Etikettarkiv: minoriteter

Krönikor

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Artiklar

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

Artiklar

Nationella minoriteter: judar

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den fjärde och sista delen i serien. Läs gärna tidigare artiklar i serien: Nationella minoriteter: romer, Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar och Nationella minoriteter: samer.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Jiddisch

Jiddisch har talats i Sverige sedan slutet av 1700-talet, då judar tilläts bosätta sig i Sverige. Omkring 4.000 svenskar talar och förstår i dag jiddisch i olika utsträckning. För många jiddischtalande i Sverige är det inte förstaspråk, men det är starkt förknippat med familjeliv och judisk kultur. Det används bland släkt och vänner och i samband med förenings- och kulturaktiviteter. I dag finns ett nyväckt intresse för jiddisch, också bland svenska judar.

Jiddisch är ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk, ett språkligt arv från den tid då judarna, under tidig medeltid, bosatte sig på den europeiska kontinenten . En jiddischtalande förstår nästan alltid tyska, men det är inte säkert att det omvända gäller. Jiddisch skrivs med hebreiskt alfabet, även om det idag också skrivs med latinskt alfabet.

Jiddisch är ett extraterritoriellt minoritetsspråk i Sverige, vilket innebär att språkets användare inte kan knytas till något avgränsat geografiskt område. Som ett resultat av jiddischs ställning som minoritetsspråk har Lunds universitet fått regeringens uppdrag att bedriva undervisning och forskning i språket. Det finns även en intresseorganisation för jiddisch, Sveriges Jiddischförbund.

Historia

bild judar 1När flera östeuropeiska städer under 1600- och 1700-talen utvecklades till centra för judiskt liv blev jiddisch det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det betraktades som ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som förblev språket för religiösa studier. Antalet jiddischtalande ökade fram till andra världskriget, och under 1930-talet talades språket av omkring 12 miljoner människor världen över. Under Förintelsen försvann praktiskt taget hela den sammanhängande jiddisch-världen, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.

Judarnas situation i Sverige idag

EU:s organ för grundläggande rättigheter, FRA, har med rapporten Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: Experiences and perceptions of antisemitism lämnat det hittills tyngsta bidraget till vår förståelse av hur den judiska minoriteten i åtta medlemsländer – däribland Sverige – uppfattar sin situation när det gäller antisemitism.

Undersökningens resultat pekar på att judar i de undersökta länderna överlag uppfattar antisemitismen som ett allvarligt problem, men de visar också upp en bild med tydliga skillnader länder emellan. I Sverige uppfattas antisemitismen som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem av 60 % av respondenterna. På frågan huruvida antisemitismen under de senaste fem åren uppfattas ha ökat, legat på samma nivå eller minskat var siffran hela 80 % för Sveriges del.

I studien ställdes även frågan om respondenterna någonsin undvek att bära eller uppvisa föremål eller symboler, till exempel kippa, Davidsstjärna eller mezuza, som skulle kunna identifiera dem som judar. Sverige var det land som hade den högsta andelen, 34 %, som ”alltid” undvek detta.

bild judar 2Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.
Man, 50–54 år, Sverige
Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.
Kvinna, 35–39 år, Sverige

I Länsstyrelsens samrådsmöten med Judiska Centralrådet och Sveriges Jiddischförbund är en återkommande fråga säkerhetsproblemen för den judiska minoriteten. Trots tillfälliga extra bidrag ansträngs den judiska församlingens ekonomi då man finansierar en stor del av säkerheten med egna medel. Säkerhetsproblemen leder till att många väljer att inte öppet visa sin judiska identitet vilket är särskilt allvarligt utifrån barns och ungas lagstadgade rättigheter att utveckla sin identitet och minoritetskultur.

I samråden framkommer kontinuerligt ett missnöje med att lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger olika rättigheter till minoriteterna. Judiska Centralrådet förordar att Stockholm blir ett förvaltningsområde för den judiska gruppen. Då mycket av judiska institutioner finns i regionen utgör Stockholm en bas för service och kultur för en stor mängd judar inom hela Stockholms län och även nationellt.

/Andrea Daleflod

Artiklar

Nationella minoriteter: samer

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den tredje delen i serien. Läs gärna den första delen ”Nationella minoriteter: romer” och den andra delen ”Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Samiska

Samiska talas i de norra delarna av Norge, Sverige och Finland samt i Ryssland, på Kolahalvön. I Sverige talas någon typ av samiska av ungefär 6.000 personer. De samiska språken tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är närmast besläktade med de östersjöfinska språken, som finska och estniska. De största samiska språken är sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska. Gränserna mellan de olika varieteterna är inte skarpa, men skillnaderna kan vara stora. En sydsame och en nordsame kan knappast förstå varandra, medan lulesamiska och nordsamiska ligger mycket nära varandra. Samisktalande har rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar i de förvaltningsområden som har ansvar för samiska. Det finns även samiskspråkiga skolor och förskolor.

Rennäringen

Archangel reindeer3
Detroit Publishing Co. / Foter / Public Domain Mark 1.0

Renskötseln är en stark samisk näring som i Sverige är förbehållen samerna, enligt Sveriges grundlag 2 kap. 17 § regeringsformen. Rätten till renskötseln bygger på urminnes hävd, vilket innebär att någon använt mark så länge och i så stor utsträckning att det uppstått en rättighet att använda den. Renskötselrätten kan bara utövas av en same som är medlem i en sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ förening som enligt lag för medlemmarnas gemensamma bästa ska leda renskötseln på ett visst geografiskt område. Det finns 51 samebyar i Sverige och renskötsel bedrivs på ungefär 52 % av Sveriges yta. Det finns runt 4.600 renägare, varav 85 % bor i Norrbottens län. Inom en sameby finns flera renskötselföretag. Rennäringen är beroende av stora betesarealer eftersom renarna rör sig efter årstidsväxlingarna. Renskötseln idag är framför allt inriktad på köttproduktion. Tämjda renar används ofta i turismen eller för ”renrace”. Renskötseln spelar fortfarande stor roll i den samiska kulturen som en traditionsbärare med stort symbolvärde. Som renskötare är man en bärare och förmedlare av den samiska renskötselkulturen.

Sametinget och samernas ställning

Sametinget, som funnits sedan 1993, är ett folkvalt organ och en myndighet som bildades i syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter, som ursprungsfolk, att bevara och utveckla sin kultur. Sametinget verkar också för att stimulera intresset för samiskt deltagande i samhällsfrågor och politik och bidrar långsiktigt till att stärka den samiska identiteten. 1977 fastslog Sveriges riksdag att samerna är ett urfolk i Sverige. Ett urfolk har kulturella rättigheter medan ett folk även har politiska rättigheter. Det övergripande målet för samepolitiken är att verka för en levande samisk kultur byggd på en ekologiskt hållbar rennäring och andra samiska näringar.

 

/Andrea Daleflod