Etikettarkiv: asyl

Dagens Samhälles räknesvårigheter

Dagens Samhälles chefsredaktör Mats Edman har suttit på sin kammare och räknat, förmodligen helt utan hjälp. Ur matematiken ploppade en artikel, som blivit extremt spridd. Det borde den aldrig ha blivit, eftersom siffrorna är helt uppåt väggarna, och behöver rättas till.

Påstående:

2004-2013 gav Sverige 465.000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152.000 flyktingar och 313.000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd

Om vi går till Migrationsverkets statistik hittar vi följande siffror:

Flyktingar eller motsvarande 2004-2013: 152.270 (korrekt), men sedan har Edman istället för att använda sig av kolumnen för anhöriga till flyktingar räknat SAMTLIGA anhöriginvandrare. I den gruppen ingår både adoptivbarn och kärleksinvandrare. Varför han gör så är obegripligt, för det finns en fin kolumn som heter “därav flykt. anh.”, och siffran är 61.380.

Detta innebär att den slutsats Edman använder sig av artikeln igenom, nämligen att varje flykting drar hit över två personer till, är uppåtväggarna fel. I själva verket är kvoten 0,4 istället för 2,1.

Denna siffra (det vill säga 0,3-0,5) är också den siffra Migrationsverket själva använder sig av för att räkna ut hur många anhöriginvandrare som ska komma, men den sågas av outgrundliga skäl av Edman. På något sätt har han fått för sig att adoptivbarnen och kärleksinvandrarna är anhöriga till flyktingarna ändå, trots att det uppenbarligen inte är så. Han kallar detta “samvariation”.Port

Artikeln igenom snurrar runt “tänk om det i alla fall skulle vara 2,1 och inte 0,4, då skulle …”.

Ja. Tänk om det är 14! Eller 42!

Om vi ändå ska fantisera fritt behöver vi ju inte stanna vid 2,1.

Han fantiserar också vidare om att det finns något annat än “nära anhöriga”. Vad skulle det vara? Kusiner? Anhöriginvandring gäller sedan många år tillbaka enbart partners, föräldrar till minderåriga barn och minderåriga barn. En artonåring kan inte använda sin förälder som anhörig.

Det är förstås alldeles riktigt att situationen är allvarlig, och att det inte räcker med att hålla i hatten och hoppas vindarna ska blåsa över. Detta har inte minst Migrationsverket själva formulerat i sin novemberprognos. Den är ett utmärkt dokument, som behöver läsas i sin helhet – både pressreleasen och PDF:en.

Då framgår att det stora problemet med anhöriginvandringen inte är att det kommer för många hit, utan att människor blir kvar i kriget, utan möjlighet att ta sig till sina familjer.

Alla i Sverige behöver vara bekymrade över den situation som råder. Flyktingmottagningen är ansträngande för kommunerna, och det kommer att ta tid att få en värdig flyktingpolitik på plats. Samtidigt behöver Sverige bli bättre på att avvisa dem som inte har asylskäl, för att ge plats till de verkligt behövande. Det finns all anledning att läsa på och försöka förstå.

Det finns redan tillräckligt med felaktigheter på nätet. Att sprida desinformation av typen “det kanske kommer sexhundratusen!” så som Dagens Samhälle gör, gör bara situationen många gånger sämre. Artikeln är frekvent delad i nationalistiska fora som “bevis” för att Jimmie har rätt, och även Avpixlat har nu format en egen version av myten om de 600.000 invandrarna, med hänvisning till Edmans uträkningar.

 

Utanförskapets förbannelse

De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Vad hade Sverigedemokraterna sagt om judar 1938?

Sverigedemokraterna pratar ganska vitt och brett om att man måste skärpa lagarna mot människosmuggling. Kent Ekeroth går som vanligt i spetsen för detta, och har skrivit en hel motion om bara det. Så här skriver Kent Ekeroth:

Människosmugglingen till Sverige är en mycket allvarligt förseelse. Den kränker Sveriges nationella suveränitet – lagar och normer om statsgränser och medborgarskap. Den är vidare en inkomstkälla för organiserad brottslighet som bedriver handel med svenska passhandlingar och tar betalt för att smuggla människor, vapen och narkotika…För att delvis stävja människosmugglingen till Sverige bör den som smugglats hit alltid nekas att få asyl här i detta land…

Bilden av människosmuggling som automatiskt kriminellt för samtliga inblandade visar vilken inhuman människosyn Sd har.

1938 var ett vidrigt år för judarna i Tyskland.

11 nov 38 Sk So 2
Skånska Socialdemokraten 11 november 1938, klicka för en större bild.
SKSo 12 aug 38
Skånska Socialdemokraten 12 augusti 1938. Klicka för en större bild.

Förföljelser kombinerades med att omvärlden tvekade att ta emot flyktingarna. ”Skulle vi ta emot judarna från Tyskland måste vi ju ta emot de från Östeuropa också, och zigenarna och det går ju inte”, sa man på fullt allvar.

Vid polska gränsen utspelades vidriga tragedier. Judar hade flytt från Tyskland men släpptes inte in i Polen. Hela omvärlden pratade om tragedin i ingenmansland. Men omvärlden reagerade inte. Till Sverige kom de inte. Det fanns tusentals judar vid ingenmansland mellan Polen och Tyskland ända fram till första september 1939 då Tyskland anföll Polen.

Flykting 38
Göteborgs handels och Sjöfartstidning december 1938. Inte ens Jesus hade släppts in, om han varit här…

I hela västvärlden var det likadant. Några få judar släpptes över gränserna. Men kvoterna var begränsade och hade man inte både papper och pengar kom man inte vidare till räddningen utanför Tyskland.

Då som nu behövdes mellanhänder för att man skulle kunna fly. Flyktingsmugglare, dvs olika mellanhänder, hjälpte dem. En del var grymma, hänsynslösa, några andra var medmänskliga – men de flesta mellanhänder gjorde det enbart för pengarna. En del smugglade judar i båtar, andra hjälpte till med information, några hjälpte till med falska papper. För papper måste man ju ha, det vet alla. Hur skulle det se ut om man inte krävde flyktingar på ID-handlingar?

11 nov 38 flykting Sk So
Skånska Socialdemokraten 11 november 1938. Det var synd om judarna, men ”judeproblemet” kunde inte lösas genom att tillåta invandring.

Hade vi levt 1938, hade Sverigedemokraterna med all sannolikhet stått i spetsen för att hindra ”den kriminella invandringen av judar”. Judar ansågs nämligen sakna asylskäl. De sågs inte som offer för politisk förföljelse enligt västvärldens ”migrationslagar”. I Sverige betraktades de som ”religiösa flyktingar” och förföljelse på grund av religion var lika lite då som nu ett giltigt flyktingskäl. Dessutom använde de ofta någon form av människosmugglare för att fly från förföljelsen.

Det gjordes flera utredningar kring detta mellan 1936 och 1938. Utlänningslagen reviderades och det debatterades i riksdagen. För den som vill se hur man såg på asylrätt då judar förvägrades sin rätt att få fristad i Sverige rekommenderas ett besök på närmaste universitetsbibliotek, där handlingarna finns.

En del lyckades fly. Även till Sverige. Men det var svårt att komma till Sverige eftersom man inte ville ha flyktingar utan giltiga flyktingskäl här. Sverige bad tyskarna stämpla en judestjärna i judarnas pass, om de hade något, så man lättare skulle kunna avvisa dem och skicka tillbaka dem dit de kom ifrån. Hade de inget pass alls sågs de som potentiella bedragare och släpptes inte in alls. Som bekant är det ju lättare att fly om man har ID-handlingar. Så var det 1938 och så även idag 2013.

Vad hade sådana personer som Kent Ekeroth sagt år 1938 om judarna?

38 13 dec
GHT 13/12 1938

Läs Ekeroths riksdagsmotion ännu en gång. Läs det noga och tänk på hur verkligheten är och har varit för alla som flytt genom tiderna. Läs det och kom ihåg att Ekeroth vill kriminalisera de som försöker fly. Vilket 1938 hade betytt att kriminalisera judars försök att fly in till Sverige.

P.S.

Centerpartiet och Vänsterpartiet samt Miljöpartiet, har lagt olika förslag till att man ska kunna söka asyl till Sverige via svenska ambassader i sina respektive hemländer. Det är bra förslag som skulle ge flyktingar alternativ till att anlita människosmugglare. Det är bra!

Tankar kring den migrationspolitiska överenskommelsen

Regeringspartierna och miljöpartiet gjorde nyligen ytterligare reformer inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen. Jag välkomnar den, men är mycket skeptisk till hur stor skillnad den kommer att kunna få i praktiken.

afghanistan
The U.S. Army / Foter.com / CC BY

En av de mest uppmärksammade delarna av de nya reformerna är att laglydelsen i femte kapitlet, sjätte paragrafen av utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” för barn, ändras till ”särskilt ömmande omständigheter”. Lagändringen är avsedd att medföra att kraven på omständigheterna som grund för barns uppehållstillstånd sänks.

Men hur stor är skillnaden gentemot dagens lagstiftning?

5 kap. 6 § Utlänningslagen anger följande:

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Såsom det framgår anges i andra stycket 5 kap 6 § utlänningslagen att kraven för barn att få uppehållstillstånd redan idag sätts lägre än för vuxna. Det finns även en del praxis från Migrationsöverdomstolen på området som däremot ofta är mer restriktiv än vad lagstiftaren avsett.

Förutom själva specialbestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter, finns den så kallade portalparagrafen i 1 kap. 10 § utlänningslagen som anger:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Även i utlänningslagens förarbeten anges att något lägre krav skulle kunna ställas på styrkan av  de humanitära skälen när barn är berörda (prop. 1996/97:25 sid. 284). Även i prop. 2004/05:170 framhålls att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd när det gäller barn.

Som synes har det funnits åtminstone i teorin ett relativt välutvecklat skydd i lagstiftningen för barnens bästa. Den nya lagändringen om särskilt ömmande omständigheter kan i stora stycken bli en slags omskrivning av de lägre ställda krav för uppehållstillstånd för barn — som redan finns — och de särskilda hänsyn till barn som redan skall tas. En separat juridisk definition kan sannolikt komma att underlätta för flera barn och deras föräldrar, som redan idag borde uppfylla kriterierna för att kunna få uppehållstillstånd.

Men jag ifrågasätter att den nya definitionen läker de huvudsakliga bristerna.

Av vad som framgår och även upprepats av den blonda och blåögda migrationsministern Tobias Billström, skall fortfarande en individuell prövning göras i varje enskilt fall. Det är en princip som genomsyrar hela utlänningslagen och det är en korrekt princip. Antalet beviljade uppehållstillstånd i sig eller statistik får aldrig bli ett mål med lagen. Målet skall alltid vara en korrekt handläggning på ett korrekt underlag.

Med det i beaktande framgår att den nya juridiska definitionen ”särskilt ömmande omständigheter” är en generell term som ersätter en annan generell term.

Så om generella termer ofta inte når hela vägen i alla ämnen som är individuella ärenden, vad kan då göras?

 

1. Säkra bevisningen

”Synnerligen ömmande omständigheter” och i framtiden ”särskilt ömmande omständigheter” lär sannolikt även i fortsättningen huvudsakligen utgöras av situationer då barn lider av fysiska och/eller psykiska sjukdomar. För att sådana åkommor bevisligen skall kunna utgöra underlag för uppehållstillstånd, krävs läkarintyg.

Trots de redan idag existerande lägre beviskraven för barn i utlänningsärenden, krävs underlag för att göra sannolikt att t.ex. försök att skära halsen av sig, starkt indikerar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att de ständiga försöken att hoppa från balkongen utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att kroppen som är full av skärsår och brännmärken efter släckta cigaretter är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att krossandet av tallrikar över sin egen skalle, rusandet med ansiktet eller huvudet rakt in i väggar är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk.

Att skriken om nätterna i månader efter mamma inte ”har sin upprinnelse i frustration över den självförorsakade separationen av vårdnadshavarna i hemlandet som torde sakna relevans för ärendets avgörande”, utan bevisar hur ett barn riskerar livslånga psykiska besvär om det återigen skiljs från vuxna, såsom sina gode män, om de utvisas.

Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka bajonettsticken, brännsåren från blåslampor och för att konstatera att de utdragna naglarna verkligen har dragits ut. Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka det söndertrasade anuset och den söndertrasade vaginan. Och inkontinensen. Långa intervjuer med barn hos välmeriterade och förtroendeingivande psykiatriker, krävs för att påvisa att det söndertrasade anuset eller den söndertrasade vaginan är resultatet av systematiska och mångåriga gruppvåldtäkter av pojkar och flickor.

För att tillsammans med efterforskning av landsinformation upptäcka att mamma och pappa mördades, att byn brändes ner. Att grannarna sköts ner. Att de andra barnen som inte lyckades rymma utexaminerades från talibanernas självmordsbombarskolor.

Att det ena ögat som saknas har stuckits ut med kniv och inte förkommit genom en olycka. Att revbenen som läkt hjälpligt tidigare har slagits av med gevärskolvar.

Att hela detta panorama av upplevelser har förorsakat psykiska trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att barnens tystnad, ibland stumhet och stirrande med gapande munnar inte utgör ”vägran att samarbeta i asylutredningen”, utan psykosomatiska tecken på svåra trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. En kompakt tystnad är ofta farligare än hysterisk gråt.

Även om Migrationsverket i egenskap av myndighet har huvudansvaret för att ett asylärende blir korrekt utrett, ligger det i regel på det offentliga biträdet att säkra bevisningen. En del offentliga biträden verkar fortfarande tro att patientjournaler går att åberopa som bevisning i domstol. Så är inte fallet. Sannolikt den övervägande delen ombud och offentliga biträden har inte exakt kunskap om vilka juridiska kriterier som uppställs för att läkarintygen skall kunna åberopas med framgång som bevisning.

Praxis från Migrationsdomstolen anger tydligt hur läkarintyg skall vara utformade, men ett begränsat antal ombud och offentliga biträden har studerat denna praxis. Utlänningslagstiftningen i sig anger inte hur läkarintygen skall vara utformade.

För egen del har jag studerat några hundratal läkarintyg i asylärenden och enbart en handfull av dem uppfyller kriterierna. Alltså blir det avslag, vilket inte lär ändras nämnvärt av att utlänningslagen i framtiden talar om ”särskilt ömmande omständigheter” istället för ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Utlänningslagen bör därför ändras så att beviskriterierna för läkarintyg framgår direkt i lagtexten. Så att färre asylhandläggare och ombud behöver ta sig tiden att lista ut beviskriterierna i förarbeten och praxis.

2. Ändra kraven för bedömningen av vårdmöjligheter i hemlandet

I dagens utlänningslagstiftning anses möjlighet till vård i hemlandet — nästan oavsett hur svårtillgänglig eller kostsam — som ett tillräckligt skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av sjukdom. Dels måste sjukdomen vara livshotande eller svårt handikappande. Därefter krävs att vård för en viss sjukdom överhuvudtaget inte finns i ett visst land. Kostnaden för sjukvården anges tydligt i utlänningslagen inte vara en faktor vid bedömningen av möjligheten av att kunna få vård.

Svensk sjukvård är i nästintill alla fall bättre än i de länder som människor flyr ifrån. Det faktumet kan i sig inte utgöra grund för att få uppehållstillstånd i Sverige. Däremot kan inte rimligtvis en sjukvård i aldrig så liten omfattning och aldrig förenad med sådana kostnader, negligeras vid frågan om ”synnerligen ömmande omständigheter” eller ”särskilt ömmande omständigheter”.

Detta trots att rätten till liv innebär att en avvisning eller utvisning till ett land som riskerar att leda till döden eller ett livsvarigt handikapp strider mot ”rätten till liv”, stadgad i artikel 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och som är jämställd med svensk grundlag.

Istället måste kriterierna finnas någonstans mitt emellan. När förekomsten av sjukvård och priset för den faller helt på den sjuke, gör att det i praktiken blir omöjligt att få vård för en livshotande eller svårt handikappande sjukdom, borde det utgöra skäl för uppehållstillstånd. Utlänningslagen måste då även och till skillnad från idag kunna definiera hur praktiska möjligheter till vård ser ut.

3. Gör alla beslut överklagbara

Många av de barn, precis som vuxna som söker asyl i Sverige får avslag och skall därmed avvisas eller utvisas ur Sverige. Avvisningen eller utvisningen skall verkställas. Finns hinder mot verkställigheten kallas det för verkställighetshinder. Helt nya hinder i form av omständigheter för hinder mot verkställighetshinder måste då åberopas och bevisas.

Ytterligare bevis för tidigare asylskäl, oavsett hur starka de är, beaktas sällan av Migrationsverket men betydligt oftare av migrationsdomstolarna.

Yrkande av uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder på grund av gamla asylskäl som en asylsökande anser ha bedömts fel, sker genom en omprövning av tidigare fattat beslut. En omprövning som nästintill aldrig leder till att Migrationverket ändrar beslut.

Detsamma gäller så kallade medicinska verkställighetshinder, då sjukdomar, fysiska skador och självmordsrisker förvärrats under den tid då ett asylsökande barn stannat kvar i Sverige.

Gemensamt för omprövning av utvisningsbeslut och medicinska verkställighetshinder som för övrigt görs med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen, är att de inte går att överklaga.

Det innebär att Migrationsverkets beslut om avslag, som i genomsnitt ändras en gång av tusen (SOU 2009:56 ”Den nya migrationsprocessen” sid. 146), juridiskt sett alltid anses vara riktiga.

En ändring av definitionen ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” lär inte ändra denna situation nämnvärt.

Istället lär den enda effektiva lagändringen, för övrigt i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheter, som stipulerar rätten till en rättvis och opartisk rättegång, vara att en rätt till att överklaga till migrationsdomstol.

Generella svepande lagändringar lär inte i någon väsentlig utsträckning ändra de tiotusentals individuella människoöden som begravs i beslut om avslag, så länge inte lagändringen anpassas till den praktiska verkligheten. En verklighet där människors lidande ofta hamnar mellan lagparagrafer och försvinner i svarta hål av bristande bevisning.

Ge de asylsökandes ombud och offentliga biträden rätt verktyg att kämpa för enskilda människor. Först då kan människovärdet försvaras!

Lundegård, asylboendet ute i obygden

Om man åker med bussen mot Löttorp på Öland från Borgholm så passerar man Lundegård camping. Det är en öde anläggning som ligger mitt ute i obygden. Borgholm ligger nästan en mil bort och närmaste Ica 5 km bort. Det finns få grannar, enstaka hus och bondgårdar.

10560Där ligger ett asylboende.

Nu i vinter har det varit en sträng vinter på Öland. När man åkt bussen har man sett familjerna från asylboendet stå med sina bristfälliga kläder, köpta på Second Hand i Borgholm, vid den lilla, illa skyddade, busshållplatsen, och vänta på att få resa in till Borgholm. Av någon anledning ligger busshållplatsen 400 meter från campingen och väg saknas dit. Man kan tänka sig vilket helvete det varit för familjerna att bära matvaror och ha med barn den sträckan i vinter.

Eftersom de asylsökande inte har fria bussresor till Borgholm måste de åka en eller två gånger i veckan, för att spara pengar, och storhandla, men de kan inte ta med barnvagnar för att frakta matkassarna i. (Det är omöjligt att köra dessa längs vägen i Lundegård på vintern och bussarna skulle bli överfulla med barnvagnar om de försökte.)

Bussarna går in till centralorten tre-fyra gånger om dagen, om man har tur…

Jag förstår ärligt talat inte varför Migrationsverket envisas med att lägga asylboenden långt från civilisationen? Förstår man inte att man bara skapar problem genom att placera asylsökande på platser där de isoleras socialt sett?

Att ägarna av Lundegård vill ha boendet där, förstår man, de gör en god affär och kan ha öppet året om. Men hur tänker en kommun som gör på detta sättet? Hur tänker Migrationsverket?

Numera får iallafall de asylsökande barnen — som går i skolan — mat för dagen, men det var knappt de fick ens det

Som man bäddar får man ligga. Är det nån som förvånas över att det uppstår sociala problem bland asylsökande som behandlas så här ?

******

Så här mycket får asylsökande per dag. (Källa Migrationsinfo.se och Migrationsverket)

Bor den sökande på en av Migrationsverkets anläggningar där fri mat ingår är dagersättningen:

  • 24 kr/dag för vuxna ensamstående
  • 19 kr/dag per person för vuxna som delar hushåll
  • 12 kr/dag för barn t.o.m. 17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)

Har den sökande eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen:

  • 71 kr/dag för vuxna ensamstående
  • 61 kr/dag och person för vuxna som delar hushåll
  • 37 kr/dag för barn upp till 3 år
  • 43 kr/dag för barn 4–10 år
  • 50 kr/dag för barn 11–17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)

 

Den generösa flyktingpolitiken är en skröna

Det händer ibland att man hamnar i diskussion med människor om svensk flyktingpolitik. Alltför ofta får man höra att den svenska flyktingpolitiken är alldeles för generös.

Klicka för större bild.
Klicka för större bild.

Vid sådana här tillfällen brukar jag ta ett djupt andetag och fråga: ”Hur menar du nu?” Svaret är som väntat en lång harang om att vi måste ta hand om de vi redan har (som om vi pratade om kattungar eller burfåglar), att vi tar in hur många flyktingar som helst och att det förväntas komma typ 40.000 Syrier i år.

Då tar jag ett nytt djupt andetag och säger lugnt att ”Nej, vi tar inte in speciellt många flyktingar och att det i prognoserna beräknas kunna komma 40.000 asylsökande innebär inte att det faktiskt kommer att göra det och det betyder inte att alla dessa får stanna.”

Den jag diskuterar med kanske nu fnyser och säger något i stil med: ”Äh det vet man väl, det står ju i tidningarna om att vi tar emot alla som kommer hit.”

Nu är det dags för två eller tre djupa andetag och frågan: ”Hur många procent av de asylsökande tror du får uppehållstillstånd?”
Svaret jag får brukar ligga på 80-90%.

Vid det här laget har jag plockat upp mobilen eller datorn och gått in på Migrationsverkets hemsida, statistiksidan och hittar lätt aktuell statistik och kan upplysa min medmänniska att det rörde sig om 34 % under år 2012.

Klicka för större bild.
Klicka för större bild.

Trettiofyra procent av hur många? År 2012 sökte 43 887 personer asyl i Sverige, av dessa var 3578 ensamkommande barn. Sammanlagt under 2012 avgjordes 36526 asylärenden. (Ungefärlig handläggningstid är 4-5 månader) Av dessa 36 526 personer fick 12 576 av dom uppehållstillstånd i Sverige.

12 991 personer, män, kvinnor och barn avvisades, utvisades, skickades ut, bort eller hem till det de flytt ifrån. Sverige avvisar fler än vi tar emot, i processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts fler än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

 

Cirka trettontusen människor är inte många. Det är en piss-in-Mississippi. Det är inte generös flyktingpolitik, snarare snål och omänsklig.

/Loan Sundman

Läs även:
Dagens Arena: ”Myt att svensk flyktingpolitik är generös”

Migrationsverket förklarar asylprocessen på film

Motargument har tidigare skrivit förklaringar till hur man söker asyl, i serien ”Asylprocess för dummies”. Som ett komplement till det vill vi också berätta att Migrationsverket har producerat en serie filmer som på ett överskådligt sätt förklarar alla delar i den processen.

asylfilmerDet finns totalt tolv korta, animerade filmer om de olika stegen i asylprocessen.

En del av filmerna handlar om sådant som den asylsökande kan behöva känna till under tiden det tar att få asyl. (Klicka på bilden eller nedan)

Några av er som aldrig tänker söka asyl i Sverige kanske känner ett behov av att lära sig lite om detta också.

Du kan titta på filmerna och lyssna på berättarröster på åtta olika språk; arabiska, dari, engelska, romai arli, ryska, somaliska, svenska och tigrinska. Det går också att ladda ner berättartexterna som pdf-filer om du har nedsatt hörsel.

Filmerna kan du se här: www.migrationsverket.se/info/5343.html