I den politiska debatten används inte sällan argument som polariserar, dvs ställer grupper mot varandra. Det florerar myter om att vi skulle ha väldigt många hemlösa pensionärer i Sverige. Detta är en felaktig uppfattning, då endast 6 % av hemlösa i Sverige är över 65 år.

Myten om den hemlösa pensionären…
…och sanningen om den hemlösa mamman

Varje människa som saknar ett hem är en tragedi. Men det är också en skam för hela vårt samhälle. Hemlösheten i Sverige är faktiskt ett brott mot den svenska grundlagen.

I regeringsformens första kapitel står:

”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)

Men så ser det ju inte ut. Det vet vi alla.

Tiotusentals människor i vårt land saknar ett hem.

Vilka är de?

Pensionärer är extremt ovanliga. En fjärdedel av Sveriges befolkning över 18 år har fyllt 65. Men de är bara 6 procent av de hemlösa.

Däremot finns det en grupp som är kraftigt överrepresenterad. Hemlösa mammor. En fjärdedel av kvinnor över 18 år i vårt land har minderåriga barn. Men av hemlösa kvinnor i Sverige är hälften mammor.

Det handlar om höga hyror, låga löner och vräkningar. Men också mäns våld mot kvinnor som gör att kvinnor tvingas fly från sina hem.

Det finns många fördomar om människor som befinner sig i hemlöshet. En av de mest envetna fördomarna är att alla hemlösa har någon form av missbruksproblem. Men detta är en myt.

Myten om missbruket

Vad handlar hemlöshet om egentligen?

Svaret borde vara enkelt. Det handlar om bostäder.

Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – det är ett brott mot grundlagen.

Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.

Men när vi pratar om hemlöshet lever samtidigt en rad fördomar kvar. Trots att vi vet att de sociala skyddsnäten har blivit allt grovmaskigare och att bostadsmarknaden har hårdnat, hyreslägenheterna har minskat drastiskt och hyrorna höjts exponentiellt så lever fortfarande myterna kvar om hur ”den hemlöse” ser ut.

Bland dessa fördomar finns att den typiske hemlöse är en svensk eller nordisk man med missbruksproblem som sitter på en parkbänk eller sover i en trappuppgång, på en offentlig toalett eller på en nattbuss. Detta är bilden av ”uteliggaren”.

Men så ser bara en mycket liten del av den svenska hemlösheten ut.

Det finns människor som blivit vräkta därför att lönen inte räckte till hyra och mat. Det finns människor där mögel i lägenheten har gjort att de inte kunde bo kvar – utan att de fått någon ersättningslägenhet. Det finns äldre personer som fått lämna sitt äldreboende när deras partner gått bort. Och det finns unga vuxna som tvingas bo kvar hos föräldrarna trots att de fått egna barn.

Nattbussen, parkbänken och trappuppgången är bara sista steget i en process som ofta börjar i en ”lindrigare” hemlöshet. Men stigmatiseringen finns där hela tiden. Att sakna ett hem är inget man skryter om.

Vart sjätte år har Socialstyrelsen kartlagt hemlösheten i Sverige. Det antal som man kom fram till i den senaste kartläggning var drygt 33 000. Men detta är en minimisiffra. Flera kommuner besvarade inte ens enkäten.

Den förändring som vi kan se är att de inrikes födda stadigt har minskat från 74 procent 2005 till 57 procent 2017. En ännu kraftigare förändring är andelen hemlösa med missbruksproblem. Från två tredjedelar år 2005 (62%) till en knapp tredjedel (30%) år 2017.

Från inrikes född med missbruk till utrikes född utan missbruk.

Det finns en annan bild av hemlöshet som gör att folk inte vet att även barn befinner sig i hemlöshet. Det handlar enligt Socialstyrelsen om cirka 25 000 barn som har föräldrar som saknar bostad.

De allra flesta av dessa hemlösa föräldrar är ensamma mammor.

Hemlösa mammor

En tredjedel av alla hemlösa, cirka 11 400 människor, hade barn under 18 år i Socialstyrelsens kartläggning 2017. En fjärdedel av dessa föräldrar hade tre barn eller fler. Sammantaget var det (minst) omkring 25 000 barn som hade en förälder i hemlöshet.

Det är något fler mammor (53%) som är hemlösa än pappor (graf 1).

Men hur vanligt är det att barnen delar hemlösheten, att de lever med sina föräldrar? Svaret är att den övervägande majoriteten av barn till hemlösa faktiskt lever med sina föräldrar (graf 2).

Två tredjedelar av dessa föräldrar lever med sina barn – men här är det stor skillnad mellan mammor och pappor. En majoritet (57%) av de hemlösa papporna lever inte med sina barn (och en tiondel har ingen kontakt alls med dem) medan fyra femtedelar (81%) av mammorna lever med sina barn. Detta innebär att många, många tusen barn faktiskt är hemlösa med sina föräldrar.

När vi tittar närmare på gruppen hemlösa mammor som lever med sina barn så ser vi hur verkligheten ser ut. I graf 3 återges de faktorer som huvudsakligen har bidragit till att dessa mammor hamnat i hemlöshet. Till att börja med kan vi konstatera att det är extremt ovanligt att dessa mammor har missbruksproblem. Det handlar om 4 % – vilket motsvarar genomsnittet för alla vuxna kvinnor i Sverige. Hemlösa mammor är alltså inte mer beroende än kvinnor i allmänhet.

Det som däremot är tydligt är att det handlar om våld och arbetslöshet – att bli vräkt för att det våld man utsätts för stör grannarna, eller att ens arbetslöshet gör att pengarna inte räcker till både hyra och mat.

Som vi kan utläsa av graf 3 så återfinns följande faktorer bland det som bidrar till dessa mammors hemlöshet: arbetslöshet, våld i nära relation, skilsmässa, vräkning p g a av obetald hyra eller störningar, konflikt i familjen, psykisk ohälsa och fysisk ohälsa.

Vi kan inte skilja dessa mammors hemlöshetsproblematik från problemet med mäns våld mot kvinnor. Tiotusentals barn och deras mammor i vårt land förtjänar bättre av ett samhälle som vill kalla sig ett välfärdssamhälle.

Myten om att hemlöshet bara finns i storstäder

Antalet hemlösa varierar mycket över landet. Även om alla de tre centrala storstadskommunerna ligger över genomsnittet så är hemlöshet ingenting som bara finns i storstäderna.

Bjurholm, en mycket liten kommun i Västerbottens inland (2 454 invånare) ligger högst med 27 hemlösa – 110 per 10 000 invånare.
Den lilla Skånekommunen Burlöv hamnar på tredje plats. Där finns 158 hemlösa på 17 500 invånare – 89,5 per 10 000 invånare.

Och länen med flest hemlösa är inte storstadslänen utan Västmanland, Västernorrland, Östergötland och Gävleborg.
I de tre storstadslänen finns ändå majoriteten av de hemlösa i Sverige – två tredjedelar (64%), eller omkring 19 500 människor.
Tyvärr är Socialstyrelsens kartläggning baserad på bristfälliga data. Flera kommuner har inte svarat och inte heller motiverat varför man inte svarat på enkäten. Det har ändå kommit in data från olika frivilligorganisationer i dessa kommuner som gör att det ändå finns någon sorts uppskattning.

Men det är uppenbart att alla angivna antal måste betraktas som minimisiffror.

När nu allmännyttan renoveras med kraftiga hyreshöjningar, (som i Göteborg) eller hyresrätter privatiseras genom att de görs till bostadsrätter (som i Stockholm) så borde varje ansvarig kommunpolitiker avkrävas svar på hur detta påverkar hemlösheten.

Så vad handlar hemlöshet om egentligen?

Svaret borde som sagt vara enkelt. Det handlar om bostäder.
Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – och det är ett brott mot grundlagen.

Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.

Vi måste alla bära med oss detta: hemlösheten är ett brott mot grundlagen.

Regeringsformen första kapitel:

”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)