Han tar som exempel upp att de som agerar på det sättet skulle kunna få en nedsättning av ekonomiska ersättningar.
Om Forsell och andra politiker i framtiden får för sig att studera utlänningslagen bättre, kommer de att upptäcka något intressant.
Av 20 kap. 6 §, punkt 2 framgår:
“Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader döms;
den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en förordning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse.”
Det lagförslag som moderaterna presenterar i sitt politiska utspel är alltså redan genomfört. Den lag som redan idag existerar är dessutom betydligt strängare än de straffsanktioner som Forsell vill se. Att ljuga om sin ålder kan förutom böter även rendera upp till ett halvårs fängelse.
Lagparagrafens bestämmelse utgör en originalbestämmelse i den nya utlänningslag som trädde i kraft år 2006 och antogs enhälligt av samtliga sju riksdagspartier (sverigedemokraterna satt vid tiden inte i Riksdagen).
Därmed kan konstateras att moderaterna presenterar ett lagförslag som de redan tidigare har infört en långt strängare variant av.
En del av dem som har lämnat kommentarer på Nyheter24:s hemsida har uttryckt önskemål om att asylsökande som ljuger om sin ålder skall kunna utvisas direkt.
Så till de som undrar vad som händer med själva asylärendet om det visar sig att en asylsökande har ljugit på ett sätt som medför att asylsökan visar sig vara uppenbart ogrundad:
Av 8 kap. 19 § utlänningslagen framgår att:
”Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.
I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. Lag (2014:198).”
Däremot får man inte utvisa asylsökande utan utredning eller den som har asylskäl enbart för att den ljugit, enligt bland annat flyktingkonventionen.
Pseudodebatterna i svensk migrationspolitik fortsätter.
Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.
Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.
Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.
Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.
Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.
Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.
Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.
Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.
Klicka för större bild
Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.
Klicka för större bild
När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.
Klicka för större bild
Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.
Klicka för större bild
En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.
Klicka för större bild
Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.
Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.
Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.
Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.
Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.
Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.
Det finns inte tillräckligt med arbetskraft i Sverige idag, för att upprätthålla välfärdssystemet. Vi är helt enkelt inte tillräckligt många människor i arbetsför ålder, i Sverige.
Arbetsförmedlingen beräknar att det behövs en nettoinvandring på 64 000 personer årligen, för att möta efterfrågan på arbetskraft i Sverige. Eftersom vi också har några tusen som lämnar landet varje år, innebär det att bruttoinvandringen behöver vara ännu högre – uppemot 100 000 personer.
Antalet personer som fick asyl i Sverige 2015, var 36 462. Därtill fick ytterligare 16 251 personer uppehållstillstånd grundat på anknytning till personer som fått uppehållstillstånd av asylskäl.
Man kan antingen välja att se flyktingströmmarna som ett enormt problem. Man kan också se dem som en del av lösningen på de problem som Sverige har.
På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.
Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.
Det är rent nonsens.
Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.
Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:
Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.
Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:
Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.
Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.
Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.
Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.
Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.
Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.
Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.
Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.
Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.
Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.
Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.
Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.
”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”
Dublinförordningen innebär enligt praxis att bara den som är registrerad i ett annat EU-land kan skickas tillbaka dit. Nu finns visserligen en passus som säger att om det går att leda i bevis vart någon tagit sig in i Schengen-området kan personen återbördas dit, men standardförfarandet är att det enda godtagbara beviset varit registrering. Dessutom är Grekland undantagna, eftersom de saknar medel att hantera asylsökanden.
SD verkar föreslå i texten ovan att de asylsökande ska förhöras hårdare. Det ska sägas att man redan idag frågar asylsökande rätt grundligt om deras resvägar, så vi undrar hur SD har tänkt sig nästa steg.
Det de antingen missförstått eller också väljer att bortse från är att om inte mottagarlandet accepterar överföringen blir det ingen överföring. Dublinförordningen bygger på samförstånd. Sverige kan förstås kontakta Grekland eller Italien och säga ”tjena, vi har tre personer här som säger att de varit hos er, vart ska vi skicka dem?”, men säger de nej, vilket de gör om de inte har dem registrerade, har vi inga metoder för att tvinga dem ta emot dem.
”Regeringen bör offentligt be EU-kommissionen att Sverige ska få använda undantagsregeln i EU:s grundlag (Lissabonfördraget artikel 78.3). Då kan Sverige ändra utlänningslagen och ta bort möjligheten att söka asyl vid gränsen.”
”3. In the event of one or more Member States being confronted with an emergency situation characterised by a sudden inflow of nationals of third countries, the Council, on a proposal from the Commission, may adopt provisional measures for the benefit of the Member State(s) concerned. It shall act after consulting the European Parliament.”
Egentligen ingenting. ”adopt provisional measures” kan betyda precis vad som helst. Men Sverigedemokraternas tolkning, att vi skulle kunna ändra utlänningslagen och ta bort möjligheten att söka asyl vid gränsen, är direkt felaktig. EU-lagen är nämligen bara det översta lagret i en serie överenskommelser som Sverige ingått.
I botten ligger Flyktingkonventionen som vi skrev på 1951, därpå Europakonventionen som vi undertecknade 1952, som också innefattar Flyktingkonventionen, och slutligen EUs lagar, som omfattar både Flyktingkonventionen och Europakonventionen. Ett undantag från EU, vilket vi sannolikt inte skulle få, skulle bara lösa oss från det sista av dessa tre avtal.
Sverigedemokraterna har sedan flera kreativa förslag på vad de tycker att Sverige ska begära av EU.
Slutligen kommer det verkliga förslaget.
”I sista hand, om inget av alternativen ger effekt, kommer Sverigedemokraterna att kräva att Sverige medvetet bryter mot Dublinförordningen och slutar ta emot asylansökningar vid gränsen.”
Vad betyder det?
I värsta fall att Sverige straffar ut sig ur EU-samarbetet.
När en person står på svensk mark och söker asyl, och vi, som oss veterligt enda I-land sedan Genèvekonventionen undertecknades vägrar ta emot deras ansökan, måste vi också hantera människan framför oss. Vi kan då försöka skicka den tillbaka till Danmark eller Tyskland, men de lär inte acceptera mottagandet. Och om vi bryter Dublinförordningen måste vi räkna med att andra länder svarar med samma medel. Idag använder Sverige av geografiska skäl Dublinförordningen till att återsända asylsökande, men knappast någon kommer till oss. Under årets första tio månader har vi återsänt 6 400 asylsökande via Dublin. Om övriga länder bestämmer att vi inte sköter våra åtaganden är det möjligt, för att inte säga troligt, att de kommer att vägra låta oss fortsätta delta i samarbetet, vilket betyder att de vi idag återsänder blir kvar i Sverige.
Då återstår bara en väg ut:
Att skicka den tillbaka till landet där den är medborgare.
Landet den flytt från.
Mot möjlig tortyr, våldtäkt och död.
Och alldeles bortsett det inhumana i detta måste vi fråga oss hur SD har tänkt sig att transporten ska gå till, när det gäller krigszoner. Vem ska flyga in i syriskt luftrum? Var ska de landa?
Nu har danske juristen Morten Kjærum uttryckt en något avvikande tolkning, vilket blåst nytt liv i diskussionen. Vi vill därför bena lite till i frågeställningen, och förtydliga.
Flyktingkonventionen från 1951 säger att den som söker asyl har rätt att få sin sak prövad. Den säger inget om var. Det betyder att om någon söker asyl i ett visst land, kan landet skicka personen till ett annat land om det finns ett avtal som säger att hen får en rättvis bedömning där.
Om Sverige skickar asylsökande till Tyskland eller Danmark inom ramen för ett avtal med dem följer vi fortfarande flyktingkonventionen. Inget brott mot mänskliga rättigheter äger rum.
Så långt är vi alla överens.
Men sedan påstår Morten Kjærum att Dublinförordningen utgör ett sådant avtal, för om Sverige kan bevisa att någon kommer från Danmark, t ex genom att hen stoppas på ett tåg från Danmark, går det utmärkt att låtsas att den var registrerad där och skicka den tillbaka, utan att låtsas om att hen söker asyl på svensk mark.
Vår uppfattning skiljer sig från Morten Kjærums, av följande skäl:
Det finns inget lagrum i vare sig Dublinförordningen eller övrig EU-lag som ger något land rätt att skicka en asylsökande till ett land där den inte är registrerad. En text som medger undantag om man ”vet att den varit där” saknas helt. Detta är alltså något Morten Kjærum uttolkat på egen hand.
Inget land har någonsin tillämpat en sådan tolkning tidigare. Sverige skulle bli först. Asylsökande har enbart återsänts till länder där de varit registrerade.
Nu kan man förstås spela svartepetter med asylsökande genom att helt enkelt dumpa dem i knät på dem som låtit dem passera utan att agera, och förklara att spelets regler är ändrade.
Men inte ens de som idag skickas tillbaka till Danmark för att de inte vill söka asyl i Sverige tas enligt Aftonbladet och SVT emot. Hur Sverige ska förmå Danmark att ta emot dem som faktiskt sökt asyl i Sverige blir då än mer obegripligt.
Vi tycker förfarandet vore inte bara ovärdigt mot dem som behandlas som svartepettrar, utan också ostrategiskt, i en tid när EU och framförallt Tyskland är vårt största hopp.
Vi undrar också vilka passager i EU:s lagstiftning Morten Kjærum stödjer sig mot.
Sverigedemokraterna ökar oförtrutet i popularitet, men frågan är varför. Det beror till viss del på populism. Jag har kollat upp flera områden där de har har sagt en sak, men deras politik i realiteten har varit något helt annat. Nu senast vill de ha en folkomröstning om invandringen? Och alla ”sverigevänner” jublar.
Vad ska de rösta om? Vi har åtaganden gentemot EU och FN som hindrar oss att neka människor att söka asyl. Vem som är flykting och vilka kriterier som måste uppfyllas är också bestämt av FN. Inget vi kan göra där. Detta vill inte SD prata om.
De vill ha ett starkare gränsskydd, men vad hjälper det när de som söker asyl inte behöver komma in i landet utan det räcker med att de står vid gränsen; det är vårt ansvar att pröva deras ansökan. Detta vill SD inte prata om.
Så vad kan vi göra för att stoppa invandringen? Vi kan neka till att ta emot kvotflyktingar och vi kan neka de med övriga skyddsbehov. Vi tog emot 1 971 kvotflyktingar förra året och 122 med övrigt skyddsbehov. Det är alltså de som SD vill folkomrösta om. 2 093 personer. Detta vill SD inte prata om.
De vill öka antalet kvotflyktingar istället för att ta emot andra flyktingar. Enda skillnaden med dessa två kategorier är att kvotflyktingarna väljs ut på plats medan ”vanliga” flyktingar tar sig till Sverige själva. Huruvida de får asyl avgörs av samma regler för båda kategorierna. Det är alltså människor med samma asylskäl. Det enda som skiljer är hur de tar sig till Sverige. Detta vill SD inte prata om.
De vill att vi vi ska följa Dublinförordningen bättre, men att Sverige är ett av de länder i Europa som är mest strikt med att följa den. Problemet är att vi måste kunna bevisa att en flykting har varit i ett annat land innan annars tar inte landet emot flyktingen. Detta vill SD inte prata om …
Varför?
Jag började denna text med ordet ”populism” och jag kommer att avsluta med samma ord. SD går ut med en folkomröstning för att få sina sympatisörer att tro att de är partiet som tar denna fråga på allvar. Tycker ni att det verkar så? Ren populism.
Det finns alltså olika kategorier av flyktingskäl och det är bara kvotflyktingar och de med övrigt skyddsbehov som vi kan påverka. Nedan är 2014 års statistik
Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.
Den ledde till en del debatt.
Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.
Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.
Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar hamnen, vilket givet hur det ser ut där kommer att kosta ett antal timmar för alla passagerare. Det är förstås möjligt, men extremt resurskrävande. Varutransporter blir försenade, semestrande svenskar blir sura, och tjänstemännen kostar pengar. Det måste vara utbildade tulltjänstemän i huvudsak. TT-line kommer att tappa kunder, för många kommer inte att tycka det är mödan värt att åka på en snabbtripp till Lübeck längre. Sverige förlorar dessutom inkomster från turistande tyskar, holländare, fransmän osv.
Men låt oss anta att man i dessa kontroller hittar asylsökande. De saknar rätt att vistas i Sverige. De begär asyl.
Det är nu det blir intressant. De befinner sig inte vid en vägbom med en fot i det land de kommer från, och kan inte viftas bort. De står med båda fötterna på svensk mark. Tyskland är långt borta. Och de använder sig av en rätt Sverige respekterat sedan 1951.
Tankefiguren hos stängdagränserförespråkarna verkar vara att Sverige nu ska köpa en biljett till de asylsökande så att de kan återvända med en båt som går tillbaka till Tyskland istället för att ta emot deras ansökan. Men gör vi det är det faktiskt VI som bryter mot Dublinförordningen.
Till skillnad mot vad många tror har ett land ingen skyldighet att aktivt tvinga den som passerar dess gränser att registrera sig. Så kallade transitländer, som ser mellan fingrarna, begår inga formella fel, förutom att man enligt Schengensamarbetet har viss skyldighet mot övriga länder att hålla koll. Även Sverige är i praktiken ett transitland för dem som söker sig till Finland och Norge.
Men när en person ”fastnat” i en kontroll i Trelleborg upphör vår möjlighet att ignorera vederbörande, oavsett om hen begär asyl eller ej. Vi kan inte låsa in dem som kommer, hålla för öronen när de begär asyl, avstå från att ta fingeravtryck och sedan med våld sätta dem på nästa båt tillbaka till Tyskland. Det är inte juridiskt möjligt. Så fort vi formellt kommunicerat med dem är de vårt ansvar.
Och om vi registrerar dem och sedan skickar dem tillbaka är det ironiskt nog vi som bryter mot Dublinförordningen.
Sverigedemokraterna gör ingen hemlighet av att de är beredda att skicka asylsökande tillbaka till hemländerna, men Moderaterna anser att återsändande till Tyskland går att kombinera med nu gällande avtal.
Anna Dahlberg på Expressen driver ofta en tuffare linje än kollegorna.
Nu har hon dock vimsat till det. I sin krönika påstår hon:
”Merkel valde i det läget att överge den öppna famnens politik. I stället har Tyskland bedrivit en mycket aktiv signalpolitik […] fredags skärptes dessutom asylreglerna för syrier.
Det betyder att Sverige nu är ensamt kvar. Inte ens Tyskland vill längre vara Tyskland.”
Det Tyskland föreslagit vad gäller syrier är att använda sig av ”subsidiary protection”, på svenska ”alternativt skyddsbehövande” i högre utsträckning, men sedan verkar de nu backa från det. I praktiken innebär det att man tillämpar EU:s lag istället för FN:s flyktingkonvention.
Och enligt Anna Dahlberg står nu Sverige ensamt kvar. I själva verket är det tvärtom. Sverige har sedan kriget utbröt i huvudsak använt ”alternativt skyddsbehövande” för syrier, vilket vi varit i princip ensamma om i EU. Hittills i år har 13 956 personer beviljats skyddsstatus som alternativt skyddsbehövande, och bara 1 705 som konventionsflyktingar (enligt FN).
Klicka för större bild
Men som framgår av bilden nedan, om vi tittar på översta vänstra cirkeln, beviljar EU till 73 procent konventionsstatus till syrier. Och i den siffran ingår förstås även Sverige, trots att vi gör tvärtom.
Klicka för större bild
Just Tyskland har i princip inte tillämpat ”subsidiary protection” överhuvudtaget för syrier.
Anna verkar med andra ord mycket opåläst.
Vidare hävdar hon:
”Svensk migrationspolitik måste snabbt harmoniseras med övriga EU. Konkret innebär det sådant som tillfälliga uppehållstillstånd utan massa undantag, skärpta regler för anhöriginvandring, medicinska åldersbedömningar, sänkta bidrag, snabbare avvisningar, upprivna MP-uppgörelser och byte av generaldirektör på Migrationsverket.
Lika viktigt är att Sverige kommunicerar denna kursomläggning. Vi måste precis som våra grannländer ägna oss åt informationskampanjer i syfte att minska söktrycket.”
Dahlberg har förstås rätt att tycka vad hon vill, men att påstå att åtgärderna skulle innebära en harmonisering med EU och samtidigt ”minska söktrycket” är i flera fall direkt fel.
Det enda i uppräkningen som de facto skulle vara en harmonisering och möjligen minska söktrycket är TUT och åldersbedömningar, även om Motargument är skeptiska till att effekterna blir annat än marginella.
När det gäller anhöriginvandring för skyddsbehövande tillämpar vi EU:s regler, varken mer eller mindre. De ändringar som är föreslagna handlar om så kallade nyetablerade relationer, kärleksinvandring, och har inget med asylanhöriginvandring att göra.
Snabbare avvisningar är visserligen praktiskt, men påverkar knappast flyktingströmmen.
MP-uppgörelsen om rätt till sjukvård som inte kan anstå för papperslösa och skolgång för deras barn påverkar knappast heller. De asylsökande som kommer till Sverige räknar rimligtvis inte med att bli papperslösa.
Och påståendet hur ett byte av generaldirektör skulle vara en ”harmonisering med övriga EU” och påverka söktrycket är än mer märkligt.
Den som uppmärksammade oss på hennes tankegångar var för övrigt Kent Ekeroth, som tycker att hon börjar likna SD.
Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ’Muso från augusti 2015
I en ganska skev sensommardebatt framstår det som om ”flyktingfrågan” är en katastrof för Sverige, som alla partier utom Sverigedemokraterna saknar svar kring hur man ska hantera. Men om vi läser vad Sverigedemokraterna faktiskt uttrycker i sina dokument och på sin webbplats framkommer att deras plan är att bland annat syrier som söker skydd i Sverige ska skickas tillbaka till Syrien.
”Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention” skriver de.
Men nio av tio syrier får inte asyl enligt FN:s konvention, utan de beviljas skyddsstatus enligt Europakonventionen.
Om Sverigedemokraternas program skulle bli svensk lag skulle det innebära att nästan alla syrier som idag söker skydd i Sverige skulle skickas tillbaka till Damaskus, där de skulle riskera att dödas, torteras eller våldtas. Av någon anledning ställs Sverigedemokraterna sällan till svars för det omänskliga i detta förfarande. Istället framstår det som om Sverigedemokraterna hittat en fiffig lösning som ingen annan tänkt ut.
Vi behöver därför fråga Sverigedemokraterna:
Vart vill ni skicka syrierna ni tänker avvisa? Ska ni sätta dem på ett plan till Damaskus? Vad har ni tänkt ska hända med dem när de kommer tillbaka, efter att ha riskerat livet för att ta sig till Europa?
FN:s flyktingkonvention kom till 1951, i spåren efter andra världskriget. Idag har merparten av världens länder skrivit under. Flyktingkonventionen ger skydd till den som är förföljd för sin ras, religion, nationalitet eller medlemskap i social eller politisk grupp. Den som inte är förföljd som individ omfattas alltså inte. Därför har Europakonventionen, i likhet med övriga västländer, lagt till att även den som riskerar att dödas eller torteras av andra skäl, såsom krig eller naturkatastrofer, och därför inte kan leva i sitt hemland, också omfattas.
Grundstommen i Sverigedemokraternas tankefigur är att de som beviljas asyl enligt flyktingkonventionen från 1951 är de ”riktiga” skyddsbehövande, och att de som beviljas skydd enligt Europakonventionen inte egentligen behöver det. Men det går inte att dra en sådan slutsats, och syriernas situation gör detta mycket tydligt. Det är bara ett fåtal som är personligt förföljda, men de som lever i Syrien riskerar död eller tortyr.
Ett vanligt argument för Sverigedemokraternas asylpolitik är att ”Sverigedemokraterna vill hjälpa många fler genom att ge pengar till UNHCR”. Det är förstås lovvärt, men det är inte så att fler räddas till livet av det. Sverige ger redan idag åtskilligt till UNHCR, och det vill alla partier fortsätta med. Det verkar också finnas en missuppfattning att flyktingar idag dör i lägren, och att bara Sverigedemokraterna vill rädda dem. Så är förstås inte fallet. Visst har det kommit rapporter om att filtar och mediciner saknats, men någon massdöd som bara Sverigedemokraterna vill avhjälpa finns inte. Sverigedemokraterna driver ”hjälpa på plats” hårt. Men i deras principprogram framgår att de egentligen vill sänka biståndsmålet från 1 procent av BNP till 0,7 procent.
En annan missuppfattning är att det skulle finnas en möjlighet att skicka dem som sökt skydd i Sverige tillbaka till flyktingläger i exempelvis Libanon. Men Libanon har redan tagit emot över en miljon syrier i ett till ytan litet land med fyra miljoner invånare. De har ingen anledning, vare sig juridisk eller moralisk, att acceptera att Sverige skickar asylsökande dit. Det enda land Sverige formellt kan skicka någon som avvisas till är hemlandet, i detta fall Syrien.
Läget i Sverige de sista två åren har varit kaotiskt här och var, men inte mer än det var under kriget i Jugoslavien. Nu ser vi att strömmen av asylsökande till Sverige minskat ganska dramatiskt under våren, och det finns tid för återhämtning. För det seriösa parti som vill förändra asylpolitiken finns förstås ändå åtgärder att ta till. Permanenta uppehållstillstånd kan göras till tillfälliga. Arbetsmarknadspolitiken och språkundervisningen kan förbättras. Upphandlingar kan skötas bättre. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna snickrar nu på förslag för förbättring som fortfarande upprätthåller asylrätten. Det är bra och välkommet.
Det enda parti som verkar sitta nöjda i övertygelsen att de hittat den slutliga lösningen är Sverigedemokraterna.
De har dessutom turen att få förstår hur lösningen ser ut. Den romantiserade bilden av att Sverigedemokraterna skulle ha möjlighet att skicka asylsökande tillbaka till flyktingläger i zoner där det är fred har bitit sig fast, och det är svårt att vi som förklarar vart de egentligen tänkt skicka dem ofta möts av misstro.
Det är dags att ställa Sverigedemokraterna mot väggen och låta dem förklara exakt hur planen för att skicka dem tillbaka till Syrien ser ut. Hur ska de överhuvudtaget hitta ett sätt att flyga dit dem? Vad tänker de sig kommer att hända med dem när de kommer fram?
Och vilken skillnad är det mellan Sverigedemokraternas politik idag och dem som ville skicka judar tillbaka till Tyskland under andra världskriget?
Motargument 