Alla inlägg av Maria Robsahm

Myter om dödligt våld, del 1 – Sverige vs Mexiko och USA

Jag jobbar med en del felaktiga påståenden om dödligt våld som cirkulerar och som har sitt ursprung i media.

Någon kanske minns ett inslag på Dagens Eko som sändes för två år sedan. Där förekom både Mexiko och Italien – och intrycket som förmedlades i reportaget var att Sverige nu låg värre till än båda dessa länder när det gäller dödligt våld. Alltihop handlade om en ännu ej publicerad forskningsrapport om dödligt skjutvapenvåld. Ingen skugga ska falla på forskarna – det var det journalistiska referatet som blev fel.

Ekot var snabba med att dementera felaktigheterna, men det tycks inte ha hjälpt. Det är tydligt att alldeles för många fortfarande tror på det där.

Jag tänkte i några dagar koncentrera mig på att korrigera en del flagranta fel med ursprung i media – och jag börjar med Mexiko.

Trots att Dagens Eko alltså snabbt dementerade har uppgiften fått eget liv. Jag vill därför ge grundläggande fakta om Mexiko där det dödliga våldet ligger ofattbart högt.

Vi är vana vid att siffrorna i USA ligger mycket högre än i Sverige, men Mexiko ligger fem gånger högre än USA och 25 gånger högre än Sverige (räknat per 100 000 invånare).

Mexiko har drygt en tredjedel av USA:s befolkning, men 2018 mördades dubbelt så många (33 341 människor) i Mexiko, som i USA (16 214).

Med samma nivå som Mexiko hade vi i Sverige haft 2 778 mord förra året istället för 108…

 

Kriminalstatistiken bekräftar att det grova våldet har minskat i Sverige

Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.


Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.

I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.

Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:

Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.

Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.

Ja, situationen är onekligen bisarr.  Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.

För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.

Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?

Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.

Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.

Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.

Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.

Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?

Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.

Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.

I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.

Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.

Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.

Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:

Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”

Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.

Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.

Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.

Hur ska vi hantera när människor gör misstag?

Ibland gör vi misstag. Misstag kan vara medvetna eller omedvetna. Oavsett vilket kan misstag i dagens sociala medievärld få stor viral spridning. Vissa misstag spelar människor rakt i händerna, och de sprids som en sanning, trots att de inte är det. Hur ska vi hantera när människor gör misstag?


För min del har jag ett ideal – vi måste börja med att inse att vi alla gör misstag. Att medge detta för egen del kan ibland vara otroligt svårt, men nödvändigt.

Att stenhårt bita sig fast vid en uppfattning som inte visar sig hålla är inte bara dumt utan kan också skapa helt nya problem. Då sprids en bild av att det är farligt att göra fel och att man blir utslängd ur den sociala gemenskapen om man gör det.

Så kan vi inte ha det.

Vi gör ju nämligen alla våra misstag.

Jag vill därför här och nu lyfta en person vid Henrik Jönsson som när det visade sig att han hade grundfel om antalet fall av dödligt våld i Sverige och antalet dödsskjutningar omedelbart tog till sig detta och raderade sin film.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om honom tidigare, men i natt fick jag anledning att titta på hans senaste film som handlade om just ”Våld & verklighet”.

Hans ambition med sina filmer är på alla sätt lovvärd. Han vill bryta polariseringen i debatten. Även om jag inte delar hans politiska grundsyn så är detta i sig en ambition värd att sträva efter.

Och jag är dessutom övertygad om att just detta med hur vi förhåller oss till misstag är avgörande om vi vill bryta polariseringen.

I denna önskan att bryta polariseringen måste samtidigt ingå ett oavvisligt krav. Och det är att vi så långt det alls är möjligt bör hålla oss till korrekta fakta.

Det finns en tankemodell som riskerar att leda oss fel – och det är idén att sanningen aldrig är extrem, att den alltid kan återfinnas mittemellan två motpoler. Så är det givetvis inte.

Fakta är knepiga på det sättet. De bara ÄR.

Ibland fisk, ibland fågel, ibland mittemellan. Men inget avgör på förhand var vi hittar dem.

Och sanningen kan heller aldrig avgöras med hjälp av omröstning. Fakta ÄR.

Att ge sig in i diskussionen om brottslighet och våld är ett riskabelt projekt. Området är på många sätt minerat. När Henrik Jönsson gjorde det föll han i en av de gropar som man kan falla i. Nämligen frågan om hur många som utsätts för dödligt våld i Sverige.

Han utgick från polisanmälda brott, vilket i många andra sammanhang är ett rimligt förfaringssätt. Men detta gjorde att hans siffror över antalet mord i Sverige blev ungefär tre gånger för höga.

Enligt Jönssons graf var antalet mord i Sverige 2009 – 2018 en bra bit över tretusen. Den korrekta siffran är 946. Vad berodde hans fel på?

Hans siffror motsvarar antalet polisanmälningar, men där redovisas alla händelser med dödlig utgång där det funnits anledning att utreda om dödligt våld kan ha varit dödsorsaken.

Många visar sig efter utredning handla om något annat – självmord, olyckor eller naturlig död. Där finns även dubbletter där flera anmälningar upprättas för ett och samma fall. Ibland registreras försök eller förberedelse till mord eller dråp felaktigt som fullbordade mord eller dråp.

Återigen. När Henrik Jönsson fick detta påpekat för sig var han snabb med att ändra – eller i alla fall att radera sin film.

Eftersom han är långt ifrån ensam om att göra detta misstag vill jag här visa vad hans fel gick ut på. Både när det gäller dödligt våld i allmänhet och dödligt skjutvapenvåld i synnerhet.

Och som sagt. Vi gör alla misstag. Det är det viktiga i det här sammanhanget.

Så jag tänker inte acceptera något som helst hån eller personangrepp mot Henrik Jönsson.

Han medgav sitt fel. Det är stort.

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.


Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.

Kraftig minskning av bilbränder i storstäderna

Jag har de senaste veckorna sett att väldigt många går omkring och tror att bilbränderna hela tiden ökar.

Troligen är det en effekt av medias beskrivning. När det ökar slås det på stora trumman – men när det minskar kraftigt så nämns det i en bisats.

Jag kollade upp statistiken på MSB. Deras verktyg IDA gör siffrorna lättåtkomliga.

Detta handlar om antal räddningsinsatser till avsiktlig brand eller brandtillbud i personbil.

Den första grafen beskriver faktiska antal 2004 – 2018.
Den andra återger åren 2009 – 2018 hur det ser ut om man tar hänsyn till att dessa tre storstäder är olika stora och istället anger antal räddningsinsatser per tusen invånare.

Sedan 2016 har antalet bilbränder i de tre svenska storstäderna minskat mycket kraftigt. Antalet bilbränder var förra året det lägsta sedan 2007. Allra mest har det minskat i Malmö där det har gått ner från 213 till 89, (58%), på två år 2016-2018.

Räknat per tusen invånare har Malmö haft flest antal bilbränder, men det är också där som minskningen är störst.

Lögnaktig statistik om dödligt våld

Jodå.

Jag har ju fått höra den där ranten om ”Lögn, förbannad lögn och statistik” några gånger.

Jag är hjärtligt trött på den. (Och det är alltså INTE Mark Twain som har myntat det.)

Men eftersom jag då och då ändå ramlar över uppenbart lögnaktig statistik så tror jag att det kan vara bra att klargöra några saker och ge ett exempel.

Statistik är ett språk.

Och som på alla språk går det att ljuga även med statistik. Men det är förstås inte språkets fel att någon väljer att fara med osanning. Inge skulle få för sig att anklaga svenska språket om någon ljuger på svenska.

Lögnen är alltid lögnarens ansvar, ingen annans – och inte heller språkets.

Alla osanningar är förstås inte avsiktliga lögner. Men det är alltid viktigt att påpeka det som inte är sant när det gäller fakta av betydelse.

Här är ett av många exempel som jag har stött på kring det här med dödligt våld. Det handlar om fantastiskt höga siffror på antalet mord och dråp i Sverige. Det är från en blogg vars skriverier jag blev uppmärksammad på av en person som trodde att detta var dagsens sanning. Att vi I Sverige har haft flera hundra mord om året det senaste decenniet.

Så är det inte.

Det handlar om remarkabla siffror på att det numera skulle vara farligare att leva i Sverige än i New York. Utgångspunkten var bifogade siffror, som alltså är rent hittepå.

Dessa siffror är tre gånger högre än de korrekta.

Riktigt var skribenten Göran Fröjdh har hämtat sina siffror är inte helt klart. Det troligaste är att han har utgått från polisanmälningar. Vilket alltså inte är detsamma som faktiska fall av dödligt våld. Där finns olyckshändelser och överdoser och självmord. Men de måste utredas och eftersom mord ofta inte kan uteslutas i ett tidigt skede så blir det en polisanmälan om mord.

Jag tänker återkomma till hur det kan gå till när det blir så här fel. Och låt mig bara i all enkelhet påpeka att vi alltså är mycket långt från amerikanska siffror när det gäller dödligt våld.

En enkel tumregel är att vi i Sverige har haft omkring 1 fall av dödligt våld per 100 000 i många decennier. Som högst i modern tid var det 1989 när det var ca 1,5 per 100 000.


Här är bloggen som jag hämtat siffrorna från:

https://www.frojdh.se/?s=Dystert+facit

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

I den alternativa mediebloggen skriver en svensk man att han har flyttat till USA. Han har fått nog av våldet i Sverige.


Han säger att han inte känner sig trygg i Uppsala, Östersund och Ronneby.

Så nu har han flyttat till USA.

Det är mycket mindre våldsamt där. Tycker han.

Jag ska ge er hela citatet ur artikeln ”Mitt sista besök i landet där min familj levt i 500 år”:

”Jag har besökt varenda storstad här i USA, från New York och Philadelphia till Los Angeles. Jag har åkt genom städer som rankats som Amerikas farligaste. Jag ska inte säga att Sveriges farligaste platser är värre än Camden, NJ, downtown Baltimore eller South Side Chicago, men jag ska heller inte säga att jag kände mig tryggare i Stockholm – eller Uppsala, Östersund eller Ronneby.
Tvärtom: våldet i USA har en annan karaktär än i Sverige. Det gör inte själva våldet mer uthärdligt för den som drabbas, men chansen att drabbas är så mycket mindre.” (Källa: Samhällsnytt)

Jodå.

Man har ju hört talas om Malmö som ”Sveriges Chicago”. Men nu är det tydligen Uppsala, Östersund och Ronneby som pretenderar på titeln.

Snögubben som har flyttat till USA skriver sin dystopi i den alternativa mediebloggen Samhällsnytt. I likhet med de andra som skriver där är faktakoll inte det som prioriteras. Han känner och tycker en hel del men fakta, nej, det har han inte tid med.

Att någon enda människa kan ta snögubbens svammel på allvar är obegripligt.

Ronneby?

Östersund?

Uppsala?

Jösses mössa.

Jag kan i sammanhanget bara påminna om följande jämförelse mellan två lika stora städer i Sverige och USA.

Malmö och St Louis år 2017.

När jag la ut denna bild gick Tino Sanandaji i taket. Och han sa att det inte gick att jämföra USA med Sverige på det sättet. Hans sedvanliga koleriska retorik gjorde det svårt att förstå vad han ville ha sagt. Att jämföra Sveriges farligaste stad (högst nivå av dödligt våld) med motsvarande stad i USA är naturligtvis en fullt rimlig jämförelse.

Märk väl – detta var alltså Malmö 2017. Det har minskat rejält sedan dess.

Nu är det tydligen dags att titta närmare på downtown Ronneby och South Side Östersund. Det lär gå hett till där nuförtiden…

PS
Samtidigt är det bra att han har flyttat. Men synd om amerikanerna…


Kuriosa: Skribenten i Samhällsnytt bor numer i Wyoming. Här finns länkar till några artiklar som talar om hur brottsligheten i allmänhet, och det dödliga våldet i synnerhet, ser ut i hans nya hemdelstat.

Wyoming News Now: Wyoming 11th most gun related deaths

Disaster Center: Wyoming Crime Rates 1960-2016

Skicka Kristersson och Svantesson på kurs i svenska värderingar

Jag kräver att Kristersson och Svantesson ska skickas på kurs. Detta djupt obildade radarpar i moderatledningen är den svenska politikens motsvarighet till den korkade polisduon Kling och Klang i Pippi Långstrump.

Kursen kan förslagsvis organiseras av deras egen tidigare EU-parlamentariker Gunnar Hökmark. Som då kan lära dem varför det där svamlet om svenska värderingar är just svammel. Och ett brott mot grundlagen.

I slutet av denna artikel finner du Gunnar Hökmarks numera klassiska text om svenska värderingar. Följande mening är den allra mest centrala:

”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.”

Det är just detta som Kristersson och Svantesson inte begriper när de vill införa ”krav på att följa svenska värderingar”.

Läs Hökmarks text från sommaren 2016. Läs. Och ta till dig orden.

Tyvärr har hans partikamrater i nuvarande ledning inte läst denna text. Då hade de förstått hur pinsamt de agerar.

Låt mig vara tydlig. Vi måste säga emot. Inte för att vi må ha en annan politisk uppfattning utan för att de angriper själva rättsstaten.

Detta är otroligt viktigt.


I Sverige råder svensk lag”, blogginlägg av Gunnar Hökmark (M) från 2016:

”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.
Det är ett bakslag för rättsstaten och dess institutioner när synen på brottslighet av olika slag leder till tyckande, tävling i politiska fördömanden och till en uttolkning av vilka värderingar som gäller i stället för rättsliga åtgärder och skydd för de enskilda som riskerar att drabbas. Det är svensk lag som gäller.
Det innebär bland annat att kvinnor, eller män, inte ska utsättas för sexuella trakasserier, övergrepp eller våld. Det är i den delen inte en fråga om värderingar som vi ska vädja till människor att omfatta, undervisa dem i eller hoppas på ett stöd för. Svensk lag ska upprätthållas genom polis, domstolar och rättsväsendets övriga institutioner.
Respekten för svensk lag ska inte och får inte bero på vilka värderingar man har, vilken uppfattning eller vilket tyckande som politiker, polischefer eller människor invandrade eller redan boende i Sverige har.
Svensk lag förutsätter att de som bryter mot den åtalas och straffas i den ordning som lagen föreskriver.
Om detta inte görs får vi dubbla rättsprinciper, en som är den svenska lagstiftningen och en som bygger på förhoppningen om att alla har förstått, omfattat och vill respektera det som mer allmänt är svenska värderingar men där man av olika skäl, ibland identitetspolitiska, i praktiken ställer olika krav på laglydnad.
Där det sker undermineras respekten för de värderingar som har blivit till svensk lag. Vill vi inte upprätthålla lagen när vi ser människor bryta mot den, i tron att det handlar om en värderingsfråga, så urholkar vi inte bara lagstiftningen och rättsstaten utan också de värderingar som ligger till grund för dem.
Det finns ingen entydig kodifiering som säger oss vad vi alla menar med svenska värderingar är annat än det som vi översatt till lag. Faktum är att i den svenska rättsstaten finns det inget som säger att bara vissa svenska värderingar ska prägla samhället.
I Sverige råder, i bemärkelsen styrande för vårt samhälle och dess medborgare, inte någon annan värdering än lagen och lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt. Svenskt eller osvenskt.
Man får ha det som vi tror oss vara säkra på är svenska värderingar, danska värderingar, norska värderingar, arabiska värderingar, japanska värderingar eller grönländska värderingar, liksom man får lov att ha kristna värderingar, inklusive protestantiska, katolska, kalvinistiska, men också muslimska värderingar, buddistiska värderingar och även socialistiska värderingar liksom liberala, konservativa, kristdemokratiska eller feministiska, ekologistiska och veganistiska ej att förglömma.
Dessa värderingar i sin mångfald får dessutom komma till olika uttryck i storstad, småstad och landsbygd liksom i Skåne, Stockholm och Boden. Men man får inte bryta mot svensk lag. Och svensk lag ska upprätthållas oavsett oberoende om partiledare, polischefer eller någon annan tycker brotten är allvarliga eller ej. Och den ska inte upprätthållas genom en förment värderingsdiskussion som gör det hela till en värderingsfråga, förhoppning eller fråga om egen vilja om man ska följa svensk lag eller ej.
Det vi kallar svenska värderingar är ett vitt begrepp som inte kan definieras eftersom det ständigt formas av oss själva. I stort är de inte just exklusiva värderingar. Principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och våra lika rättigheter har nått utanför Sveriges gränser även om de inte dominerar i hela världen. Men svensk lag är unik för Sverige. Och den ska gälla.
Det är statens och dess företrädares uppgift att ansvara för detta, inte att debattera värderingar som om lag handlar om tolkning av identitetspolitik. Land ska med lag byggas. Punkt slut.” (Källa: hokmark.eu)

Rekordlågt antal intagna på svenska fängelser

Det finns röster i debatten som gör gällande att svenska fängelser är överfulla. Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.


Häromdagen kollade jag det där ryktet om en förestående kris med överfulla svenska fängelser.

Jag jämförde då med hur det ser ut i övriga Europa och det framkom då att Sverige ligger hyfsat bra till jämfört med andra länder.

Ett annat sätt att bedöma dagens situation är att jämföra med hur det har sett ut tidigare i Sverige.

Följande resonemang utgår från statistiken över de 30 åren sedan 1989 som finns i KOS 2018 .

—-

”Det är KNÖKFULLT!” hojtade Kristianstadsbladet

Låt oss börja med frågan om beläggning. Hur har det sett ut i Sverige de senaste 30 åren?

Beläggningen på svenska fängelser förra året var 95%. Sedan 2013 då siffran var 85% har det stigit successivt. Men 2013 var samtidigt den näst lägsta siffran under hela 30-årsperioden.

Vi kan också se att de senaste årens siffror är långt ifrån den topp som var för 15 år sedan. 2004 var siffran 103% och åren därpå 99% och 98%.

Vad beror dessa variationer i beläggning på? De beror naturligtvis delvis på antalet intagna men också på antalet platser. För att på allvar förstå frågan kan vi titta på graf 2. Där blir det tydligt att antalet fängelseplatser inte är konstant över tid. Antalet platser varierar liksom antalet intagna.

Under åren 2009 – 2018 minskade antalet platser på svenska anstalter med 15 %. Anstalter lades ner och verksamheten förändrades. Detta påverkar naturligtvis beläggningsprocenten.

I den bästa av världar ska naturligtvis tillgängliga platser överensstämma med hur många intagna det handlar om. Överbeläggning är naturligtvis inte bra, men rent ekonomiskt är det inte heller bra att för länge ha ett stort antal lediga platser.

Under Alliansens regeringstid stängdes flera svenska anstalter Det är därför särskilt illa när just företrädare för dessa partier ropar högt om kriminalvårdens förestående kollaps.

Att SD också ropar högt är inte oväntat. Utan skrupler försöker de förvandla allt så att det passar in i deras världsbild. Men för SD handlar det inte om överbeläggningen i sig – de vill skapa bilden av att den påstådda trängseln på anstalterna beror på att antalet intagna har ökat dramatiskt.

Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.

Är det ”knökfullt” i svenska fängelser?

Det pågår en alarmism i den svenska debatten som gör gällande att de svenska fängelserna är överbelastade. Sanningen är att bland europeiska länder är det endast Island och Finland har färre fängelsekunder än Sverige.


”KNÖKFULLT!” ropade Kristianstadsbladet.
– det handlade om svenska fängelser….

Knökfullt?

Jämfört med vad? Låt oss jämföra med övriga länder i Europa.

Klicka på bilden för att förstora den.
ÖVERBELÄGGNING

Överbeläggning på fängelser har i flera år varit ett stort problem i många länder i Europa. I Norra Makedonien, Italien, Ungern och Frankrike är beläggningen 115% eller mer. Ytterligare tio länder överskrider 100 %.

Det gör inte Sverige.

HUR MÅNGA SITTER I FÄNGELSE?

Jämförelsevis få personer sitter i fängelse i Sverige – bara Island och Finland har färre.

I takt med ropen på hårdare och längre straff så blir det mindre plats på fängelserna. Detta är enkel logik.

Problemen ska inte ignoreras.

Men att måla upp situationen på svenska fängelser som en jättekris, att spekulera i upplopp är ingen bra modell för att lösa de problem som finns på svenska anstalter.

Däremot gynnar det alla dem vars enda syfte med att delta i samhällsdebatten är att skapa panik.

Gå inte på det.

Fakta går alltid först.

Därefter lugn och sunt förnuft.

Hetsigt gapande och skrikande löser inga problem.

PS
En person påpekade klokt i min FB-tråd att situationen på svenska häkten är svår. Jag vill inte förminska dessa problem. Det beror delvis på att folk sitter häktade alltför länge. Det har en koppling till situationen på anstalterna men är delvis ett annat problem än mitt inlägg handlar om.

—–
Artikeln i Kristianstadsbladet är från förra sommaren men debatten har sedan fortsatt i olika grader av alarmism.

Källa:

Kristianstadsbladet: Knökfulla fängelser är en säkerhetsfara.