Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.
Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.
Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.
De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.
Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.
Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.
Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.
Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.
De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.
Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.
Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.
Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.
Var en medmänniska även på sociala medier.
Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten”
Det började med att jag såg en före detta SD-politiker dela en gammal satirartikel från 2014. Den var från Storkens nyheter och handlade om att Gustav Fridolin ville byta ut den svenska flaggan. Den har cirkulerat runt tidigare och gett upphov till mycket skratt.
Nyheter24 uppmärksammade artikeln förra gången och gav förslag på reaktionerna och det var många som var rasande över Miljöpartiets språkrör. Jag vill ta reda på om det var samma reaktioner den här gången eller om de hade lärt sig sin läxa när det gäller källkritik. Storkens nyheter har ju uppmärksammats som en satirsajt ett antal gånger under året som gått. Jag gick igenom de som delade artikeln igen och hittade flera stycken som var helt säkra på att det som stod i artikeln var sant. Så sant så att de till och med önskade livet ur Fridolin. I en kommentar fick inte bara Fridolin skulden, utan även muslimerna.
Det är nu jag ska skriva en slutkläm på inlägget, men jag vet inte. Jag finner inga ord för detta och om sanningen ska fram så börjar den totala avsaknaden av källkritik göra mig väldigt rädd.
Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.
Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.
Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.
Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss – kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.
Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.
När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.
Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.
På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.
Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.
Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.
Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.
Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.
Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.
Handen på hjärtat: är du dig själv på nätet? Uttrycker du dig på samma sätt i verkligheten som du gör på nätet? Hur står det till med godheten, medmänskligheten och respekten där du sitter bakom skärmen? Jag vill hävda att väldigt många av oss väljer att ta ut svängarna mer då samtalet, eller debatten, sker på nätet. Det är som om livet på nätet inte är på riktigt.
Men det är, i högsta grad, på riktigt.
I och med det monumentala genomslag Internet har haft, låt säg, de senaste 20 åren, har också spelreglerna för hur vi väljer att uttrycka oss förskjutits. I verkligheten, ansikte mot ansikte, är merparten av oss någorlunda sakliga, medmänskliga och vi visar respekt gentemot varandra. Många av oss är vad man skulle kunna kalla för PK, dvs politiskt korrekta, mest för att inte sticka ut eller för att inte skaffa oss ovänner.
Bakom skärmen är det annorlunda. Vi ser inte människan, utan vi ser istället en fiende och det är inte i närheten lika påtagligt att vi faktiskt interagerar med andra människor som, i sin tur, sitter bakom sina skärmar. Vi glömmer att det är riktiga människor, samma människor som vi möter i det ”verkliga” livet. Internet fungerar som en skyddad verkstad, en alternativ frizon där uttryck som inte, pga de sociala normerna, yppas i samhället plötsligt får legitimitet.
Jag är för ett öppet politiskt klimat, där alla med olika åsikter och ideologier, ska få komma till tals. Vi är alla, mer eller mindre, oliktänkande. Vi tycker olika om massor av saker. Det är bra, det är underlag för ett gott debattklimat. OM det nu inte vore för den där känslan av att det är OK att släppa alla sociala spärrar och tuta och köra.
På Twitter, Facebook, Flashback, på bloggar och i kommentarsfälten tillhörande nättidningar ser jag dagligen hur orden och språket lever ett eget liv. Argumentationen och debatten hänfaller inte sällan åt hat och hot mot den som inte är av samma uppfattning som en själv. Hatet tar sitt uttryck via funkofobi, homofobi, sexism, rasism och allehanda kränkningar. Hoten innefattar mordhot, hot om våld och våldtäkt gentemot enskild person, men också gentemot familj och anhöriga.
Dagligen ser jag tweets, Facebook-inlägg och -kommentarer som är direkt lagvidriga. Jag ser detta i bloggar, i kommentarsfälten till nätupplagor på dagstidningar och de få gånger jag är inne på Internets verkliga bakgård Flashback. Det rör sig ofta om hot, kränkningar och förtal, uttryck som möjliggörs av ”anonymiteten” man känner bakom skärmen. Även många av oss som inte väljer att vara anonyma balanserar på, och passerar, skiljelinjen för vad som är lagligt och olagligt.
Det kastas epitet till höger och vänster, epitet som allt som oftast inte har legitim grund. Jag gör tydlig skillnad på att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt och att de facto vara rasist, sexist eller homofob. Jag reagerar då jag ser människor uttrycka sig kränkande, hotar eller hatar och jag undviker själv att svänga mig med epitet som egentligen inte har någon annan effekt än att diskussionen blir hätsk och, i allra flesta fall, meningslös och destruktiv.
Möt det skrivna ordet och inte din fördom om den som skrev det.
Jag funderar ibland över varför jag är aktiv i olika sociala medier, såsom Facebook och Twitter. Jag kommer alltid fram till, trots allt hot och hat, att jag vill framföra mina åsikter, åsikter som står mig nära och åsikter som jag brinner för. Jag tänker inte låta mig tystas, eller skrämmas, av påhopp, kränkningar eller hot. Tyvärr är det många som faktiskt slutar att göra sin röst hörd. Människor som fått nog av hot gentemot sig själv och sin familj, människor som tröttnat på debattklimatet som råder på nätet, och som låter fega, ynkliga människor bakom skärmen tysta och skrämma.
Det du inte klarar av att säga i verkligheten ska du inte heller säga på nätet.
Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.
Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.
”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.
Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.
”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.
Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.
Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.
På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.
Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
För ett år sedan fick den SD-nära hatsajten Avpixlat en ansvarig utgivare. Det rensades bland artiklarna och det ”anställdes” flera moderatorer. Allt för att verka seriösa. Har de lyckats? Nej, det är fortfarande en hatsajt. Under en artikel angående att asylsökande ska få lära sig borsta tänderna ordentligt flödar hatet ordentligt. Det är så man mår illa. Vad är det för konstigt med att vissa människor inte kan borsta tänderna med samma höga standard som vi gör här i Sverige? Har tandvården, och då menar jag den förebyggande tandvården, fungerat de senaste 20-30 åren i t ex Somalia? Landet har kallats laglöst och det har mer eller mindre varit ett inbördeskrig sedan början av 90-talet.Det hånas och hatas i stort sett hela kommentatorsfältet på flera hundra artiklar. Det tas upp flera argument för att dessa asylsökande inte ska få hjälp till självhjälp för det är det de handlar om. Dock baseras många av argumentet på ren rasism. En annan aspekt på det hela som de inte tänker på när de sitter framför sin dataskärm med Avpixlat som startsida är att om dessa människor får uppehållstillstånd så kommer det bli stora utgifter i framtiden om det inte görs insatser idag. Mats Dagerlind, Avpixlats trogna krönikör och som vi alla vet är mannen som sköter sajten är alltså dess ansvariga utgivare och den som ligger bakom sajten är ingen mindre än den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth. Här är ett axplock av dessa kommentarer och om dessa får vara kvar då vill inte jag veta vilka de 3 av 275 kommentarer de tagit bort är.Har klimatet på Avpixlat förändrats?En blogg som visar hur Avpixlat var innan de fick ansvarig utgivare:
Att vara antirasist är ofta likställt med att vara ”god”. Men så enkelt är det inte. Väldigt många kallar sig antirasister men beter sig exakt som rasisterna, fast på andra sätt. Man kan säga att de har samma livsfilosofi och metod som rasister. Om det kommer denna krönika att handla. Om funkofobisk retorik mot rasismen.
Rasism handlar om att dra andra grupper av människor över en kam. Att maktmässigt ställa ett ”vi” mot ett ”dom”. ”Vi”, som de överlägsna som befinner sig i underläge, hotade av de ”mindre värda”, eller ”de problematiska”, som befinner sig i överläge. En hel del personer som kallar sig antirasister drar gärna andra över en kam. Kvinnor, män, judar, vita, européer, svenskar, smala, tjocka, eller personer med en annan tro.
Personer som kallar sig antirasister och ogillar afrofobi eller islamofobi mycket, men som utbrister något i stil med ”vita européer är förtryckare”, ”smala förtrycker”, eller ”feta förtrycker”, ”en muslim får inte umgås med otrogna kuffar”, ”alla män är förtryckare”, ”vita kan inte vara offer för rasism”, delar i praktiken rasisternas metod och syn på världen.
Ett annat exempel på detta är funkofobi: d v s att dra människor med funktionsvariationer (funktionsnedsättningar) över en kam, t ex genom att använda öknamn om dem som skällsord.
Funkofobi
Om man surfar in på de mest välbesökta Facebook-sidorna med debatt mot rasism ser man väldigt ofta funkofobiska argument mot rasismen.
Rasism handlar bland annat om att använda öknamn mot den grupp man hatar. ”Judejävel”, ”skäggbarn”, ”bögjävel”, ”muslim”, ”zigenare”, ”neger”… Det finns många öknamn som kastas mot människor som man hatar.
Att använda ord som är förknippade med sjukdomar eller funktionsnedsättningar som skällsord i kampen mot rasismen är att använda samma metod som rasisterna. Det är funkofobi! Lika lite som man bör kämpa mot Sverigedemokraterna genom att kalla dem för ”judejävlar” eller ”bögar”, bör man kämpa mot dem genom att skrika ”CP”, ”mongo”, ”alkisar”, ”förståndshandikappade”, ”IQ-befriade” eller ”utvecklingsstörda” efter dem. Det är inte OK!
Något jag blir mycket ledsen av är hur ”bög”, ”jude”, ”zigenare” och ”muslim” används som skällsord på skolorna än idag. Men även ord som ”cp”, ”mongo” och ”dampbarn” använd som skällsord av våra barn. Man kan undra vem som lär dem det!
Låt oss kika på några få slumpmässigt valda argument mot rasismen.
Låt oss börja med Soran Ismail. 0:20 in i denna video.
Han kallar Jimmie Åkesson för ”riksmongo”. ”Mongo” kommer ur ordet mongoloid som är den nedsättande beteckningen på personer med Downs syndrom. Få hade gillat Soran Ismail om han istället för ”riksmongo” hade kallat Jimmie Åkesson för ”zigenarjävel” eller ”smutsiga jude”. ”Riksmongo” är lika fördomsfullt och hatiskt.
Tyvärr är det jättemånga som gärna kallar sverigedemokrater för ”mongo”. Eller antirasister som man inte tycker om. Jag blev kallad ”blockmongo” av en antirasist som till och med skrev ett blogginlägg om det en gång. Googlar man hittar man många exempel.
Här är ett exempel från en välkänd Facebooksida mot rasism. Det är SD som likställs med personer med Downs syndrom. Det är en variant på att använda ”mongo” som skällsord.
Alla exempel i denna artikel kommer från samma sida på Facebook. Här nedan lite hat mot ”dvärgar”.
Att kalla en sverigedemokrat för ”dvärg” är inte OK. För övrigt är väl argumentet ”ful” också ganska uselt, om än inte lika hatiskt. ”Dvärg” är det nedsättande ordet för personer med en funktionsvariation som gör dem småväxta.
Att jämställa de man hatar (rasisterna) med personer med psykiska funktionsnedsättningar är inte heller OK, som här ovan eller som här nedan.
Antirasistiska sidor fylls ganska lätt med hat mot alkoholister. Alkoholism är en sjukdom och inget man använder för att kasta skit på sverigedemokrater. Eller på Birro för den delen.
Ordet ”CP” används flitigt som skällsord.
”Gökhuset” i exemplet härunder är slang för dårhuset. Ytterligare ett öknamn på personer med psykiska funktionsnedsättningar. Att jämställa SD med dårhuset är inte OK. ”Vårdhemmet” som nämns i det andra inlägget syftar troligen på dårhuset.
”Allvarligt störd” kan synas ofarligt men även ”störd” är ett uttryck för hat. Det är det även om det används i andra sammanhang ganska ofta. Lägg för övrigt också märke till att antirasisten tydligen kallat en sverigedemokrat för ”hora”. Det är givetvis inte heller OK. Det är både kvinnoförakt och hat mot sexarbetare.
Något jag hatar är att man drar upp IQ-argument och kallar rasister och sverigedemokrater för intelligensbefriade, lågintelligenta, etc. Med den liknelsen anser man att lägre intelligens (t ex genom psykisk funktionsnedsättning) är något smutsigt och fel och använder den jämförelsen för att kasta skit på rasisterna.
En drös exempel på att jämföra med psykiskt funktionsnedsatta igen. Två exempel från en tråd.
”Psykfall i foliehatt”, ”synd att de stängde psyket”, ”vadderat rum” och ”psykvården måste ses över”… I kampen mot rasismen anser en del att man får stigmatisera grupper som har funktionsnedsättningar hur man vill.
En siamesisk tvilling är inte psykiskt funktionsnedsatt, men det tycks denne Per Johansson tro och använder det som skällsord för att kasta skit på Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson.
Partiledaren är sinnessjuk…
Tourettes syndrom är en funktionsnedsättning. Lägg märke till applåderna från de andra så kallade antirasisterna när han spyr ur sig sin funkofobiska kommentar. 58 gillningar fick den också.
En variant av hatet mot de ”med lägre IQ” är det förakt mot de med dyslexi som man ofta ser bland antirasister. Eller det förakt mot personer som inte gått universitet som man ofta ser. Därför lägger jag med denna kommentaren som är talande.
Några exempel från en blogg som slank med liksom av bara farten.
Varifrån exemplen hämtats är mindre viktigt. Detta problem finns överallt.
Om man googlar runt ser man att rasisterna givetvis är sju resor värre när det gäller funkofobi. Det ursäktar inte antirasister som använder hat mot personer med funktionsnedsättningar i sin retorik mot rasisterna. Att rassar spyr fördomar omkring sig är en sak. Vi antirasister bör veta bättre än så!
Det som är bra är att denna funkofobi ibland bemöts. I min lilla snabba undersökning såg jag att två av inläggen ovan kritiserats för funkofobi. Det är bra. Men vi måste lära oss att reagera mer när hat mot personer med funktionsnedsättningar används som retoriskt vapen. Detta är exempel som plockats samman från att ha läst några få inlägg från en Facebooksida.
Och som alltid suddar jag inte bort namn. Deltar man i en debatt på en offentlig Facebooksida får man förvänta sig att kunna bli granskad. I mina ögon är det lika vidrigt att kalla en person för ”förståndshandikappad” eller ”mongo” som att skrika ”judejävel” eller ”jävla neger” till dem. Det förklarar varför jag postar inläggen.
Idag skriver jag en debattartikel på Nyheter24. Debattartikeln har titeln ”Liberal, icke-manshatare och antirasist?”. Där bemöter jag kritiken som ofta kommer mot liberala antirasister. Jag skriver också om problematiken, enligt mig, med att dra ett helt kön över en kam.
Åsikterna är helt och hållet mina egna och ska ej ses som representativa för alla Motarguments skribenter.
Det var midsommar och jag reste till mina föräldrars sommarstuga i Värmland.
De tog mig på utflykt i storskogen, och vi kom till en plats där en av mina förfäder levde för flera hundra år sedan. Hans namn var Matts Ikoinen, och han hade oturen att mördas av sin egen granne.
Matts Ikoinen var en av många finnar som invandrade till Sverige på 1600-talet. Svenska myndigheter lovade dem att få bryta mark i skogen, men det var ett löfte som snart förlorade sin mening. I stället hamnade nybyggarna i konflikt med svenska bönder, som tyckte att finnarna gjorde intrång på deras ägor. Det kunde urarta i både misshandel och mord.
Dåtidens rättskipning var godtycklig, och det känns ödsligt att stå på platsen där Ikoinen slutade sina dagar. Men känslan är kortvarig, för så fort vi tar oss ut på landsvägen återfår jag täckning på min mobil. Då når jag ut till de sociala medierna, som har etablerat sig över världens alla kontinenter. Då är jag globalt tillgänglig.
Jag har alltid föreställt mig att den uppkopplade människan är en friare människa. Orättvisor kommer i dagen någon twittrar om det. Förtrycket blir svårare att upprätthålla. Jag tycker mig se hur länder, universitet och fristående organisationer sätter allt större värde på internationella samarbeten.
Mitt i allt detta vill Jimmie Åkesson stänga gränserna. Tonen är misstänksam. Hatet har inte bara överlevt, det verkar till och med ha vuxit sig starkare.
Jag menar naturligtvis inte att svåra konflikter och världsproblem försvinner för att samhällen kopplar upp sig. Men det är ett faktum att nätet överbryggar geografiska och kulturella avstånd, överallt och hela tiden. Ofta i det lilla men till synes självklara. Som när ungdomar spelar World of Warcraft. Eller när ett multinationellt företag kör videokonferenser via Skype.
På senare tid har tyvärr motsatsen blivit allt tydligare. Jag talar om nätet som isolererar, som avskärmar och misstänkliggör. Där människor inte söker nytt utan hellre söker gammalt.
För en tid sedan sände SR P1 en programserie med titeln Rädda Sverige. I den berättas om personer som har tröttnat på den svenska invandringspolitiken och bestämt sig för att själva flytta utomlands. Många av dem spenderar all sin tid på olika nätforum, i debatt med likasinnade och långt från samhället i övrigt.
Så har det allt oftare blivit. Det finns ett forum för varje ståndpunkt men sällan några gränsöverskridande kontakter. Det finns ett hem för just dig, där din egen åsikt är den enda rätta. Intresset för andra synsätt minskar i takt med att ”fienden” tar form och gestalt. Det är det destruktiva nätet, som inte bygger på nyfikenhet utan bara självbekräftelse.
Även när dörrarna står öppna väljer människor att leva i skilda rum. När vi skulle kunna lära oss så mycket mer, vill vi hellre upprepa vad vi redan tror oss veta. Det är ett tråkigt drag hos mänskligheten.
Jag hoppas att fler än i dag inser värdet av öppenhet och nyfikenhet. Det finns så mycket mer att utforska, både på nätet och i verkligheten. Det kan börja med den enkla insikten att samtal är viktigare än övertygelse.
Är det bara jag, eller har politiker i och kring Sverigedemokraterna alldeles tappat förståndet? Jag syftar förstås på alla vansinniga uttalanden som mer eller mindre dagligen dyker upp dels på sociala medier, men även i intervjuer och andra framträdanden.
Foto: freeze67
Björn Söder och Erik Almqvist är väl de ledande aktörerna här, men även andra förekommer.
Jag kan inte låta bli att undra om de har informerats om att dessa medier är allmänna, OFFENTLIGA, och går ut till folket, det vill säga VÄLJARNA.
Erik Almqvist, fd. riksdagsledamot, Sverigedemokraterna
Hur tänker de sig att de ska värva nya medlemmar på det här sättet? Nu senast var det kvinnorna som fick en känga. Män är tydligen bättre på att tänka enligt nämnda Erik Almqvist.
Borde inte Jimmie Åkesson oroa sig lite mer för Twitter-inkontinensen i sitt eget parti inför nästa val? Istället beklagar han sig över sin uppväxt i den hemskt invandrartäta hemorten Sölvesborg. Grodorna måste ju till sist lämna humorfacket och lirka sig in i väljarnas medvetande. Någonstans måste ju all denna ilska och okontrollerade idioti bevisa något, för de som hela tiden agerat försvarare för detta ”demokratiska” parti.
Sverigedemokraterna är demokratins baksida sade någon till mig idag. Ja, kanske är det så. Kanske är det en slaggprodukt man får dras med när man tillåter fri partibildning, yttrandefrihet, och har allmän rösträtt. Men då måste vi som väljare förstå vilket ansvar vi har för vårt land, i och med att vi tillåts rösta. En sak som alla röstberättigade borde vara tvungna att göra är att informera sig om ALLA valbara partiers värdegrund.
Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare
Det räcker inte att snabb-googla partiprogrammen och läsa rubrikerna på respektive partis hemsida. Vad tror ni väljare att partierna skriver där? Lockrop kan vi kalla det som står där. Det är ju så politik fungerar. De lata röstar på det som verkar ok vid första anblick, men med den makt som faktiskt följer med röstberättigande, är allas skyldighet att ta reda på vad man faktiskt röstar fram.
Sverigedemokratiska politiker har gjort så många tabbar i media under oerhört kort tid, och deras galenskaper sprids på sociala medier varje dag. Personligen kan jag inte känna förtroende för folk som beter sig så oerhört dumt offentligt. En del åsikter måste de ju veta att de inte kan ventilera på detta tillgängliga forum.
Axel Caesar Heder, Distriktsordförande för SDU Södermanland
Som alla hört tusen gånger; man får tycka vad man vill, men det
betyder inte att det är lämpligt att säga eller skriva vad som helst.
I det här fallet så misskrediterar de ju sig själva, så det är kanske
ingen större skada skedd, men hur de kan få fortsätta tillåtas ha
yttrandefrihet å partiets vägnar, det förvånar mig. En politiker
förväntas ju ändå uppträda någorlunda professionellt inför sina
potentiella väljare. Själv skulle jag inte betro dessa män med en
loppcirkus än gång, än mindre mitt lands framtid.
Foto: sohocub
Läsarna skrattar åt dumheterna. De får en del medhåll, javisst, men en stor del läsare skrattar åt dem. Det finns särskilda humorsidor som ständigt fylls upp med klipp från nyheter, Twitter och Facebook. De är clowner, och de gör sig otroligt fåniga med denna åsiktsdysenteri. MEN, vi får inte glömma att de faktiskt potentiellt sitter inne med farlig makt. Vill vi ha detta parti i riksdagen?
De är clowner ja, men clowner med handgranater.
Jag vill i alla fall inte sitta intill dem när de drar ut sprinten…
Och enligt Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Botkyrka, kan vi räkna med att det blir värre…
Robert Stenkvist, vice ordförande SD Botkyrka
”just whait”(!)
Öppet mål. Jimmie Åkessons syn på uttalanden på Twitter? Ingen åsikt hade man kunnat tro, eftersom det formligen haglar kränkande ”tweets” från SD:s medlemmar. Men efter att Jimmie deltagit i SVT:s Debatt, i nu i veckan, twittrade Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson följande; ”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”
Plötsligt reagerar Åkesson på privata åsikter och yttrandefriheten, och anser att de inte hör hemma i sociala medier: ”Det är helt oacceptabelt att en GD uttrycker sig som Dan Eliasson. Han måste givetvis sparkas.”
Till Aftonbladet säger Åkesson:
– Vad han tycker på sin kammare klockan 22 har jag ingen åsikt om, men när en generaldirektör skriver en tweet som hamnar på Försäkringskassans hemsida är det oacceptabelt.
Här ska man alltså notera att skillnaden, enligt Åkesson är att denna ”tweet” hamnade på en så kallad offentlig sida. Men Jimmie, Twitter är per definition OFFENTLIGT. Jag kallar det öppet mål, och föreslår att du ser över dina egna spelare innan du gråter ut i ännu en artikel.
Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare. Axel Caesar Heder, Distriktsordförande för SDU Södermanland