Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den fjärde och sista delen i serien. Läs gärna tidigare artiklar i serien: Nationella minoriteter: romer, Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar och Nationella minoriteter: samer.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Jiddisch

Jiddisch har talats i Sverige sedan slutet av 1700-talet, då judar tilläts bosätta sig i Sverige. Omkring 4.000 svenskar talar och förstår i dag jiddisch i olika utsträckning. För många jiddischtalande i Sverige är det inte förstaspråk, men det är starkt förknippat med familjeliv och judisk kultur. Det används bland släkt och vänner och i samband med förenings- och kulturaktiviteter. I dag finns ett nyväckt intresse för jiddisch, också bland svenska judar.

Jiddisch är ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk, ett språkligt arv från den tid då judarna, under tidig medeltid, bosatte sig på den europeiska kontinenten . En jiddischtalande förstår nästan alltid tyska, men det är inte säkert att det omvända gäller. Jiddisch skrivs med hebreiskt alfabet, även om det idag också skrivs med latinskt alfabet.

Jiddisch är ett extraterritoriellt minoritetsspråk i Sverige, vilket innebär att språkets användare inte kan knytas till något avgränsat geografiskt område. Som ett resultat av jiddischs ställning som minoritetsspråk har Lunds universitet fått regeringens uppdrag att bedriva undervisning och forskning i språket. Det finns även en intresseorganisation för jiddisch, Sveriges Jiddischförbund.

Historia

När flera östeuropeiska städer under 1600- och 1700-talen utvecklades till centra för judiskt liv blev jiddisch det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det betraktades som ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som förblev språket för religiösa studier. Antalet jiddischtalande ökade fram till andra världskriget, och under 1930-talet talades språket av omkring 12 miljoner människor världen över. Under Förintelsen försvann praktiskt taget hela den sammanhängande jiddisch-världen, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.

Judarnas situation i Sverige idag

EU:s organ för grundläggande rättigheter, FRA, har med rapporten Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: Experiences and perceptions of antisemitism lämnat det hittills tyngsta bidraget till vår förståelse av hur den judiska minoriteten i åtta medlemsländer – däribland Sverige – uppfattar sin situation när det gäller antisemitism.

Undersökningens resultat pekar på att judar i de undersökta länderna överlag uppfattar antisemitismen som ett allvarligt problem, men de visar också upp en bild med tydliga skillnader länder emellan. I Sverige uppfattas antisemitismen som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem av 60 % av respondenterna. På frågan huruvida antisemitismen under de senaste fem åren uppfattas ha ökat, legat på samma nivå eller minskat var siffran hela 80 % för Sveriges del.

I studien ställdes även frågan om respondenterna någonsin undvek att bära eller uppvisa föremål eller symboler, till exempel kippa, Davidsstjärna eller mezuza, som skulle kunna identifiera dem som judar. Sverige var det land som hade den högsta andelen, 34 %, som ”alltid” undvek detta.

Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.

Man, 50–54 år, Sverige

Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.

Kvinna, 35–39 år, Sverige

I Länsstyrelsens samrådsmöten med Judiska Centralrådet och Sveriges Jiddischförbund är en återkommande fråga säkerhetsproblemen för den judiska minoriteten. Trots tillfälliga extra bidrag ansträngs den judiska församlingens ekonomi då man finansierar en stor del av säkerheten med egna medel. Säkerhetsproblemen leder till att många väljer att inte öppet visa sin judiska identitet vilket är särskilt allvarligt utifrån barns och ungas lagstadgade rättigheter att utveckla sin identitet och minoritetskultur.

I samråden framkommer kontinuerligt ett missnöje med att lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger olika rättigheter till minoriteterna. Judiska Centralrådet förordar att Stockholm blir ett förvaltningsområde för den judiska gruppen. Då mycket av judiska institutioner finns i regionen utgör Stockholm en bas för service och kultur för en stor mängd judar inom hela Stockholms län och även nationellt.

/Andrea Daleflod