Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Hakkors – svastikor

Många har avhandlat ursprungen och innebörderna med hakkors – svastikor och liknande symboler. Jag är mycket mer intresserad och nyfiken i att spekulera och resonera om personerna som ritat, målat, skrapat hakkors på offentliga platser i nutid. Vad kan de ha haft för tankar och avsikter till varför de valde att göra det?

Greek Silver Stater of Corinth
Exekias / Foter.com / CC BY
  • Vill man försöka göra PR och övertyga andra om att bli nationalsocialist?
  • Vill man försöka få det se ut som att fler är nationalsocialister än det egentligen är?
  • Vill man försöka träna på att ta plats i samhällsdebatten, för att man känner sig utanför?
  • Vill man försöka provocera lagstiftarna som kriminaliserat vissa symboler? (se fotnot längst ner)
  • Är det kanske anti-nazister som målar nazistiska symboler för att väcka opinion?
  • Vill den som målar sådana symboler försöka hota/skrämmas?
  • Vill man försöka anklaga islam för att vara som nazism, när man sprayar hakkors på en moské?

Vad tror ni?

Jämför gärna mina spekulationer med diskussionerna kring t.ex. Dan Parks olika ‘gatukonstinstallationer’ eller de Antifa-affischer som dykt upp runtomkring i Kalmar. AFA förnekar att de eller deras anhängare har klistrat upp dessa hotfulla affischer.

Urval av aktuella nyhetsnotiser om målade hakkors under vintern 2013/2014:

Hakkors målade i somalisk förening
Hakkors sprejade på kaféfasad
Hakkors i riksdagen upprör besökare
Nytt hakkors på kyrka i Stockholm
Hakkors målat på kapell
Hakkors klottrade på Stockholms moské

Foto: Islamiska förbundet
Foto: Islamiska förbundet

Fotnot: Högsta domstolen klubbade igenom en prejudicerande dom år 1996 om att bärande av nazistiska symboler på allmän plats utgör Hets mot folkgrupp. Resonemanget var att genom bärande så uttrycker man missaktning mot personer.

Krönikor

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Krönikor

Tillsammans kan vi

Vi föds inte till en människosyn, vi föds inte till rasist, nazist, fascist, ”sverigevän” eller främlingsfientlig. Vi är alla ”sverigevänner”, fast vi har en annan syn än de som anammat ordet och gjort det till sitt.

►Milo► / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är slumpmässiga möten och händelser som formar individen – antingen till öppenhet och tolerans, eller till hat och misstänksamhet – i attityden mot dem man uppfattar som annorlunda eller mindre värda. Våra föräldrars påverkan är en viktig faktor för vilken människosyn vi får. Rollen som föredöme avspeglas i hur man talar med, agerar och informerar den personen som befinner sig i beroendeställning. Det finns också andra personer som har påverkan på hur unga människors människosyn formas. Det kan vara lärare, tränare, ledare men inte minst samhället har ett stort ansvar att upplysa om alla människors lika och unika värde.

Så ett förändringens frö

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen. Denna rasism kan bemötas relativt enkelt, kanske inte så att personen som uttrycker åsikter som strider mot dina egna, eller är fördomsfulla, ändrar sin åsikt utan vidare, men att man kan så ett frö till förändring. Det är så vi måste se det, och därför är det nödvändigt att ifrågasätta och bemöta dessa uttryck. Det kan räcka med enkla frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om mod och civilkurage, att stå upp för alla människors lika värde. Det är obekvämt och ibland obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på dessa uttryck ger vi vårt samtycke.

Inte bara SD-sympatisörer

Vi ska vara på det klara med att rasister inte bara finns i Sverigedemokraterna och de som sympatiserar med dem. De finns även inom andra partier och sympatisörer. De finns bland oss, ibland är de tysta och ibland märks de. Människor som röstar på Sverigedemokraterna bör enligt mig betecknas som rasister, eftersom deras politik grundar sig på att människor ska indelas hierarkiskt utifrån bakgrund och religion. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Deras partisympati har ofta sin orsak i okunskap, misstänksamhet och missnöje med den politik som nu är vår verklighet. Många av de som väljer Sverigedemokraterna kan påverkas. För att det ska bli möjligt måste fler av oss bidra – även om det gör ont.

Att artisten Timbuktu känner sig tvungen att visa upp sitt svenska pass och utbrista att han är svensk, att han är en av oss, är obehagligt men nödvändigt. Jag behöver inte visa upp mitt svenska pass. Orsaken till detta är att Timbuktus namn och hudfärg inte överensstämmer med vad många anser vara svenskt. Fast det är just vad de är. Vi har alla namn, bakgrund och hudfärg som är svenska. Detta är vårt Sverige, ett Sverige där alla är välkomna och är en del av vår gemenskap. Medeldistanslöperskan Abeba Aregawi är ett exempel på en människa som bemötts med mycket misstänksamhet, eftersom hon ”inte är svensk”. Hon är svensk nu, hon ville bli svensk och hon är välkommen att vara svensk, precis som alla andra är välkomna att bli en av oss. Komikern Soran Ismail har, i samband med den omtalade järnrörsskandalen, stått upp för sin och vår rätt till vårt land Sverige.

Alla kan dra sitt strå till stacken

Timbuktus och Soran Ismails mod och civilkurage är nödvändiga i vår strävan för ett öppensinnat Sverige, men det räcker inte. Vi måste bli fler. Därför är det nödvändigt att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, högt som lågt. Det är vi skyldiga oss själva. Det är vi skyldiga Sverige.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa får aldrig ses förlorad till främlingsfientlighet och hat, utan vi måste tro och hoppas att alla kan bryta och komma till en punkt då de inser att de har haft fel. Det är denna tro och detta hopp som gör att man aldrig får sluta kämpa och verka för ett fördomsfritt samhälle. Tillsammans kan vi. Vi får aldrig tystna.

Krönikor

"Ordet svenne är också rasism"

Gästinlägg av en person som valt att förbli anonym. (Med skrivhjälp av Torbjörn Jerlerup)

Det här är min berättelse. Jag är en person som många skolbarn i Stockholm har mött. Jag arbetar med ungdomsgårdar i områden där det finns många som ser ut som jag. Jag arbetar där människor är svarta utanpå, men inuti kan de vara alltifrån fromma som lamm till svarta som synden.

Bullying Irfe
Diego Grez / Foter.com / CC BY

Jag vill berätta om hur jag arbetar mot rasism i de områden som så förskönande kallas ”utanförskapsområden”. Invandrarförorter kallas de också ibland. Där de flesta är som jag, svarta som synden, eller lite mesbruna utanpå. Vi eller våra föräldrar kommer från länder med konstiga namn, som är svåra att uttala. Jag gillar ordet invandrarförort. Det bäddar för kvalité och olikhet.

Det finns gott om rasism även här. Hudfärgen avgör inte vem som blir rasist. Därför finns rasism även i utanförskapsområdena. Denna rasism riktas mot lite olika grupper. Jag har väl mest stött på rasism mot muslimer, judar, romer, svenskar, kurder och somalier. Ja, även hat mot kristna, men det är kanske inte rasism?

Igår satte jag mig ner med en ung man från ett muslimskt land i Mellanöstern, som hade pratat högt och nedsättande om somalier. Jag fick honom att tänka. Jag sade till honom:  ”du kallar somaliern dum och utan intelligens. Vet du att det finns sidor på nätet, och ett helt parti i riksdagen som kallar muslimer dumma och utan intelligens?” Han svarade att ja, det visste han. ”Vad känner du när de säger så?” Så kan man prata för att få någon att tänka lite.

När jag ska prata med en klass eller en grupp om rasism, så ställer jag alltid frågan: ”Vill ni veta vad jag anser är rasism”? Det brukar de vilja. Då säger jag: ”svennehora”, ”svennejävel”, ”viting”…

Det brukar ofta ta skruv. För de som säger så brukar inte tycka att de är rasister. Men vill ni veta en sak? De som säger ”svennehora” är nästan alltid de som säger ”jävla somalier”, ”judejävel” eller ”jäkla musse” också. Så möter man någon ung person som säger ”svennejävel”, måste man reagera snabbt och hårt.

Om de som säger ”svenne” är muslimer, så är det nu man ska prata om rasister som går omkring och kallar muslimer en massa öknamn, sprider fördomar och hatar, men som ändå inte tror att de är rasister.

Men det är inte rasism att vara arg på vita och ”svennar” eftersom vi är i underläge, brukar de säga ibland. Jag svarar genom att peka på klassen. I de områden där jag jobbar är så kallade ”svennar” och vita verkligen inte i majoritet, oftast tvärtom. ”Är svennar i majoritet i den här skolan”? Sen brukar jag förklara vad min vän Torbjörn Jerlerup på Motargument har lärt mig; att rasisterna i Sverigedemokraterna minsann också påstår att DE är i underläge, gentemot den stora muslimska konspirationen som vill ta över världen. ”Betyder det då att Sverigedemokraterna har rätt att kalla oss muslimer för IQ-befriade nazister?” Det borde de ju ha, de tycker att de är i underläge.”

Många gillar inte att man kallar ordet ”svennejävel” för rasism. Det vet jag. Fina, intellektuella människor brukar säga så. Jag är inte intellektuell, men jag säger det ändå. Om vi inte reagerar kraftfullt då ungdomar kallar någon för ”svenne” som öknamn, och om vi inte behandlar det som rasism, så skapar vi framtida problem för oss själva. För den som saknar spärrar så till den grad, att den kan skrika ”svennejävel”, hyser nästan alltid andra fördomar, mot andra folkslag också. Idag är det ”svennejävel”, imorgon ”jäkla yahood” (jude).

Ofta kryper det fram att ”juden” och ”somaliern” som de hyser fördomar emot, är samma folk som de själva anser att de är i ”underläge” mot.

Omvänd rasism kallas det ibland. Jag tycker inte om det uttrycket. Det finns rasism, enbart.

Bully
trix0r / Foter.com / CC BY

All rasism är fel, det lär jag barnen. Sedan försöker jag visa att de känslor och tankar de själva har, är desamma som de personer man kallar öknamn också har. Sedan berättar jag att det är rätt att vara arg på orättvisor och förtryck, men att det aldrig är rätt att anta att alla som tillhör en viss grupp, eller ser ut på ett visst sätt, är ”förtryckare”. Det är rätt att ogilla att vara i underläge, men inte att göra mot dem, som vissa av de som är i överläge, gör mot de i underläge.

Det mest idiotiska man kan göra om man är arg på de styrande i samhället, är att tända eld på sin grannes bil, förstöra sin grannes affär eller cykel, eller tända eld på sin grannes barns dagis eller skola. Att starta upplopp och förstöra för ens grannar, för att man är arg på de i riksdagen är inte politiskt, det är bara idiotiskt.

Precis som att använda rasistiska ord.

Hat leder till mer hat.

Det vill jag ha sagt. Det är min berättelse.

Sen vill jag att ni läser Ronnaskolans likabehandlingsplan, diskrimineringsgrunderna.

Tack för mig!

 

 

Krönikor

Politifonen svarar Jimmie Åkesson

Gästinlägg från Politifonen

Jimpyå

Jimmie Åkesson, Foto: Alexander Donka

Den 13 jan 2014 publicerade Expressen en artikel av Jimmie Åkesson, som en del i en självkritisk artikelserie där skribenter lämnas utrymme till att kritisera dem för att främja demokratiska värderingar. Det tycker vi är positivt. Men det är i princip den enda ros vi kommer ge dem i den här artikeln, för vi tänkte samtidigt utnyttja den till att dels bemöta Jimmie Åkessons artikel, men också rikta kritik mot Expressen och massmedierna i övrigt.

Jimmie Åkesson skriver att han:

…tror att Sveriges nyhetskonsumenter, i likhet med mig, förväntar sig och accepterar att journalisters och redaktioners egna politiska åsikter återspeglas på ledarsidor (däremot kanske de, i likhet med mig, ställer sig lite frågande till hur konstruktivt det är för samtalsklimatet att Expressens ledarredaktion har en attityd till sina meningsmotståndare som medför att man beskriver kritik av massinvandringen som ”en mental sjukdom” och SD som ett “ondsint” parti bestående av “en hoper hatiska självömkande män” med mera).

Vi sträcker oss till att hålla med här. Har Expressen släppt igenom sådana artiklar på sin ledarsida, är det en fråga om värdeladdad journalistik, som enkelt skulle kunna uttryckas på bättre sätt. Hade Politifonens redaktion arbetat för Expressen, skulle vi ha släppt allt det där om järnrör, slutat omtala dem som självömkande män och liknande, för det var gårdagens samtalsämne.

Den som är hågad kan följa upp Åkessons citat och finna att det han beskriver som kritik av “massinvandringen” i själva verket är ett resonemang om “att gnälla på invandrare” i anslutning till en skildring av en rasistisk “skitsnackarkultur”. Det är skribenten PM Nilssons personliga erfarenheter av ett politiskt klimat i södra Sverige.

Det är intressant att Åkesson helt öppet refererar till PM Nilssons beskrivning av rasistiskt ljugande och ryktesspridande som “kritik av massinvandringen”, vän av ordning blir så att säga tvungen att anta att det är samma enkla omskrivning även i andra fall där hans parti använder uttrycket. Att ledarartikeln är från 2006 tål att noteras, liksom att den är undertecknad av Nilsson och alltså inte är den politiska redaktionella produkt Åkesson insinuerar att han hänvisar till.

Från november 2013 är den andra artikeln han citerar ur. Den är också skriven av en person ur Expressens ledarredaktion, men inte heller den är ledarredaktionens, utan är publicerad som ett blogginlägg på ledar- och debattredaktionernas Opinionsbloggen. Värt att notera är att Åkesson ger en felaktig bild av vad som kallas för ondsint, det som avses i artikeln är det vi- och dom-tänkande som SD är känt för, inte partiet.

Vad som kvalificeras som hatiskt är svårt att avgöra utan att utgå från någon enskilds uppfattning, däremot framstår det som helt korrekt att SD i stor utsträckning är ett parti av och för självömkande män. Åkesson gör i sin artikel tämligen klart att han väldigt gärna använder massmedialt utrymme till just självömkan och beklagande.

Det ständigt påtalade offerkofteriet är också en uttjatad argumentering, och det är en infallsvinkel som Åkesson, hans partikamrater och den sverigedemokratiska gräsrotsrörelsen lärt sig att tackla genom den etablerade bilden av dem som en politisk underdog och slagpåse. De klär sig i den kostymen och därur kraftsamlar de och konsoliderar hela sin rörelse. Som Karim Jebari nyligen skrev, kapitaliserar antifragila grupperingar som Sverigedemokraterna på trauman:

Sverigedemokraterna tycks hysa samma typ av antifragilitet. Jag är inte den enda som blev förvånad när SD:s opinionssiffror steg efter järnrörsskandalen. Den storm av negativ publicitet som incidenten väckte fick SD att, likt hydran, växa två huvuden för varje avhugget. Men antifragila ting är inte osårbara….

Så var finner vi deras mistiltein? Den frågan är egentligen väldigt enkel att besvara och det är en infallsvinkel som media har valt att ignorera, förmodligen på grund av okunskap eller lättja, för någonstans måste det väl finnas en chefredaktör eller grävande journalist som analyserat Sverigedemokraternas människorättsvidriga politiska ambitioner gentemot asyl- och skyddsrätt?

I rapporten från maktens rätt – till rättens makt redogörs i stor detalj för vilka människorättskränkningar och indirekta krav på lämnande av Förenta Nationerna och Europarådet som Sverigedemokraterna faktiskt står för. Grundläggande i folkrättens skydd av mänskliga rättigheter är vad som kallas för likabehandling, alltså icke-diskriminering eller som det ibland uttrycks: alla människors lika värde.

När SD i sina politiska program eller i riksdagsmotioner uttrycker att de vill ha särregler för flyktingar avseende socialförsäkringar och annan offentlig förvaltning menar de i princip att Sverige bör frånträda flyktingkonventionen, FN-samarbetet och Europarådet. Med upprättandet av Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter blir antagligen också EU en organisation som sverigedemokratisk politik är oförenlig med, deras uttryckliga EU-fientlighet å sido.

Betydelsen av Europakonventionen för svensk rättsutveckling och skyddet av mänskliga rättigheter kan knappast underskattas. Konventionen är svensk lag och vi är bundna av den rättspraxis som Europadomstolen producerar. Det är något som fått stor betydelse för hur de nationella domstolarna bedömer fall som rör grundläggande fri- och rättigheter. Bland annat avgjordes pastor Green-målet med hänvisning till Europadomstolens tolkning av vad som får vara ett straffbart yttrande.

Även SD:s förslag om att sätta en nominell gräns för flyktingmottagande är antagligen i strid med likabehandlingsprincipen. Genom att sätta en numerär gräns för hur många som får söka asyl uppstår en uttrycklig diskriminering. Motsvarande gäller också för de mer eller mindre formaliserade förslag på stopp för immigration från vissa länder eller områden som kommit från SD:s håll, där udden varit riktad mot Mellanöstern och Nordafrika.

De har också motionerat i riksdagen om att frihetsberöva de som söker uppehållstillstånd, något som antagligen vore i strid med Europakonventionens regler för när en stat får inskränka individers rörelsefrihet.

Enligt vår mening bör således brännpunkten förskjutas. Men det gäller att hitta vettiga angreppsvektorer och journalistiska vinklingar. Det ska inte frasmakas i frågor som uppenbarligen intensifierar deras självupplevda, av media förstärkta, position som en underdog. Sverigedemokraterna har 10% av väljarkåren och är ett riksdagsparti sedan 2010. Det är dags för media att på allvar granska deras antidemokratiska och människorättsvidriga ideologi och politiska program.

Åkesson och hans parti bör granskas och kritiseras på samma sätt som media granskar och kritiserar andra grupperingar, i synnerhet sådana som har planer på att få Sverige att frånträda människorättstraktater och förkastar demokratins fundamenta.

Däri ligger Sverigedemokraternas baldersmistel.

/Bruce Stålnacke & Elwa Ninpo
Gästinlägg från Politifonen

Krönikor

Stoppa SD – lär av 30-talets arbetarrörelse

Det är 10 000-kronorsfrågan, socialdemokrater i hela Europa pratar om det och inte någon vare sig vet eller har goda erfarenheter av sina egna försök

SD_kuriren_92Det som är 10.000 kronorsfrågan är hur man bemöter Sverigedemokraterna. Enligt Johan Westerholm beskrev Jan Larsson Socialdemokraternas hållning till SD på det sättet vid ett tillfälle.

Det förundrar inte mig alls. Partierna vet inte hur de ska bemöta SD och ofta har de en verklighetsfrämmande syn på varför folk stöder partiet.

Det finns stora skillnader mellan hur folk i SD:s väljarbas ser på SD (om man pratar med dem) och hur motståndarna till SD ser på SD.

Enligt de som är mot SD är SD ett enfrågeparti utan lösningar på problemen, och som bara har en fråga på sin dagordning: invandringen. Men så ser inte SD:s väljare på SD. De tycker tvärtom att de ANDRA partierna inte har några lösningar alls. Det har SD, tycker de, och ofta i frågor som andra partier totalt ignorerar.

SD – ett parti med ”lösningar”

SD vinner ökat stöd bland folk som är mot nedskärningar i äldrevård och demensvård, bland fattigare, bland arbetare, bland folk som är hemlösa och bland folk som utsatts för vanvård i barnhem och fosterhem. De vinner det stödet för att folk ser dem som ett FLERFRÅGEPARTI, inte ett enfrågeparti.

Ja i slutänden är det ändå ”skär ner på invandringen” som är deras ”lösning” på det mesta. Men DE HAR EN ”LÖSNING”. Just det där med att inte ha lösningar, är det som så många väljare anser att de etablerade partierna inte har. Alla regeringar, vare sig från vänster eller höger har bara skurit ner och skurit ner. Lösningarna på krisen är på sin höjd att vilja ha in mer skatt eller att kasta in ytterligare ett jobbskatteavdrag. Det är inte mycket. SD erbjuder något annat: ”Vi ska ta miljarder från invandringen och ge till de behövande”.

SD lovar att man kan skapa fler resurser (minska invandringen), medan andra partier, utom kanske Vänsterpartiet,  i praktiken bara lovar fortsatta nedskärningar.

Stödet ökar bland landets pensionärer, för SD ökar därför att SD säger att de vill sätta stopp för den politik Alliansen och Socialdemokraterna fört i över 20 år, det vill säga att de vill att pensionärer ska få det bättre. Det är det SD vinner stöd på.

Dessutom ses SD som mer demokratiska, som att ”de lyssnar på vanligt folk”. SD:s väljare känner sig mer ”sedda” och ”lyssnade till” av SD än av de andra partierna.

 

Lösningar och demokrati

Ska vi stoppa väljarstödet till SD räcker inte motstånd och avståndstagande från rasismen. Det räcker inte att visa hur många idioter och rasister som gömmer sig i partiet. Vi måste lära av hur arbetarrörelsen på 30-talet slog ner nazismen i Sverige.

Sverige var nämligen ett framgångsland i kampen mot nazismen. Nazisterna fick aldrig mer än 2% av rösterna här.

Anledningen var att arbetarrörelsen och Socialdemokraterna gjorde ett effektivt arbete för att bekämpa partiet. Detta stöddes av borgarna och näringslivet på ett synnerligen effektivt sätt.

Lite förenklat kan man säga att arbetarrörelsen såg att det var nazisternas prat om att lösa krisen som fick dem att få röster. Inte hatet i första hand, inte rasismen, utan deras fokus på lösningar. De ville lösa arbetslösheten, få slut på politiskt käbbel och göra det bättre för alla medborgare, ansåg väljarna. Dessutom ansåg paradoxalt nog nazisternas väljare att nazisterna lyssnade på dem och såg dem, på ett sätt som andra partier inte gjorde. De trodde att deras frågor skulle bli uppmärksammade lättare i en diktatur än i en demokrati.

Arbetarrörelsen lade därför fokus på att lösa 30-talets ekonomiska kris. Det finns inte ett enda politiskt beslut under 30-talet som inte tog med kampen mot nazismen i åtanke. Nödlösningar, nödhjälpsarbeten, infrastruktursatsningar, semesterlagen, allt ingick i ett paket för att stoppa nazismen och rädda demokratin i Sverige.

Nazisterna skapade ”fred” mellan arbetsgivare och arbetare. Socialdemokraternas och arbetsgivarnas demokratiska motdrag här blev Saltsjöbadenavtalet 1938 med ordnade regler för strejker och förhandlingar i Sverige. Bara för att nämna ett exempel.

Och parallellt med det drog de igång ett demokratiprojekt Sverige aldrig sett maken till varken före eller efter 30-talet. Istället för att vara en börda för samhället, vilket många väljare trodde på 30-talet, ville man visa att demokrati tvärtom var ett framsteg. Det var inte demokratin som låg bakom 30-talets depression utan BRISTEN på demokrati, menade man.

2014

Ska vi stoppa SD måste vi lära av historien. Det behövs lösningar på de kriser som finns, på nedskärningarna, på arbetslöshet, integrationsproblem, fattigdom etc etc. Och det behövs demokratiarbete i massor.

Att partiet är rasistiskt vet alla redan. Om man tvivlar på det kan man läsa vad Jimmie Åkesson anser om Islam. Byt ut orden ”islam” och ”muslim” till ”judendom” och ”jude” om ni inte ser rasismen. Det skulle kunna vara skrivet av nazister på 30-talet.

Men att säga nej till rasismen, och visa att SD är rasistiskt, är inte nog, för det är få som röstar på SD för att de är rasister. SD får röster för att folk upplever dem som ett bättre demokratiskt alternativ med politiska lösningar.

Det behövs lösningar och demokrati och ännu mer lösningar och demokrati.

 

Krönikor

Problemlösning

När jag tänker på Sverigedemokraterna tänker jag på gnälliga snubbar i kostym som inte har något bättre för sig än leta fel hos alla andra och tro att deras egna lösningar är det enda som kommer att fungera.

Tillåt mig att harkla mig en aning och undra – vilka lösningar?

Sen när blev Sverigedemokraterna ett lösningarnas parti? Den enda lösning de har är att minska eller helst stoppa all invandring, och kanske allra helst av allt – slänga ut invandrare, oavsett generation, från Sverige.

Miljonprogrammet
Jetuma / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ibland skulle det vara intressant att vara en fluga på väggen när SD diskuterar om lösningar på de problem som de ser i svenska samhället. Det vill säga, om de har några lösningar.

Till exempel så är min upplevelse att de ofta gnäller på boendefrågan. Invandrarna tar alla ‘våra’ lägenheter, stoppar in hela släkten och eldar på vardagsrumsgolven. Eller så hyr staten lägenheter åt dem som precis kommit hit – lägenheter som blonda svenskfödda blåögda människor hade kunnat bo i. Huvaligen, vilken misär.

På boendefrågan anser jag att det finns åtminstone ett annat alternativ som skulle kunna fungera, utöver det att minska invandringen.

Till exempel så skulle byggföretag kunna bygga lägenheter som är billigare att bo i. I stan där jag bor byggs det nytt titt som tätt – men det byggs på platser och med sådan hög standard att inte många har råd att bo där. Av bekanta som har koll, får jag veta att ett av de dyraste nybyggena har många lägenheter som står tomma därför att det inte finns någon som har ekonomi att bo där. Om man i stället sänkte standarden så att folk exempelvis kunde återgå till att handdiska, använda tvättstugan, klara sig utan golvvärme och så vidare – då kanske fler skulle ha råd. Dessutom skulle det inte bli så dyrt, och man kanske skulle kunna bygga fler bostäder samtidigt.

Dessutom skulle man kunna återgå till det här med miljonprogrammet. SD är ju sådär historieromantiska i vilket fall, så då kan det ju inte göra något om man återgår till att bygga lägenheter med lite sämre planering än dagens standard, och dessutom i så stora hyreshus att det verkligen börjar handla om människoförvaring – för både svenskfödda och utlandsfödda, oavsett om man har ett svenskt pass eller ej. I så fall kan man antingen stoppa in större svenska familjer i anpassade lägenheter, eller så kan man begränsa antalet barn som får födas i en och samma familj – fast det blir ju klurigt, med tanke på att vi inte har kärnfamilj på samma sätt idag, som för 75 år sen.

Hur svårt kan det vara?

Och vill man i det läget komma ifrån det här med klotter och annan förstörelse av nybyggda områden, så kan man se till att få dit lite konst eftersom det oftast fungerar som nån slags förstörelse-stopp. Och bara för att utmana Åkesson med bihang så skulle åtminstone jag gärna se att det var konst från världens alla hörn; en riktigt mångkulturell kulturmix så att Jimmie och hans gelikar får svettas ordentligt. Jag ser det gärna därför att jag hoppas och tror att en person som av den ena eller andra anledningen flyttar till Sverige, gärna vill vara med och känna sig delaktig. Om denne får vara med och delta i ett projekt som handlar om utsmyckning av det område där hon eller han bor, är sannolikheten större att personen i fråga känner sig mer delaktig och villig att ta hand om, skydda och bygga upp – än om hon eller han inte får vara med.

Nu tycker jag i och för sig att det här med politisk problemlösning är något som inte ett enda parti sysslar med på någon slags frekvent basis. Nu i valtider kommer vi troligen att få se och höra på samma sorts pajkastning som sist, vilket antagligen inte kommer att göra någon skillnad i slutänden.

Så hörrni, svenska folket därute. Vad sägs om att ställa lite krav på faktiska förändringar? Förändringar som skulle kunna leda till något gott och produktivt, i stället för att sitta på arslet och stoppa ned vallappen med Sverigedemokraternas namn på i valurnan, och tro att de ska göra någon skillnad.

Tro mig. Att rösta på SD kommer bara att göra saken värre.

Krönikor

"Ut med packet" – eller…?

En gästkrönika av Andreas Meijer.

Argument: ”Alla som inte är svenska medborgare och begår brott i Sverige ska utvisas direkt, politiska korrekta tyckare är daltare och vi behöver hårdare tag!”

Motargument: Påståenden om att ”skicka hem” svenska medborgare med icke-svensk etnisk härkomst är befängd, rasistisk och snudd på fascistisk. NSDAP – nazisterna – valde att använda etnicitet som grund för medborgarskap*. Det gör inte vi i Sverige 2014!

Svenska brott – svenska straff

De brott, med fängelse i straffskalan, som begås mot svensk lag skall straffas enligt svensk lag, med svenska medel. Finns utlämningsavtal till annat land så kan de med fördel utnyttjas, i annat fall finns risken att brottet inte bestraffas p.g.a. skillnader i lagstiftning. Om vi skulle utvisa alla som begår brott direkt så riskerar brottslingen att gå fri. Begår de ett brott som inte är olagligt i personens hemland så innebär det att slagna barn eller våldtagna kvinnor får leva med att deras gärningsman inte får något straff.

I förlängningen innebär det att folk kan komma till Sverige och begå allsköns hemska brott – där den enda risken är att få en gratisbiljett hem igen. Jag vet att det är att dra det i långbänk men risken finns. Sen finns inget som hindrar personen från att återvända efter ett tag – alltså kan det bli lönsamt att begå brott, skicka ut pengar som görs i och med brottslig verksamhet, bli utvisad och ha tillgång till pengarna – för att sedan återvända och upprepa proceduren.

Icke medborgare? Utvisning efter avtjänat straff

Min åsikt är vidare att personer, som inte är medborgare, bör utvisas efter avtjänat fängelsestraff, utan möjlighet att få uppehållstillstånd eller medborgarskap. De personer som har medborgarskap skall avtjäna straff enligt svensk straffskala men löper ingen risk att bli skickad till något annat land, då de är medborgare i Sverige.

* ”Endast folktyskar kan bli medborgare. Folktysk kan endast den vara som är av tyskt blod, oavsett religion. Därför kan ingen jude räknas som folktysk.” – Punkt 4 i NSDAP:s partiprogram (1920)

Krönikor

Om nationella gränser

Gästinlägg av Politifon

Nationella gränser är vad man skulle kunna likna vid räckverk, som skyddar mot omvärlden, men de är också en typ av föreningslänkar mellan ekonomiska, geografiska avgränsningar och migration. Gränser genererar i vissa fall också ekonomiska intäkter till perifera, utsatta och försummade provinsiella områden. Kanske är det rejält överdrivet att dra paralleller till Sverige här, men vi ser t.ex. hur norrmän gärna åker över norska gränsen för att detaljhandla i Sverige.

Greatwall-SA3
Saad Akhtar / Foter.com / CC BY

Så utnyttjar man marknaden och prisskillnader. Det medför ömsesidiga vinster. Gränser kan också ses som de nationella identiteternas ideologiska symbol. En symbol ur vilken idéer om migration och liknande antingen ses som införsel av oönskad invandring eller oönskad utvandring. Vad gäller utvandringsfrågan kan det komma till uttryck på två vis.

En stat kan välja att gärdsla in befolkningen, och förhindra den från att utvandra. Sådana ingrepp i den personliga friheten är dock olagliga sett till folkrätten och implementeras ofta historiskt av totalitära stater. Den andra metoden är för berörd stat att förhindra befolkningens utvandring genom att locka den till att stanna.

Sådana åtgärder vidtog Sverige i relation till den stora utvandringen från Sverige till Amerika. I Emigrationsutredningen från 1913 är det inledningsvis sagt att:

I år är det 100 år sedan den svenska Emigrationsutredningen under statistikern Gustav Sundbärg lade fram sitt huvudbetänkande och inte mindre än 20 bilagor. Massutvandringen försatte landet i kris. En miljon svenskar hade flyttat ut. Skulle det tömmas helt? I stället för att förbjuda utvandring, sattes en rad åtgärder in för att göra det mer lockande att stanna: Rösträtt, stöd till egnahemsbyggande, fattigvård, bättre skola, kort sagt det moderna Sverige som senare gavs namnet folkhemmet.

Så vad är gränser för något? Egentligen tror vi felaktigt att det är avgränsande anknytningsdragningar som separerar geografiska och politiska arealer, territorier och land. Som att jorden skulle vara fysiskt uppskuren. I själva verket är gränser inte annat än ideal. Illusioner som inte verkligen finns där. Det som finns är gränskontroller, gränsskjutningar, deportationer och uppehållstillstånd/medborgarskap.

Det är på denna juridiskt felaktiga grund som “nationalister” hänvisar till sig själva, som ägare av den mark deras förfäder byggde upp (den svenska gränsdragningen, det vill säga) och inrättade ett förment särskilt samhälle på. Det finns självfallet ingen sådan täckning. Vi har inte äganderätt till vår jord annat än om vi köper upp begränsad markyta. Det vi har är medborgarskap och medborgarskap kan i princip vem som helst erhålla eller avsäga sig, inom vissa ramar.

Gränserna är inte fakta, de är idéer, som mer eller mindre är realiserade som sociala konstruktioner. De är dock aldrig materiellt verkliga utanför samhällets sfär. Den som t.ex. försvarar gränser värnar egentligen inte en sak, utan snarare ett ideal. Detta ideal kan vara det kulturella eller demokratiska eller genetiska, och så vidare.

Separationen är således i verkligheten rapsodisk, och det vet vi eftersom folk “olagligen” (det vill säga utan officiellt tillstånd, eftersom det inte är en illegal handling att röra sig mellan länder) korsar gränser, som om det inte fanns något där som stoppade deras rörelse.

Att gränsdragningar således inte är riktiga, på riktigt, kan inte bli mer uppenbar av det faktum att det inte existerar någon stabilitet eller fixering. Se exempelvis på den här historiska beskrivningen av svensk gränsdragning genom åren:

sweden-through-history2Sveriges gränsdragningar genom historien.

Man skulle kunna betrakta vilket geografiskt område som helst och få liknande resultat. Den svenska gränsdragningen har inte alltid sett likadan ut och den kommer förmodligen att reformeras även i framtiden. Den nationella identiteten är en social konstruktion och alltså i första hand existerande som makt och inte som materiellt fenomen.

Krönikor, Myter

PK

Avslöjandena som Researchgruppen och Expressen gjorde i december 2013 om kommentarsfälten, visar att ett relativt litet antal skribenter står för en väldigt stor andel av kommentarerna på forum som Avpixlat, FriaTider men även på SVTdebatt. Retoriken och påståendena i många av kommentarsfälten verkar ofta bestå av liknande fraser som återupprepas av flera.

Det är i stort sett samma uttryck och begrepp som repeteras av många, likt papegojor. Ganska ofta med identiska ordföljder. Denna företeelse kanske kan bero på att dessa kommentatorer skulle kunna ha läst exakt samma skrämselpropaganda, framställd och formulerad efter strikta mallar. Det förefaller även som att den granskade gruppen personer automatiskt litar blint på de myter och vandringssägner som bygger på lögnaktigt framställd statistik om bl.a. de påstått gigantiska ‘kostnaderna med massinvandringen’.

Källa: http://www.top.freewallpaper-s.net/rwx/Blood_on_Keyboard.JPG
Källa: http://www.top.freewallpaper-s.net/rwx/Blood_on_Keyboard.JPG

Det kan vara en indikation på att individer i den gruppen riskerar att bli farligt likriktade och mest bara dunkar varandra i ryggen. Kanske riskerar de att hetsa fram varandra till än värre formuleringar.

Vilka är det egentligen som är PK?

När liknande fraser och uttryck används ofta och återupprepas av många i en grupp, blir de till deras interna jargong, vilket ger de orden en sammanhållande verkan. Argumentens utformning i sig kan bli till en sorts ”bevisning” för gruppens medlemmar att de delar ideologi och ‘hör hemma’ bland de andra i en samstämmig konsensus. Deras åsikter, begrepp och nedvärderande omdömen de skriver om alla andra utanför deras grupp, blir till deras form av Politiska Korrekthet i deras egen specifika umgängeskrets.

Det konstigaste av allt är kanske att det finns en grupp som rutinmässigt kallar traditionella nyhetskanaler nedsättande för ‘PK-media’ och vägrar lita på dem. Medan de omedelbart verkar ta till sig alla uppgifter och påståenden som står skrivet med uppenbart främlingsfientlig ‘PK-jargong’ på grovt vinklade ‘nyhetskanaler’ på Internet. Märkligt nog verkar en del lita blint på det som ‘sanningen’ – helt okritiskt.

Jag gissar att en hel del av dessa personer inte har fått tillräcklig träning av sin förmåga att tänka kritiskt, granska texter i massmedia med ett skeptiskt förhållningssätt. Beteendet verkar tyda på att få läser flera, fristående, oberoende källor och att de inte utvecklat förmågan att skapa helt egna argument och åsikter. Är det kanske en uppgift som grundskolan behöver jobba mycket mer med?