Frihetlig eller auktoritär konservatism?

När man följer den politiska debatten och man har frihetliga progressiva värderingar, dvs man står för mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors och minoriteters rättigheter, då är det lätt att få intrycket av att den konservativa rörelsen i Sverige och andra länder är motståndare till dessa rättigheter. Om man specifikt talar om den organiserade konservativa rörelsen, då skulle jag säga att ja, tyvärr stämmer det generellt.


Konservativa värderingar i sig går faktiskt att ha samtidigt som man respekterar mänskliga rättigheter. När ens konservativa värderingar gör att man inte vill ligga runt utan vill vara oskuld tills man gifter sig. Eller om en kvinna själv väljer att inte genomföra abort pga sina konservativa värderingar. Eller om man själv väljer att inte dricka alkohol. Eller om en man eller kvinna själv täcker sig av kyskhetsskäl (vilket för övrigt är en del av både kristendom, islam och judendom, inte bara en del av islam så som samhällsdebatten får det att verka som).

Vad vityvärr ser från många av de organiserade rörelser som idag kallar sig konservativa så nöjer de sig inte där. De kräver nämligen att även andra människor ska rätta sig efter deras värderingar. Andra människor ska vara oskulder tills giftermål. Andra kvinnor ska förbjudas rätten till abort. Andra människor ska förbjudas att dricka alkohol. Andra människor ska tvingas täcka sig av kyskhetsskäl.

Baserat på om man vill tvinga andra att följa konservativa värderingar eller inte så kan man kalla de två inriktningarna för auktoritär konservatism respektive frihetlig konservatism.

Här är ett exempel från mitt privatliv: Jag har sedan min barndom valt att aldrig dricka alkohol. Jag har aldrig velat ligga runt utan istället så har jag alltid velat ha seriösa, långvariga och romantiska relationer. Min sambo, som kommer från en muslimsk familj från Mellanöstern, brukar skämta om att jag som ateist är mer halal än vad hon är, eftersom hon inte har något emot att dricka alkohol medan jag däremot är nykterist!

Jag har alltså vissa konservativa värderingar, som jag låter guida mitt egna privatliv, samtidigt som jag är antiauktoritär, frihetlig, progressiv och respekterar de mänskliga rättigheterna och därmed inte vill tvinga någon annan att följa de konservativa värderingar jag har. Det innebär i praktiken att jag själv valt att vara nykterist, men jag vill inte förbjuda alkohol. Jag själv har valt att vara i seriösa långvariga relationer, men jag vill varken förbjuda sex före äktenskap eller för den delen försöker skambelägga de som vill ligga med hundratals olika människor, leva i polyamorösa öppna relationer eller leva i andra samtyckesbaserade relationer. Jag täcker mig mer än genomsnittet men jag vill inte tvinga någon annan att täcka sig – eller förbjuda andra att täcka sig för den delen! Det senare är en viktig poäng för mig då den auktoritära åsikten att man bör förbjuda vissa konservativa kyskhetsplagg. I svensk samhällsdebatt handlar det specifikt om att förbjuda hijaben i olika situationer, något som är något som tyvärr blivit en populär åsikt och som har drivits hårt av högerextremister och som tyvärr många som anser sig vara goda människor har gått på och börjat tycka.

Så för att sammanfatta, även om jag mestadels har progressiva värderingar, så har jag även vissa frihetliga konservativa värderingar.

I samhällsdebatten görs det tyvärr aldrig distinktion mellan dessa två helt olika sorters konservatism, där den ena är kompatibel med demokratiska värderingar och den andra inte. Det gör tyvärr att auktoritära konservativa dominerar samhällsdebatten och till synes får bestämma vad konservatism är och inte är.

Auktoritära konservativa rörelser ser vi tyvärr ofta vara högerextrema. Vi ser det i Sverige där det högerextrema partiet Sverigedemokraterna är del av den auktoritära konservativa rörelsen, där auktoritära åsikter om kvinnor och minoriteter går hand i hand. Vi ser det i MAGA-rörelsen i USA. Vi kan se det i många andra länder. Vi kan även se det historiskt i Nazityskland där den nazistiska högerextremismen med sin världskända antisemitism, exempelvis även var kvinnofientlig på ett auktoritärt konservativt sätt, exempelvis med abortlagarna och att de var homofoba på ett auktoritärt konservativt sätt 

Även om rasism som struktur, åsikter och värderingar har funnits även efter Nazitysklands fall, så har den organiserade högerextrema rörelsen varit relativt liten under en längre tid i Sverige och andra länder. Även om det inte bara finns en orsak till varför högerextrema partier världen över, inklusive SD, kunnat bli så stora och inflytelserika i politiken, så är högerextremismens samverkan med auktoritär konservatism en viktig faktor till  hur de har fått så mycket framgång och makt.

Konservatismen, eller konservativa värderingar, har använts i högerextrem rekryteringspropaganda riktad mot människor med konservativa värderingar. Vissa kanske redan hade auktoritära konservativa värderingar och kunde snabbt upptas i den högerextrema rörelsen. Andra hade mer frihetliga konservativa värderingar, men de kunde ändå radikaliseras på olika sätt, dels med skrämselpropaganda men även med en på ytan positiv och lockande propaganda som talar om familjevärderingar, att barn ska få ha en mamma och en pappa.  Att barn ska få ha skolavslutningar i kyrkan. Propaganda som inte uttalat talar om förtryck och minskade rättigheter för andra, utan istället fokuserar på en vit pappa och vit mamma med sina vita barn som leker, skrattar och ser glada ut på en somrig blomsteräng. Det auktoritära och förtryckande är underförstått, det är den nödvändiga vägen dit för att komma till den lockande bilden av den lyckliga vita familjen.

Att inte göra skillnad på auktoritär konservatism och frihetlig konservatism gynnar bara den högerextrema rörelsen. Det är dags att börja skilja dem åt. Det är dags att ta ställning mot auktoritär konservatism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sagan om den långa och förvirrade pojken 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den samvetslösa pojken 4

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Paradigmskifte, sa de, men pojken utan samvete visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning. Människorna hade aldrig förstått det.
Nu handlade det inte om förändring — det handlade om att cementera makten, att forma den till något orubbligt, att konservera den så att ingen någonsin kunde rubba den från dess plats.

Han kunde inte höra de riktiga historiska vingslagen, inte känna ekot från svunna tiders kamp, ingen viskning från dem som en gång offrat sig för en annan värld. Han hörde bara sig själv. Sin egen andhämtning, sitt eget triumferande skratt, sina egna armar som viftade i segerrus när han såg ner på landet som nu låg i hans händer.

Och han var redo. Redo att sänka det i mörker.

De personer pojken hade lierat sig med var inte människor av ambition, inte av framtidsvisioner — de var skuggor, tomma gestalter fyllda av mörker. De höll honom inte som en ledare, inte som den mäktige han trodde sig vara, utan som en marionett. Hans händer må ha hållit maktens spakar, hans namn må ha stått över dokument och beslut, men det var aldrig han själv som drog i trådarna.

Samvetslösa pojken visste mycket väl, och även trots att han kände stramheten av de osynliga tyglarna som höll honom i schack, bet han sig fast vid makten. Han klängde sig fast vid tronens kalla yta, besluten att aldrig släppa, aldrig erkänna att han inte var den sanna härskaren. Han förträngde verkligheten, såg inte hur hans egna rörelser följde andras viljor, hur varje steg han tog var ett steg någon annan redan planerat åt honom.

Så pojken styrde — eller trodde sig styra — med ett leende, med ett självbedrägeri så elegant att det var lika övertygande för honom själv som för undersåtarna. Han såg inte skuggorna bakom honom, hörde inte de dämpade viskningarna, märkte inte att han var en docka på en scen där någon annan höll manuskriptet.

Och så — med sitt eget hjärta fullt av illusionen av kontroll — var han beredd att göra det som krävdes. Vad det än var.

Någonstans långt bak i hjärnloben fanns det allra största tvivlet kvar att han skulle avslöjas. Det där tvivlet — en svag men ihärdig skugga långt bak i hans sinne — var det enda som han aldrig lyckats utplåna. Det låg där, gömt i de mörkaste vrårna av hans hjärnlob, viskande som ett spöke från en annan värld. Vad händer den dag någon ser igenom honom?

Han hade format sitt liv till en perfekt illusion, en värld där lögnen var lag, där sveket var strategi och där han själv alltid stod oberörd mitt i stormen. Men även den skickligaste bedragaren kan känna ett styng av osäkerhet när han står på sin högsta höjd. Hur länge håller fasaden? Hur länge till kan han dansa på maktens tunna lina?

Och någonstans — trots alla försäkringar han gav sig själv — kunde han inte skaka av sig tanken att en dag, en enda dag, skulle någon dra undan draperiet. Någon skulle förstå exakt vad han var, se rakt igenom honom, avslöja honom inför världen. Men ännu hade ingen gjort det.

Och så länge det förblev så — så länge han kunde tysta den där viskningen längst bak i sitt huvud — fanns det ingenting som hindrade honom från att fortsätta. Tills en dag när allt vändes upp och ner. När den osynliga tråden som hållit honom uppe började fransa sig i kanterna. När ett ord, en handling, en skugga från det förflutna kom tillbaka för att kräva sin plats.

Snipp snapp, så var sagan slut…

Författare C.S. Berglöv

Sagan om den samvetslösa pojken 3

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken stod ofta och blickade mot himlen, som om stjärnorna där uppe var symbolen för hans framtid. Han visste exakt vart han ville — till toppen, till tronen, till ordförandeposten i partiet som varit hans självklara val från början. Det var ett parti som alltid hade motsatt sig förändring, som alltid hade kämpat mot varje stor reform sedan den liberala demokratin tog sitt första andetag. För honom var det en ideologisk karta, en väg mot en värld där vissa lyfte, medan andra krossades under tyngden av systemet.

Han hade växt upp med den melodin, den osynliga men obevekliga takt som styrde hans steg. Han hade lärt sig att se samhället som en balansvåg där det fanns vinnare och förlorare — och han skulle alltid vara på den vinnande sidan. När han gick genom korridorerna av makten, när han skakade händer och viskade löften, vävde han sin egen framtid med en precision som få kunde ana.

Men det pojken aldrig skulle erkänna, aldrig ens låta en skugga av en tanke röra vid hans ansikte, var den tysta njutningen han kände när han såg sina idéer bli verklighet. De där grumliga tankarna, de där visionerna om fattigdom och utsatthet som han inte såg som tragedier — utan som nödvändiga delar av en värld han ville bygga. När socialförsäkringsministeriet började följa den linje han skissat upp, såg han inte offren. Han såg en triumf.

Och horisonten låg ännu öppen för honom.

En dag öppnades himlen — eller så upplevde han det. Det var som om ödet själv lyfte honom mot maktens hjärta, som om alla hinder han smidigt hade passerat nu låg bakom honom. Men sanningen var mindre storslagen: han var den sista kvarvarande kandidaten. De före honom hade redan förbrukats, slukade av politiska skandaler, maktkamper och sin egen oförmåga att navigera i skuggorna där han trivdes bäst.

Det var nu det näst sista steget kvar till hans dröm — att styra landet. Men ännu fanns en sista barriär, ett hinder han inte kunde ignorera: ett parti som var mer extremt än han själv, mer skoningslöst, mer rått. Deras makt byggde på hat, på en ideologi som rotade sig i de mörkaste kapitlen av historien. För länge sedan, i en annan tid, hade han tagit en förintelseöverlevare i handen och svurit att aldrig arbeta med dem. Han hade låtit orden fylla rummet med löften, han hade fått kamerorna att blixtra och folket att känna trygghet.

Men han var den samvetslöse pojken. Orden han talade hade aldrig varit annat än strategiska drag. I hans värld var löften inte löften, de var tillfälliga byggstenar, något som kunde skiftas och formas beroende på tidens gång. Allt hade ett bäst före-datum. Moral, övertygelser— det som gällde då, gällde inte nu. För honom var historien preskriberad.

Och så tog han steget som han en gång lovat att aldrig ta.

Den lilla, knappa majoriteten gav honom grönt ljus att regera. Med en triumfatorisk glans steg han upp på maktens tron — han hade nått sina drömmars mål. Men han var rastlös, som ett barn dagen före julafton, en kropp fylld av otålig energi. Slottets salar genljöd av firande, av höjda glas och handslag, av jubel och skratt — hans följeslagare omfamnade honom, skakade hans hand, slog honom på ryggen. Paradigmskiftet, sa de, men han visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning.

Ekeroth (SD) – Hatets återvändare

När Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ökänd för sitt rasideologiska bagage, nu åter låter mungipan drypa av etnocentrisk galla, är det varken nytt eller chockerande. Snarare är det som en gammal nazistpamflett som återvänder från papperskorgen – skrynklig, stinkande och djupt obehaglig.


I ett uttalande som ekar av 30-talets judefientliga retorik kallar Ekeroth en pro-palestinsk aktivist för “sinnebilden för svensk invandring” och kräver “drastiska åtgärder” för att få ut “ointegrerbara personer”. Man undrar: Är det Mein Kampf han bläddrar i på morgonen eller SD:s partiprogram?

Skärmdump från Samnytt 250613.

Ekeroth blev ett namn för svenska folket 2012 när han tillsammans med Erik Almqvist och Christian Westling deltog i den ökända järnrörsskandalen – där han beväpnad med ett järnrör jagade folk på gatan i Stockholm och kallade dem “babbe” och “hora”. Istället för att förintas politiskt av skandalen valde SD att kalla det “ett pojkstreck” – medan Ekeroth blev martyr i alt-rightkretsar.

Men hans bakgrund talar sitt tydliga språk:

• Förfäktare av etnopluralism, en omskrivning för etnisk segregation

• Deltagit i Counterjihad-konferenser, där islamofober från hela världen samlas

• Publicerade på Avpixlat, en hatsajt med direkta kopplingar till högerextrema miljöer

Kent Ekeroth är själv barn till en judisk kvinna som flydde antisemitismen i Polen. Ironin är att hans mor med nöd och näppe undkom den typ av förföljelse som Ekeroth nu vill återskapa – fast mot andra minoriteter. Det är en historisk amnesi som gränsar till det psykologiskt tragikomiska.

När Ekeroth kräver att vi ska “ta till drastiska åtgärder” mot vissa grupper i samhället, talar han inte som en debattör – utan som en fascist. Den typen av språk är aldrig en slump. Det syftar till att bana väg för ett samhälle där människovärdet graderas, där “integration” betyder underkastelse, och där “drastiska åtgärder” betyder deportationer och övervakning.

Sverige har sett det förut. Vi vet var det slutar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sagan om den samvetslösa pojken 2

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Efter en rad intriger och skarpa armbågar tog han sig till den stora staden, en plats där ansikten var många och minnen korta, där makt var något som köptes och såldes likt varor på en marknad. Och mitt i den virvlande stadsbilden fick han, av ren brist på kompetenta alternativ, en nyckelroll inom stadens fastighetsbestånd.

Det var här hans egentliga vision började ta form. Han skrev — inte med bläck, utan med beräkning, med ett kallt och omsorgsfullt kalkylerande sinne — en bok som utropade hans sanning: att allt skulle säljas, att nationen var ett hus på auktion. Han var inte längre en spelare på brädet, han var auktionsförrättaren, den som klubbade affärer bortom alla moraliska gränser.

Fastighet efter fastighet såldes ut, för en spottstyver, till de som kallade sig hans vänner — men i hans ögon var de bara schackpjäser, redo att slukas när tiden var rätt. Ingen såg hans hand när han ledde affärerna, ingen vågade utmana honom. Horisonten låg öppen, och han visste att större uppdrag väntade. Landet själv var bara nästa objekt på hans auktion.

Han hade förstått tidigt att synlighet var makt. Det räckte inte att manipulera bakom kulisserna. Han behövde stå i ljuset, skapa bilden av sig själv som en visionär, en räddare. Så han sa ja till allt. Han sträckte ut sin hand, antog prestigefyllda uppdrag och snart bar han titeln som ordförande för en privat adoptionsbyrå.

Till en början var det en gnistrande illusion. Han var den goda fén, räddaren av föräldralösa barn från avlägsna länder, den som skänkte dem ett nytt hem i ett vackert och välmående land. Han stod framför kamerorna, log rätt, sa de rätta orden, och hyllades för sin godhet. Men sprickorna började visa sig — små, till en början, som hårfina sprickor i en kristallvas. Dokument försvann, ursprung förblev suddiga, förklaringar var vagt formulerade.

Han kunde ha sett varningstecknen. Han kunde ha lyssnat på rösterna som började viska att allt inte stod rätt till. Men han hade vid denna tid förfinat sin samvetslöshet till en konstart — en felfri, obeveklig blindhet inför allt som hotade hans framgång. Så när en intern utredning började skymta konturerna av obehagliga sanningar, sopade han undan den. Ingen utredning, ingen skuld. Ingen skuld, ingen fara.

Och med det, fortsatte han sin resa—utan att blinka, utan att vända sig om.

”PeterSweden” sprider myten om våldtäktslandet Sverige

Elon Musks megafon, den radikala nationalisten och altrightaren ”PeterSweden”, sprider dagligen desinformation och konspirationsteorier. I en artikel på Ekonomikanalen läser vi följande:

”Enligt Jessica Robinson, som jobbade som journalist på NPR i USA innan forskningskarriären, fungerar PeterSweden som en utrikeskorrespondent.

– För den amerikanska högernationalistiska scenen. Han stöper om nyheter ifrån Skandinavien, berättar om skeenden, i en högerpopulistisk kontext som passar dem.” (Källa: EFN Ekonomikanalen)

I ett inlägg på X som kontot postade igår sprids myten om ”våldtäktslandet Sverige”. På mindre än tre dygn har inlägget visats för mer än fyra miljoner användare. Mot bakgrund av att inlägget fått stor spridning, postar kontot senaste dygnet spinoffs på exakt samma ämne.

Skärmdump från PeterSwedens X-konto.

Inlägget har flaggats med en s k ”community note”, dvs att inlägget är att betrakta som vilseledande och behöver mer sammanhang:

”Sweden counts each incident incl. repeated assaults, has broader legal definitions and higher reporting rates due to awareness and trust in police. Poland has lower reporting and narrower definitions. Direct comparisons are misleading. Differences explain most of the gap.

https://ec.europa.eu/…/statistics-explained/index.php?title=Crime_statistics

https://bra.se/english/statistics/statistics-from-the-judicial-system


Motargument har tidigare knäckt myten om ”våldtäktslandet Sverige”. I korthet består mytknäcken i att den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige inte innebär att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter:

  • Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
  • I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
  • Anmälningsbenägenheten har ökat
  • Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
  • Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
  • Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
  • Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
  • Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder

I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.


Källor:

EFN Ekonomikanalen: Musks megafon: Så når PeterSweden miljoner

PeterSwedens inlägg på X

Artiklar på Motargument om våldtäktsstatistik i Sverige kontra andra länder:

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 1)

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 2)

Myten om våldtäktslandet Sverige

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.


Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

“Andra partiers vitböcker?”

Politiker och debattörer på högerflygeln har insinuerat och krävt att alla partier ska skriva varsin vitbok. Flera partier har redan granskat sin historia.

Socialdemokraterna bad om ursäkt till samerna 1998. Vänsterpartiet publicerade sin vitbok om kommunistisk historia redan 1992. Centern skrev sin om Bondeförbundet, 2002-2008. Alliansregeringen släppte 2014 en vitbok om statens övergrepp mot romer, inklusive tvångssteriliseringar. Det finns alltså en tradition av självrannsakan i svensk politik.

Sverigedemokraterna skiljer sig markant. Partiet grundades 1988 av öppet nazistiska och rasideologiska personer, och dessa idéer lever kvar till nutid. Att jämföra SD:s bakgrund med andra partiers förflutna är historielöst – SD är inte ett gammalt parti med gamla synder, utan ett relativt nytt parti med extremism i sitt DNA.

Vitboken kom dessutom inte av eget initiativ utan efter massiv kritik. Partiet har konsekvent försökt dölja eller tona ner sina rötter. Och till skillnad från andra partier är SD:s fördomar inte en sak för historieböckerna – de präglar partiets politik i dag.

SD:s kampanjande mot muslimer och HBTQIA+ har varit central i partiets tillväxt. Partiet har gång på gång pekat ut muslimer som ett hot, normaliserat islamofobi och underminerat religionsfriheten. Detta är inte historia – det är nutid. Därför räcker det inte, de behöver göra vitbok över åren 2011 och till idag. Frågan var aldrig vad SD har varit, utan vad det fortfarande är nu.

S röstar med Tidö om återvandring

Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. En omröstning i sakfrågan visar att Socialdemokraterna ställer sig bakom Tidöregeringen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag.


I omröstningen om sakfrågan om socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring röstade Tidöpartierna och Socialdemokraterna för.

Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520.

Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?

Socialdemokraterna anammar många av Tidöpartiernas ståndpunkter i flykting-, migrations- och kriminalpolitiken. Omröstningen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag är ett exempel på det.