, kontroll och egna mediekanaler

I Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad – men den är inte självklar. SD har i flera sammanhang visat misstro mot etablerade medier och föreslagit lagförändringar som skulle inskränka deras oberoende.

Förslag om avveckling av public service

I motion 2020/21:604 Josef Fransson (SD) föreslår att nuvarande public service ska avvecklas. I dess ställe vill han införa ett system där skattebetalare själva får välja vilket mediehus de finansierar – under förutsättning att det är “demokratiskt”. Det definieras dock inte, vilket öppnar för politisk godtycklighet. Samtidigt anklagar motionen public service för att ha en “vänsterpolitisk slagsida”, utan att styrka detta. I praktiken innebär det en önskan att ersätta oberoende granskning med politiskt styrd kommunikation.

Övriga motioner med liknande syfte:

· 2020/21:803 – SD vill genomföra en “modernisering” som bland annat innebär sammanslagning av bolagen, tydligare direktiv och saklighetsprövning.

· 2021/22:2472 – Liknande förslag om sammanslagning, minskat fokus på “lågt bildningsvärde”, och kritik mot kvotering och webbinnehåll.

· 2019/20:3151 – Markus Wiechel (SD) föreslår försäljning av delar av public service och att granskningsnämnden ska få sanktionsmöjligheter.

· 2018/19:401 – SD föreslår hopslagning till ett bolag, försäljning av vissa delar, och förtydligade ägardirektiv.

· 2017/18:3885 – Martin Kinnunen (SD) föreslår att SVT2 och SR P3 säljs och att public service inte ska konkurrera med privata medier.

· 2018/19:2966 – Liknande krav som ovan, med fokus på att avveckla delar av verksamheten som producerar kommersiellt gångbart innehåll.

· 2022/23:538 – Motionen föreslår samordning med nordiska public service-bolag samt försäljning av “överflödiga” delar.

· 2023/24:885 – Förslag på hopslagning, ägardirektiv och smalare inriktning med nordiskt samarbete.

· 2018/19:1642 – Större reformering av public service, inrättande av ett nytt system som även inkluderar kontrollorgan.

Partiets egna mediekanaler

SD:s kanal Riks påstår sig vara oberoende, men är i praktiken partiets egen megafon. I granskningen Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, 2024) avslöjades att Riks och SD:s kommunikationsavdelning samverkar via dolda nätverk och anonyma trollkonton för att driva opinion, misstänkliggöra journalister och sprida konspirationer. Det rör sig om en parallell informationsstruktur som underminerar etablerad journalistik.

Motstånd mot “olämpliga” medier och journalister

SD-politiker har vid upprepade tillfällen ifrågasatt journalisters rätt att ställa frågor. När Expo, DN eller SVT granskar partiet, kallas de för “vänsteraktivister” och “falska nyhetsmakare”. Detta normaliserar en misstro mot fri press.

Kommunpolitiskt inriktningsprogram 2022

Programmet uttrycker oro över att vissa kulturella uttryck och projekt får offentlig finansiering. Det föreslås att bidrag endast ska gå till verksamheter som stärker svensk kultur och gemenskap – ett sätt att ideologisera kulturpolitiken och koppla ekonomiskt stöd till värdegrundslojalitet.

När ett parti både föreslår lagändringar för att politiskt styra medier, misstänkliggör enskilda journalister, bygger upp egna propagandakanaler och samtidigt vill styra kulturellt innehåll via ekonomisk makt – då är det inte längre fråga om yttrandefrihetens skydd, utan om dess begränsning.

Detta är inte en fråga om att SD har en annan medieanalys. Det är ett försök att omdefiniera sanningssökande till lojalitet – och att ersätta fri granskning med kontrollerad information.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 2)

Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.

Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck

Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.

1. Ultranationalism

Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.

– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

2. Auktoritär maktstruktur

Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.

– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.

3. Exkludering

Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.

– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.

4. Hat mot svaghet

I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.

– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.

5. Propaganda och masspsykologi

Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.

– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.

Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.

Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.

Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.

I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Historiens värld: Nürnberglagarna – Nazismens juridiska grund för rasförföljelse (1935–1945)

Historiens värld: Hur kom Adolf Hitler till makten?

Svensk juristtidning: Blodets lag

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 1)

Detta är första delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs kortfattat nazismens tillkomst i Nazityskland.

Nazismens verkliga ansikte – och varför vi minns fel

När vi hör ordet nazism går tankarna ofta direkt till historiens allra mörkaste kapitel: Förintelsen, gaskamrarna, koncentrationsläger och världskrig. Det är fullt förståeligt – dessa fasor är djupt inpräntade i vårt kollektiva medvetande. Men det är också farligt. Inte för att vi minns dessa händelser, utan för att vi glömmer hur de blev möjliga.

Nazismen började inte i ett dödsläger. Den började i en demokrati.

I början av 1930-talet var Tyskland en parlamentarisk demokrati med fria val, partimångfald och fungerande rättssystem. Det som hände var att det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) – lett av Adolf Hitler – utnyttjade dessa institutioner för att steg för steg omvandla demokratin till en diktatur. Inget skedde över en natt. Ingen massutrotning var förutbestämd från början. Men den ideologiska grunden var redan lagd: ett samhälle byggt på exkludering, auktoritetstro, misstro mot oliktänkande och en nationalistisk idé om samhällets enhet.

Det är den här början vi måste förstå – inte för att relativisera det som skedde senare, utan för att känna igen de mönster som föregår sammanbrottet. När medier misstänkliggörs, när domstolar politiseras, när utbildningen ska kontrolleras, när vissa medborgare ses som mindre värda, när kritik kallas “landsförräderi” – då har demokratin redan börjat luckras upp.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s väg till makt (del 4): Retorik för folket – politik för eliten

Detta är del 4 i vår artikelserie om Sverigedemokraternas strategi för att stegvis förändra det svenska samhället.

Sverigedemokraterna profilerar sig som ett parti för “vanligt folk” – arbetare, pensionärer och landsbygdsbor. Men när man granskar partiets förslag i riksdagen, motioner och budgetar blir mönstret tydligt: det är inte låginkomsttagare eller utsatta grupper som står i centrum. Det är fastighetsägare, företagare och höginkomsttagare. Bakom folklig retorik döljer sig en ekonomisk linje som gynnar de starka – och försvagar tryggheten för många av partiets egna väljare.

SD:s ekonomiska prioriteringar syns tydligt i deras budgetmotioner. I motion 2017/18:2487 föreslår partiet slopad fastighetsavgift, sänkt kapitalvinstskatt, förstärkt ROT-avdrag och avskaffad reavinstskatt på bostäder – reformer som främst gynnar höginkomsttagare och hushåll med stort kapital.

Samtidigt är partiet svalt inställda till att stärka skyddet för ekonomiskt utsatta grupper. Exempelvis innehåller SD:s budgetmotion 2022/23 inga förslag om att permanent höja a-kassan eller förbättra sjukförsäkringen, trots att många av deras väljare har osäkra anställningar eller arbetar i lågavlönade yrken.

När det gäller beskattning väljer SD ofta att stå på samma sida som Moderaterna, och försvarar plattare skatter snarare än progressivitet. Avskaffandet av värnskatten, som SD stödde, gynnade i praktiken endast de rikaste 3–5 procenten av befolkningen. Enligt uppgifter från Skatteverket betalade cirka 345 000 personer värnskatt under det sista året innan den avskaffades – vilket motsvarar ungefär 3,5 procent av alla skattebetalare i Sverige. Reformen innebar en skattesänkning på cirka 11 000 kronor per år för en person med en årslön på 925 000 kronor. För låg- och medelinkomsttagare var effekten obefintlig.

Arbetsrätt – flexibilitet för arbetsgivare, otrygghet för arbetare

SD:s ställning i arbetsmarknadsfrågor är ett av de tydligaste exemplen på diskrepansen mellan retorik och verklighet. I motion 2016/17:2233 föreslår partiet en rad reformer för att öka “flexibiliteten” på arbetsmarknaden, vilket i praktiken innebär att arbetsgivare ska få lättare att säga upp personal.

I motion 2017/18:2487 kräver SD att undantagen i turordningsreglerna i LAS ska utökas från två till fem anställda – ett förslag som i praktiken försvagar fackets inflytande och ökar otryggheten för nyanställda.

SD:s linje är tydlig: mindre inflytande för facket, mer spelrum för arbetsgivare. Trots att många av deras väljare tillhör LO-kollektivet har SD gång på gång valt att rösta för reformer som försvagar löntagarnas ställning.

Välfärden – marknad framför jämlikhet

SD säger sig vilja skydda den svenska välfärden, men deras politik har gång på gång prioriterat valfrihet och privat drift framför jämlik tillgång. I motion 2021/22:3938 föreslår SD inga begränsningar för vinstuttag i välfärden. Istället förespråkas ett “bredare utbud av välfärdsaktörer” och “ökad valfrihet” – vilket i praktiken innebär fortsatt marknadsstyrning av skola och vård.

Samtidigt saknas satsningar på offentlig vård i glesbygd eller särskilda insatser i socioekonomiskt utsatta områden. SD:s politik gynnar därmed de som har möjlighet att välja – inte de som är beroende av att välfärden fungerar där de bor.

I sina motioner fokuserar SD på att sänka skatter för bostadsägare, inte på att bygga fler hyresrätter. I motion 2017/18:2487 föreslår partiet bland annat slopad reavinstskatt, förstärkt ROT-avdrag och sänkt fastighetsavgift. Samtidigt lyser förslag om byggstöd till hyresrätter, allmännytta eller hyresreglering med sin frånvaro.

Detta gynnar äldre hushåll och villaägare – men inte de unga väljare eller låginkomsttagare som har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. SD:s bostadspolitik förstärker därmed klasskillnaderna, snarare än att jämna ut dem.

Klimat och transporter – bilen som ideologi

SD:s klimatpolitik är inte bara passiv – den är bakåtsträvande. I motion 2017/18:2487 skriver partiet uttryckligen att bilen ska vara norm i svensk transportpolitik, och föreslår sänkt bensinskatt, höjt reseavdrag för bilpendlare och stopp för höghastighetståg.

Detta gynnar kortsiktigt hushåll med bil – men slår mot unga, låginkomsttagare och stadsbor som är beroende av kollektivtrafik. Samtidigt fördröjs klimatomställningen och ökade utsläpp normaliseras. För ett parti som säger sig värna framtiden är detta en linje som förnekar både vetenskap och social rättvisa.

Slutsats: Folklig yta, elitens kärna

SD:s största politiska framgång är att de lyckats få många väljare att tro att partiet står på deras sida. Men i fråga efter fråga visar deras politik en annan verklighet: skattesänkningar för de rika, urholkad arbetsrätt, marknadsstyrd välfärd och försummade hyresgäster.

Identitetspolitik och retorik om “folkets vilja” används som rökridåer. Bakom dem pågår en konservativ ekonomisk politik som liknar det gamla högerprojektet – men i ny kostym. För att avslöja detta krävs inte mer debatt – utan mer granskning.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2017/18:2487 Budgetpropositionen för 2018

SvD: Skatt försvinner – miljonregn för höjdare

Riksdagen: Motion 2016/17:2233 Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv

Riksdagen: Motion 2021/22:3938 Nu är det dags för Sverige – Sverigedemokraternas förslag till statsbudget 2022

I fokus

Karlsson (SD) försöker skriva om historien

Mattias Karlsson, en av Sverigedemokraternas mest inflytelserika företrädare, föreslog nyligen i ett Facebook-inlägg att Sverige borde byta namn på första maj till “Folkrörelsernas dag”. Han kallade det “motbjudande” att ha en helgdag som han menar skapades till åminnelse av “anarkistiska terrorister som dödade poliser”.

Uttalandet är ett exempel på hur historien används politiskt snarare än faktabaserat. Karlsson refererar till Haymarketprotesterna i Chicago 1886. Det var en facklig demonstration som urartade när en bomb kastades – av en okänd gärningsman. Flera fackliga aktivister dömdes till döden trots brist på bevis, och processen har i efterhand bedömts som rättsvidrig. Denna händelse inspirerade Andra Internationalen att 1889 införa första maj som en internationell dag för arbetarrätt.

Att likställa detta med ett firande av terrorism är inte bara historiskt felaktigt – det förvränger medvetet syftet med en dag som idag firas i över 60 länder som en symbol för rättigheter och demokrati.

SD har dessutom flera gånger föreslagit att avskaffa första maj som helgdag:

  • Motion 2022/23:1001 Grundlag, punkt 7: SD vill att regeringen ska överväga första maj som helgdag och föreslår att övriga helgdagar ska införas i grundlagen – men exkludera första maj.
  • Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige: Partiet föreslår krafttag mot “splittrande symboler” och pekar ut just första maj som en ideologiskt laddad dag som bör bytas ut mot mer ”samlande” alternativ.
  • Karlsson själv har i tidigare motioner (t ex Motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam) visat en konsekvent linje i att misstänkliggöra plattformar han menar gynnar andra ideologier, och i flera sammanhang velat forma offentlighetsprincip och kulturarv utifrån en konservativ ram.

Vad SD driver här är inte bara en kamp om en dag i kalendern – det är en strid om själva historieskrivningen. De uppvisar en vilja att rensa bort spår av folkrörelser, rättighetskamp och kollektiv organisering ur den svenska berättelsen.

Men första maj tillhör inte ett parti. Det är inte ett socialistiskt monument. Det är en dag som vilar på bred historisk grund – en hyllning till kampen för anständiga villkor, rättssäkerhet och mänsklig värdighet.

Att Mattias Karlsson försöker göra om detta till en fråga om terrorism säger mer om hans politiska mål än om historien. Och det är just därför vi måste säga ifrån – inte bara som historiskt intresserade, utan som medborgare.

Källor:

Mattias Karlssons Facebookinlägg

Riksdagen: Motion 2022/23:1001 Grundlag

Riksdagen: Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige

Riksdagen: Motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam

I fokus

Åkesson (SD) rundar demokratin – ska vi sitta tysta?

I en intervju med Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att det är “för krångligt att ändra lagar i Sverige” och att Sverigedemokraterna vill lägga förslag för att förenkla processerna. Han menar att SD inte känner sig lojala till svensk förvaltningstradition, som han beskriver som ett “system som lever sitt eget liv”.

Men vi bör stanna upp här. För vad innebär det egentligen när en partiledare ser själva rättsstaten som ett hinder? När ett riksdagsparti vill minska de spärrar som skyddar oss från maktmissbruk? Det är en sak att vilja ha en effektiv förvaltning – en helt annan att vilja kunna ändra grundläggande lagar snabbt, utan bred politisk förankring.

Det är inte bara en kommentar i en intervju – det är ett eko från en politisk idévärld där “effektivitet” ofta betyder “färre hinder för att genomdriva maktens vilja”.

I SD:s principprogram (2023) står det visserligen att man “eftersträvar ett försiktigt framåtskridande” och värnar om “samhällsbärande institutioner”. Men gång på gång visar deras politik något annat. I motion 2022/23:1001 kräver SD att begreppet “svenska medborgare” återinförs i grundlagen – ett sätt att nedvärdera alla med uppehållstillstånd, och i praktiken en urholkning av jämlikhet inför lagen.

I motion 2021/22:2526 föreslår SD förbud mot slöja i skolor och förskolor, förbud mot böneutrop och ett generellt stopp för utländsk finansiering av trossamfund. Alla dessa förslag inskränker grundlagsskyddade rättigheter som religionsfrihet och yttrandefrihet.

I motion 2019/20:2687 föreslår Richard Jomshof (SD) ett totalförbud mot muslimska friskolor, oavsett om de följer svensk lag eller inte.

Att Åkesson tycker det är “för krångligt” att ändra lagar är därmed inte ett tekniskt klagomål – det är ett politiskt varningsrop. Det handlar om ett parti som inte accepterar de demokratiska bromsarna, som ser rättssäkerheten som ett problem när den står i vägen för deras vision om ett mer etniskt, kulturellt och ideologiskt enhetligt Sverige.

Demokratin ska vara krånglig. Det ska ta tid att ändra grundlagar. Det ska krävas bred enighet. Det är så vi skyddar oss mot just den typ av auktoritär populism som SD representerar.

Källor:

Omni: Åkesson: För krångligt att ändra lagar i Sverige

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2021/22:2526

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Krönikor

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.

1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser