Sverigedemokraterna har med en dyr annonskampanj den senaste veckan spridit rasistiska myter om de stackars människor som tigger i tunnelbanan. De hävdar att dessa människor tillhör kriminella ligor. Det är lögn. Polismyndigheten i Stockholm säger själva i en intervju med tidningen Expo att de aldrig har påstått det.
Sverigedemokraterna hävdar också att de som tigger kommit till Sverige för att utnyttja välfärden. Det är också lögn. EU-medborgare har nämligen inte samma rätt till välfärdssystemet som de som är medborgare i Sverige. Det som fattiga tiggare kan få av Sverige i nuläget är en bussbiljett hem. Och det borde väl snarare Sverigedemokraterna uppskatta.
Att pengarna som folk skänker inte skulle gå till tiggarna själva , som Sverigedemokraterna också hävdar, finns det heller ingen grund för. Enligt regeringens nationella samordnare för hemlöshet går pengarna som människor tigger ihop snarare till medicin och till familjen.
Sverigedemokraterna påstår också att bilden av Rumänien som ett fattigt land är överdriven. Rumänien är det land som många av de som tigger kommer ifrån. Detta påstående är verklighetsfrånvänt. Rumänien har den lägsta medellivslängden i EU. Många av de som tigger är dessutom romer. En folkgrupp som diskrimineras, förtrycks och förföljs som en direkt följd av den nationalistiska politik som Sverigedemokraterna själva förespråkar.
Genom att sprida sin hatfyllda propaganda sparkar Sverigedemokraterna på de svagaste grupperna i samhället. Genom att sprida dessa lögner skapar Sverigedemokraterna otrygghet och rädsla.
Vi ber dig därför att rösta i Europaparlamentsvalet den 25 maj. Låt inte rasister och de som vill splittra samhället få mer makt. Rösta på vilket parti som helst – men inte på Sverigedemokraterna.
Expo har sammanställt myterna Sverigedemokraterna sprider om tiggeriet.
Vi citerar punkt fem.
Sd:s lögner stinker!
SD-påstående 5 – Bilden av fattigdomen i Rumänien är överdriven.
”Såg precis ett gäng romer sitta i ett köpcentrum o fippla med sina mobiler. Vad säger man, fattigdom är relativt eller? #tiggeri #bluff”, skrev riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) på Twitter den 3 maj.
”Det är så att när man tittar på situationen i Rumänien så är min bild att den är ganska överdriven. Jag tror till och med att det är lättare att få jobb i Rumänien än vad det är att få jobb i Sverige. Det verkar också som att den rumänska regeringen gör en hel del för att försöka integrera romerna i det rumänska samhället. Jag tror att det förekommer väldigt mycket myter kring den här frågan”, säger Richard Jomshof i videon på SD-videon.
Rumänien har den lägsta medellivslängden i EU. 2010 levde var femte rumän under fattigdomsgränsen, mätt som inkomst under 60 procent av landets genomsnitt, enligt Utrikespolitiska institutets Landguiden. Diskriminering mot romer är utbredd i landet, speciellt när det kommer till boende är vräkningar av romer satt i system, rapporterar Human rights watch. UNICEF lyfter fram att romers barn diskrimineras i skolan och att romska barn i vissa skolor segregeras. ”Skolor med stor andel romer är ofta i sämre kondition än andra institutioner”, skriver UNICEF.
– I Bulgarien och Rumänien lever 80 procent av den romska befolkningen på mindre än fyra dollar om dagen. I Ungern lever 40 procent under fattigdomsgränsen. FN beskriver diskrimineringen och rasism mot romer som ett av de allvarligaste människorättsproblemen i Europa, säger Ian Hancock som är professor på University of Texas och en av de främsta experterna inom forskningen om romer.
Fram till åtminstone 1864 användes romer som slavar i Rumänien. När slaveriet upphört fick de tidigare slavägarna kompensation för förlusten. Inget program inleddes för att utbilda och integrera de före detta slavarna till ett fritt samhälle.
Sverigedemokraternas kampanj för ett nationellt förbud mot tiggeri väcker många känslor. En del jämför det direkt med 30-talet och nazisters politik. På detta svarar vissa att det är att ”överdriva”. Det är det inte, det är korrekt, och jag ska förklara varför.
Vi ska börja i Tyskland september 1933, åtta månader efter att nazisterna kommit till makten i landet. Då hade de redan arresterat tusentals politiskt oliktänkande och slagit den fria pressen i bojor.
”Tiggarveckan” 1933
Svarta triangeln – de ”asocialas”, dvs tiggarnas, märke i koncentrationslägren.
”Stoppa tiggarplågan”, ”stoppa det organiserade tiggeriet”, ”yrkestiggarna är en plåga”, ”tiggare ägde 50.000 mark”.
I september 1933 hade varje tysk tidning braskande rubriker om att tiggeriet ”måste stoppas” och tidningarna konkurrerade med varandra om att avslöja bisarra detaljer om det ”organiserade tiggeriet” i Tyskland.
I Hamburg krävde Hamburger Nachrichte och Das Hamburger Fremdenblat den 15 september ett stopp för tiggarplågan i staden och i det Tyska Riket. Konkurrentbladet Das Hamburger Fremdenblat förklarade att tiggeriet var ett ”organiserat, inkomstbringande yrke”. Som bevis för detta nämndes att en tiggare setts tigga i en stad och i en annan stad hade han haft en skinande ren, ny hästkärra som han kört. Sådant är ”yrkestiggeriet” skrev man.
Völkische Beobachter, nazistpartiets partiorgan, skrev samtidigt varje dag i en veckas tid artiklar med temat ”ingen behöver tigga”. Artiklar om ”underjordiska tiggarorganisationer” som styrde tiggarligor som drog från stad till stad. Artiklar om hur tiggare och romer bedrog ”sociala hjälporganisationer” och städers ”socialhjälp” spreds också via partiorganet. Givetvis med uppmaningar till folk att sluta ge till tiggarna.
I Bayern dök artiklar upp i alla tidningar med rubriken ”ett slut på tiggarplågan” upp. Tidningarna publicerade ett upprop från den Bayerska Statsregeringen med uppmaningar till medborgarna att inte stödja ”yrkestiggare och bedragare”. Om man gav tiggarna pengar så gav man pengar direkt till de ”underjordiska tiggarorganisationerna” som styrde tiggeriet. Dvs den organiserade brottsligheten.
Det fanns inte mobiltelefoner på den tiden så det kunde inte nazisterna åberopa som ”bevis” på att tiggarna egentligen var förmögna. Däremot dök det upp påståenden om att de bar en massa pengar. Överallt i landet dök det upp artiklar om hur tiggare som polisen arresterat hade haft en smärre förmögenhet på sig.
Man arresterade tiggare som körde dyra bilar och ”stöldbenägna” romer med dyra hästar.
Schwäbischen Merkur skrev om att tiggare kunde tjäna upp emot 20 mark om dagen. Die Pfälzische Landeszeitung skrev en artikel med rubriken ”med 2000 mark på landsvägen” om en 68årig tiggare som påstods ha haft 1732 mark på sig när han arresterades i Dortmund. Die Badische Presse skrev den 25 september om att tiggare bedrev låneverksamhet med pengarna. Tre dagar efter skrev Berliner Börsen-Zeitung om en nyhet från sydtyskland där en ”organiserad yrkestiggare” arresterats som bar 50.000 mark på sig. Die Süddeutsche Zeitung rapporterade veckan efter om en ”yrkestiggare ”som arresterats i Stuttgart med 24500 mark på sig.
Goebbels plan
Order om åtgärd mot tiggare
Det fanns en lag som kunde användas för att förbjuda tiggeri. § 361 och 362 i den tyska strafflagen. Denna dammades av av Tysklands nya propagandaminister under sommaren 1933. Lagen i sig stärktes genom några dekret tidigt på sommaren och under juli månad beslöt man att till hösten göra ett antal raider mot ”asociala” element i Tyskland, dvs. främst mot tiggare, romer och alkoholister. Propagandaministeriet drog upp riktlinjerna för kampanjen mot tiggarna.
De skulle beskrivas som arbetsskygga, som lögnaktiga och lata och som en del av organiserade brottsligheten i landet. De skulle beskrivas med orden ”Asozial“ och „gemeinschaftsfremd“, dvs asociala och ”gemenskapsfrämmande”. Man skulle utmåla dem som svindlare som var rika men ändå tar emot ”socialhjälp” från stat och kommun. Baktanken med kampanjen var att samtidigt försöka få tyska folket att ge pengar till nazipartiets ”hjälpverksamhet”, dvs ”vinterhjälpen”. Så här beskrev ministeriet internt kampanjen:
”The psychological importance of a planned campaign against the nuisance of begging should not be underestimated. Beggars often force their poverty upon people in the most repulsive way for their own selfish purposes. If this sight disappears from the view of foreigners as well, the result will be a definite feeling of relief and liberation. People will feel that things are becoming more stable again, and that the economy is improving once more. A successful action against the nuisance of begging can have important propaganda benefits for the ‘struggle against cold and hunger’. Once the land has been freed of the nuisance of beggars, we can justifiably appeal to the propertied classes to give all the more generously for the Winter Aid Programme now being set in motion by the State and the party.“
Ordern gavs till polisen, SA och SS att under en vecka, mellan den 18:e och 25:e september, arrestera alla (!) landets tiggare. Ordern verkställdes samtidigt som media skrev om ”zigenarplågan” och ”tiggarplågan”.
Hur många som arresterades vet man inte riktigt. 100 000 ”asociala” nämner källorna. 1400 arresterade i Hamburg. I Württemberg 4818 ”tiggare”. I Berlin så många att staden i oktober beskrevs i nazipressen som ”tiggarfri”. Det arresterades så många att polisen fick problem. De fick inte plats. Det fanns inte celler nog i hela Tyskland.
De flesta släpptes efter några veckor. Som brutna människor som snart antingen dog eller sattes på tvångsarbete.
Vidare förföljelse
Nazitysk propagandaskrift mot ”det vandrande folket” – romerna.
Det var bara början på förföljelsen. Under de närmaste åren arresterade och mördades flera ”asociala”. 1934 kom den tyska lagen om tvångssteriliseringar och de asociala, romer och tiggare, steriliserades på löpande band. Asociala arresterades och fördes till arbetsläger där de var tvungna att bygga motorvägar.
Men det skulle dröja till 1938 tills de hamnade i koncentrationsläger i större skala. Då började man också skilja mellan romer och asociala på allvar. Romer fick bruna trianglar som utmärkte vilka de var i fånglägren. ”Asociala” bar svarta trianglar. 1938 var det SS-ledarna Himmler och Heydrich tur att driva kampanjen. ”Rikskampanjen mot de arbetsskygga” hette det denna gången. I april 1938 arresterades 11000, i juni upp emot 20.000. och dessa fördes till koncentrationsläger. Denna gången frigavs de inte efter några veckor. En lägerchef rapporterade att de läger han kontrollerade hade 9200 fångar. 6125 var asociala, 442 romer och sinti, 766 judar och 1700 politiska fångar. Det visar hur många ”asociala” man hade i fånglägren vid denna tid.
Med de åtgärderna hade man slutgiltigen förverkligat den nazityska drömmen: inga tiggare på Tysklands gator.
Kent Ekeroth
Tänk på detta när ni hör Sverigedemokrater, eller den SD-trogna nätpressen, hetsa mot ”organiserat tiggeri”, ”yrkestiggare” eller ”stöldaktiga romer” idag. Eller när myter om tiggare med rolex och porsche-bilar vandrar runt på Facebook.
Riksdagsman Kent Ekeroth förklarade partiets ståndpunkt mot tiggeriet så här i SvD 2011:
Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti införa ett nationellt förbud mot tiggeri. Anledningen är egentligen mycket enkel: tiggare förstör gatubilden och utgör dessutom ett direkt störande moment för många hederliga medborgare som vistas ute på gator och torg…
Med en konkret lagstiftning mot tiggeri ges polisen möjlighet att forsla bort tiggare och utfärda böter, vilket förbättrar gatumiljön avsevärt. Med Sverigedemokraternas förslag till skärpta regler kring utvisningar får polisen även befogenhet att i större utsträckning utvisa tiggarna, om det visar sig att de är utlänningar. Slutligen kan polisen undersöka om det finns kopplingar till organiserad brottslighet. Alla dessa moment är positiva för samhället och människors trygghet och trivsel…
Enligt Aftonbladet är dessutom majoriteten av tiggarna rumäner eller andra nya EU-medborgare som kommit till Sverige för att samla ihop pengar. SvD rapporterade om samma sak för bara någon vecka sedan. Tiggeriet är alltså till stor del ett invandrarfenomen som vi importerat för att vi varit för slappa eller ovilliga för att göra något åt det.
Går det att peka ut denna hets mot tiggare som naziliknande?Svaret är ja. Sverigedemokraterna är inte ett nazistparti. Däremot tolererar och stödjer de kampanjer med naziliknande retorik. Som mot muslimerna där retoriken är förvillande lik den nazityska mot judarna. Eller som hetsen mot tiggare och romer.
Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.
Därför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.
”Rasernas” själsliv
Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.
”Rasernas” mentala förmågor
Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).
Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).
Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.
”Rasernas” kulturer
Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.
Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.
Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.
Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:
Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.
De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.
Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.
Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.
Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.
I veckan hände det som händer ibland, att jag upptäcker att jag slås av en tanke som, om den sagts rakt ut, hade varit rasistisk. En kvinna talar högt i telefon, och den där spontana tanken är att det beror på hennes hudfärg, hennes ursprung, hennes kultur, hennes intelligens. Min första medvetna tanke, min eftertanke om man så vill, är förstås att slå mig själv mentalt på fingrarna. Jag är inte rasist, så den sortens tankar får mig att skämmas. Så varifrån kommer då dessa tankar, dessa elaka fördomar som tydligen finns inom mig, trots att jag aktivt motarbetar just sådana tankar och tendenser på nätet? Vissa vill göra gällande att alla är rasister innerst inne, så är jag egentligen rasist?
Jag reflekterade över tanken, varifrån den kom, vem som lärt mig att tänka så. Och det var det som var kruxet. Att tanken är inlärd.
Ni vet kanske alla hur det kan vara med musik. Man kan avsky en låt med total passion, tycka att den är banal, hemsk, vidrig, menlös – och ändå finna sig själv nynnande på den. Den sätter sig där trots (eller på grund av) att man så starkt reagerar negativt på den. Ni vet, som när man nynnar på någon dansbandslåt fast man får rysningar av dansband, eller finner sig hummandes någon Carola-hit, fast man får kalla kårar av att höra den i en butik.
Memer klistrar sig fast
Det är så memer fungerar. Vare sig man gillar dem eller inte sätter de sig i ryggmärgen och finns där för att plåga en, eller få en att njuta, om det är en mem man gillar, i tid och otid. Politiska slagord, fraser och idéer är inte annorlunda – det är därför politiker spenderar dyra pengar på PR-byråer som ska uppfinna valårets floskel som ska sätta sig i ryggmärgen på folk, och omärkbart påverka dem i en tankeriktning. Fraser och ord som ”verklighetens folk”, ”nya arbetarpartiet”, ”ingen ska lämnas utanför” sätter sig lättare än tunga förklaringar om hur samhället fungerar eller borde fungera. Rasism är inte annorlunda – och rasism är väldigt ”catchy” oavsett om man gillar eller avskyr konceptet.
Det är egentligen inte annorlunda med politiska debatter – man matar på med samma fras, samma budskap tills det sitter i åhörarna. Till slut blir det nästan irrelevant om man håller med eller inte, frasen sitter där och vill hoppa ur munnen på en i tid och otid, precis som den där låten man egentligen inte gillar, men som sitter fast i hjärnan. Rasism är enkel att fästa sig vid, eftersom det är en populistisk och banal idé – att fel och brister alltid beror på någon annan, och att felen sitter i grunden, i det gemensamma för gruppen, inte i individen. ”De är högljudda” är en mem som tydligen satt sig i mig. Det är inget jag tänkt till vardags, ingen tanke jag håller fast vid – jag har mött folk av den specifika hudfärgen som varit både högljudda och tysta som möss; de flesta håller samma ljudnivå som folk av min hudfärg. Som, givetvis, också kan vara knappt hörbara eller plågsamt skrikiga. Men memen sitter där – för den har tjatats om så mycket i diskussioner, samtal och enstaka uttalanden från folk omkring mig att den är djupt begravd i ryggmärgen.
Att kämpa mot memer inom sig
Ett annat exempel är när jag nyligen tittade på min nya älsklingslåt, Pharrell Williams ”Happy”, och konstaterar att svarta dansar bättre än vita. Men vänta, säger jag till mig själv – är det verkligen så att svarta dansar bättre, eller har man i videon valt svarta som dansar häftigt och vita som dansar töntigt, lamt? Eller är det min uppfattning av de som dansar, färgat av myten om att vita inte kan dansa? Skulle kanske de som dansar i videon, objektivt, dansa lika bra oavsett hudfärg? Det här är memer, rasistiska memer, som sitter så djupt att jag bara hade tur att jag ens kom att reflektera över dem. Att svarta är bättre dansare, snabbare löpare etc., det är sådant som jag matats med sedan jag var knappt en tvärhand hög. Även om jag är en massiv antirasistisk förkämpe sitter tankarna där. Jag kanske aldrig blir fri från dessa memer, detta tankegods. Men – i motsats till gemene rasist – så anser jag att detta är ett skäl att fortsätta kämpa mot spridandet av dessa memer, inte att acceptera dem som en sanning.
Memer är problematiska, just eftersom de tenderar att uppfattas som sanningar, som objektiva, om man inte granskar dem.
Det leder lätt till omedvetet rasistiskt, eller i alla fall fördomsfullt handlande. I USA har undersökningar visat att svarta hamnar i en snabbfil till kriminalitet och skärmas av från möjligheter till maktpositioner genom att lärare medvetet eller omedvetet (jag gissar att det tragiskt ofta är det senare) behandlar svarta barn på ett annat sätt än vita, vilket beskrivs i denna artikel.
Image by Brewster
Att ha självdistans – en nyckelingrediens?
Och däri ligger mycket av den latenta rasismens problem – många som uttrycker sig rasistiskt kommer agera sårade eller kränkta om de konfronteras med att deras yttrande var just rasistiskt. Det skulle jag också gjort om jag uttryckt min tanke om den högljudda telefontalerskan. För jag är ju inte rasist, och det vet alla som känner mig. Skillnaden är att jag är medveten om mitt tänk, och problematiserar mina egna tankar och mönster (en fördel och en nackdel, jag tänker alldeles för mycket ibland och överanalyserar bitvis till vansinne); om jag säger något galet försöker jag förstå varför jag sade detta – för visst händer det att jag slänger ur mig fördomsfulla, sexistiska saker, trots att jag själv avskyr sådant. Många, omedvetna om hur de själva fungerar, går istället i försvarsställning och försöker försvara sina egon, sin hållning och sin självklara oskuld. Och det är här problemen kommer – man kan vara icke-rasist, till och med antirasist, och haspla ur sig rasistiska saker. Man kan vara feminist och säga sexistiska dumheter.
Antirasism och feminism handlar inte om att vara renlärig, perfekt och utan skuld, utan om att vara beredd på att ifrågasätta inte bara andra, utan också sig själv:
”Varför sade jag sådär? Är det något jag står för, eller är det en ryggmärgsreflex som sitter i sedan barndomen, med fördomar som jag lärt mig och som inte rensats ur systemet?”
Rasism är en mem. Det är något vi alla lär oss från barnsben, vare sig vi eller våra föräldrar vill det eller inte. Vi ser det i nya och gamla filmer och TV-program, vi hör det på skolgården och i sandlådan, vi växer upp med det i samtalet med andra, analogt eller digitalt. Det vi måste göra är att våga analysera dessa memer i oss själva, våga be om ursäkt när de smiter ur oss, göra folk medvetna om att dessa memer inte är sanningar, och att det är uttalandet som är fel, inte personen som yttrat den, och varför det är så. När det kommer till vardagsrasism är det ”hata inte syndaren utan synden” som gäller. Vi syndar alla, visa förlåtelse och visa chansen för bot. Visa på att det inte nödvändigtvis är syndarens fel att denne syndat, för det är det inte alla gånger. De flesta vill inte vara rasister, säga rasistiska saker. De har bara fått det inkört i ryggmärgen tillsammans med barndomens sommarplågor på radio och klatschiga reklamfraser från företag och politiker.
Bekämpa memen, och framtidens generationer kanske slipper mina – våra – missar i framtiden.
Det finns många SD-politiker och SD-anhängare som gnäller över att Sverige betalar en för hög medlemsavgift till EU – och att den ökar katastrofalt mycket och fort. De kritiserar det mesta med vårt EU-medlemskap i första hand med detta argument: det kostar för mycket.
(se första 2 minuterna av detta långa tal)
FAKTA: när Sverige förhandlade om alla detaljer i sitt EU-medlemsskap så blev överenskommelsen så att avgiften till en början skulle vara rabatterad, men att den rabatten långsamt fasas ut, till att en dag betala en full medlemsavgift, efter år 2013.
Sveriges, och alla andra medlemsländers, EU-avgift står i proportion till respektive lands ekonomi, den så kallade Bruttonationalinkomsten, BNI. Sveriges statskassa har varit en av EU:s, relativt sett, sundaste och solidaste under de senaste årens finanskris. Hos EU-upplysningen kan vi utläsa hur mycket Sverige betalar och hur mycket Sverige får tillbaka.
—
MYTEN har sett ut så här:
Det som EU-kritiker klagar över – att vår medlemsavgift ökar katastrofalt mycket och fort – det är en grov missuppfattning. Att Sverige är ett av de länder som betalar högst avgift är också en överdrift – som bland annat riksdagsledamot Kent Ekeroth har missförstått. De korrekta siffrorna, som Ekeroth dribblar med, över Sveriges del i EU:s budget kan hittas här.
Det är inte enbart privatpersoners skatter som betalar Sveriges EU-medlemsavgift. Inte heller är det bara de som betalar inkomstskatt på sin lön som betalar Sveriges EU-medlemsavgift. Kent Ekeroth räknar i videon här ovan ut att varje sysselsatt svensk betalar 700 kronor per månad per invånare.
Man bör INTE slå ut en sådan kollektiv avgift till ett genomsnitt per capita, det vill säga per invånare eller per inkomstskattebetalare. För det är så att statens totala intäkter och tillgångar och vår gemensamma statsbudget har intäkter som kommer från så många fler håll än från bara privatpersonerna. Andra som är med och delar på kostnaden är landets alla företagare som gör vinster, som har exportinkomster, banker, naturtillgångarna från gruvindustrin, elindustrin och så vidare.
Om man nu måste gnälla över något med EU, så kan man väl även gnälla på alla svenska organisationer och föreningar som inte riktigt utnyttjar alla möjligheter att söka massor av olika bidrag från EU – vilka vi faktiskt har rätt till, och något vi faktiskt har oändligt många olika möjligheter till – just tack vare vårt medlemskap i EU.
Slutpixlat rankar Sverigedemokraternas tio populäraste ord eller uttryck som de frekvent använder sig av.
1. Massinvandring: Detta torde vara ett av Sverigedemokraternas mest populära uttryck av idag. Inte har man bara förvrängt begreppet ”massinvandring”, man har till och med lyckats göra det till en myt. En osann då naturligtvis. De är ju inte Sverigedemokrater och invandringsfientliga/rasister för inte.
2. Svenskfientlig: Ett uttryck som Sverigedemokrater gärna använder mot den eller de som inte delar deras rasistiska åsikter. Det vill säga drygt 90 procent av svenska folket.
3. Absurdistan: Enligt den gängse myten inom SD så skulle alltså Sverige vara att likna vid en bananrepublik. Vilket feltänk! Vi odlar ju varken bananer eller har en republik.
4. PK-maffia: Ett sammanfattande ord för samtliga partier och media som SD använder sig av som ett slags skällsord så att fradgan rinner. Ungefär som en galen rabiessmittad hund.
5. Invandringskritisk: Ett annat ord för att vara rasist.
6. Mångkulturvurmare: Ett uttryck som SD använder på alla de som värnar om mångfalden i samhället. Ett motsatsord till detta som perfekt skulle passa in på Sverigedemokraterna vore då naturligtvis nollkulturvurmare. De vill ju inte se någon annan kultur än den förvridna uppfattningen om kultur de själva propagerar och vurmar för. Stenålderskulturen.
7. Batikhäxor: Ett nedsättande uttryck om politiskt aktiva kvinnor och feminister som Sverigedemokratiska män i sin inskränkthet gärna använder sig av. Främst då för att de känner sin egen integritet hotad av mycket intelligentare kvinnor.
8. Nolltolerans: Ett ord som när Sverigedemokraterna använder det inte betyder ett jävla dugg då det enbart är rent hyckleri så fort en Sverigedemokrat häver ur sig det.
9. Vänsterfascister: I Sverigedemokraternas värld är det inte alltid så lätt med att hålla reda på begreppen då den historiska kunskapen inte tycks vara den bästa. Fascismen har aldrig varit vänster. Fascism är en radikal nationalistisk och auktoritär politisk ideologi som har sitt ursprung i Benito Mussolinis fascistiska parti (från 1921 Partito Nazionale Fascista). Att som Sverigedemokrat kalla någon för vänsterfascist är då att kasta sten i glashus. Speciellt då det kommer från ett partis företrädare som är en äkta fascist.
10. Avpixlat: Inte bara ett ord utan också namnet på en hat- och rasistsajt som Sverigedemokrater inte enbart flitigt länkar till, utan även skriver rasistiska inlägg i. Om än under pseudonym då de inte vågar utrycka sina vidrigheter offentligt alla gånger. Det har ju faktiskt hänt att Sverigedemokrater blivit uteslutna ur sitt eget parti. Dock inte kanske alltid på grund av vad de säger. Snarare att de blivit uteslutna för att de utgjort ett politiskt hot mot partiledningens trojka som i sann fascistisk anda värnar sina egna arslen. SD börjar därmed mer och mer likna ett parti där personkulten kommer i första hand.
Om vi på Slutpixlat missat något populärt ord eller uttryck som SD använder sig av så var inte rädda för att påtala detta. Eller rättare sagt, Mumbo Jumbo.
När personer försöker påstå att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt eller främlingsfientligt, brukar en hel del av dessa ‘försvara’ SD genom att hävda att 20% av SD:s medlemmar har invandrarbakgrund. Jag tolkar det som att de försöker använda det argumentet som ett ‘alibi’, men de verkar inte inse vilken tankevurpa de gör.
SD har vid ett par tillfällen gjort medlemsenkäter. Björn Söder refererade siffrorna ur den senaste inför partimedlemmar och media i gamla riksdagssalen i februari 2013.
(spola fram till 13 minuter in i videoklippet för att lyssna på enbart den mest relevanta delen)
– En sak som är intressant är ju det här med om man är utlandsfödd eller har föräldrar som är utlandsfödda, eftersom ni känner till att vi blir beskyllda för både det ena och det andra…
Björn Söder, partisekreterare, SD
Jag är kanske en av få personer som räknat ut de faktiska talen, ur SD:s underlag. 2.831 personer hade skickat in svar i den undersökningen vilket då motsvarade ungefär hälften av alla deras medlemmar.
FAKTA:
Cirka 51 personer (av de 2.831 personerna som svarat på medlemsenkäten) har uppgett att de är födda i ett land utanför Europa. Färre än 2%.
Cirka 28 personer svarade att de är födda i Sverige och har minst en förälder som är född i ett land utanför Europa. Ungefär 1%.
Cirka 74 var födda i Europa (utanför Norden). De är färre än 3%.
136 personer (ca 4,8% av de som svarade på enkäten) var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Europa (utanför Norden).
SD:s skryt om sitt ‘alibi’ krymper fort om man bara synar siffrorna! Ungefär 357 personer av de 566 som SD säger har någon form av invandrarbakgrund – de personerna är födda i Sverige. Ytterligare cirka 85 personer var födda i Norden. (ungefär 192-193 personer var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Norden)
SD skriver i sitt princip-program att de anser att invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer integrerar sig väl in i en svenskhet. Och man kanske kan tänka sig att SD räknar medlemmar i partiet som relativt väl integrerade ‘svenskvänner’? Ungefär som de skriver i kapitlet ”Nationen” i principprogrammet: ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” Då framstår det som ett gigantiskt hyckleri, om de påstår att var femte medlem har någon form av invandrarbakgrund.
Det skulle kunna vara så att procentandelen medlemmar som har annan än så kallad ‘helsvensk’ bakgrund är större eller lägre i den grupp av SD-medlemmar som inte svarade på denna enkät. Men, med min ickerasistiska människosyn spelar etnicitet/nationalitet/hudfärg/födelsestad/religiös trosuppfattning ingen roll. För det finns vissa människor i många andra länder som kan vara fientliga & rasistiska mot andra människor som de uppfattar som främmande och annorlunda! Till exempel i Rwanda, Myanmar, USA, f.d. Jugoslavien…
Det är inte ett relevant försvarsalibi att försöka utnyttja sina medlemmars födelseland! Ett parti kan faktiskt ha en rasistisk/främlingsfientlig ideologi och agenda även om du tror blint på myten: ‘var femte medlem har invandrarbakgrund’. Det syns snarare i de riksdagsmotioner de lämnar in och i partiprogrammet, och inte i medlemsregistret.
fotnoter: Sverigedemokraternas medlemsenkät fylldes i av medlemmarna själva på ett webformulär.
Jag grävde i siffrorna i SD:s medlemsenkät enbart för att jag var nyfiken på att hitta fakta bakom retoriken, jag bryr mig inte om vilken födelseort som någon person har.
Stora delar av massmedia väljer att inte kalla Svenskarnas Parti för nazister, det är inget annat än skandal. Jag har samlat bevismaterial till en artikelserie om fem delar, för varför man måste kalla dem nazistiska. Alla delar tillsammans är mycket lång och full av länkar till deras egna sidor, men kan fungera som bra referensmaterial till vem som helst som undrar om man verkligen kan kalla dem nazister.
2) Svenskarnas parti bildades som Nationalsocialistisk Front, ombildades till Folkfronten och bytte namn till Svenskarnas Parti
Enligt deras myter och argument kan man inte kalla dem nazistiska eftersom de lämnat sin bakgrund i Nationalsocialistisk Front. Svenskarnas Parti är inte samma parti som NSF, brukar det heta. Det är fel! Det syns både i deras nutida ideologi och på att samma personer var med i ledningen i alla konstellationer.
Expo har skrivit en bra redogörelse om partiets tid som NSF. Om man vill så kan man titta på deras förra hemsida. Den är bevarad på Web.Archive.org. De hade en tidning som hette ”den svenske nationalsocialisten”. Här är ett provexemplar (pdf).
Ibland hör man personer hävda att Folkfronten och NSF inte alls var samma parti. Då kan det vara bra att läsa vad Realisten, Svenskarnas Partis ‘nyhetsforum’, skriver om saken.
Denna vecka meddelade partiet Nationalsocialistisk front att man med omedelbar verkan avvecklar sin tidigare organisation, samtidigt etableras partiet Folkfronten.
Partiet Nationalsocialistisk front meddelade att dess ledning beslutat att lägga ner partiet med omedelbar verkan. Istället kommer dess tidigare riksledning att arbeta inom partiet Folkfronten såsom partiledare respektive vice partiledare. NSF:s manifestation som var tänkt att hållas i Stockholm den 30 november kommer istället att arrangeras av Folkfronten.
Ärleskog berättade om hur man efter moget övervägande kommit fram till att ett nytt parti måste startas för att kunna göra verklighet av strävandena för ett svenskt Sverige. Det som Höglund varit inne på om vikten av att vinna sympatier i de breda massorna måste stå i centrum för en organisation med framgångssträvanden. Ärleskog berättade om hur han hade varit involverad i planeringen för ett nytt parti. Ärleskog berättade vidare om det nya konceptet, och förklarade att den nya organisationen ska gå under namnet Folkfronten. Ärleskog presenterade också att Folkfrontens ordförande kommer att bli Daniel Höglund….Det var en på många sätt magisk kväll. Ett nytt parti har fötts. Kampen för det svenska folket har alltid pågått, men först nu finns ett redskap för att vinna den kampen. Det är långt kvar till målet, ingen tvekan om den saken, men genom Folkfrontens födelse kan man ana den kommande segern.
Så det är helt offentligt att NSF bildade Folkfronten. Det erkänner SvP öppet. Folkfronten i sin tur bytte lite senare namn. Om det skriver också Realisten:
Partiet Folkfronten har efter en tids arbete kunnat byta namn till ett permanent och skyddat partinamn. Det nya namnet blir Svenskarnas parti.När partiet Folkfronten startades var inte partibeteckningen registrerad. Detta öppnade upp för sabotage från antagonister. Efter att dessa registrerat det nya partiets namn lokalt valde man därför att starta en insamling med de underskrifter och personnummer som behövs för att registrera ett nytt partinamn rikstäckande.
Målet har nu uppnåtts och under en intern julmiddag lanserade man det nya partinamnet – Svenskarnas parti.
Man kommer att använda sig av samma partisymbol, men i övrigt går namnet Folkfronten i graven.
Äntligen är det klart! Efter hårt arbete under åtta månaders tid efter att insamlingen startade så är nu partinamnet registrerat. Under sju månader har aktivister över hela Sverige arbetat med att samla in de 1500 underskrifter som behövts för registreringen och efter närmare en månads arbete med vad som känts som oändliga turer hos Notarius Publicus och valmyndighet så registrerades vårt partinamn den 23 november, nästan på dagen ett år efter partibildandet…Under hela den här tiden har vi använt namnet Folkfronten med slogan Svenskarnas parti och vad skulle vara mer rätt än att fortsätta genom att slå fast att vi som tar svenskarnas parti också är Svenskarnas parti.
Svenskarnas Parti hade en partiledare vid namn Daniel Höglund från 2008 till 2013. Som synes av denna artikel var även han aktiv i Nationalsocialistisk Front. Bland annat i att arrangera middagar till Adolf Hitlers ära.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Förra gången tittade vi på islamofobi. Vi fortsätter med islamism.
islamism betecknar vanligtvis rörelser och ideologier som handlar om att islam borde genomsyra hela samhället, även politiken. Enligt forskning utgör islamisterna en marginell grupp bland troende muslimer.
Det pågår en ständig debatt om hur man ska definiera islamism. Forskare har dock kommit överens om att islamism, förutom den politiska faktorn, även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Till att börja med verkade islamismen på nationell nivå, men har under senare tid kommit att verka över de nationella gränserna – även om den fortfarande har störst genomslagskraft på nationell nivå. Den sociala grenen av islamism fungerar i en del länder genom att driva sjukhus och sociala projekt i syfte att stötta och hjälpa de svaga i samhället. Den juridiska grenen verkar främst för införande av sharialagar, medan den kulturella grenen syftar till att finna en gemensam islamistisk identitet. Islamismen genomsyrar en stor del av livet eftersom den grundar sig i både religion och ideologi.
Att skilja på islam, islamism och radikal islamism
Då man talar om islamism är det nödvändigt att reda ut begreppen islam, islamism och radikal islamism.
Islam
Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion. Enligt islam är Muhammed den siste i en lång rad profeter. Koranen är enligt islam den heliga skriften förkunnad av Gud. Islams anhängare kallas muslimer och är världens näst största religion efter kristendomen. De två stora grenarna av islam är sunni, som utgör majoriteten, och shia. Liksom andra religioner yrkar även islam på att regler ska följas och plikter ska utföras.
Islamism
Som vi nu vet innebär islamism en strävan att förena religion med politik. Därför kan uttrycket politisk islam användas istället. Islam ska, enligt islamisterna, gå som en röd tråd genom samhället och vara, också i juridisk mening, ständigt närvarande.
Radikal islamism
Radikal islamism innebär att islamismen ska uppnå sina föresatser om total makt över samhället med hjälp av våld och terrorism. Denna form av islamism ska betraktas som extremism och ska bemötas därefter. Även i Sverige finns rekryter och våldsbejakande islamister, dock ses de inte som ett stort samhällsproblem. Inte desto mindre har det föranlett en nationell handlingsplan. Enligt denna handlingsplan skall den nationella islamismen kartläggas och sammanställas. Detta för att radikal islamism anses vara ett hot mot demokratin.
Radikal islamism förespråkar våld
Islamism existerar både bland shia- och sunnimuslimer. Det finns en skarp rivalitet mellan dessa grupperingar, eftersom de har olika politiska och religiösa agendor. Generellt kan man skilja på islamister som förespråkar våld och de som inte förespråkar våld. De som förespråkar våld använder sig av terrorism medan de fredliga grupperingarna till exempel ägnar sig åt valdeltagande. Revolutionen i Iran 1979 genomfördes med hjälp av folkligt uppror, medan islamister i Algeriet, Palestina och Libanon har ställt upp i nationella val. Islamister i Palestina och Libanon har även använt sig av terrorism. Så kallad ”neo-islamism”, eller ”internationell islamism”, syftar till att skapa en islamsk världsordning och ser sig som västvärldens fiende. Framför allt USA och Israels fiende. Neo-islamismen började ta form i samband med dåvarande Sovjetunionens intåg i Afghanistan (1979) och längre fram då Afghanistan på nytt (2001) invaderades samt också genom invasionen av Irak (2003). Läs mer här.
Islamistisk lagstiftning – sharia
Sharia är ingen lagbok utan en generell idé om gudomlig lagstiftning. Länder som använder sig av sharia i lagstiftningen är Iran, Saudiarabien, Sudan och Afghanistan. Andra länder använder sharia i familjelagstiftningen. Då det inte finns en enhetlig sharialag, samt att tolkningen av sharia skiljer sig åt, ser styrelseskicket och lagstiftningen i dessa länder olika ut.
Martin Kramer, politisk kommentator, förtydligade i samband med de uppmärksammade terrorattackerna mot USA 11 september 2001:
”Islam is no more inclined to terrorism than any other monotheistic faith. Like its sisters, Christianity and Judaism, it can be both merciful and stern in practice; like them, it also teaches the love of God and the humanity of all mankind, believers and unbelievers alike. In times past, Islam has served as the bedrock of flourishing, tolerant, and peaceful orders. But sociologists will say that a religion, at any point in time, is whatever its adherents understand it to be. If that is so, then Islam, as understood by too many Muslims, is in danger of deteriorating into a manifesto for terror. The reason: Too many Muslims have been silent in the face of horrific deeds committed by an extremist minority”.
Sammanblandning av muslimer och radikal islamism i Sverige
Som du förstår är det en grov förenkling att klumpa samman alla muslimer med den radikala islamismen. Trots det görs det i hela världen. I Sverige är det Sverigedemokraterna som står för det, och vissa väljare sluter upp bakom denna föreställning om att islam skulle vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. En muslim är en människa som alla andra människor. Muslimer har sin fulla rätt att få utöva sin religion, tradition och kultur utan att ständigt pekas ut och ifrågasättas för vad de egentligen är ute efter. Däremot är religiös fundamentalism en förlängning av religionen med en annan agenda och med andra föresatser. All extremism skall tas på största allvar. All extremism i religionens namn skall också tas på största allvar. Fundamentalisterna som kämpar i islams namn är inget undantag från denna regel.
Sverigedemokraterna hävdar också att de som tigger kommit till Sverige för att utnyttja välfärden. Det är också lögn. EU-medborgare har nämligen inte samma rätt till välfärdssystemet som de som är medborgare i Sverige. Det som fattiga tiggare kan få av Sverige i nuläget är en bussbiljett hem. Och det borde väl snarare Sverigedemokraterna uppskatta.
Det som EU-kritiker klagar över – att vår medlemsavgift ökar katastrofalt mycket och fort – det är en grov missuppfattning. Att Sverige är ett av de länder som betalar högst avgift är också en överdrift – som bland annat riksdagsledamot Kent Ekeroth har missförstått. De korrekta siffrorna, som Ekeroth dribblar med, över Sveriges del i EU:s budget kan hittas 
Om några av länkarna inte längre fungerar brukar de gå att återskapa genom 
Motargument 