Migrationsverket redovisar kalenderåret 2014. Motargument har skapat en ”infographic” för att försöka motarbeta begreppsförvirringen. Motargument vill på detta vis försöka tydliggöra att antal utdelade uppehållstillstånd inte betyder att samtliga personer i statistiken automatiskt skulle vara arbetslösa eller bidragsberoende eller kommer stanna i Sverige permanent, på obestämd tid.
Migrationsverket presenterar sin sammanfattning.
Mer statistik i Excel-filer och i Pdf från Migrationsverket.
Trots återkommande kritik från FN och olika människorättsorganisationer fortsätter Migrationsverket att splittra familjer genom att utvisa vuxna människor samtidigt som deras barn får uppehållstillstånd här i Sverige. Motargument har undersökt vad Barnkonventionen säger om sådana familjesplittringar.
FN:s konvention om barnets rättigheter, eller Barnkonventionen som den också kallas, är ett av de mest kända internationella juridiska avtalen som finns, och också ett av de mest ratificerade. Hela 193 av världens 196 självständiga stater har ratificerat Barnkonventionen; endast USA, Somalia och Sydsudan har valt att inte göra det. Det är sett som ett av de allra starkaste och viktigaste internationella avtalen om mänskliga rättigheter. Tyvärr innebär inte detta att den alltid följs, och Sverige fick till exempel kritik från FN:s barnrättskommitté när Sverige senast granskades år 2009.
Men i den här artikeln ska vi hålla oss till att undersöka vad Barnkonventionen faktiskt säger gällande familjesplittring. I den inledande texten konstaterar Konventionsstaterna:
”som är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,
som erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse”.
Man konstaterar alltså att familjen är grunden och är nödvändig för barnets väl och utveckling. Även i artiklarna, som är de lagligt bindande meningarna, lyfts familjens vikt fram.
Artikel 91. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.
2. Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel skall alla berörda parter beredas möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.
3. Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.
4. Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initiativet till, t ex frihetsberövande, fängslande, utvisning, förvisning eller dödsfall (innefattande dödsfall oavsett orsak medan personen är frihetberövad) gentemot den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, skall den konventionsstaten på begäran ge föräldrarna, barnet eller om så är lämpligt, någon annan medlem av familjen de väsentliga upplysningarna om den/de frånvarande familjemedlemmarnas vistelseort, såvida inte lämnandet av upplysningarna skulle vara till skada för barnet. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte i sig medför negativa följder för den/de personer som berörs.
1. I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj.
2. Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna. Konventionsstaterna skall för detta ändamål och i enlighet med sin förpliktelse under artikel 9, punkt 1, respektera barnets och dess föräldrars rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett land skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention erkända rättigheter.
Artikel 9 gör det tydligt att barn endast ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja om det är nödvändigt för barnets bästa. Detta är i linje med artikel 3:1 där det skrivs att ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Artikel 3 och formuleringen om barnets bästa brukar ses som kärnan i hela Barnkonventionen. Artikel 9:4 och artikel 10 öppnar upp för möjligheten att utvisa föräldrar, men inte om detta går emot barnets bästa. Det begränsar kraftigt antalet fall där familjesplittring skall vara tillåtet.
Det finns såklart anledningar till att Sveriges lagstiftning ser ut som den gör, och dessa ska vi diskutera i en senare artikel. Men det är tydligt att Barnkonventionen inte stödjer familjesplittringar som inte sker för barnets bästa, något flertalet människorättsorganisationer poängterat.
Vid sidan av klagomål om hur dyrt flyktingmottagandet är, och rent av rasistiska uttalanden om såväl invandrare generellt som specifika grupper, så är nog den vanligaste kommentaren om invandring på internet, såväl som bland kollegor och vänner, den att Sverige tar emot många fler flyktingar än andra länder. Det påståendet har i sin tur skapat idéer om hur Sveriges flyktingmottagande ser ut, idéer som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Här och nu slår Motargument hål på den kanske största myten om invandring av dem alla, nämligen den om att Sveriges asyllagar är mer generösa än resten av Europas.
Det är onekligen så att Sverige tar emot en stor andel flyktingar, både räknat i total siffra och i förhållande till folkmängd. Men detta beror inte, som många påstår, på att Sveriges asyllagar är mer generösa. Orsaken är istället att ett större antal människor söker asyl i Sverige än i andra länder, och därmed stiger det totala antalet beviljade uppehållstillstånd naturligt. År 2013 sökte drygt 50.000 människor asyl i Sverige, tredje flest i EU och flest i förhållande till folkmängd. Samtidigt var det endast ca 25.000 som faktiskt fick uppehållstillstånd i Sverige, en beviljandegrad på strax under 50 %, vilket inte är mer än i andra EU-länder. År 2014 sökte drygt 80.000 personer asyl i Sverige, men endast ca 35.000 fick uppehållstillstånd. Och i en intervju med Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i Svenska Dagbladet i december kan vi bland annat läsa:
Ett annat missförstånd är att Sverige skulle vara mer ”generöst” än andra länder. Anders Danielsson påpekar att Migrationsverket enkom är uttolkare av lagen. Och Sverige har inte högre grad av bifall än andra länder, bara fler sökande, påminner han.
Sanningen är att den svenska asyllagstiftningen inte skiljer sig från andra europeiska länders på några större punkter. Svensk asyllag bygger, precis som andra länders, på de internationella lagar om mänskliga fri- och rättigheter som man skrivit under, det vill säga bland andra Flyktingkonventionen, Genèvekonventionen, Internationella Konventionen om medborgerliga och politiska Rättigheter (ICCPR), samt EU-regler, och kan därför inte ändras utan att bryta mot internationella åtaganden. Anders Danielsson uttrycker sig såhär om de som fått asyl:
– Det här är människor som har flytt undan krig, förföljelse, tortyr, omänsklig behandling. De har enligt alla statsrättsliga och konventionsrättsliga bedömningar rätt till skydd.
Det enda asylskälet som skiljer svensk lagstiftning från de flesta andra länders är det som kallas ”övriga skyddsbehov”. En asylsökande kan bli bedömd som övrigt skyddsbehövande om hen
Denna paragraf av lagen kan ändras utan att bryta mot internationell lag, men det skulle inte göra någon skillnad på Sveriges flyktingmottagande. Under 2014 fick endast 122 personer uppehållstillstånd i Sverige under denna paragraf.
Myten om Sveriges generösa flyktinglagar är alltså inte sann. Att vi tar emot fler människor beror på att fler kommer hit och frågar, vilket i sin tur beror på att vi har ett bättre rykte i världen än andra länder. Vi är kända för en rättssäker och förutsägbar prövning och för ett gott mottagande. Det är något vi borde vara stolta över.
På Fria Tider berättas om en asylsökande som är misstänkt för brott. Historien avslutas med:
När han döms får han förmodligen trots det stanna i Sverige eftersom den förra regeringen gjorde en ”migrationspolitisk uppgörelse” med Miljöpartiet om att bevilja alla syrier som kommer till Sverige permanent uppehållstillstånd i landet. Uppgörelsen slöts, enligt förre statsministern Fredrik Reinfeldt, i syfte att straffa de väljare som valde att rösta på Sverigedemokraterna
Just detta att syriernas permanenta uppehållstillstånd skulle bero på ett politiskt beslut är en vanlig skröna, som inte stämmer, vilket Sverigedemokraterna egentligen vet mycket väl.
Det var i själva verket ett tjänstemannabeslut på Migrationsverket som gjorde bedömningen utifrån de lagar som funnits sedan många år att eftersom situationen i Syrien inte ser ut att förbättras i närtid så bör alla asylsökande beviljas PUT istället för ett års uppehållstillstånd i taget. Åtgärden har två syften. Främst att få de asylsökande att känna en trygghet i att få stanna, men också att bespara Migrationsverket återkommande processer för omprövning.
Sverigedemokraterna blev rasande när detta inträffade, och krävde i oktober 2013 en interpellation om varför en simpel tjänsteman kunnat överrida deras makt. Läs gärna det rafflande protokollet.
Här är början av riksdagsledamot Kent Ekeroths anförande:
Det första är att Billström och denna regering har lämnat över invandringspolitiken till en icke folkvald tjänsteman, en byråkrat som på egen hand tog ett beslut som gav alla syrier inte bara uppehållstillstånd utan permanenta sådana. Är det rimligt att en myndighet ensam kan avgöra en av de viktigaste frågorna, medan Billström passivt accepterar sådana uppenbart stolliga beslut?
Notera den respektfulla tonen i kammaren. Notera också Ekeroths djupa insikt i vilka befogenheter en minister har att lägga sig i hur lagarna tolkas. Efter tre år i riksdagen.
Dagens Samhälle skrev en artikel, som jag bemötte först på Motargument och sedan som replik hos Dagens Samhälle. Repliken fick ett omedelbart svar, och här är mitt svar på det svaret.
Det blir fort förvirrande när man argumenterar med siffror, så jag tänker försöka illustrera istället.
Om vi delar upp invandringen i två grupper – flyktinginvandring och övrig invandring – faller anhöriginvandringen i båda kategorierna. Anhöriga till flyktingar (vilket man är i sex år från asyl) kan normalt inte försörja sig själva, och blir då en kostnad för samhället. Övriga inte så.
Migrationsverket räknar med att det kommer 369.600 flyktingar och flyktinganhöriga under åren 2014-2018. De anhöriga räknas som 40 % av flyktingarna, med något års fördröjning. Därom är jag och Dagens Samhälle helt överens. Och jag har även dubbel- och trippelkollat med Migrationsverket.
Men sedan gör Dagens Samhälle en märklig kullerbytta. Man tittar nämligen på samtliga anhöriga för de gångna åren, det vill säga även adoptivbarn och kärleksinvandring, trots att Migrationsverket särar på siffrorna och räknar med att även den invandringen gör att flyktingars anhöriga ökar. Det finns ingen logik i det.
Jag kör nu matematik simple stupid. Vi räknar pluppar. Varje plupp är 5.000 personer.
Det har varit så här i genomsnitt under åren 2004-2013 (den gröna ska egentligen vara 1,2 huvuden eller 40 % av de gula):
Migrationsverket räknar med att det blir så här (med reservation för att jag inte kollat de blå och rosa plupparna, men för sakfrågan spelar det ingen roll):
Jag håller med Migrationsverket. De gröna ökar när de gula ökar, i proportion. Med något års fördröjning.
Men det är denna matematik som Edman underkänner. Istället tycker han att eftersom de gröna OCH blå plupparna historiskt varit 2,1 gånger de gula MÅSTE den proportionen fortsätta finnas. Och då blir det grovt räknat så här:
Det vill säga Edman menar att det kommer mer än dubbelt så många anhöriga till flyktingar som flyktingar under de kommande fyra åren. Trots att en flykting inte får ta hit någon anhörig förrän denne fått asyl, vilket tar bortemot ett år. Det är en fullständigt orimlig slutsats.
Jag håller fortfarande fast vid att mina, och Migrationsverkets, siffror visar en allvarlig situation. Jag vill upprepa det, för det tål att sägas. Det är inte slutsatsen, utan överdriften, jag värjer mig emot.
Så lite kommentarer till Dagens Samhälles replik på min replik:
Jag blir uppläxad i rubriken för att jag tycker att deras matematik liknar Hassans. Det kan jag ta. Alla gillar inte Hassan. Eller min retorik.
Sedan säger Edman att han stämt av ”med experter samt tjänstemän på Migrationsverket, som unisont menar att det är rimligt att kalkylera med minst en halv miljon flyktingar och anhöriginvandrare fram till 2018”. Jag vet inte riktigt hur denna avstämning har gått till, och det gör inte Migrationsverket heller.
Slutligen konstaterar Edman att ”det finns aktivister som av egna politiska skäl…”. Att på det sättet antyda att den som inte håller med, det vill säga jag, är en ”aktivist” som drivs av ”egna politiska skäl” är helt oacceptabel retorik. Det är samma fulknep som att påstå att den som vill diskutera flyktinginvandringen fiskar i grumliga vatten.
Framtiden får utvisa, säger Edman. Och det är förstås sant. Men matematik har den egenskapen att den har ingen agenda. Den är rätt eller fel. Oavsett vad framtiden utvisar kvarstår det faktum att Edman och Dagens Samhälle här och nu, givet de siffror vi båda använt, har räknat fullständigt fel.
Vilket skulle bevisas.
===
Migrationsverket har hela vägen varit mycket hjälpsamma. Nedan deras kommentar till Dagens Samhälles uträkning:
”Har kollat med prognosmakarna och de vidhåller att DS blandar ihop siffrorna. Det finns ingen samvariation mellan antalet uppehållstillstånd till asylsökande och kategorin ”övriga anhöriga”. Räknar man ihop den asylrelaterade migrationen under perioden så landar man på den siffra du nämner. Den inkluderar då direktinresta anhöriga till personer som fått skydd. Om DS har stämt av med experter på Migrationsverket kring uppskattningen ”en halv miljon” så måste det ha byggt på att de olika kategorierna har buntats ihop.
Resonemanget om relationen 1:2 är hursomhelst felaktigt om man vill beskriva kopplingen mellan asyl och följdinvandring av anhöriga. Sen har jag inte räknat på vad totalsumman skulle bli om man räknar samman delmängderna asylsökande som fått tillstånd, flyktinganhöriga och övriga anhöriga. Jag vet inte hur relevant antalet i den sistnämnda kategorin är för det DS vill säga. Om man tar med anhöriga som inte har rätt till etableringsstöd och så blir ju i vart fall kopplingen till samhällsresurser inte lika stark.”
Jag har sett att man väldigt ofta blandar ihop äpplen och päron i invandringsdebatten.
Det brukar se ut så här:
Man säger att avfolkningsbygden kan ta emot invandrare och att man därmed räddar avfolkningsbygden. Men hur ska man göra det? Se till exempel på Ljusnarberg som har 707 asylsökande, och det finns just nu 4 lediga jobb i bygden.
Jo, just Ljusnarberg har dykt upp mycket i debatten, av någon anledning.
Det kan också vara att man säger att kommun A tar emot 500 asylsökande och sen kontrasterar det med nån rik kommun, kommun B, som erbjuder kommunplacering och självbosättning av 60 nyanlända.
Det finns all anledning att vilja debattera vad en hög invandring och ett högt asylmottagande får för konsekvenser, med tanke på de 100.000 asylsökande per år som vi kommer att få nästa år. Det är helt riktigt att fråga sig var de ska bo då det är bostadsbrist i storstäderna, och var de ska arbeta då det är brist på arbeten i avfolkningsbygdens små kommuner. Men att använda tjuvknep och lögner är inte OK.
De som fått uppehållstillstånd stannar sällan i de kommuner de fått asylboende i ursprungligen.
När man skriver som i exemplet ovan så antyder man att det blir 707 personer som kommer att tävla om jobben i Ljusnarberg. Det är att blanda ihop äpplen och päron, och säga att det är samma sak.
Det är det inte.
Det låter heeeeemskt med 707 på 4 vakanser, men troligen kommer inte en enda av dem, eller kanske en eller två att vara de som söker de 4 jobben.
Man måste istället kontrastera antalet nyanlända som får ett hem i Ljusnarberg med, till exempel, antalet jobb.
Vilket 2013 var detta:
”Socialchef Charlotte Dahlbom och enhetschef för mottagande av barn och ungdomar Barbro Svensson föreslår i skrivelsen daterad den 17 januari 2013, kommunstyrelsen besluta att ingå avtal för 2013 med Länsstyrelsen i Örebro län och Migrationsverket gällande mottagning av 15 nyanlända flyktingar varav sju är anvisningsbara platser och åtta är platser för självbosättning.”
15 människor på 4 jobb kan innebära problem. Vi vet att det tar upp emot 5 år innan majoriteten av de nyanlända fått ett jobb. Det är ett reellt problem. Men det väcker inga känslor av skräck och panik som när man påstår att 707 asylsökande kommer att vilja ha de 4 jobben.
1) Asylsökande är kommunplacerade i ett asylboende tills de får uppehållstillstånd.
2) När de får det ska de hitta en kommun att bo i.
Det är två skilda saker.
Jag bor i Borgholm. Förra året hade man runt 1.000 asylsökande här. Ca 30 nyanlända fick bostad i kommunen, varav bara en liten del var asylsökande som bott i asylboendena här.
Dagens Samhälles chefsredaktör Mats Edman har suttit på sin kammare och räknat, förmodligen helt utan hjälp. Ur matematiken ploppade en artikel, som blivit extremt spridd. Det borde den aldrig ha blivit, eftersom siffrorna är helt uppåt väggarna, och behöver rättas till.
Påstående:
2004-2013 gav Sverige 465.000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152.000 flyktingar och 313.000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd
Om vi går till Migrationsverkets statistik hittar vi följande siffror:
Flyktingar eller motsvarande 2004-2013: 152.270 (korrekt), men sedan har Edman istället för att använda sig av kolumnen för anhöriga till flyktingar räknat SAMTLIGA anhöriginvandrare. I den gruppen ingår både adoptivbarn och kärleksinvandrare. Varför han gör så är obegripligt, för det finns en fin kolumn som heter “därav flykt. anh.”, och siffran är 61.380.
Detta innebär att den slutsats Edman använder sig av artikeln igenom, nämligen att varje flykting drar hit över två personer till, är uppåtväggarna fel. I själva verket är kvoten 0,4 istället för 2,1.
Denna siffra (det vill säga 0,3-0,5) är också den siffra Migrationsverket själva använder sig av för att räkna ut hur många anhöriginvandrare som ska komma, men den sågas av outgrundliga skäl av Edman. På något sätt har han fått för sig att adoptivbarnen och kärleksinvandrarna är anhöriga till flyktingarna ändå, trots att det uppenbarligen inte är så. Han kallar detta “samvariation”.
Artikeln igenom snurrar runt “tänk om det i alla fall skulle vara 2,1 och inte 0,4, då skulle …”.
Ja. Tänk om det är 14! Eller 42!
Om vi ändå ska fantisera fritt behöver vi ju inte stanna vid 2,1.
Han fantiserar också vidare om att det finns något annat än “nära anhöriga”. Vad skulle det vara? Kusiner? Anhöriginvandring gäller sedan många år tillbaka enbart partners, föräldrar till minderåriga barn och minderåriga barn. En artonåring kan inte använda sin förälder som anhörig.
Det är förstås alldeles riktigt att situationen är allvarlig, och att det inte räcker med att hålla i hatten och hoppas vindarna ska blåsa över. Detta har inte minst Migrationsverket själva formulerat i sin novemberprognos. Den är ett utmärkt dokument, som behöver läsas i sin helhet – både pressreleasen och PDF:en.
Då framgår att det stora problemet med anhöriginvandringen inte är att det kommer för många hit, utan att människor blir kvar i kriget, utan möjlighet att ta sig till sina familjer.
Alla i Sverige behöver vara bekymrade över den situation som råder. Flyktingmottagningen är ansträngande för kommunerna, och det kommer att ta tid att få en värdig flyktingpolitik på plats. Samtidigt behöver Sverige bli bättre på att avvisa dem som inte har asylskäl, för att ge plats till de verkligt behövande. Det finns all anledning att läsa på och försöka förstå.
Det finns redan tillräckligt med felaktigheter på nätet. Att sprida desinformation av typen “det kanske kommer sexhundratusen!” så som Dagens Samhälle gör, gör bara situationen många gånger sämre. Artikeln är frekvent delad i nationalistiska fora som “bevis” för att Jimmie har rätt, och även Avpixlat har nu format en egen version av myten om de 600.000 invandrarna, med hänvisning till Edmans uträkningar.
Tyvärr förekommer frekventa sammanblandningar av begrepp som migration, invandring, asylansökningar, flyktingar och uppehållstillstånd. Denna förvirring märks tydligast bland de som är ”kritiska mot invandringspolitiken”.
Denna specifika begreppsförvirring är besynnerlig och ständigt återkommande. En del insinuerar att statistiken från Migrationsverket och SCB inte skulle stämma, utan påstås vara ‘mörkad’. Vissa verkar tvivla på att en person som har varit svensk medborgare från födseln skulle kunna räknas som immigrant till Sverige. Många kanske gör detta av okunskap. Några kanske gör det avsiktligt?
Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna, är en av de som sprider denna förvirring i stor omfattning:
Vi på Motargument.se kan här och nu lugna Kent, alla Sverigedemokrater och deras anhängare på ett par viktiga punkter:
Om du inte har ork att läsa igenom enkel statistik kan Motargument förmedla, till dig och till Kent, att under år 2013 beviljade Migrationsverket ungefär 39.000 permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare. SCB:s prognos för hur många svenskfödda, svenska medborgare – som blev ‘hemvändare’/återinvandrare var 18% av all invandring; ungefär 20.800 personer. Det är för övrigt ungefär 150.000 svenskfödda, som har 2 svenskfödda föräldrar, som nu bor utomlands. Invandringsöverskottet var ungefär 65.000 personer, år 2013.
Att ringa Migrationsverket och fråga hur många svenska medborgare som finns i deras statistik över uppehållstillstånd är ungefär lika märkligt som att ringa Posten för att fråga hur mycket e-post som sänds. Om en riksdagsledamot inte har förstått detta, så kan väl åtminstone ni andra tänka till ordentligt om ni ser på några naiva ‘propagandafilmer’?
Fotnot: Utländska medborgare behöver vara bosatta legalt i Sverige i 4-5 år innan de kan ansöka om medborgarskap. När Motargument rapporterar om antal permanenta uppehållstillstånd, PUT, talar vi ENBART om permanenta uppehållstillstånd till utländska medborgare/flyktingar.Vem som helst som reser till Sverige kan inte bli medborgare. Det finns regler som avgör hur länge en invandrare eller asylsökande behöver bo här innan respektive person kan ansöka om medborgarskap och svenskt pass. Här förklarar vi de vanligast förekommande reglerna och ger länkar till er som vill ha ytterligare fördjupning.
Identitet
För personer från vissa nationer finns särskilda krav, som t.ex. Afghanistan, Eritrea, Irak, Kosovo, Somalia, statslösa Palestinier.
Hur länge behöver man ha bott i Sverige?
Du ska ha varit bosatt i 4 år med ett permanent uppehållstillstånd, förutsatt att du beviljats det som en flykting enligt utlänningslagens 4 kap 1§. I de allra flesta andra fall behöver du ha varit lagligt bosatt i 5 år med tillstånd att befinna dig här.
Är du gift, sambo eller lever i ett registrerat partnerskap med en svensk medborgare och ni har bott tillsammans i minst 2 år, kan du ansöka om medborgarskap redan efter 3 år i Sverige.
Har din make/maka/sambo/partner haft ett annat medborgarskap tidigare i livet, så behöver denne ha varit svensk medborgare i minst 2 år, och då blir det dessutom en bedömningsfråga hos Migrationsverket om ni anses ha ‘anpassat er’ till ett liv i Sverige osv.
För medborgare i andra EU- eller EES-länder (och deras familjemedlemmar) så gäller det att ha varit lagligt bosatt under en oavbruten tidsperiod på 5 år i Sverige.
Skötsamt liv
Uppgifter begärs in från Kronofogdemyndigheten för att ta reda på om du har obetalda skatter, skulder, underhållsbidrag. Uppgifter begärs in från Rikspolisstyrelsen för att ta reda på om du begått något brott eller misstänks för något kriminellt. Har du dömts för något straff blir det karenstid beroende på straffets grad. Till exempel en villkorlig dom gör att du inte får ansöka om medborgarskap förrän 3 år efter datumet då domen vunnit laga kraft. Se en mer utförlig lista här.
Andra typer av uppehållstillstånd
Har du bott i Sverige med någon annan sorts uppehållstillstånd, t.ex. för att studera, forska, jobba eller som idrottare, artist eller musiker räknas inte det uppehållstillståndet. Alltså gäller inte den tiden som grundande för en framtida ansökan om medborgarskap, pga de tillstånden ej beviljar innehavaren till en fast bosättning i Sverige.
En stor andel av alla uppehållstillstånd som beviljas varje år är sådana, som endast är temporära, tillfälliga, tidsbestämda till att få befinna sig i landet en kortare tid. Majoriteten av alla tidsbestämda uppehållstillstånd är på en period om max 6 månader.
Avgift
Om du är vuxen så kostar det 1500:- att lämna in en ansökan.
OBS: för barn som ännu inte fyllt 18 år är det vårdnadshavare/målsman eller motsvarande som ansöker för barnets räkning.
Vad innebär ett svenskt medborgarskap?
Här kan du göra ett enkelt online-test, för att avgöra hur svårt det är att uppfylla samtliga krav.
År 1994 lämnade jag äntligen livet på flyktingförläggningen efter min ankomst till Sverige 1992. Det var tidpunkten då jag lämnade samhällets största kollektiva isoleringscell som sällan har setts inifrån av någon av landet Sveriges politiker och debattörer. Mina vänner, grannar och kusiner, som åkte till Tyskland under samma tidsperiod, hade redan hunnit lära sig tyska, arbeta 1-2 år och placerat sina barn på dagis och skola. En del var nästan klara med kurser och utbildningar och hade skaffat sig egna lägenheter.
C:a 20 år senare, framstår det som om vi inte har lärt oss mycket av en del andra europeiska länders asyl/flyktingpolitik, vad gäller sättandet av grundstenen för individens utveckling i ett nytt samhälle.
Under Balkankriget på 1990-talet var Tyskland engagerat extra starkt. Bland annat med en asyljour som fanns direkt i den tyska tullen. Landet tog emot cirka en halv miljon människor från forna Jugoslavien. Trots att Tyskland har drygt 80 miljoner egna invånare (på den tiden drygt tio gånger större än Sveriges befolkning) på en yta motsvarande 79% av Sveriges yta.
Redan i tullarna fick man arbetstillstånd och ett tillfälligt visum på 3 månader, vilket motsvarade väntetiden för att behandla personens skäl att vistas i landet. Redan i tullarna gjordes en uppdelning av personer som kom från olika delar av forna Jugoslavien utifrån pass och övrig dokumentation.
Under kort tid kunde tyska myndigheter konstatera vilka som kom från krigsdrabbade områden för att ge dem förläggning av tillfälliga visum för vistelse i Tyskland. Resten kunde meddelas inom ett par månader om huruvida de skulle få stanna i landet eller ej.
Tyska myndigheter försåg redan i tullen asylsökande med information om organisationer och föreningar som kunde hjälpa människor att emigrera till andra länder. Länder som behövde deras kompentens och utbildning. Mer bestämt länder som ville ta emot dem som arbetskraftinvandrare. Två av mina kusinfamiljer hamnade i USA och en annan i Kanada. Tyskland var en av de första länderna i Europa som beviljade uppehållstillstånd för bosniaker från krigsdrabbade område. Sverige var ett av de sista.
I Sverige togs cirka 100 000 asylsökanden från forna Jugoslavien emot. De flesta fick bo på flyktingförläggningar några kilometer utanför närmaste stad. Jag hamnade till och med på en ö i Norrland som kändes som världens ände. Cirka 50 kilometer från den närmaste staden som hette Kramfors. En stad dit bussarna åkte en eller ibland två gånger i veckan. Helt isolerade från samhället och omvärlden snurrade tusentals människor som jag själv runt i en total ovisshet från mellan ett till två år, innan besked gavs om man fick eller inte fick stanna i Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen knäcker individens självförtroende liksom entusiasmen inför ett nytt liv i ett nytt land. Den tiden kastas tusentals människor in i en depression lika stor och djup som universums svarta hål. Efter den tiden behövdes det en hel process för att bli mentalt återställd. För att kunna vakna upp, nästan. För att kunna bli mentalt redo för engagemang i samhället eller åtminstone för att återuppväcka sin egen nyfikenhet för landet där man fick bo.
Genom att man isolerade människor från samhället, nästan utan språkkunskaper, bäddade man för förakt och fördomar och med detta så kallade ”invandrartäta område” där man instinktivt sökte trygghet i det man redan kände till. Det yttre samhället var totalt okänt.
Under nästan ett och ett halvt decennium kunde man lyssna på Mona Sahlin i Göran Perssons regering om ”stackars invandrare”. Dessa ”stackars invandrare” som inte kan och inte vet. Invandrare som är utanför samhället. Invandrare som blev ett problem. Invandrare som saknar svenska vänner. ”Invandrarmat”, ”invandrarbrott”, ”invandrargäng”, ”invandrarområde”, ”invandrarfrågor” och ”invandrarproblem” var ord som levererades dagligen tills Sverigedemokraterna slutligen blev Mona Sahlins arbetskollegor i riksdagen.
Mona Sahlin tackade för sig. Sverigedemokraterna satt kvar och började svinga sina järnrör och helrör i ett kör.
Så många gånger hörde man i debatter om att långa väntetider på flyktingförläggningar kostar pengar och bränner upp många potentiella och goda krafter, men ingenting har förändrats. Jag hörde aldrig om en extra asyljour i tullarna på grund av flyktingströmmar från Syrien.
Rutinerna är desamma då som nu: Att ta emot människor, att skicka dem till flyktingförläggningar och eftersom det blir många som strömmar in, utan någon struktur och förberedningar innan, så leder det till en lång väntetid i Sverige. Medan ansökan behandlas och efter ansökan behandlas.
Det enda som förändrades under 20 år är att man blev bättre på att leverera kurser i svenska språket i flyktingförläggningar: På ”min tid” var det väldigt slarvigt då man kunde sitta på kursen framför en lärare som inte alls var en lärare utan en studenttjej som bestämde sig för att jobba där ett par månader under sommaren. Sedan stack hon tillbaks till sin egen skola. Vi hann glömma bort allt hon lärde oss innan vi fick uppehållstillstånd.
Nu har vi en blond och blåögd migrationsminister som gärna vill kasta fisknätet över Sverige för att fånga upp människor med icke-nordiskt utseende. Något som välkomnas varmt av Sverigedemokraterna. Efter flera år som migrationsminister har han samtidigt lovat en human asylpolitik och alla applåderade i riksdagen.
Som före detta flykting från före detta Jugoslavien ser jag enkla lösningar med extra kontor i tullarna som enbart ska fungera som asyljourer. Kontor som kan utföra hälften av jobbet för kollegor på Migrationsverkets kontor ute i landet. I så fall kommer man att ordna en bra struktur, vilket ger korta väntetider och förenklar hela processen från asylansökan till vidare integration i ett nytt land. Varför inte..?
/Ida Dzanovic
Motargument 