För en mänsklig flyktingpolitik

Gästinlägg av Kalle Larsson från Flyktingbloggen

Vissa säger att Sverige, Norge och EU har en bra och human flyktingpolitik. Andra påstår att det är för många som får komma hit. Inget av detta stämmer. Visste du att det fortfarande finns fler asylsökande i ett enda flyktingläger, Dadaab, i nordöstra Kenya än i hela den industrialiserade världen?

Kalle Larsson

Människor skickas tillbaka till krig och förföljelse. Tusentals människor har dött runt om EUs yttre gräns för att de flytt från sina hemländer och sökt skydd och ett tryggare liv. Istället för att hjälpa människor på flykt att få sin mänskliga rätt till skydd tillgodosedd har EU valt att bygga försvarsmurar och halvmilitära trupper som jagar flyktingar härifrån.

Regimkritiker sänds tillbaka till de regimer de kritiserat, familjer splittras och människor sänds tillbaka till tortyr. Sverige har till exempel fällts 20 gånger av FN:s kommitté mot tortyr för att vi skickat tillbaka människor till länder där de riskerar att bli torterade. Det gör oss till världsmästare i skamliga utvisningar!

Så här vill vi inte ha det. Både Sverige och Norge har länge haft ett rykte i världen om att vi står för solidaritet och hjälper flyktingar. Det är dags att leva upp till det nu. Och det är bråttom. Den som flytt från sitt land måste kunna få skydd, och inte tvingas tillbaka till krig eller förföljelse. Apatiska flyktingbarn och andra barn som behöver skydd skall inte avvisas och familjer måste få leva tillsammans i trygghet. Vi vill att kvinnor som utsätts för sexslavhandel eller riskerar förföljelse i sitt hemland skall få möjlighet till skydd i Sverige. Vi vill att alla, också flyktingar och papperslösa, får rätt till vård på lika villkor.

Därför finns Flyktingbloggen. Vi är en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Våra skribenter kommer än så länge från Sverige, Norge och EU och vi publicerar artiklar på nordiska språk och engelska. Skribenter på sidan står bara för sina egna texter och inte vad redaktörer eller andra publicerar, och vi representerar en stor partipolitisk bredd. Personer aktiva i minst fem svenska partier är skribenter hos oss.

Du som läser detta är också välkommen som gästskribent. Vi tar ofta in debattartiklar och andra liknande texter. Vi vill väldigt gärna höra från dig som själv är flykting eller från dig som känner någon som är det. Vi tror på att människors egna berättelser av varför man flyr och hur man blir bemött måste spridas, för att förändringen skall bli möjlig. Hör av dig till oss på info@flyktingbloggen.org.

Och det måste bli ändring nu. Det är dags att alla vi som ser vad som händer går samman för att förändra. För att kräva en mänsklig flyktingpolitik.

/ Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen

Svenska inbördeskriget under 2000-talet

Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.

Avpixlat, eller konsten att inte få en enda siffra rätt

Mats Dagerlind från Avpixlat har svarat på Motarguments artikel i Newsmill, där vi sågade sverigedemokraternas budget.  Mats menar att vi ljuger då vi skriver att SD:s budgetförslag förutsätter att antalet giftermål mellan svenskar och utlänningar minskas dramatiskt, och att de flesta arbetskraftsinvandrare förbjuds ta hit sin familj.

Mats Dagerlind skriver att Sds förslag är att enbart antalet asylinvandrare ska dras ner. Men… Det är inte det som det står i budgeten SD presenterade. Där står det ”anhöriginvandrare”.

Klicka för en större bild.

Så här skriver Dagerlind:

Problemet är bara att Jerlerup adderar äpplen och päron. De exempel på anhöriginvandring som Jerlerup anför är samtliga att hänföra till reguljär invandring och arbetskraftsinvandring medan den 90-procentliga minskning av antalet anhöriginvandrare som Sverigedemokraterna talar om är den som är relaterad till asylinvandring. Det är vitt skilda saker omgärdade med lika vitt skilda regler.

Som vi skrev på Newsmill grundar SD sin ”skuggbudget” på att minska mängden anhöriginvandrare och asylinvandrare till 10% av idag.

2011 kom fick 32 000 anhöriginvandrare, plus 12000 asylsökande uppehållstillstånd. Det är dessa 32 000 som Dagerlind påstår på Avpixlat att de är anhöriga till asylsökande. Men antalet ”flyktinganhöriga” var 3 032 år 2011 (Källa: Migrationsverket ).

Min misstanke är att varken Sverigedemokraterna eller Dagerlind känner till att över 17 000 av anhöriginvandrarna 2011 bestod av folk som kommit hit för giftermål eller partnerskap och att över 8 000 var anhöriga till arbetskraftsinvandrare (utanför EU/EES).

Det är kanske därför de tror att de kan dra ner på den invandringen hur som helst och spara en massa pengar.

Om man öppnar Sverigedemokraternas budget, eller deras motion om en ansvarsfull invandringspolitik så tyder inget på att partiet vet vad anhöriginvandring är för något.

Man kan nämligen INTE minska antalet ahöriginvandrare till 10% av idag utan att begränsa anknytningsinvandringen, dvs giftemål och liknande med icke EU/EES medborgare, och inte heller utan att minska antalet uppehållstillstånd till icke EU medborgare som jobbar eller forskar i Sverige.

Hämtat från Sd:s presskonferens där budgeten presenterades. Som ni ser vill SD att all asyl- och anhöriginvandring minskas till 22 000 för de fyra åren 2013-2016. 22 000 är mindre än antalet anhöriga till utlänningar och anknytningsinvandrare på ett år.

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan

 

Nolltolerans mot Hamas lika viktigt som nolltolerans mot nazism

Att prata om konflikten Israel-Palestina är bortom syftet med den här sajten. Men en sak som hänger ihop med konflikten är viktig att påtala, nämligen vad Hamas, som styr i Gaza, egentligen är för några. Att Hamas har i sitt partiprogram att de vill utrota alla judarna, är ännu ganska okänt.

Hamas flagga

Många judar och folk som arbetar mot antisemitism är rädda för att Hamas styre i Gaza ska legitimiseras. De reagerar med bestörtning när politiker i väst, eller antisemiter bland arabiska politiker, uttrycker stöd till Hamas eller vill behandla dem som ett ”normalt” parti.

Varför de är rädda förstår man om man ser vad de skrivit i sitt partiprogram om att utrota alla judar,

Artikel 7

…Domedagen kommer inte förrän muslimerna nerkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!

Vad man än anser om konflikten i Mellanöstern kan man lugnt säga att det finns skäl till denna reaktion mot Hamas.

Denna rädsla är befogad.

Partiet Hamas är terrorister som öppet hyllar tanken på att döda oskyldiga icke militärer, de utsätter folk för tortyr och begränsar yttrandefriheten där de styr.

Men vad värre är, de har som sagt ett antisemitiskt partiprogram där de öppet säger att de vill utrota judarna.

Det gör dem till minst lika extrema som alla nazistpartier, kanske mer, eftersom det inte finns något nazistisk parti idag som öppet i partiprogrammet medger att de vill utrota judarna. 

Inget land hade tolererat att ha nazister som skjuter hundratals stridsraketer mot dem och som vill utrota ens befolkning, som sina grannar.

Hamas kan bara bli en legitim partner att förhandla med den dag de tar avstånd från det gamla partiprogrammet. Om de visar nån form av vilja att förändra sig, liknande PLO gjorde (för även PLO och Fatah har haft lika grov rasism i sina ”program”) kan det bli läge med nån sorts ”normalisering”. Men inte nu.

Att rörelser som säger sig vilja stötta Gazas befolkning humanitärt, som Free Gaza Movement, gång på gång påkommits med antisemitism är inte bra. Speciellt inte eftersom man vet att dessa rörelser måste samarbeta med Hamas på plats i Gaza, och Hamas vill som sagt utrota alla judar.

Hamas program kryllar av referenser till Sions Vises Protokoll, den ökända antisemitiska förfalskningen som skapades för 110 år sen. Speciellt artikel 22 i partiprogrammet som handlar om ”fienderna” (dvs judarna) som:

samlat en väldig och inflytelserik förmögenhet som de har tagit i tjänst för att genomföra sin dröm. Denna förmögenhet har gjort det möjligt för dem att ta över kontrollen av världens medier såsom nyhetsbyråer, pressen, bokförlag, radio och TV med mera. De har också använt denna förmögenhet för att sätta igång revolutioner i olika delar av klotet… 

De har också använt pengarna till att ta över kontrollen av de imperialistiska staterna och fått dem att kolonialisera många länder i syfte att exploatera dessa länders tillgångar och materiella vinster och tog kontroll över många källor till välstånd…. 

De stod också bakom andra världskriget där de skaffade sig väldiga fördelar från handel med krigsmateriel och förberedde etablerandet av sin stat. De inspirerade tillkomsten av Förenta Nationerna och säkerhetsrådet för att ersätta Nationernas förbund i syfte att styra världen genom sina ombud.

(Länk till hela Hamas partiprogram här! Svensk översättning tagen från Svensk Israelinformation.)

 

Myt: Asylrekord

MYT:

SD skriver: ”2010 ökade antalet asylsökande med hela 32% till 31 819”

Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre begrepp skriks ut. Det låter som att mängden växer okontrollerat och explosionsartat. Och det påstås ofta att Sverige — eller s.k. ”landsförrädare” — ”hämtar” eller ”importerar” hit asylsökare. Men har någon tittat på exakt hur många som kommer hit varje år? Och vilka har funderat över hur många nyanlända det är som stannar kvar?

Asylsökande är personer som kommit hit och söker skydd och fristad, det är ingen siffra som vi kan styra eller bestämma över. Siffran varierar kraftigt över månader och år, och antalet beror alltid på situationen i deras hemländer som har gjort att de känner sig tvungna att lämna uppväxtplatsen och släktingar. Ingen kan förutse när — eller var — nästa inbördeskrig bryter ut. Eller vilket land som kommer drabbas av missväxt och torka. Och vi kan aldrig ”planera” eller göra prognoser över hur många personer som kommer fly från förföljelse och tortyr.

Antal asylsökande brukar ofta diskuteras, men då glöms ofta att samtliga dessa personer ej får stanna. Det är endast antalet ansökningar om permanenta uppehållstillstånd (förkortas vanligtvis PUT). Statistiken över ansökningar är inte fakta på hur många flyktingar som får stanna och bosätta sig i Sverige. Det finns statistik på nästan allt — varför inte kolla hur det ligger till?
Diagram, klicka för förstoring
Diagram över asylsökande 1989-2011 Klicka på diagrammet för att förstora det.
De röda staplarna i diagrammet är antalet asylansökningar per år. Årsgenomsnittet för asylansökningar är den röda, vågräta, streckade linjen. Den röda kurvan är ett släpande uträknat fyraårsgenomsnitt, som visar på trenden.

Sverigedemokraterna skriver i sin skuggbudget, hösten 2012 (sid 29):

År 2010 ökade antalet asylsökande till Sverige med hela 32% till 31 819. Under 2011 har rekordtrenden hållit i sig med 29 648 sökanden.[…]Trenden visar på att Sverige ligger på rekordhöga nivåer…

Avpixlat pumpar ut nyheter om att Migrationsverket justerar upp sin prognos över väntade antal asylansökningar från Syrien och Somalia under nästa kalenderår.

Att asylansökningar från syriska medborgare har ökat med 928%, beror på att det historiskt sett varit få flyktingar som kommit från Syrien till Sverige per år. Det är 4 297 syrier som har ansökt om asyl i Sverige under de första nio månaderna hittills i år, mot endast 418 under samma tidsperiod föregående år. Och vi får inte glömma den uppenbara orsaken; det är hemska förhållanden för civilbefolkningen i de länderna just nu! Det är de enda anledningarna till den höga, chockartade procentuella ökningen.

Från Somalia är det 3 824 personer, från Afghanistan 3 478 och från Serbien är det 1 785 asylansökande, under årets första nio månader. Dessa exempel är utvalda för att det är de här nationaliteterna som just nu är överst i storleksordningen i statistiken hittills i år. Sammanlagt 13 384 personer. De ryms alla i Globen i Stockholm — samtidigt!

Beviljade uppehållstillstånd är i genomsnitt 14 073 personer per år (se den gröna streckade linjen i diagrammet ovan). Antal personer som fick uppehållstillstånd var 12 726 personer under hela år 2011, det är alltså lägre än genomsnittet! Och det är ungefär hälften av genomsnittligt antal asylansökningar per år!

Är det rekordhöga nivåer? en rekordtrend? Massinvandring?

Om du anser att antal asylansökningar är något viktigt att fokusera på, då får du göra det! Eller så kan du titta i diagram och i statistik och se hur det svänger! Tänk kritiskt, granska och fundera på varför du tror att någon vill att du ska fokusera på antal asylansökningar på ett enda enskilt år, istället för på antalet utfärdade uppehållstillstånd!

Källor:
Alla som vill titta på mer historik — eller leta upp siffror på asylsökande från andra länder — kan söka i Migrationsverkets siffror, man behöver inte ha specialkunskaper eller gräva länge, aktuell fakta och statistik redovisas regelbundet.
Migrationsverket, beviljade uppehållstillstånd, PUT: bit.ly/VVTE2z [pdf]

Sverigedemokraternas Höstbudget 2013 [pdf]

Definitioner av rasism, islamofobi och antisemitism

Ibland hör man folk säga att ”det är väl inte rasistiskt att kritisera islam, muslimerna är ingen ras”. Oftast sägs detta av samma personer som gärna uttrycker sig i stil med att ”islam är ett hot” eller ”muslimerna är ett hot”. Det finns en hel del missuppfattningar om rasism, och även om vad islamofobi och antisemitism är. Vi går igenom dem här.

Rasism och antisemitism

Den gamla definitionen av rasism var knuten till genetiken. Till begreppet ras i sig. För att beteckna hat mot kulturer och folk från andra länder har vi i Sverige använt begreppet främlingsfientlighet. Man har ansett att rasism handlar om att vara mot ett folk, med en hudfärg eller härkomst.

På samma sätt kopplades antisemitism till hat mot judar som folk, som genetiskt tillhörande ”judarna”.

Men denna definition visade sig efter kriget vara otillräcklig.

”Racism by proxy”

En tid efter andra världskriget började en hel del antisemiter ändra sin taktik. De hävdade att de inte hade något emot judar som ras eller folk. Istället upprepade de alla de antisemitiska lögnerna från före andra världskriget men riktade mot ”Israel” eller ”sionisterna”. Sions vises protokoll, den gamla antisemitiska förfalskningen som nazisterna använde för att rättfärdiga sitt folkmord, cirkulerade men med förklaringen att den handlade om sionisterna eller om ”den anglo-amerikanska och brittiska eliten”.

Den gamla definitionen av antisemitism räckte inte. Antisemiter demoniserade Israel, den judiska religionen, judisk kultur och sionisterna. Antisemiter drog alla israeler och sionister över en kam. Därför fick de som slogs mot antisemitismen stegvis, under 1900-talets andra hälft, utvidga begreppet antisemitism.

Det mesta som sägs av antisemiter idag, som t.ex. Radio Islam, är inte direkt hat mot judar utan sådant indirekt hat. ”racism by proxy”, som det kallas i USA:

Rasism och islamofobi

Samma utveckling har skett i synen på rasism.

Att generalisera negativt om alla som är från ett land, eller har en kultur eller religion ses numera som rasism också av de flesta kännare, även om definitionerna av rasism inte har förändrats. Det kallas ibland ”kulturell rasism”.

Att antyda att alla som delar en kultur eller religion, eller alla från ett land ”är” på ett visst negativt sätt drabbar folk lika mycket som antydningar om att samma personer är som de är på grund av blodet. Man ser inte till nyanserna och skillnaderna i kulturen/religionen utan betraktar gruppen som en homogen enhet, och som något negativt.

För att ta islamofobi och antisemitism som två exempel kan det alltså vara rimligt att kalla det rasism om någon skulle påstå att ”judendomen” är nazistisk, på samma sätt kan det vara rimligt att kalla det rasism om någon kallar islam nazistiskt.

Jobbigt att tänka före?

”Jamen, vad jobbigt om man inte får uttrycka sig fritt om judar och muslimer”, kanske någon läsare tänker nu.

Jo, det är knepigt att vara människa. Det kan vara jobbigt att behöva tänka innan man öppnar munnen.

Att kritisera religioner, kulturer och ideologier är givetvis inget negativt. Men hat är. Att generalisera grovt om alla medlemmar av en religion utifrån vad en enda individ har sagt eller gjort är negativt.

Om man tycker att det är så svårt och knepigt att formulera sig så man inte antyder att ALLA i en viss kultur och religion delar något negativt som man vill peka ut, då kanske man bör fundera en stund innan man öppnar munnen. Om det är så svårt att undvika att antyda att alla muslimer är som Irans mullor, till exempel, eller om man ”glömmer” att berätta att det inte är alla muslimer som är antisemiter, då är man ute på hal is.

 

Så motverkar vi Sverigedemokraterna

Gästskribent: Ulf Bjereld

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna kunnat glädja sig åt en svag uppgång i opinionen. Uppgången aktualiserar frågan om hur övriga partier bör agera för att bäst motverka Sverigedemokraterna. Debatten brände också till när SVT Agenda i sin partiledardebatt i söndags valde att ge stort utrymme åt Sverigedemokraternas favoritområde, det vill säga flykting- och invandringspolitiken.

Foto: Sverigedemokraterna

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk. Flykting- och invandringspolitik bör behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett vad högerpopulisterna vill eller inte vill. Här tycker jag att de övriga svenska riksdagspartierna i huvudsak agerat klokt. De har undvikit att göra som i Danmark, där det högerpopulistiska Dansk Folkeparti lyckades utnyttja sin vågmästarställning i Folketinget till att få politiskt inflytande. Så har hittills inte skett i Sverige, utan Sverigedemokraterna befinner sig trots riksdagsmandaten fortfarande i den politiska kylan. De svenska partierna har heller inte efterhärmat Sverigedemokraternas ordval.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. I valrörelsen inför 2010 års val fanns tendenser från de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att anklaga alliansregeringen för att vara otydlig i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. Efter valet 2010 har alliansregeringen och de rödgröna partierna då och då anklagat varandra för att få igenom sin politik med Sverigedemokraternas stöd. En sådan polemik gynnar främst Sverigedemokraterna.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Här riskerar de övriga partierna att hamna fel genom att utan eftertanke följa mantrat ”vi måste våga ta debatten med Sverigedemokraterna”. Jag menar att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i andra sammanhang. Det innebär egentligen inget annat än att man behandlar Sverigedemokraterna som vilket annat parti som helst.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Ju mer de övriga partierna tränger ihop sig i mitten, desto bättre blir möjligheterna för ett parti som Sverigedemokraterna att framställa sig som den enda eller den egentliga oppositionen.

Om dessa regler efterföljs tror jag det finns goda förutsättningar att Sverigedemokraternas förhoppningar om en växande valframgång 2014 kommer på skam. Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

Ulf Bjereld

Professor i statsvetenskap,

Ledamot av förbundsstyrelsen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Kärleksinvandring, det bästa argumentet mot Sverigedemokraterna

Skribenter på Motargument.se: I SD:s Sverige skulle du om du är medborgare i Sverige inte längre kunna bli kär i en person i Thailand, Tyskland eller USA och tro att du automatiskt kan få flytta med denne till Sverige. SD:s politik leder till ett kärlekslöst Sverige.

diagram
Så här ser kärleksinvandringen ut! Klicka för en större bild.

Den skuggbudget Sverigedemokraterna lagt fram är avslöjande på många sätt. Det skrämmande är att partiet ägnar så mycket tid åt att bekämpa invandring, men vet i realiteten inte ens vad anhöriginvandring är. Och den okunskapen vilar hela deras skuggbudget på. Det värsta är att om Sd skulle få bestämma skulle resultatet bli att svenskar förbjuds gifta sig med utländska medborgare och bilda familj och att utlänningar som jobbar i Sverige skulle förbjudas ta hit sina familjer.

Ska du få bli kär i vem du vill och kunna flytta ihop med den du älskar i Sverige? För de flesta är det en självklarhet. Sverigedemokraterna säger nej! Ska forskare och chefer som flyttar hit för att arbeta kunna ta med sig sin familj? Självklart? Sverigedemokraterna säger nej!

Sverigedemokraterna vill minska asyl-invandring och anhöriginvandring till 1/10 av vad den är idag. Som de skriver i sin höstbudget:
”Vår politik på invandrings- och integrationsområdet bedöms minska asyl- och anhöriginvandringen med totalt 90 %.” (SD:s höstbudget sid. 29)

Antalet anhöriginvandrare anger Sverigedemokraterna till 32 000.

Eftersom antalet flyktingar som fick asyl 2011 var 12 000 och antalet anhöriginvandrare som kom hit var runt 32 000 betyder detta att om SD hade fått bestämma det året hade antalet personer som fått komma till Sverige som anhöriga eller flyktingar begränsats till ca 4 400. SD har sagt att de vill att Sverige ska fortsätta att ta emot kvotflyktingarna, enligt de internationella konventionerna. Det gör att SD i praktiken hade begränsat antalet anhöriginvandrare till ca 2000.

De flesta anhöriginvandrare är vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar”. På ren svenska är det folk som blivit kära, gifter sig och vill bosätta sig i Sverige. Av de 34 000 anhöriginvandrarna 2011 var 17 906 en sådan invandring; en som har med kärlek, med familj och giftermål att göra. 17 906 mot de ca 2000 som SD vill tillåta.

I SD:s Sverige skulle du om du är medborgare i Sverige alltså inte längre kunna bli kär i en person i Thailand, Tyskland eller USA och tro att du automatiskt kan flytta med denne till Sverige.

SD:s politik leder till ett kärlekslöst Sverige.

Som om det inte var nog med det. I definitionen av anhöriginvandrare inkluderas anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare. Det var 8 242 makar, sambos, döttrar och söner av de ca 34 000 (år 2011).

Det svenska näringslivet skulle kunna lamslås med SD:s politik. Det skulle inte vara attraktivt att jobba som forskare eller chef här om man inte fick ta med sin älskade eller sina barn då man planerar att flytta till Sverige för att arbeta.

Anhöriginvandringen hatas av sverigedemokrater liksom andra främlingsfientliga. Sverigedemokratiska bloggar kryllar av hatiska argumentationer mot “importen” av “kulturberikare” genom anhöriginvandringen. Låt oss prata klarspråk här!

Sverigedemokraterna vill stoppa kärleken mellan man och kvinna, mellan kvinna och kvinna och mellan man och man, mellan föräldrar och barn, en kärlek som är så stark att ena parten är beredd att lämna sin födelseort för att resa över halva jordklotet för att få bo tillsammans med den de älskar. De vill stoppa kärleken mellan moder och barn, fader och barn och barn och föräldrar.

De vill begränsa möjligheterna att kunna flytta till Sverige för att arbeta eller forska här.

Till syvende och sist är bristen på empati Sverigedemokraternas största problem. De vill förhindra kärlek från att blomstra och spira över gränserna. De vill begränsa möjligheten för utländska medborgare som arbetar eller forskar här att kunna bo tillsammans med sina anhöriga.

När folk förstår detta om SD faller deras partibygge ihop som ett korthus!

För övrigt är det ganska talande att partiet har så dålig kunskap om vilka personer som inryms i begreppet anhöriginvandring. Om de har så dålig kunskap i sitt ”paradämne” — invandringen — hur usel kunskap har de då inte om allt annat? T.ex i ekonomi. Hela deras skuggbudget bygger nämligen på att minska denna anhöriginvandring.

 Publicerat på Newsmill

/Malinka Persson, Lovisa Loan Sundman, Tommy Deogan, Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup 

Medarbetare i Motargument.se.

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör

%d bloggare gillar detta: