Etikettarkiv: demokrati

I fokus

Åkesson (SD) rundar demokratin – ska vi sitta tysta?

I en intervju med Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att det är “för krångligt att ändra lagar i Sverige” och att Sverigedemokraterna vill lägga förslag för att förenkla processerna. Han menar att SD inte känner sig lojala till svensk förvaltningstradition, som han beskriver som ett “system som lever sitt eget liv”.

Men vi bör stanna upp här. För vad innebär det egentligen när en partiledare ser själva rättsstaten som ett hinder? När ett riksdagsparti vill minska de spärrar som skyddar oss från maktmissbruk? Det är en sak att vilja ha en effektiv förvaltning – en helt annan att vilja kunna ändra grundläggande lagar snabbt, utan bred politisk förankring.

Det är inte bara en kommentar i en intervju – det är ett eko från en politisk idévärld där “effektivitet” ofta betyder “färre hinder för att genomdriva maktens vilja”.

I SD:s principprogram (2023) står det visserligen att man “eftersträvar ett försiktigt framåtskridande” och värnar om “samhällsbärande institutioner”. Men gång på gång visar deras politik något annat. I motion 2022/23:1001 kräver SD att begreppet “svenska medborgare” återinförs i grundlagen – ett sätt att nedvärdera alla med uppehållstillstånd, och i praktiken en urholkning av jämlikhet inför lagen.

I motion 2021/22:2526 föreslår SD förbud mot slöja i skolor och förskolor, förbud mot böneutrop och ett generellt stopp för utländsk finansiering av trossamfund. Alla dessa förslag inskränker grundlagsskyddade rättigheter som religionsfrihet och yttrandefrihet.

I motion 2019/20:2687 föreslår Richard Jomshof (SD) ett totalförbud mot muslimska friskolor, oavsett om de följer svensk lag eller inte.

Att Åkesson tycker det är “för krångligt” att ändra lagar är därmed inte ett tekniskt klagomål – det är ett politiskt varningsrop. Det handlar om ett parti som inte accepterar de demokratiska bromsarna, som ser rättssäkerheten som ett problem när den står i vägen för deras vision om ett mer etniskt, kulturellt och ideologiskt enhetligt Sverige.

Demokratin ska vara krånglig. Det ska ta tid att ändra grundlagar. Det ska krävas bred enighet. Det är så vi skyddar oss mot just den typ av auktoritär populism som SD representerar.

Källor:

Omni: Åkesson: För krångligt att ändra lagar i Sverige

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2021/22:2526

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Krönikor

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.

1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

Artiklar

Hotet mot akademisk frihet i Sverige

Sverige har länge betraktats som en trygg plats för fri forskning. Men något har förändrats. I en tid när vetenskapens oberoende borde värnas mer än någonsin, ser vi nu tecken på att den akademiska friheten i Sverige är på tillbakagång – inte bara i auktoritära stater, utan här, i ett av världens mest demokratiska länder.

Enligt Universitetskanslersämbetet upplever hälften av landets forskare och doktorander att den akademiska friheten är hotad. I en ny rapport framkommer det att många har börjat censurera sig själva. De undviker kontroversiella ämnen, ändrar forskningsfokus eller avstår från att publicera resultat som kan uppfattas som politiskt känsliga. Det handlar inte om slumpmässiga förändringar – det är en strukturell utveckling driven av ökad politisk press.

Sverigedemokraternas påverkan

Ett parti som särskilt aktivt försöker påverka forskning och utbildning är Sverigedemokraterna. Deras agenda, både i principprogram och motioner, visar en tydlig vilja att styra innehållet i undervisning, forskning och medier:

  • De vill avskaffa public service i dess nuvarande form och ersätta det med ett system under politisk kontroll, eftersom de anser att det nuvarande har en “vänsterpolitisk slagsida” (Motion 2020/21:604 av Josef Fransson, SD).
  • I en annan motion föreslår de ett förbud mot muslimska friskolor, samtidigt som kristna friskolor inte nämns. Det visar en ideologisk styrning av religionsfriheten och utbildningslandskapet (Motion 2019/20:2687 av Richard Jomshof, SD).
  • De vill förbjuda politiska organisationer från att tillhandahålla utbildningsmaterial i svenska skolor. Detta skulle exempelvis kunna stoppa antirasistiska och feministiska organisationers närvaro i undervisningen (Motioner-3, UTB-15, Landsdagarna, 2021)
  • I deras principprogram från 2023 görs det klart att mångkultur och värdepluralism är oförenliga med partiets vision om ett “kulturellt enhetligt samhälle” (Sverigedemokraternas Principprogram 2023).
  • De kräver även nationella riktlinjer och kontrollmekanismer för fristående skolor, vilket ger staten möjlighet att kontrollera skolornas innehåll och pedagogik på ideologisk grund (Motioner-3, UTB13, Landsdagarna 2021)

Den röda tråden är tydlig: forskning och utbildning ska i SD:s Sverige underställas en nationalistisk, konservativ ideologi.

Den globala trenden – och Sveriges fall

Det som händer i Sverige är inte unikt. I länder som Ungern, Polen och Turkiet har vi sett liknande mönster där regeringar underminerar akademiska institutioner som inte passar deras agenda. Men Sverige ska inte gå i samma riktning. Det är nu vi måste stå upp för forskares rätt att ifrågasätta, undersöka och avslöja – även när sanningen är obekväm för makthavare.

Glädjande nog finns motkrafter. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har uttryckt stor oro för utvecklingen och regeringen har tillsatt en utredning för att analysera om lagstiftningen behöver skärpas till skydd för akademisk frihet. Det är ett steg i rätt riktning – men mycket mer behövs.

Demokratins kanariefågel

Akademisk frihet är inte ett isolerat ideal. Den är en grundbult i varje levande demokrati. När forskare tystas, när ämnen förbjuds och när akademin tvingas följa politiska direktiv, då är det inte bara vetenskapen som förlorar. Då är det demokratin som blöder.

Det är dags att säga ifrån – med kraft. Vi kan inte låta fruktan, populism och ideologisk styrning urholka den frihet som generationer före oss kämpat för. Forskningens frihet är vår frihet.

Källor:

Universitetskanslersämbetet: Akademisk frihet i Sverige

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB15

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB13

SUHF: Samverkansgrupp kring akademisk frihet

Regeringen: Forskares frihet ska stärkas – utredning tillsätts

Lästips:

Tidningen Curie: Även i demokratiska länder hotas forskningens frihet

Artiklar

IHRA-definitionen av antisemitism ett hot mot yttrandefriheten

Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.

IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.

Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.

Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.

Sveriges regerings beslut och tillämpning

Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.

Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.

Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.

Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.

Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.

Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.

Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken

IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.

Kritiken pekar på att definitionen är:

  • Vag och juridiskt osäker.
  • En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
  • Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
  • Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
  • Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.

I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.

Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik

Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:

  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
  • Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
  • Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
  • Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
  • FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.

Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism

Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.

Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance): Working Definition of Antisemitism

#NOIHRA

Regeringen: Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige

Regeringen: Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism

SR: När Israelkritik klassas som antisemitism

Krönikor

SD:s väg till makt (del 2): Bygger sitt medieuniversum – undergräver demokratin

Detta är del 2 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del synliggör vi hur SD:s arbete inte handlar om enskilda utspel, utan om en samordnad plan för att splittra opinionen, kontrollera informationsflöden och på sikt omforma Sveriges demokrati och samhällsstruktur.

SD:s strävan efter makt handlar inte bara om politiska förslag. En central del av deras strategi är att kontrollera informationsflödet – att ifrågasätta etablerade medier, sprida egna narrativ genom alternativa kanaler och använda anonyma nätverk för att forma opinionen. Genom att systematiskt undergräva förtroendet för fria medier och etablera egna kommunikationsvägar vill SD långsiktigt förändra det svenska demokratiska samtalet.

Ett alternativt medieuniversum

Sverigedemokraterna har länge hävdat att de missgynnas av traditionella medier. Redan 2010 skickade Jimmie Åkesson ett öppet brev till Sveriges chefredaktörer där han efterlyste en “argumentation i god demokratisk ton”.

Men istället för att enbart söka erkännande i etablerade medier har partiet aktivt byggt upp egna kanaler, främst Riks.

Riks grundades av SD:s kommunikationsavdelning och drivs idag av ett separat bolag med starka kopplingar till partiet. Innehållet i Riks följer fortsatt partiets narrativ och strategi Plattformen startades 2021 och producerar dagligen nyheter, debatter och satir med tydlig nationalistisk och invandringskritisk vinkling. Även om Riks ibland profilerar sig som en “fri och oberoende” kanal, visade Kalla faktas granskning i Undercover i trollfabriken att Riks är en direkt förlängning av SD:s medieapparat.

Genom Riks kan partiet sprida sitt budskap utan att passera traditionell journalistisk granskning och på så sätt skapa ett eget informationslandskap.

Trollfabriker och anonym satir

SD:s informationsstrategi sträcker sig långt utanför deras officiella plattformar.

Granskningar, bland annat Undercover i trollfabriken, har visat hur partiets kommunikationsteam arbetar via anonyma konton på plattformar som X (tidigare Twitter), Instagram och Facebook .

Via dessa kanaler sprids memes, satir och politiskt vinklade budskap som förstärker SD:s berättelse om migration, kriminalitet och svenskhet – ofta i syfte att misstänkliggöra motståndare och etablerade institutioner.

Vi har i denna artikel valt att inte namnge specifika konton eller personer.

Detta av flera skäl:

  • Kontona kan ha bytt namn eller tagits bort, vilket försvårar verifiering.
  • Vi vill inte bidra till att ge dessa kanaler ökad spridning.
  • Motargument står för en saklig debattkultur och tar tydligt avstånd från näthat och uthängning av enskilda individer, oavsett vilken sida de tillhör.

Fokus i denna granskning är inte på enskilda konton – utan på det systematiska sätt som SD använder anonymitet och alternativa informationskanaler för att forma opinionen och öka polariseringen i samhället.

Attacken mot public service och oberoende medier

SD har även i formella motioner föreslagit att avskaffa public service i dess nuvarande form. I motion 2020/21:604 argumenterar partiet för att ersätta public service med vad de kallar “riktig demokratisk public service”, där finansieringen skulle styras av vad skattebetalarna själva efterfrågar.

Detta skulle i praktiken innebära att oberoende journalistik riskerar att bli beroende av kortsiktiga opinioner och politiska kampanjer, snarare än av professionella redaktionella principer.

Informationspåverkan och sårbarhet

Forskning från Göteborgs universitet visar att SD-sympatisörer är särskilt sårbara för informationspåverkan. De har lägst tillit till valprocessen och till traditionella medier jämfört med andra partiers väljare .

Denna misstro gör dem mer mottagliga för desinformation och alternativa medier – en miljö där SD:s egna budskap får ökat genomslag.

Hat, hot och tystnadskultur

Sveriges Kommuner och Regioners rapport om hot och hat mot förtroendevalda visar att politiker som arbetar med integrationsfrågor, jämställdhet och mänskliga rättigheter löper störst risk att utsättas .

SD:s anonyma konton och satirkanaler bidrar till ett klimat där hat och hot normaliseras, vilket i sin tur skrämmer bort människor från att delta i politiken – särskilt från minoriteter och kvinnor.

En del av ett internationellt mönster

SD:s strategi är inte unik för Sverige. Enligt analysen Högerpopulismens framväxt på Mänsklig Säkerhet följer SD en välkänd högerpopulistisk taktik:

  • Undergräva förtroendet för etablerade medier,
  • Politisera kulturfrågor som invandring och könsroller,
  • Presentera sig själva som de enda “sanna” representanterna för folket.

Denna strategi splittrar samhällen och försvagar tilliten till demokratiska institutioner – vilket gynnar auktoritära intressen både nationellt och internationellt.

Varför partistyrda medier hotar yttrandefriheten

När politiska partier som SD skapar egna “mediekanaler” suddas gränsen mellan fri journalistik och politisk propaganda.

Mediernas roll i en demokrati är att:

  • Granska makten,
  • Främja olika perspektiv,
  • Skydda yttrandefriheten.

Partistyrda kanaler syftar istället till att förstärka det egna maktgreppet, minska transparens och kontrollera berättelsen om vad som händer i samhället.

När dessa kompletteras med anonyma konton och satirkanaler, blir informationslandskapet allt svårare för medborgare att navigera i – vilket urholkar demokratins grundvalar.

Slutsats: Kontroll över information är kontroll över makten

SD:s arbete med att bygga alternativa medier, sprida anonyma budskap och attackera etablerade nyhetskällor är ingen tillfällighet.

Det är en genomtänkt del av en långsiktig strategi för att ta kontroll över samhällsdebatten, forma verklighetsbilden och bana väg för politiska förändringar utan traditionellt demokratiskt motstånd.

Att avslöja och förstå dessa metoder är avgörande för att försvara en öppen, inkluderande och demokratisk offentlighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Dagens Media: Jimmie Åkesson skriver öppet brev – vill bli bemötta som andra partier

EXPO: Riks

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Göteborgs universitet: Ny rapport om sårbara för informations-påverkan under val

Sveriges Kommuner och Regioner: Hot, hat, våld mot förtroendevalda

Mänsklig Säkerhet: Högerpopulismens framväxt

Krönikor

Ministerstyre – en attack på demokratin

När Jimmie Åkesson (SD) öppnar för ministerstyre är det inte bara en ogenomtänkt kommentar – det är en medveten signal om vart Sverigedemokraterna vill ta Sverige. Det är ett steg bort från demokratisk kontroll och ett steg närmare ett auktoritärt system där makt går före rätt.

Sverige har en unik och grundläggande princip i sin demokratiska struktur: myndigheter ska vara självständiga från regeringen. Denna princip finns till för att skydda medborgarna mot godtyckliga beslut och säkerställa rättssäkerhet. Det är ett skyddsnät mot korruption, partiskhet och maktmissbruk. När Jimmie Åkesson nu ifrågasätter detta, gör han det inte av misstag. Det är ett test – av medier, av oppositionen, av svenska folket.

SD har under lång tid arbetat för att flytta gränser. Från retorik om återvandring till motioner om slöjförbud, angrepp på public service, och en allt mer aggressiv kulturpolitik där allt “icke-svenskt” ska tryckas undan. Den röda tråden är tydlig: kontroll.

Att Åkesson dessutom vill halvera tiden det tar att stifta lagar visar att det demokratiska samtalet – den tid vi normalt ger till expertutlåtanden, remissinstanser och granskning – är något partiet helst vill skala bort. Det är en politik där snabb makt går före långsiktig klokhet, där beslut ska drivas igenom snabbt och utan besvärande frågor.

Vi har sett vad som händer i andra länder när makten centraliseras, rättsväsendets oberoende ifrågasätts, och oberoende medier undermineras. Det börjar alltid med små steg. Små skiften i språkbruket. Små förändringar i regler. Men slutstationen är alltid densamma: ett samhälle där medborgare inte längre vet vem som faktiskt har makten, och där kritik tystas före den ens hörts.

Vi får inte vara naiva. Detta är inget vanligt utspel. Det är ännu ett angrepp på demokratins fundament. Om vi inte försvarar de institutioner som skyddar oss nu, riskerar vi att stå utan skydd när vi behöver det som mest.

SD har visat vad de vill. Frågan är vad vi andra är beredda att göra åt det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: JImmie Åkesson öppnar för ministerstyre

Krönikor

SD:s nya hot mot demokratin: ”Klimataktivister = terrorister”

När klimataktivister limmar fast sig i protest mot passiv klimatpolitik vill Sverigedemokraterna att de ska kunna åtalas för terrorbrott. Det är inte bara ett rättsosäkert förslag – det är också ett allvarligt försök att skrämma befolkningen till lydnad och kväva demokratisk aktivism.

SD:s förslag att klassificera civil olydnad som terrorism visar med all tydlighet hur partiet förhåller sig till medborgerliga rättigheter. Det handlar inte längre om att vara ett oppositionsparti med hårda åsikter – det handlar om att steg för steg omforma Sverige till ett samhälle där kritik och motstånd mot makten bestraffas som brott mot staten.

Falska premisser för en totalitär utveckling

Enligt SD:s justitiepolitiske talesperson Pontus Andersson Garpvall ska aktioner som blockerar vägar, limmar fast sig eller stör flygtrafik kunna betraktas som terrorhandlingar.

På ytan motiveras det med att sådana protester skapar störningar och kostnader. Men att jämföra dessa aktioner med våldsamma terrordåd är både juridiskt orimligt och politiskt farligt.

Det verkliga syftet är tydligt: att avskräcka aktivism, tysta kritiker och kontrollera opinionen genom rädsla. När politiska rörelser försöker likställa fredlig civil olydnad med terrorism är vi inte långt från de metoder som används i auktoritära stater.

Demokratisk fernissa, repressiv verklighet

I sitt principprogram från 2023 skriver Sverigedemokraterna att de eftersträvar

“ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen”. (Källa: SD:s principprogram 2023, s. 2)

Men i praktiken är detta en retorisk fernissa. Gång på gång visar partiet att deras syn på rättvisa innebär skydd för de “rätta” medborgarna – och förtryck mot dem som är obekväma.

Vi har sett det i motioner om att förbjuda muslimska friskolor (Motion 2019/20:2687, Richard Jomshof, SD), om att införa slöjförbud i förskolor och skolor (Motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m fl, SD), om att lägga ner Public Service i dess nuvarande form (Motion 2020/21:604, Josef Fransson, SD), och nu även i ett direkt angrepp på rätten att protestera mot klimatpolitiken.

Organiserad manipulation i bakgrunden

Samtidigt avslöjades nyligen i TV4:s Kalla fakta-dokumentär Undercover i trollfabriken från 2024 att SD:s kommunikationsavdelning arbetar med anonyma konton för att sprida politisk propaganda och desinformation i sociala medier . Programmet visade tydliga kopplingar mellan SD och mediekanalen Riks – trots att partiet tidigare förnekat detta. Det visar en strategisk vilja att kontrollera narrativet, påverka opinionen – och göra det dolt, utan ansvar.

Normalisering av det extrema

Att döma fredliga klimataktivister som terrorister är inte bara en signal till aktivister – det är ett sätt att forma allmänhetens syn på vad protest och engagemang är. Det planterar idén att aktivism är farligt, fult, och något man bör hålla sig undan från.

Det är också ett sätt att normalisera statlig repression av misshagliga åsikter – ett mönster som återkommer i flera av SD:s riksdagsmotioner och deras retorik i sociala medier.

Det är nu vi måste säga ifrån

Vi står inför en demokratisk prövning. Ska vi tillåta att politiska partier använder lagar som vapen mot kritiker? Ska vi acceptera att civil olydnad likställs med terrorism?

Det är nu, medan vi fortfarande har yttrandefrihet och rätt att protestera, som vi måste försvara dessa rättigheter. För varje steg SD tar i auktoritär riktning utan motstånd, förlorar vi alla ett stycke av det öppna samhälle vi vill leva i. Vi måste stå upp för rätten att protestera. För klimatet. För demokratin. Och mot SD:s glidning mot kontroll, repression och rädsla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Aftonbladet: SD-förslaget: Klimataktivister ska dömas för terrorbrott

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Krönikor

Sagan om själlösa pojken 1

en saga i tre delar av C.S Berglöv

Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.

En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.

I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar;

Del 1 Del 2 Del 3

Krönikor

SD:s nästa steg – från rättsstat till minnesstat

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.

En farlig glidning

I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke – eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.

Och viktigare: Vem ska avgöra detta?

Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.

Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.

Från misstanke till internering

Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.

Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.

Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt

Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Åkesson: Ska kunna låsa in utan misstanke – på obestämd tid