Det finns en företeelse som jag stöter på relativt ofta. Många påstår sig vara ”antirasister” eller ”icke-rasister” eller ”inte rasist”, men samtidigt använder de ibland frikortet att uttrycka sig rasistiskt gentemot, eller om, en specifik grupp av människor. Det finns en sorts rasism som förefaller mer accepterad än andra.
Ofta hamnar jag i diskussioner rörande intolerans, antirasism och mitt engagemang på Motargument. Vi har alla, naturligtvis, lite olika approach på vissa delar, och jag förstår att varje människa inte har, eller uttrycker, samma åsikter som jag, vilket jag anser är bra: det ger mig möjlighet att utveckla och förändra min argumentation och min retorik. Jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det finns en sorts rasism som faller utanför radarn.
När diskussionen, förr eller senare, ändrar fokus och kommer att handla om EU-migranter, det är då jag förstår att rasismen mot romer är utbredd, och faktiskt verkar vara accepterad av många. Det är då retoriken prickar rätt på många punkter som definierar rasism. Svartmålningen, stigmatiseringen, myterna och generaliseringarna om romer är stark och utbredd även bland människor som säger sig vara mot rasism.
Rasismen mot romer, eller antiziganismen/antiromismen, har fått frisedel. Den är tydligen OK. Det finns många fördomar och myter om romer: ”romer ÄR tjuvar”, ”romer vill inte jobba”, och ”romer vill inte bosätta sig”. Det finns statistik som motsäger tjuvaktigheten, det finns statistik och strukturell diskriminering som på flera sätt motsäger, och förklarar, myten att romer inte vill jobba och blott 5 % av Europas romer vill leva som nomader, dvs inte vara bofasta. Den ständigt närvarande misstänksamheten, det osande föraktet och de förnedrande invektiven är vardag för många romer.
Det är en omöjlighet att säga sig vara mot rasism och samtidigt uttrycka åsikter som är rasistiska. Då jag, i mina diskussioner, påpekar detta stöter jag ständigt på motstånd och förklaringar. Denna inkonsekvens är fullt tillräcklig för att jag ska tappa förtroende för en annan människa. Det är inget annat än hyckleri att ”göra undantag” för rasism mot romer. När vi slutar svara, det är då vi har gett upp och ger samtycke åt rasism.
Att vara antirasist är ofta likställt med att vara ”god”. Men så enkelt är det inte. Väldigt många kallar sig antirasister men beter sig exakt som rasisterna, fast på andra sätt. Man kan säga att de har samma livsfilosofi och metod som rasister. Om det kommer denna krönika att handla. Om funkofobisk retorik mot rasismen.
Rasism handlar om att dra andra grupper av människor över en kam. Att maktmässigt ställa ett ”vi” mot ett ”dom”. ”Vi”, som de överlägsna som befinner sig i underläge, hotade av de ”mindre värda”, eller ”de problematiska”, som befinner sig i överläge. En hel del personer som kallar sig antirasister drar gärna andra över en kam. Kvinnor, män, judar, vita, européer, svenskar, smala, tjocka, eller personer med en annan tro.
Personer som kallar sig antirasister och ogillar afrofobi eller islamofobi mycket, men som utbrister något i stil med ”vita européer är förtryckare”, ”smala förtrycker”, eller ”feta förtrycker”, ”en muslim får inte umgås med otrogna kuffar”, ”alla män är förtryckare”, ”vita kan inte vara offer för rasism”, delar i praktiken rasisternas metod och syn på världen.
Ett annat exempel på detta är funkofobi: d v s att dra människor med funktionsvariationer (funktionsnedsättningar) över en kam, t ex genom att använda öknamn om dem som skällsord.
Funkofobi
Om man surfar in på de mest välbesökta Facebook-sidorna med debatt mot rasism ser man väldigt ofta funkofobiska argument mot rasismen.
Rasism handlar bland annat om att använda öknamn mot den grupp man hatar. ”Judejävel”, ”skäggbarn”, ”bögjävel”, ”muslim”, ”zigenare”, ”neger”… Det finns många öknamn som kastas mot människor som man hatar.
Att använda ord som är förknippade med sjukdomar eller funktionsnedsättningar som skällsord i kampen mot rasismen är att använda samma metod som rasisterna. Det är funkofobi! Lika lite som man bör kämpa mot Sverigedemokraterna genom att kalla dem för ”judejävlar” eller ”bögar”, bör man kämpa mot dem genom att skrika ”CP”, ”mongo”, ”alkisar”, ”förståndshandikappade”, ”IQ-befriade” eller ”utvecklingsstörda” efter dem. Det är inte OK!
Något jag blir mycket ledsen av är hur ”bög”, ”jude”, ”zigenare” och ”muslim” används som skällsord på skolorna än idag. Men även ord som ”cp”, ”mongo” och ”dampbarn” använd som skällsord av våra barn. Man kan undra vem som lär dem det!
Låt oss kika på några få slumpmässigt valda argument mot rasismen.
Låt oss börja med Soran Ismail. 0:20 in i denna video.
Han kallar Jimmie Åkesson för ”riksmongo”. ”Mongo” kommer ur ordet mongoloid som är den nedsättande beteckningen på personer med Downs syndrom. Få hade gillat Soran Ismail om han istället för ”riksmongo” hade kallat Jimmie Åkesson för ”zigenarjävel” eller ”smutsiga jude”. ”Riksmongo” är lika fördomsfullt och hatiskt.
Tyvärr är det jättemånga som gärna kallar sverigedemokrater för ”mongo”. Eller antirasister som man inte tycker om. Jag blev kallad ”blockmongo” av en antirasist som till och med skrev ett blogginlägg om det en gång. Googlar man hittar man många exempel.
Här är ett exempel från en välkänd Facebooksida mot rasism. Det är SD som likställs med personer med Downs syndrom. Det är en variant på att använda ”mongo” som skällsord.
Alla exempel i denna artikel kommer från samma sida på Facebook. Här nedan lite hat mot ”dvärgar”.
Att kalla en sverigedemokrat för ”dvärg” är inte OK. För övrigt är väl argumentet ”ful” också ganska uselt, om än inte lika hatiskt. ”Dvärg” är det nedsättande ordet för personer med en funktionsvariation som gör dem småväxta.
Att jämställa de man hatar (rasisterna) med personer med psykiska funktionsnedsättningar är inte heller OK, som här ovan eller som här nedan.
Antirasistiska sidor fylls ganska lätt med hat mot alkoholister. Alkoholism är en sjukdom och inget man använder för att kasta skit på sverigedemokrater. Eller på Birro för den delen.
Ordet ”CP” används flitigt som skällsord.
”Gökhuset” i exemplet härunder är slang för dårhuset. Ytterligare ett öknamn på personer med psykiska funktionsnedsättningar. Att jämställa SD med dårhuset är inte OK. ”Vårdhemmet” som nämns i det andra inlägget syftar troligen på dårhuset.
”Allvarligt störd” kan synas ofarligt men även ”störd” är ett uttryck för hat. Det är det även om det används i andra sammanhang ganska ofta. Lägg för övrigt också märke till att antirasisten tydligen kallat en sverigedemokrat för ”hora”. Det är givetvis inte heller OK. Det är både kvinnoförakt och hat mot sexarbetare.
Något jag hatar är att man drar upp IQ-argument och kallar rasister och sverigedemokrater för intelligensbefriade, lågintelligenta, etc. Med den liknelsen anser man att lägre intelligens (t ex genom psykisk funktionsnedsättning) är något smutsigt och fel och använder den jämförelsen för att kasta skit på rasisterna.
En drös exempel på att jämföra med psykiskt funktionsnedsatta igen. Två exempel från en tråd.
”Psykfall i foliehatt”, ”synd att de stängde psyket”, ”vadderat rum” och ”psykvården måste ses över”… I kampen mot rasismen anser en del att man får stigmatisera grupper som har funktionsnedsättningar hur man vill.
En siamesisk tvilling är inte psykiskt funktionsnedsatt, men det tycks denne Per Johansson tro och använder det som skällsord för att kasta skit på Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson.
Partiledaren är sinnessjuk…
Tourettes syndrom är en funktionsnedsättning. Lägg märke till applåderna från de andra så kallade antirasisterna när han spyr ur sig sin funkofobiska kommentar. 58 gillningar fick den också.
En variant av hatet mot de ”med lägre IQ” är det förakt mot de med dyslexi som man ofta ser bland antirasister. Eller det förakt mot personer som inte gått universitet som man ofta ser. Därför lägger jag med denna kommentaren som är talande.
Några exempel från en blogg som slank med liksom av bara farten.
Varifrån exemplen hämtats är mindre viktigt. Detta problem finns överallt.
Om man googlar runt ser man att rasisterna givetvis är sju resor värre när det gäller funkofobi. Det ursäktar inte antirasister som använder hat mot personer med funktionsnedsättningar i sin retorik mot rasisterna. Att rassar spyr fördomar omkring sig är en sak. Vi antirasister bör veta bättre än så!
Det som är bra är att denna funkofobi ibland bemöts. I min lilla snabba undersökning såg jag att två av inläggen ovan kritiserats för funkofobi. Det är bra. Men vi måste lära oss att reagera mer när hat mot personer med funktionsnedsättningar används som retoriskt vapen. Detta är exempel som plockats samman från att ha läst några få inlägg från en Facebooksida.
Och som alltid suddar jag inte bort namn. Deltar man i en debatt på en offentlig Facebooksida får man förvänta sig att kunna bli granskad. I mina ögon är det lika vidrigt att kalla en person för ”förståndshandikappad” eller ”mongo” som att skrika ”judejävel” eller ”jävla neger” till dem. Det förklarar varför jag postar inläggen.
De senaste dagarnas hårda kritik mot Svensk Israel Information (SII) och tankesmedjan Institute for Security & Development Policy (ISDP) av Samuel Nudel, SKMA och Expo har, milt sagt, inte uppskattats av de kritiserade och deras meningsfränder, men är likväl en pricksäker, saklig och rättvis kritik. Detaljerna i kritiken tänker jag inte gå in på så mycket, men jag rekommenderar att man själv läser vad Samuel Nudel och Expo har skrivit. I korthet går det ut på att SII jobbar mot antisemitism men rekommenderar, och publicerar, ändå en muslimhatare vid namn Raphael Israeli. Dessutom har ISDP bjudit in densamme. ISDP använder samma dåliga ursäkt för sin inbjudan av en antimuslim som vi sett vissa muslimska organisationer göra när de bjudit in antisemiter, nämligen den att personen i fråga inte är där för att prata om detta utan om något annat, ett förfarande som givetvis är oacceptabelt.
Man kan undra varför folk är mot rasism mot sin egen grupp men själv utövar rasism mot en annan grupp. Hur tänker sådana människor? Är svaret så enkelt att det handlar om egoism och vi-och-dom-tänk? Oavsett hur de tänker så frågar jag mig själv: är man antirasist om man är emot rasism mot sin egen grupp men inte mot andras? Eller emot rasism mot vissa grupper men inte mot andra? Svaret är egentligen självklart: nej, de är inte antirasister. En antirasist är en person som är emot rasism. Punkt. Inga undantag. Det vore absurt att ha en definition på antirasist som en person som är mot vissa typer av rasism men för andra typer av rasism. Det säger sig självt att den personen inte är antirasist. Med den absurda definitionen av antirasist så är Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen också antirasister då de är mot rasism av vita svenskar. Är SD, SvP och SMR antirasister? Jag tror att ni läsare har samma svar som mig på den frågan.
Nej, att vara emot rasism mot en eller flera grupper, men inte mot alla grupper, är inte att vara antirasist. Den enda logiska slutsatsen blir alltså att det endast finns en antirasism och att det är den konsekventa antirasismen. Trovärdigheten faller hos folk som är emot muslimhat men samtidigt är antisemiter och folk som är emot antisemitism men samtidigt är muslimhatare.
För drygt tre år sedan tackade jag ja till att delta i det här projektet. Motargument.se – för den som vill argumentera mot främlingsfientlighet. Jag har jobbat ideellt förut och visste att det skulle bli tufft – åtminstone i perioder.
[column_half]
Min tid med Motargument har lärt mig mycket. Till exempel att det är ok att andra tycker annorlunda än jag – de hatar mig inte för den sakens skull (well, ja, ok då – några kanske gör det). Jag har också fortsatt öva min förmåga att få folk att faktiskt göra det de ska – även om jag inte alltid är den smidigaste.
Det jag har gjort mest av allt, dock, är att jag har haft roligt. Jag har haft trevligt. Jag har lärt känna fantastiska människor – även om jag inte har träffat dem alla (än). Jag har känt att jag har gjort något vettigt, jag har tagit tydlig ställning mot rasism och främlingsfientlighet (hör ni att jag är lite PK och snäll nu – jag använder inte ordet nazism).
[/column_half][column_half_last]
[/column_half_last]
[column_half]
Med tiden blir dock det mesta vardag och rutin. Inget av detta tillhör mina starka sidor, och därför är det nu dags för mig att lämna över till någon som är bättre än jag på att administrera och ta hand om sånt som jag tycker är så fruktansvärt tråkigt. Jag kommer att lämna Motargument.se helt och hållet för att starta upp nya, grymt spännande projekt med lite annan inriktning, men fortfarande sociala frågor.
[/column_half][column_half_last]
Det är min stora förhoppning att Motargument.se kommer att fortsätta fungera som en kunskapsbank där man kan hitta inte bara en lösning, utan flera, och där det är lätt att förstå att ingen politisk färg har mer rätt än andra i sätt att se på och hantera rasism, nazism och fascism.
Detta är första delen i en artikelserie som avslöjar extremt överdriven skrämselpropaganda och många olika myter som finns i en enda video, som återfinns på Eric Myrins privata youtubekonto. Eric Myrin är vice ordförande i SD, Nacka kommun, och första namn på SD:s valsedel till Nacka kommunfullmäktige samt ordförande för SDU Stockholm.
Exakt så här som Eric Myrin gör i sin video, förvanskar SD och SDU, och en hel del av deras anhängare, ofta siffrorna. Deras syften är uppenbara; att försöka skrämma sina väljare.
I denna mytknäckarartikel specialgranskas diagrammet som visas i videons första 12 sekunder:
1980 fick 11.848 flyktingar och anhöriga permanent uppehållstillstånd i Sverige. (Uppgiften i videon stämmer alltså med ”ca 12.000″!)
2011 fick 12.726 flyktingar ett permanent uppehållstillstånd i Sverige + 3.037 anhöriga till en flykting som är i Sverige med permanent uppehållstillstånd.
(ytterligare 29.077 personer fick permanent uppehållstillstånd i Sverige, genom s.k.”kärleksanknytningsanhörig”, vilket jag förklarar i punkt: 2.d i kommande del i denna artikelserie)
(alla andra personer som fick uppehållstillstånd i Sverige de åren fick INTE permanent uppehållstillstånd, och långtifrån alla dessa personer är fortfarande kvar i landet, se fler förklaringar i kommande delar)
Det är alltså ALLTID en grovt överdriven LÖGN om man påstår att antal permanenta uppehållstillstånd till flyktingar och till flyktinganhöriga har stigit från ca 12.000 personer (1980) till mer än ca 15.800 personer (2011) – Migrationsverket
OM nu SD och SDU själva påstår att de inte är rasister, om de nu alltid hävdar att de inte skiljer mellan folk och folk….
…varför fortsätter de då så ihärdigt att göra EXAKT just det, med sin skeva användning av statistik, och att hävda att det skulle vara skillnad mellan folk och folk beroende på vilket sätt de kommer till Sverige och beroende på varför de får uppehållstillstånd här, eller var någonstans deras farfar, farmor, morfar eller mormor är födda ???
Jag som granskar och tolkar deras olika statistik-lögner, presentationer och jämför med den officiella statistiken från våra officiella myndigheter, jag bryr mig aldrig om etnicitet, födelseplats, religion eller modersmål, när jag pratar politik eller när jag pratar om människor och deras respektive åsikter – för vet ni…
…jag är inte rasist. Och det är oftast bara en rasist som bär på rasistiska vanföreställningar som brukar spekulera så grovt om andra människor…!
Mina källor är exakt samma källor som Eric Myrin uppger i videobeskrivningen på sitt youtubekonto. Och det är bevisligen SD:s och SDU:s Eric Myrin som har kreerat denna skrämselpropagandavideo.
Jag knäcker många fler av myterna i Eric Myrins skrämselpropaganda. Fortsätt läsa: del 2 / del 3 / del 4 / del 5
Idag skriver jag en debattartikel på Nyheter24. Debattartikeln har titeln ”Liberal, icke-manshatare och antirasist?”. Där bemöter jag kritiken som ofta kommer mot liberala antirasister. Jag skriver också om problematiken, enligt mig, med att dra ett helt kön över en kam.
Åsikterna är helt och hållet mina egna och ska ej ses som representativa för alla Motarguments skribenter.
Jag vill poängtera att det jag skriver nu är min egen åsikt, vilket innebär att den varken är rätt eller fel. Det är en åsikt, och man kan själv välja att lägga en värdering på den – eller ej.
Min upplevelse av invandrare, rasister/nazister och antirasister, är att det är tre helt skilda grupper. Invandrarna för att de uppenbarligen kommer in i Sverige, till skillnad från oss som redan bor här. Rasisterna för att de inte gillar invandrare. Antirasisterna för att det finns en intern känsla av godhet.
Inget fel med det. Det är hur bra som helst att utöva godhet.
Men det finns sätt och det finns sätt. Under de senaste dagarna har det publicerats en ledare och en debattartikel som behandlar antirasismens språkbruk, och hur detta understryker och förstärker rasismen. Jag publicerade dessa två på FB-sidan för Motargument.se, och ni kan ju föreställa er reaktionerna.
Hela min tanke med det här inlägget är att belysa min personliga åsikt om hur bland annat (svenska) antirasister som grupp har så otroligt svårt att ta emot kritik. Jag lägger inte nödvändigtvis en värdering i det, men så är min uppfattning. Och det förvånar mig en aning, därför att om antirasismen som grupp anser att till exempel Sverigedemokraterna eller Svenskarnas parti ska granskas i sömmarna… då måste man ju också kunna acceptera och förstå att den egna gruppen också både kan och bör granskas. För mig handlar det om att man som grupp ska kunna förändras och bli bättre, snarare än nedtryckt och utskälld.
På det viset är antirasismen väldigt kluven för mig. Kanske är det därför att den rymmer alla politiska inriktningar och att så många av dessa har antirasismen som gemensam nämnare, men allt därutöver skiljer sig åt. Hur man ska bära sig åt för att praktiskt utöva antirasism, till exempel. Jag har inte den blekaste om det finns flest vänstermänniskor i den antirasistiska rörelsen, eller om det är mer uppblandat med högerfolk och liberaler och allt annat däremellan… men som grupp upplever jag att det finns en intern godhetsstämpel, nästan en Hallelujavarning på gruppen som sådan. Samtidigt som enskilda individer eller mindre grupperingar har svårt att komma överens med andra åsikter, eller förstå andra sätt att tänka omkring rasism och antirasism.
Det här är saker jag har funderat på väldigt länge. Därför har jag också valt att hålla mig utanför nån slags offentlig debatt. Jag skriver nån enstaka text på Motargument.se, men utöver det ställer jag mig gärna så oberoende som det går – ungefär som jag valt att vara partipolitiskt obunden (jag är liberal, om någon missat det). Jag har inte för avsikt att ingå i en grupp som i mina ögon ser sig själva som den enda rätta vägen, och att varje människa med en annan åsikt har fel.
Jag vill återigen poängtera å det starkaste att detta är min personliga åsikt.
Du får stå för de värderingar du eventuellt lägger på den.
Det var ett tag sedan jag skrev, det kanske är så att jag lade allt mitt krut och politiska intresse lite tidigare än vad jag skulle ha gjort. Folk börjar vakna nu men vi är en del som har diskuterat politiska frågor ganska länge. Jag märker också att mina gamla inlägg börjar delas på Facebook och i diverse medier, nu vet jag inte om jag är det ”idiotiska exemplet” eller om det är mina texter folk lutar sig på – jag bryr mig iofs. inte så mycket…
En krönika av Andreas Meijer.
Anledningen till att jag skriver idag är att jag börjar bli redigt förbannad. Jag blir redigt förbannad på att intolerans normaliseras och att protesterna mot krafter som hotar demokratin görs till ”de onda”, exempelvis genom denna råpuckade krönika i Expressen. Artikeln menar att folk ”ska göra sina jobb”… Jodu!
Folk ”gjorde bara sina jobb” när de nekade sjuka ersättning hos Försäkringskassan, eller gasade människor i koncentrationsläger, eller anmälde grannar i forna Sovjet.
Ja, det är en långsökt parallell men ibland verkar det som om vissa behöver bli skrivna på näsan – det kanske inte GÅR att jämföra oviljan att bära ut brev med ”jobbet” i koncentrationsläger, men jag gjorde det ändå.
Det skrevs en utmärkt krönika i Aftonbladet. Jag ser att det börjar dyka upp folk som menar att vi måste värna om att alla ska få säga precis vad de tycker, även om det handlar om att negativt särskilja människor på grund av etnicitet eller andra medfödda egenskaper, aka att vara rasister. Ni som tycker detta ska ju få uttrycka det och jag har då rätt att uttrycka: håll käften. Ni behöver ju inte lyssna, men jag har rätt att uttrycka det.
Kort sagt: Vi behöver inte tolerera organisationer, krafter och åsikter som går ut på att förminska andra. Det är OK att hindra dessa från att tala – förhoppningsvis aldrig med våld, men om vi får en situation som på 30/40-talet så kanske det blir nödvändigt. Vi ska alltid markera en ovilja att hålla med. Civil olydnad samt att vägra att lyssna är ett utmärkt sätt. De har rätt att tala – kanske, jag håller inte helt med om att alla åsikter faktiskt har rätt att höras – och vi har rätt att ge fan i vad de säger, då det uppenbarligen inte går att diskutera med dessa människor, något som ger oss alternativet att aktivt inte lyssna.
Så hoppa ner från debatthästen och sluta klaga på dem som för en kamp mot rasismen. En gång i tiden var det en självklarhet att inte vara rasist, nu verkar det ha glidit en del. Vill du inte föra en kamp mot rasismen så ge fan i det då – men förvänta dig inga sympatier från mig.
Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, är idag en av Sveriges mest framgångsrika artister. Låttexterna har, alltsedan begynnelsen år 2000, genomsyrats av både ett starkt, genuint samhällsengagemang och av ett tydligt politiskt budskap. Jason Diakité har genom åren visat att han är en viktig röst i samhällsdebatten och är också engagerad i den antirasistiska kampen.
I slutet av förra året erhöll Jason 5i12-priset för att ”han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen”. I samband med prisutdelningen framförde han ett uppmärksammat tal om antirasism och svenskhet, något som, förutom att det var ett känslosamt ögonblick för både Jason och för oss som lyssnade, rörde om en hel del i debatten. Som en följd av talet samlade sig mer och mindre kända kollegor för att ge artisten sitt stöd i manifestationen #jagärjason. Senaste albumet innehåller låten Misstänkt, som är ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten. Detta är Jasons ord. Detta är Jasons upplevelse. Därför låter jag texten stå för sig själv.
Misstänkt (med Seinabo Sey & Beldina)
Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
You know?
Det är över. Det är så över
det här är tjugohundratalet o mycket har hänt men i Norge e jag svensk hemma e jag utländsk ye ja ni som vet vet man vill ju rulla genom livet o endast bedömas på sin fethet så många gånger jag blitt stoppad av polisen fått misstänkta blickar när jag går in i butiker o frågan jag möts av om och om igen igen hej var kommer du från egentligen mammas släkt e slaver farsans dom va slavar men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va född o uppvuxen i det mellanförskapet kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet inte sagt med bitterhet jag snackar verklighet för den jag är definieras inte av ärftlighet jag menar verkligen jag vet min hudfärg är vacker precis som våran framtid kanske
ser dej titta snett som om jag vore speciell blicken följer varje steg som jag tar här vet du ser mej som samhällets fiende e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt
Det här att man e misstänkt till motsatsen bevisas man känner sej instängd i en fyrkant klurigt att förklara men man känner när det händer i 55 länder på 6 kontinenter o jag har fällt tårar slagsmål några när komma in på klubben inte kom på frågan inga högervindar ska få släcka min låga o skällsord biter inte nu när jag tål allt apljud från vakterna på Kramers hörna när norrmalmspiketen gav mej slag o törnar jag är bara en men jag skriver för tusen om det e byggt i strukturen så river vi husen jag släpper sorgen fri jag släpper ilskan också våran värld e kry kan någon ringa doktorn för jag ska upp till toppen o det e jävligt brant men jag har vatt på botten så jag e jävligt stark
ser dej titta snett som om jag vore speciell blicken följer varje steg som jag tar här vet du ser mej som samhällets fiende e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt
Jag är inte ens arg längre Jag känner mig fan upprymd Jag vet var vi står Jag vet vad som är vad Och jag vet vad den blicken betyder Och den biter inte på mig Längre Oh nej!
– Det är det jag snackar om i denna låten också, jag skämdes ett bra tag
För att mina föräldrar snackade inte ren svenska
Och jag såg annorlunda ut än alla andra kidsen
– Jag har känt att jag ibland måste vara bättre än de andra
Med tanke på mitt efternamn och var jag kommer ifrån
Som man har känt ibland man måste ge mycket mer än de andra
Jag menar, jag hade inte varit där ja är idag om inte jag hade jobbat hårt varje dag och kämpat
Jag har tidigare berört det kollektiva ansvar vi har i den antirasistiska kampen. Den krönikan heter Tillsammans kan vi.
Det är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.
Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?
Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?
Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.
Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.
Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.
Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.
Att jämställa de man hatar (rasisterna) med personer med psykiska funktionsnedsättningar är inte heller OK, som här ovan eller som här nedan.
”Allvarligt störd” kan synas ofarligt men även ”störd” är ett uttryck för hat. Det är det även om det används i andra sammanhang ganska ofta. Lägg för övrigt också märke till att antirasisten tydligen kallat en sverigedemokrat för ”hora”. Det är givetvis inte heller OK. Det är både kvinnoförakt och hat mot sexarbetare.
DU själva påstår att de inte är rasister, om de nu alltid hävdar att de inte skiljer mellan folk och folk….
Det är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.
Motargument 