I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna text beskrivs hur t.ex. telefonförsäljare argumenterar för att försöka få dig dit dom vill.
Hur ordningsföljden på argumenten påverkar oss
Argument läggs sällan fram ett och ett, där varje enskilt argument bedöms för sig. I stället lägger man fram flera argument under en debatt, och beroende på hur dessa argument organiseras kan de tillsammans utgöra ännu starkare stöd för tesen. Man kan likna det vid att nysta ut ett garnnystan, det är först när man gjort det man kan se hur de olika delarna hänger ihop och var någonstans de är hoptrasslade. Det finns olika sätt att konstruera och strukturera argument tillsammans. Komplexa argument kan struktureras på huvudsakligen tre sätt: seriellt, konvergent eller parallellt.
Seriella argument. Flera argument som leder fram till tesen i en kedja av argument. Varje argument i kedjan är beroende av det föregående argumentet för att man ska kunna nå slutsatsen. Som exempel kan vi försvara tesen ”flygproblemen gjorde att jag förlorade jobbet”. Till detta har vi tre kedjeargument: För det första hade mitt bagage fått fel etikett. Eftersom bagaget hade fel etikett så hamnade det i fel stad, och eftersom bagaget hamnade i fel stad hade jag inte tillgång till värdefulla dokument som jag behövde under min företagspresentation. Och då företagspresentationen blev dålig så fick jag sparken från jobbet.
Här ser vi alltså hur det seriella argumentet fungerar, varje argument leder in i nästa. Om vi kan bryta av kedjan någonstans på vägen så leder den inte längre fram till tesen. Alla argument måste alltså vara ”uppfyllda” för att det ska leda fram till tesen. Man skulle därför kunna tro att det här är ett dåligt eller ineffektivt sätt att argumentera. Men varje steg ger så att säga en ökad kraft framåt till nästa steg, och skjuter på så vis argumentet framåt till en given slutsats.
Om du någon gång blivit uppringd av en telefonförsäljare så har du redan god erfarenhet av seriella argument. De har nämligen ofta manus de följer som är uppbyggt seriellt. De börjar med att fråga om du vill ha det billigaste mobilabonnemanget. När du sagt ”ja”, så följer det automatiskt flera argument som leder fram till att du ska välja deras abonnemang eftersom de, hör och häpna, råkar ha det billigaste abonnemanget. Och till slut har du bytt mobilabonnemang trots att du kanske inte ville det från början.
I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna del tas några tumregler upp som kan hjälpa dig att stoppa felaktig information och myter som sprids i medier eller på nätet.
Stoppa felaktig information
I denna bok beskrivs hur felaktig information kan spridas och gestaltas. Det är därför dags att vända på steken och i stället se hur man hindrar att felaktig information sprids. Det handlar i grund och botten om att lägga fokus på fakta, men på rätt sätt, och se till att myten inte upprepas.
Men det är också tveksamt om det räcker med att bara utbilda personer som tror på felaktig fakta, genom att ge dem korrekt fakta. Det är förvisso ett nödvändigt villkor att presentera korrekt fakta, men inte tillräckligt. Människor är inte behållare i vilken man bara kan hälla i korrekt fakta, utan de måste övertygas om att det är korrekt.
Säg mer än sanningen. Att ändra människors felaktiga uppfattning handlar inte bara om att berätta vad sanningen är. Man måste också berätta varför sanningen är som den är.
Håll det kort. Att ge för mycket information, även om den är korrekt, tenderar att göra att människor ”stänger av”. Ju kortare och mer koncist budskapet är, desto större chans att det ”går in”.
Upprepa inte myten! Det finns en paradox att man först måste berätta vad en myt är innan man kan säga att den är felaktig. Varje repetition av myten tenderar nämligen att förstärka den. Därför bör man tydligt informera om att det man säger härnäst är en myt, och därefter väldigt kort redogöra för den. Därefter fokuserar man på motargumenten till myten och upprepar fakta, fakta och åter fakta. Sambandet mellan repetition och sanning är klar inom forskningen (eller inbillad sanning, kanske vi ska förtydliga), men den effekten kan försvinna om personen ifråga är motiverad att hitta fel och argumenten är svaga.
Attackera källan. En hälsosam dos skepsis mot budskapets källa kan hjälpa till att sortera ut de riktiga påståendena från de falska. Om ett företag finansieras av en tvivelaktig organisation kan det vara värdefullt att påpeka det.
Bekräfta identiteten. Människor tror huvudsakligen på det som bekräftar det som de redan tror. När man presenterar fakta som säger emot människors världsbild och identitet är det därför viktigt att knyta an till något de redan håller varmt om hjärtat.
Visst är det jobbigt att bli sårad och ledsen? Särskilt när en massa personer uttrycker förakt och avsky för vad man säger, vad ens ord symboliserar och att man betraktas som en dålig människa? Ni vet när man känner sig sådär ensam. När rösten stockar sig, man blir tyst och vemodigt eftertänksam. Man kanske får en klump i halsen, kanske tårar i ögonen. Kanske kommer ilskan även från vänner eller andra personer man tycker om. Kanske från personer som har makt över en, från kunder eller personer vars hjälp och uppskattning man vill ha och behöver.
Det är det här skeendet som av många i Sverige uppfattas att man inte får säga vissa saker.
Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, professor i TV-produktion, välkänd journalist och debattör, är en av de som anser att det finns saker som man inte får säga i det här landet.
I sin artikel ”Talets gåva” beskriver hon hur journalister inte vågar skriva eller uttala sig på olika sätt av rädslan för att ”stämplas” som antifeminister eller rasister. Dabrowski framförde även samma analys av debattklimatet i Sverige i programmet ”Agenda” på SVT, där hon debatterade om att hon och andra reportrar hade svårt att säga vad de sade utan att alla gillade vad de sade.
Hon menar till och med att filosofen John Stuart Mill (som på sent 1800-tal förespråkade fri debatt i samhället) skulle bli besviken om han följde debatten i dagens Sverige. Ett Sverige som ett drygt halvsekel efter hans död förvandlades till en demokrati med allmän rösträtt, fria tidningar, därefter radio, TV och slutligen hemsidor, bloggar och chattsidor. Ett Sverige som under John Stuart Mills levnadstid såg långt mer än en miljon svenskar lämna landet på grund av åsiktsförtryck blandat med den yttersta fattigdom.
Elisabeth Höglund, som är ytterligare en av Sveriges mest kända journalister och som fått yttra sig mer än de flesta i vårt land, instämde i Dabrowskis bedömning i sin artikel ”Tystnaden banar väg för rasismen” hävdar hon bland annat:
De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, antisemit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.
Så journalist efter journalist, politiker efter politiker ser sig själva ‘förbjudna’ att säga vad de vill utan att folk kan bedöma dem på olika sätt, ogilla dem för deras ord och även ogilla deras åsikter. Att Sverige enligt dem skulle vara ett land där människor förtrycks för sina åsikter?
Hur det nu än ligger till med den saken finns det många andra som vet vad man inte får säga i det här jävla landet. Alltså det där jävla landet som de kommer ifrån. Hundratusentals människor har torterats för vad de inte fick säga i det där jävla landet. De fick sina tillgångar konfiskerade, förlorade sina jobb, släktingar mördade för vad de sagt i det där jävla landet.
Vad man inte fick säga om apartheid i det där jävla landet
Författaren till denna artikel hade en far som i likhet med Stina Dabrowski och Elisabeth Höglund jobbade som socialarbetare och därefter journalist. Arbetet utfördes inte i Sverige utan i Sydafrika. Hela det politiska etablissemanget där och miljontals sydafrikaner som priviligierades av apartheidsystemet ogillade min fars åsikter. Men han flydde inte från Sydafrika på grund av att han blev ledsen av ogillandet eller kände sig stämplad för sina åsikter. Istället var det säkerhetspolisens jakt på honom som gjorde att han fick fly hals över huvud för att undgå tortyr och mord.
Han ansåg sig i likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att han inte fick säga vad han ville i det där jävla landet.
Vad man inte får säga om ayatollahregimen i det där jävla landet
Fler än hundra tusen iranier har flytt från Iran på grund av vad man inte fick säga i det där jävla landet. Man kunde bli och man blir fortfarande torterad i det där jävla landet och förföljd av säkerhetspolisen i det där jävla landet. Under de senaste åren har den nyvaknade demokratirörelsen med den unga internetgenerationen försökt hålla demonstrationer i det där jävla landet. De har tvingats skrika ut sina protester och spela in regimkritiska dikter, från hustak i nätternas mörker, i det där jävla landet.
De har fortsatt fly till det här jävla landet på grund av vad de inte vågade säga i det där jävla landet.
I likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu anser sig iranier lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att de inte får säga vad de ville i det där jävla landet.
Vad man inte fick säga om Pinochet i det där jävla landet
Många tusentals chilenare flydde från Chile för att de kritiserade den statskupp och efterföljande diktatur som övertog Chile under general Augusto Pinochet. Många regimkritiker torterades och mördades i det där jävla landet. Tidningar förböjds i det där jävla landet.
Många chilenare sökte sig till Sverige för att de ansåg att de här till skillnad från där fick säga vad de inte fick säga i det där jävla landet.
Och som de flesta kanske förstår kan listan nästan göras oändlig.
Många har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Svensk grundlag skyddar friheten att utrycka sina åsikter. Men hindrar inte någon annan att få uttrycka sina åsikter om dina åsikter. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet?
Eller? Jo, förresten, jag gjorde ju exakt just det.
I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna text beskrivs några tumregler som kan hjälpa dig med beslutsfattande.
Enkla tumregler för att fatta bättre beslut
Det är förstås viktigt att sätta sig in i en sakfråga för att kunna fatta vettiga beslut. Men ibland har man vare sig tid eller resurser, och det kan finnas viktigare saker att göra. Då kan det vara bra att åtminstone använda några praktiska tumregler för att fatta bättre beslut. De är inte perfekta – men enligt forskningen* är de väldigt bra och du kan i stället fokusera på det som är roligt i livet.
Använd tumregler i vardagen
Ju större konsekvenser ett beslut har för din hälsa eller plånbok, desto mer tid bör du lägga ned på det. Ska du köpa ett tvättmedel så kan du bara välja något du känner till eller tycker verka bra. Ska du köpa nytt hus bör du lägga ned betydligt mer tid på att ta reda på fakta.
Elbolag
Vilket elbolag, bil eller försäkring ska man välja? Välj ut en enda egenskap som du tycker är viktigast. Det kan exempelvis vara pris. Rangordna sedan produkterna eller tjänsterna och välj den billigaste. Om de kostar lika mycket, välj nästa egenskap och så vidare.
Aktier
Köp aktier i företag du känner till. I undersökningar som gjorts så presterar amatörer som går efter denna tumregel oftast bättre än proffs.
Sov
Sov alltid på viktiga beslut. Försäljare vill gärna att du ska köpa nu! Men det behöver du inte alls göra.
Nätetikett
Om du ska publicera något på nätet, tänk efter vad din mamma skulle säga om hon såg det du publicerade. Om du är okej med det, så publicera för all del.
För bra för att vara sant?
Låter ett erbjudande för bra för att vara sant? Då är det nog det också.
Fotnot *) I boken skriver författarna om forskning inom dessa och andra områden. Du hittar mängder av referenser till aktuella vetenskapliga artiklar och rapporter.
Personer som försöker smutskasta islam och muslimer pekar ofta på ordet jihad. Det påstås tyvärr ofta att ordet jihad endast betyder krig, väpnad kamp och terrorism mot de otrogna.
Det är bara det att jihad är ett ord med flera betydelser. Profeten Muhammed slog fast att det fanns två olika jihad, ‘stora jihad’ och ‘lilla jihad’. Lilla jihad var att försvara tron (med vapen om så behövdes), stora jihad var att ständigt i vardagslivet vara högst medveten om – och att ta striden mot – ”onda böjelser” inom sig själv.
Inom kristendomen har orden ”strid” och ”krig” använts på exakt likadana sätt. Tidigare pratades det ofta om ”krig” för att försvara kristendomen (och bre ut den) och andligt krig. Idag har begreppen ”andlig strid” och ”andlig krigare” överlevt. När personer velar över en viktig valmöjlighet, tvivlar och tvekar, brukar vissa kalla det för ”en strid mot sig själv” eller ”en inre kamp”. Det sistnämnda är samma sak som muslimers ”stora jihad”.
Det finns med andra ord ingen anledning för att vara rädd för ordet jihad. De enda som pratar om ”lilla jihad” och ”militant jihadism” som viktigast är ett fåtal bokstavstroende extremister på ett fåtal platser långt borta från Sverige.
Hur viktigt är då stora jihad i proportion mot lilla jihad? Ett av exemplen på detta framgår i ett citat från profeten Muhammeds kusin, där han skriver vad Muhammed sade om att män bör hjälpa till i hemmen:
”Den som hjälper sin familj och inte är motvillig mot att göra husets arbeten, han kommer att av Allah belönas med att skrivas in i martyrernas bok på daglig basis och få samma belöning som 1000 martyrer. […]
Den man som hjälper sin fru han kommer att få samma belöning som den som:
fastat i ett år och
varit vaken hela natten för att be
detta multiplicerar du med antalet hår på hans kropp.
Han kommer även att belönas med samma status som de tålmodiga, som Profeten David och Jakob och Jesus, oh Ali! […]
En timmes hjälp för ens familj är bättre än tusen år av tillbedjan och tusen Hajj och tusen Umras. Det är även bättre än att släppa fri 1 000 slavar, bättre än att slåss i 1 000 slag för Allah, bättre än att besöka 1 000 sjuka, bättre än 1 000 fredagar, bättre än att delta i 1 000 begravningar, bättre än att släcka 1 000 personers törst, bättre än att ge 1 000 fattiga kläder och bättre än 1 000 officerare som slåss i Allahs namn. Det är även bättre än att ge 1 000 dinarer till de fattigaste av de fattiga och bättre än att läsa hela Toran, Zabur, Bibeln och den heliga Koranen.”
Den som hjälper till med disken och städning hemma gör alltså en välgärning inom islam.
Så stort är alltså ‘stora jihad’ och så litet är ‘lilla jihad’!
Argumentationsgreppet som vanligtvis kallas för halmdocka eller halmgubbe är oftast felaktig logik. På engelska heter det ”straw man”.
Halmgubbeargumentation går till ungefär så här; en person använder ditt argument, eller en liten del av det, som utgångspunkt, men blåser upp det helt ur proportion, utvidgar det så att det blir extremt, överdrivet, hypotetiskt eller fånigt (för att de enklare ska kunna bemöta dig).
Ett klassiskt exempel på denna argumentation är då någon säger att den vill ha förbud mot t.ex. pornografiska foton i tidningar och böcker. Åsiktsmotståndare kan då till exempel ta till följande halmgubbe: ”Jaha, så du tycker vi ska börja bränna böcker eller bibliotek?”
En halmgubbe används alltså vanligtvis för att visa andra hur absurt ditt argument är, så man därigenom kan förlöjliga din logik och hur ologiskt du resonerar. Om du väljer att fortsätta den diskussionen, blir du så att säga tvungen att bemöta sådant som inte var ditt argument ifrån början, utan någon annans medvetet eller omedvetet felaktiga tolkning av ditt ursprungliga argument.
Avväpna argumentet
Det är lätt att falla i fällan och börja bena ut detaljerna och slösa bort tid på att försöka bemöta kritik mot sådant som du inte påstått. Men det går att avväpna om du svarar ungefär:
”Lägg inte andra personers ord i min mun.”
Försök alltid att påvisa att det du skrivit var din åsikt och att din åsikt inte förändras för att någon annan feltolkat det du skrivit. Du kan till och med välja att artigt avsluta hela diskussionen om du känner för det, det ingår i din yttrandefrihet.
Detta är en artikelserie, där vi avser förklara många förekommande argumentationsfel som syns i debatter och kommentarsfält. Följ taggen Argumentationstips eller Logik och länka gärna till motargument.se (t.ex. denna artikel) när du inser att någon försöker använda respektive argumentationsfel.
Finns det personer som inte känner till den legendariska ballongdansen? De som inte gör det kommer kanske att skratta gott åt klippet när de ser den.
Ibland känner jag att det kan vara bortkastad tid att debattera med vissa människor som lite snyggt försöker kalla sig för ‘sverigevänliga’. De tycks vara oemottagliga för alla rationella argument, det är ibland lite som att försöka konversera med en komapatient. Man skakar på huvudet, suckar uppgivet och börjar odla gråa hår. Vid vissa tillfällen kan man få impulsen till att försöka ta någon person i kragen för att ruska om dem, eller göra som Robinson-Erold och ryta ”skämmes tammefan!”. Vid andra tillfällen vill man dunka huvudet i väggen och slita sitt hår. Med det finns knappast något konstruktivt i det, det är bara till att hoppa upp i sadeln igen.
Jag tycker inte att ett sätt att argumentera är mer ‘rätt’ eller ‘fel’ än ett annat, det är mestadels en fråga om tycke och smak. Ljussablar är i och för sig extremt tuffa, men de får sällan någon enda ‘sverigevänlig’ att ändra uppfattning. Själv argumenterar jag helst med fakta, inte med känslor — det tycker jag är vad som fungerar bäst för mig.
Vid ett tillfälle hamnade jag i debatt med en person på YouTube om invandrare och brottslighet. För varje inlägg hen gjorde blev hens argument sämre och sämre, för hen kunde inte motbevisa eller slå hål på den statistik jag presenterade. Till slut drämde hen till med: ”Men fattar du inte, det spelar ingen roll vad som står i dina böcker eller vad dina lärare säger!”. Då tröttnade jag, men det var samtidigt intressant eftersom jag fick se det sista halmstrået som en ‘debattör’ klamrade sig fast vid. Ett ynkligt halmstrå som tydligt visade dennes brist på logik och rationellt tänkande.
Jo, det spelar faktiskt en mycket stor roll vad som står i böcker och vad lärare säger. En professor i kriminologi har mycket högre trovärdighet, än någon som verkar dra påståenden ur luften eller slänger ur sig allehanda skit till höger och vänster. Det innebär dock inte att man ska svälja allt man läser eller hör med hull och hår, bara för att man tycker att källan verkar trovärdig. Förkastar man ett kritiskt förhållningssätt begår man ett stort misstag, något som vissa ‘sverigevänliga’ personer gärna gör.
När du och jag kan presentera kalla fakta och argument som håller, så har vi trumf på hand. När vi kan få våra medmänniskor att se hur lögn har blivit deras skenbara sanning, blir debatten en ballongdans — där vi har nålen och motståndaren har ballonger. Till slut kommer den tjurnackade rasisten stå där med rumpan bar.
Detta argumentationsfel kallas även för kollektiv skuldbeläggning. Det används för att försöka utmåla individer som hemska eller för att kasta skällsord mot någon. Detta enbart baserat på vilka vänner de har eller vilka grupper de är medlemmar i.
Det mest uppenbara med logikfelet är att två olika personer kan vara helt överens om vissa ämnen och samtidigt ha vitt skilda åsikter om väldigt många andra saker. Så är det även inom politiska partier och inom religiösa trosuppfattningar. Man har inte alltid exakt samma åsikter och uppfattningar i samtliga frågor som andra personer den grupp man själv tillhör. Dessutom ingår varje person i väldigt många olika grupptillhörigheter och grupperingar samtidigt, läs gärna mer om detta med ”Intersektionalitet”
Friends can disagree — people that disagree can be friends
Ett mycket vanligt förekommande exempel på detta argumentationsfel är: ”Kommunistledare i Sovjet och Kina mördade många miljoner människor — därför är alla kommunister massmördare”.
Detta används faktiskt väldigt ofta i kommentarsfälten på internet och förekommer även hos Carl Hamilton på Aftonbladet. Här följer några extremt överdrivna exempel, enbart för att demonstrera hur absurt logikfelet är:
”Du vill ha ett utbyggt välfärdssystem — det ville kommunisterna också — alltså är du medskyldig till alla kommunistregimers massmord”. ”Nazisterna byggde mycket motorväg — därför är alla som bygger motorväg lika farliga som nazisterna”. ”Adolf Hitler var vegetarian och tyckte mycket om hundar — därför hatar jag alla vegetarianer som tycker om hundar”.
Det går att generalisera lite om personer som säger att de stödjer ett främlingskritiskt, rasistiskt parti. Anledningen är att de genom det stödet själva väljer att associeras med det partiets ideologi och därmed kan anses som att de har samma åsikter.
SDU bjuder in extremister till Almedalen (klicka på bilden för att förstora den)
Det finns tillfällen då det är högst relevant att anklaga två parter för att ha samma åsikt. Det är bland annat när de båda parterna uttryckligen uttalar att de har samma åsikt. Som när SDU sommaren 2013 bjöd in andra extremhögerpartier från Europa till Almedalsveckan. (Se bilden med pressklippet till höger, klicka på den för att förstora).
Citatet från SDU:S ordförande Gustav Kasselstrand visar att han och SDU delar åsikter med de grupper som de bjudit in. Linus Bylund uttalar sig sedan på ett sätt som dels motsäger SDU:s avsikt, och som kan tolkas som att det hos SD finns en rädsla att bli anklagade för GuiltByAssociation.
Då man anklagar en person för att ha en åsikt som ingår i ett partis ideologi är det inget personangrepp. Däremot skall man akta sig för att automatiskt klumpa ihop en person med alla andra personer som stöder samma parti eller alla andra frågor som ingår i det partiets ideologi.
Det går inte att göra samma typ av generalisering och ihopklumpning om personer som har liknande religiös trosuppfattning. Religion är väldigt personlig för alla religiösa. Det finns dessutom väldigt många olika individuella tolkningar om i princip alla ingående element i varje religion.
Detta är en artikelserie, där vi avser förklara många förekommande argumentationsfel som syns i debatter och kommentarsfält. Följ taggen Argumentationstips eller Logik och länka gärna hit varje gång du inser att någon försöker använda respektive argumentationsfel.
Detta argumentationsgrepp ser oftast ut så här; person A beskriver nedvärderande detaljer om person Bs utseende eller karaktärsdrag i argumentationen om något helt annat ämne än vad det är som person B försöker debattera om. På detta sätt svartmålas person B och på så vis försöker person A ”vinna” debatten.
Personangrepp är alltså bara ett påhopp på åsiktsmotståndarens person – helt utan att använda några argument om själva debattämnet.
Märk väl att man i princip alltid har rätt att skriva kritik mot en persons åsikter, texter och handlingar, så länge det rör sakfrågan och debattämnet och man inte går över gränsen till personangrepp.
Detta är en artikelserie, där vi avser förklara många förekommande argumentationsfel som syns i debatter och kommentarsfält. Följ taggen Argumentationstips eller Logik och länka gärna hit varje gång du inser att någon försöker använda respektive argumentationsfel.
Vi har ett ansvar. Vi som skriver på nätet. Vi som deltar i den debatt som rör sig på olika plan och i olika sociala grupper överallt på internet. Vi har ett ansvar mot de som är yngre än oss, de som inte är vana att befinna sig i diskussioner och de som inte delar våra åsikter.
Ingen annanstans ser vi så hårda ord och så direkta kränkningar som på nätet — i bloggar, sociala medier och kommentarsfält. Bara för att tonen är hård och kränkande så ger det en inte mer rätt, mer klokskap eller en högre status. Det ger dock ett ännu hårdare samtalsklimat och fler otrevliga upplevelser i diskussionsforum etc.
De som varit igång ett tag kopplar bort. Blir inte arga eller biter ifrån på samma sätt. Det är lätt hänt. Lättare än att säga ifrån. Vilka är vi när det gäller att klaga på att samhällsklimatet har hårdnat för våra yngre när vi inte är bättre själva? Hur var det med uppfostran och hyfs? Vi vuxna är inte bara förebilder i den riktiga världen och den faktiska sociala miljön. Vi är förebilder även i den virtuella världen.
Nu har jag en mycket liten blogg i en mycket liten del av internet men jag skulle ändock vilja försöka utlysa ett litet upprop:
#artigdebatt
Det hela går ut på att inte skriva saker som du inte skulle kunna säga till personen om denne stod framför dig. Att reagera då någon skriver på ett kränkande sätt. Att agera mot den virtuella (men samtidigt verkliga) våldstolerans som finns på internet. Vi ska inte behöva tåla dessa ”elddop” som de flesta har varit med om – första gången du blir riktigt ledsen eller arg när du diskuterat på internet. Vi som har fått rutin och distans måste agera. Oavsett vilken ståndpunkt vi har.
Vi måste visa att det är våra åsikter som skiljer sig. Att diskussioner inte vinns genom att kränka motståndaren. Vi ska inte ta lärdom av våra riksdagspolitiker och deras pajkastning. Vi ska höja oss över det. Vi ska föra hårda debatter om svåra ämnen. Men vi ska bete oss och föra en artig debatt, med alla. Alltid.
Många har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:
De som varit igång ett tag kopplar bort. Blir inte arga eller biter ifrån på samma sätt. Det är lätt hänt. Lättare än att säga ifrån. Vilka är vi när det gäller att klaga på att samhällsklimatet har hårdnat för våra yngre när vi inte är bättre själva? Hur var det med uppfostran och hyfs? Vi vuxna är inte bara förebilder i den riktiga världen och den faktiska sociala miljön. Vi är förebilder även i den virtuella världen.
Motargument 