Detta är del 5 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Detta är del 4 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om medborgarskapet som ett ”klassfilter”.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Detta är del 3 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Detta är del 2 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om myten om det kravlösa medborgarskapet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Tidöpartiernas förslag att återkalla medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap som begår “systemhotande brott” må låta rimligt på ytan, men det utgör i själva verket ett allvarligt avsteg från grundläggande demokratiska principer.
Historien visar hur sådana lagar kan missbrukas. I Nazityskland berövades judar sina medborgarskap, vilket öppnade dörren för deras rättslöshet och förföljelse. Idag är risken att liknande idéer återvänder i annan skepnad – som ett verktyg för att särskilja och marginalisera.
Regeringens påstående att detta är ett verktyg för brottsbekämpning saknar grund. Sverige har redan straffrättsliga påföljder för allvarliga brott. Att återkalla medborgarskap skapar istället ett tvådelat medborgarskapssystem – där vissa alltid har tryggheten i sin tillhörighet, medan andra lever med risken att förlora den.
Denna typ av lagstiftning är inte ett steg mot trygghet. Det är ett steg mot ett samhälle där medborgarskap blir ett privilegium som kan dras in, snarare än en rättighet. Det är också ett steg mot ett Sverige där vissa aldrig får höra hemma – oavsett hur länge de bott här.
Vi måste ställa oss frågan: Vill vi verkligen ha ett samhälle där medborgarskapet är något man kan förlora? Eller vill vi stå upp för lika rättigheter – oavsett ursprung?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Denna artikel är andra delen i en trilogi. I denna del avhandlas hur antisemitism och islamofobi båda är del av SD:s kärnpolitik.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Richard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD:s antisemitism
Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.
Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.
Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik
Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.
Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
I partiledardebatten 17 januari 2024 finns en intressant passus i Jimmie Åkessons (SD) anförande:
‘Sverige är nu landet som äntligen, efter en lång, onödig och väldigt destruktiv väntan, gör det som i stort sett alla andra jämförbara länder, åtminstone i vår del av världen, har gjort länge. Nu sätter vi våra egna medborgare först, vi slår vakt om tryggheten och vi reagerar och agerar resolut mot alla som hotar den. Det kommer att ta tid.’ (Källa: Riksdagen)
Reklam på Sverigedemokraternas officiella Facebook- och X-konton.
Åkesson talar alltså om ‘våra egna medborgare’. Vilka är det han menar? I första hand talar han om svenska medborgare, oavsett ursprung, och inte utländska medborgare. Men såväl regeringen som SD talar gärna om skillnaderna mellan medborgare som fötts in i sitt svenska medborgarskap och människor som ansökt om och förvärvat sitt svenska medborgarskap senare i livet. De gör skillnad mellan olika medborgare. De villkorar medborgarskapet för vissa. Det finns inga garantier för att vissa medborgare inte kan åtnjuta de rättigheter som ett medborgarskap ska innebära. Medborgare som förvärvat sitt svenska medborgarskap senare i livet förefaller vara medborgare på undantag.
Häromsistens uppmärksammade Motargument tre motioner skrivna av en sverigedemokrat, en kristdemokrat och en moderat. De tre motionerna illustrerar med emfas att medborgarskapet är villkorat, de implicerar att olika regler gäller för svenska medborgare (som fötts in i sitt svenska medborgarskap) och de som blivit medborgare senare i livet.
Det må låta vackert att Åkesson talar om ‘våra egna medborgare’. De av oss som följer politik och debatt vet vilka medborgare han talar om: ”Svenska” medborgare, svenskfödda barn till svenskfödda föräldrar. Inget blir tydligare än när Åkesson och Tidö-regeringen gör politisk skillnad mellan människor och människor.
Regeringen och SD har under sin första tid vid makten stramat åt politiken på framför allt områdena kriminalitet, migration, medborgarskap och integration. Motargument har kikat på ett par motioner rörande medborgarskap, som lämnades in under hösten 2023. Alla tre motioner implicerar att ditt medborgarskap är villkorat, och att du inte ska vara säker på att du kan åtnjuta de rättigheter som ett medborgarskap ska innebära.
Den första motionen, 2023/24:86 Svenskt medborgarskap som krav för vissa anställningar och politiska förtroendeuppdrag, är skriven av Sverigedemokraternas Nima Gholam Ali Pour. Den berör anställning för nyanlända inom kommunal, regional och statlig förvaltning. Motionsskrivaren vill även se ett krav på medborgarskap för att erhålla visstidsanställning. Han vill också se ett krav på medborgarskap för att inneha politiskt förtroendeuppdrag.
Gholam Ali Pour motiverar sina krav med att det redan finns ett krav på medborgarskap för flera uppdrag och offentliga anställningar. I motionen läser vi att Gholam Ali Pour motsätter sig att personer som ännu inte hunnit erhålla medborgarskap innehar visstidsanställning på kommunal och regional nivå:
”Idag kan en person som inte är svensk medborgare få en tillsvidareanställning inom kommunen eller regionen samt även bli vald till politiska förtroendeuppdrag på kommunal eller regional nivå.” (Källa: Riksdagen)
Här talar vi anställda inom t ex vård och omsorg. En stor andel av tillsvidareanställda i denna sektor är just personer som ännu inte erhållit medborgarskap. Denna motion behandlas i skrivande stund i Konstitutionsutskottet.
Den andra motionen, 2023/24:2435 Dubbelt medborgarskap, är skriven av kristdemokraten Larry Söder. Den berör den påstådda problematiken med dubbla medborgarskap. Söder anför här situationen då en person är medborgare i två länder som på ett eller annat sätt ligger i konflikt med varandra. Söder tillägger brasklappen att detta ”naturligtvis inte uppstår ofta”.
Motargument försöker erinra sig något av dessa tillfällen, men kan inte komma på något. Det vi kan erinra oss är när centerpartiledaren Muharren Demirok, efter påtryckning, sa upp sitt turkiska medborgarskap under 2023. Om det nu har skett att det funnits tillfällen som Söder beskriver, borde det kunna tillsättas en prövning i specifika fall. Denna motion behandlas i skrivande stund i Konstitutionsutskottet.
Den tredje motionen, 2023/24:592 Indraget dubbelt medborgarskap vid brott, är skriven av moderaten Ann-Sofie Lifvenhage. Den berör att ett medborgarskap, i de fall en person innehar två medborgarskap, ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap om de döms för brott i Sverige. Det framgår inte vilka brott som ska kunna ligga till grund för upphävande av medborgarskap.
Efter detta utvecklar Lifvenhage om vad det svenska medborgarskapet, enligt henne, innebär och vad som ska krävas för att erhålla det. I detta stycke specificerar Lifvenhage vilka brott som ska komma ifråga för indragning av medborgarskap: ”Allvarliga brott”. Detta är fortsatt luddigt, och det hade varit på sin plats med en mer djupgående specificering. Denna motion behandlas i skrivande stund i Konstitutionsutskottet.
Det är här regeringen och SD tullar på grundläggande principer och mänskliga rättigheter om likhet inför lagen. Artikel 1 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna berör allas frihet och likhet i värde och rättigheter. Artikel 7 berör allas likhet inför lagen och rätt till samma skydd av lagen utan diskriminering. Artikel 21 berör allas rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
Motargument noterar att Liberalerna är det enda partiet i regeringsunderlaget som inte lagt någon motion om medborgarskapet under hösten 2023. SD har lagt sju motioner i ämnet, M tre och KD en (1).
Motargument ser att dessa motioner om medborgarskap för nysvenskar och personer med dubbla medborgarskap från födsel tydligt delar in medborgare i ett A- och ett B-lag. De personer som är födda med ett svenskt medborgarskap kan känna sig säkra på att kunna åtnjuta alla rättigheter i svenska samhället, medan de som har erhållit medborgarskap senare i livet inte kan känna sig säkra på det. Om du innehar svenskt medborgarskap ska samma regler gälla oavsett om du är född med medborgarskapet eller om du erhållit det senare i livet.
Motargument 