Den SD-kopplade nätbloggen Samnytt bedriver en vinklad och polariserande nyhetsrapportering. T o m när det kommer till namn ser man en möjlighet att skapa splittring och uppdelning i ”vi och dom”. Med stöd av statistik om populära förnamn på nyfödda pekar de ut arabiska namn. Samnytt gör vad de kan för att sprida myten och narrativet om hur arabiska namn ”tar över” i popularitet i Sverige.
Redan när vi kikar på bild- och rubriksättning får vi en tydlig bild av narrativet Samnytt vill förmedla: Icke-svenskklingande namn påstås vara på väg bort och påstås ersättas av arabiska dito. Det finns en utbredd myt i svenska samhället att namn som ”Mohammed”, ”Ali” och ”Ahmed” skulle vara överrepresenterade. Artikelbilden är delad i två separata bilder, en bild föreställer midsommarfirande barn med etniskt svenskt utseende och den andra föreställer tre slöjbärare och en barnvagn i skugga.
Rubriksättningen följer samma tema: ”Här är pojk- och flicknamnen som ökade mest – flera arabiska”. Samnytt väljer sedan att presentera listorna för de pojk- och flicknamn som ökade mest under 2023, men utelämnar listorna för de pojk- och flicknamn som minskade mest under 2023. Troligtvis är det en medveten manöver, eftersom namnet ”Muhammad” hamnar på sjunde plats över de pojknamn som ökade mest (+ 37%) förra året. Samtidigt hamnar ”Mohammed” på nionde plats över de pojknamn som minskade mest (- 42%) samma år. Skribenten nämner också namnet ”Yasin” som ett tecken på att arabiska namn tar över i popularitet.
Motargument vill poängtera att namn på nyfödda varierar över tid och att föräldrar påverkas av sin samtid då väljer namn på sina barn. Att namn som är icke-svenskklingande är populära är inte på något sätt ett belägg på att Sverige utsätts för ett yttre hot.
Kuriosa: SCB har slutat att redovisa popularitet på pojk- och flicknamn eftersom de tycker att det finns annan statistik som är viktigare att fokusera på. Statistiken finns numer på Skatteverkets hemsida.
Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.
Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.
Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.
Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.
Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.
Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.
När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.
Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När individer som kritiserar och/eller fördömer Israels regim samtidigt uttrycker hat mot judar och/eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier talar vi utan tvekan om antisemitism.
Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.
OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.
Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:
Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.
MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.
MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.
MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar. Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.
I de flesta fall som människor kritiserar, fördömer eller motsätter sig Israels regim och deras militära handlingar rör det sig INTE om antisemitism. När en person som kritiserar Israels regim samtidigt uttrycker judehat eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier är personen antisemit.
Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier sprider en myt om att människor som kritiserar, fördömer eller säger sig vara emot Israel och dess regims politik per automatik skulle vara antisemiter. Det de missar i sin iver att sprida detta narrativ är att även många judar i Israel och världen över fördömer och är kritiska mot Israels illgärningar i kriget mot Hamas. Att ha åsikter och synpunkter om Israels regim är inte synonymt med att vara antisemit. Vi ska komma ihåg att anklagelser om antisemitism är en strategi för att tysta människor som kritiserar, ifrågasätter och fördömer Israels pågående folkmord i Gaza.
Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.
OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.
Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:
Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.
MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.
MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.
MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar.Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.
I kölvattnet av Hamas illvilliga terrorattack 7 oktober och Israels pågående folkmord i Gaza höjs röster för att Israel ska stängas av från Eurovision Song Contest. Exempelvis har 1 000 svenska artister skrivit under ett upprop för att få EBU att utesluta Israel från tävlingen. Vi har sett liknande upprop i Finland, Island och Norge. Det finns också de som vill se att Finland och Island bojkottar tävlingen. Även andra deltagande länder har öppet kritiserat Israel. Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier avfärdar alla dessa artister som antisemiter.
Skärmdump från X 240129Skärmdump från X 240124
ICJ, Internationella domstolen, meddelade 26 januari 2024 att ‘Staten Israel ska vidta alla åtgärder som står i dess makt för att förhindra att handlingar som omfattas av artikel två i folkmordskonventionen begås‘. ICJ utvecklar uttalandet genom att kräva att Israel ska förbättra den humanitära situationen i Gaza samt säkerställa att israeliska styrkor inte begår brott mot folkrätten.
Med högerextremisters och ”sverigevänners” logik skulle det väl betyda att alla artister i Sverige och andra deltagarländer som kritiserar och fördömer Israels regim skulle vara antisemiter. Med samma logik skulle gissningsvis en stor majoritet av Sveriges befolkning, enligt dem, vara antisemiter. Det är ingen logisk slutledning, för det förhåller sig inte så i verkligheten.
”Invandringskritiker”, rasister och högerextremister talar gärna om s k ”massinvandring”. Narrativet, som också blivit en myt, går ut på att det främst är flyktingar och deras anhöriga som beviljas uppehållstillstånd. Myten är del av konspirationsteorierna om folkutbytet och Eurabia.
SD-kopplade nätbloggen Samnytt har gjort en re-write på f d SD-politikern Thoralf Alfssons blogginlägg om uppehållstillstånden 2023.
I sin re-write sprider Mats Dagerlind på Samnytt myten om att anhöriga till asylsökande beviljas massor av uppehållstillstånd. Han specificerar siffrorna på anknytning som ”anhöriga till asylsökande”. Alfsson däremot specificerar inte siffran om anknytning.
Motargument har tidigare presenterat hela statistiken, där också underkategorierna inom anknytning redovisas. Av de 25 510 som beviljats uppehållstillstånd på anknytning har 2 114 uppehållstillstånd beviljats anhöriga till asylsökande. Dagerlind extrapolerar alltså med drygt 93%.
Samnytt är agendastyrd. Artiklar som Dagerlinds bekräftar att den SD-kopplade nätbloggen sprider ett narrativ om påstådd ”massinvandring”. Dagerlind drar sig inte för att extrapolera siffror. Jag har uppmärksammat honom på detta, men har hittills bemötts med tystnad.
Sverigedemokraterna, deras sympatisörer och flera nätbloggar gör allt de kan för att släta över SD:s ideologiska rötter. Bland många myter och anklagelser sprids Aftonbladets rubriker från 1930- och 1940-talet som ett exempel på Socialdemokraternas påstått nazistiska rötter. Det är en enkel myt att knäcka. Aftonbladet var inte ägd av Socialdemokraterna eller LO före och under andra världskriget.
Sedan Aftonbladets grundande 1830 var tidningen uttryckligen borgerligt liberal i sin politiska inriktning. Från August Sohlmans tid som ägare av tidningen 1851 och framåt antog tidningen en alltmer konservativ och tyskvänlig politisk inriktning.
Mellan 1932 och 1956 ägdes Aftonbladet av Torsten Kreuger. Inrikespolitiskt var den under denna tid borgerligt liberal, men utrikespolitiskt: pro-nazistisk och tyskvänlig.
LO (Arbetarrörelsen Landsorganisationen i Sverige) startade 1942 konkurrenten ”Aftontidningen” som en motvikt, drev den fram till 1956.
1956 köptes Aftonbladet av LO, och har sedan dess varit oberoende socialdemokratisk i sin politiska inriktning. Sedan början av 1960-talet har tidningens ledarsida varit oberoende socialdemokratisk.
SD drar sig inte för smutskastning. Strategin beror med stor sannolikhet på att de vill släta över det egna partiets ursprung och ideologiska rötter. Partiapparatens verktyg är historierevisionism. Många sympatisörer verkar köpa SD:s ständiga mantra om att S skulle ha nazistiska rötter. Motargument påminner om SD:s historierevisionistiska film om S i valkampanjen 2018. Här kan man inflika att partiledare Jimmie Åkesson varit tydlig med att SD inte kommer överge sina egna rötter.
Att Aftonbladets utrikespolitiska inriktning under andra världskriget var tyskvänlig och pro-nazistisk är inte bevis för att Socialdemokraterna skulle ha nazistiska rötter. Detta av den mycket enkla anledningen att Aftonbladet inte köptes av LO förrän elva år efter andra världskrigets slut.
I många år har det, såväl internationellt som i Sverige, spridits en myt om att vita bönder i Sydafrika är utsatta för folkmord. Det är en konspirationsteori skapad av högerextremister, nazister och vit makt-rörelsen i Sydafrika och andra länder.
1948 definierade FN vad som är att betrakta som folkmord. Att slänga ur sig att t ex vita i Sydafrika är utsatta för folkmord är en direkt felaktighet, och riskerar att urvattna begreppet samt skapa splittring och polarisering.
Det som stämmer är att bönder i Sydafrika sedan lång tid tillbaka har utsatts för attacker i form av rån, tortyr, våldtäkt och mord. Det finns dock inget som tyder på att attackerna skulle vara specifikt riktade mot vita bönder. Som exempel ser vi att 2017 dödades 62 bönder i Sydafrika, och att 46 av dessa var vita.
Alltsedan apartheids fall 1994, spirar konspirationsteorier om att den vita befolkningen i Sydafrika utsätts för ett ständigt pågående folkmord. Morden på bondgårdarna ska, enligt konspirationsteoretikerna, utgöra ”bevis” för detta.
Högerextremister, nazister och vit makt-rörelsen påstår att, utan raslagar som separerar vita och svarta, kommer landets vita befolkning utplånas. De använder Sydafrika som ett avskräckande exempel, och att världens vita befolkning måste vara medvetna om det pågående ”folkmordet på vita”.
Huvudmotivet för attackerna mot bondgårdar i Sydafrika är till 90% rån. Ägandet av bondgårdarna i Sydafrika domineras av vita, och de svarta bönderna är bland de fattigaste i landet. I Sydafrika, liksom i många andra delar av världen, är vita generellt mer förmögna och har högre status än svarta. Sydafrikas regering hävdar att attackerna på bondgårdar är del av ett större problem med kriminalitet i landet, och att de inte grundar sig i ”ras”-motiv. Sedan avvecklingen av apartheid har Sydafrika haft som mål att ha en rättvisare fördelning av marken. Eftersom det arbetet inte fallit väl ut röstade parlamentet 2018 fram en grundlagsändring som gav staten rätt att konfiskera mark utan kompensation. Landet är polariserat, och vita sydafrikaners rättigheter skyddas fortfarande i grundlagen.
Varje år mördas ca 60 personer, vita som svarta, på bondgårdar i Sydafrika. I ett land där ca 27 000 personer mördas varje år har dessa mord på bondgårdar av högerextremister, nazister och vit makt-rörelsen påståtts vara ett pågående folkmord på vita.
I ett tal vid Folk och Försvars Rikskonferens 8 januari 2024 uttalade sig statsminister Ulf Kristersson (M) om svenskars försvarsvilja, och insinuerade att svenskfödda skulle ha större försvarsvilja än utlandsfödda:
‘Ukraina lär oss att ett lands viktigaste resurs i krig är den gemensamma försvarsviljan. Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling’. (Källa: Regeringen.se)
I en kommentar till Aftonbladet svarar Kristersson på kritiken. Men han målar in sig än mer i hörnet när han skriftligt svarar:
‘Är man inte beredd att försvara svensk demokrati och vårt sätt att leva ska man naturligtvis inte heller bli svensk medborgare’. (Källa: Aftonbladet)
Statistik från FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) gör gällande att statsministern sprider en myt om att utlandsfödda skulle ha en lägre försvarsvilja än svenskfödda. Statsministerns retorik om medborgarskap och försvarsvilja splittrar istället för att ena.
I en intervju med Aftonbladet publicerad 13 januari 2024 utvecklar Kristersson resonemanget:
‘[…] det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige’. (Källa: Aftonbladet)
Kristersson fortsätter sedan på det inslagna spåret om försvarsviljan. Han upprepar att det finns skillnader mellan svenskfödda och utlandsfödda därvidlag. Han repeterar påståendet att utlandsfödda skulle ha en lägre försvarsvilja. Kristersson ”belägger” påståendet med:
‘Dagens regler gör det alldeles för lätt att bli svensk medborgare utan att på allvar ta ställning till om man vill vara svensk medborgare, inklusive värderingar och skyldigheter’.
‘Det var ett bredare sätt att säga att medborgarskapet inte handlar om att få ett pass i handen. Medborgarskapet handlar om att du står upp för Sverige, att du vill vara en del av den svenska samhällsgemenskapen’. (Källa: Aftonbladet)
Kristersson säger att man inte ska bli medborgare om man inte är beredd att anpassa sig till grundläggande svenska värderingar, svensk liberal demokrati och svensk lagstiftning.
Statsministern baserar alltså inte påståendet på fakta. Tvärtom så spekulerar han utifrån fördomar och vad han ”tror” stämmer. Problemet med statsministerns ihärdiga mytspridning om utlandsföddas påstådda lägre försvarsvilja är att han splittrar i en tid då vi ska stå enade.
Motargument har under flera år fortlöpande redovisat statistik från Migrationsverket. Orsaken är att vi vill att människor ska ha tillgång till korrekt fakta i den migrationspolitiska debatten. Vi vill också att våra artiklar ska ge ammunition mot mytspridning och falska antaganden vad gäller migrationen till Sverige.
Totalt beviljades 102 139 uppehållstillstånd under 2023. Dessa fördelar sig enligt följande:
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 16 810 + 2 114 + 1 149 personer = 20 073 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd 2023 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 000. Medan den totala siffran på 2023 års beviljade uppehållstillstånd är 102 139. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ca ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 5 810. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 6 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 18: 1/18.
2023 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl under 2000-talet.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. 2023 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl under 2000-talet.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1 av 5 beviljade uppehållstillstånd under 2023 var asyl-/flyktinggrundade.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 102 139 uppehållstillstånd under 2023. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 5 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 16 810 + 2 114 + 1 149 personer = 20 073 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd 2023 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 000. Medan den totala siffran på 2023 års beviljade uppehållstillstånd är 102 139. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ca ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 5 810. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 6 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 18: 1/18.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså nästan tre av 5: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Hittills under 2023 har andelen minskat igen. Det har också delvis sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt under senare år.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Motargument 