Den pågående debatten om nazistaktionen som inträffade i centrala Uppsala en lördag i början av augusti 2013, kan sammanfattas som ”allt är polisens fel”. I mina ögon är problematiken dock större än så. Det som nästan ingen verkar prata om är likgiltigheten i samhället.
Som ordförande för Judiska Föreningen i Uppsala och styrelseledamot för Studerande Judisk Ungdom är jag stolt över vårt välfungerande samarbete med polisen i Uppsala.
Polisen ställer alltid upp i samband med större evenemang. Även då det känns tråkigt att år 2013 i Uppsala ens behöva polisnärvaro är det ändå tryggt att ha polisen nära till hands.
Så fort jag tog del av de nyligen inträffade händelserna hörde jag av mig till våra kontakter hos polisen för att uttrycka min oro och få en förklaring. Jag fick ett snabbt och väl genomtänkt svar som beskrev polisens begränsade möjligheter att upplösa icke tillståndsgivna sammankomster. Jag förstår polisens begränsade resurser och förmåga.
Händelsen är dock inte bara ett exempel på bristande resurser. Den är ett typiskt exempel på hur extremismen tar sig allt större plats på våra gator och torg.
Hösten 2012 blev jag själv och några vänner trakasserade på en krog i Uppsala. Inga av oss är särskilt religiösa men den kvällen bestämde vi oss ändå för att bära kippa, att för en gångs skull inte gömma vår judiska identitet. Vi var mest nyfikna på att se hur vi togs emot.
Resultatet var skrämmande. Ett smörgåsbord av ”Sieg Heil!”, Hitlerhälsningar, åsikter om Auschwitz, en blandning av såväl traditionella som moderna antisemitiska idéer och en god portion kollektivt skuldbeläggande mötte oss.
Min åsikt om denna händelse är relativt enkel — det kommer alltid att finnas idioter som hatar. Dock kommer de förbli harmlösa så länge vi vågar säga emot.
Det som gjorde mest ont den där kvällen i Uppsala var inte själva kommentarerna utan att ingen av de andra gästerna reagerade. De grovt rasistiska tillmälen som basunerades ut över den till bristningsgränsen fulla krogen möttes på sin höjd med axelryckningar.
Jag är rädd och jag är inte ensam. Och om jag som inte brukar vara rädd känner mig rädd, då kan jag inte ens föreställa mig hur de judar som kom hit från Östeuropa känner när de läser om nazister på deras gator.
I Uppsala har vi en Förintelseöverlevande som fyller 90 år i september. Jag kan bara föreställa mig hur han känner när han ser nazister hålla manifestationer, blockera gator och använda våld mot de få medmänniskor som är modiga nog att säga emot.
Jag har svårt att skaka av mig tanken på vad som skulle ha hänt om jag eller någon annan jude hade gått förbi S:t Pergallerian förra lördagen iklädd kippa eller med synlig Davidstjärna runt halsen.
Hade jag hamnat på akuten? Vilket öde hade muslimer, romer, öppet homosexuella mött om de hade gått förbi? Eller i stort sett vem som helst som inte delar nazisternas syn på hur dagens Sverige — dagens Uppsala — borde se ut.
Polisen har ett ansvar för att skydda oss och det är minst sagt problematiskt att de inte fick någon förvarning från Säpo om att nazistaktionen skulle äga rum. Med bättre underrättelser är jag övertygad om att polisen hade varit bättre förberedd på det som skedde.
Dock är det största problemet att vi tycks kunna delegera bort vårt personliga ansvar till polisen. I livet förekommer det ibland situationer där man måste välja mellan att agera eller förbli likgiltig. För att citera nobelfredspristagaren Elie Wiesel: ”motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet.”
I augusti 2013 finns det nazister på våra gator. Är detta något som vi genom likgiltighet accepterar eller är detta något som vi aktivt kommer att kämpa emot?
Har ni hört talas om ”Godwins lag”? Om man jämför något med nazism, får man ofta som svar att man ska undvika att göra en ”Godwin”. I värsta fall märker man att personen slutat lyssna eftersom ”du just gjorde en Godwin”.
Godwins lag (Godwin’s law) handlar om fenomenet att diskussionstrådar på Usenet (och numera hela Internet) oavsett ämne förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler eller nazister. Uttrycket kan också beteckna en netikettregel som avråder från sådana liknelser…
Anspelningar på lagen syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös…
Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler är klichéartade och sällan relevanta. Framförallt brukar sådana liknelser uppträda då diskussionen redan urartat till den grad att den knappast leder till något fruktbart. Att dra sig ur diskussionen i detta skede är enbart hedersamt.
Ofta när man varnar för antisemitism, myndighetsmissbruk eller för det extrema muslimhat som Sverigedemokrater och sajter som Avpixlat och Dispatch International sprider, får man höra att man gör en ”Godwin”. Det gör att diskussioner om de stora likheter som finns i retoriken mellan muslimhatet och den extrema antisemitism som t.ex. nazisterna spred omöjliggörs.
Så när muslimer liknas med kackerlackor på Avpixlat, och då muslimer anklagas för massvåldtäkter, för en global världsomfattande konspiration, för att ta över Europa genom politik och genom att föda barn, eller då de anklagas för att vara inavlade och IQ-befriade, så omöjliggörs alla jämförelser med hur nazister spred och sprider samma retorik mot judar genom att uppmana till att ”inte göra en Godwin”.
Godwins lag på 20-talet
Problemet med Godwins lag är att de som varnade för nazismen på 20-talet — judar, socialdemokrater, liberaler, kristna m.fl. — möttes av liknande argument som ”Godwins lag”.
Tyskspråkiga judiska tidningar från tiden före nazisternas maktövertagande.
Många av judarna på 20-talet, i synnerhet de politiskt aktiva sionisterna, varnade för antisemitismen och nazismen. I Europa trodde de flesta judar att det höll på att bli bättre. I synnerhet sa man så om Tyskland. Att ”antisemitismen håller på att försvinna med liberaliseringen av Europa”.
En del gick mot strömmen och varnade för folkmord liknande det Turkiet hade utfört mot armenerna eller för pogromer i Tyskland. De möttes ofta med skratt och hån. ”Pogromer i Tyskland, lägg av din sionistiska fjant! Om du springer omkring och ropar vargen kommer hela tiden, och målar fan på väggen, så kan man inte prata med dig ju.”
”Prata gärna om antisemitismen men undvik att varna för pogromer i Tyskland eller att utmåla nazisterna som massmördare, för då förstör du stämningen och den fina debatten”, var vad de som varnade för de kommande nazistiska våldsdåden fick höra.
Begreppet ”att göra en Godwin” fanns inte då så man sa sådant som ”ropa inte vargen kommer”, ”måla inte fan på väggen” eller ”håll en god diskussionston”.
För en del är det viktigare att de slipper höra upprörande saker då de diskuterar politik eller samhället, än att få höra varningar om vad som kan ske – om vi inte ser upp. ”Bomullifiering” som en del kallar det; bäddar man bara in debatten i bomull och myspys så blir debatten bra. ”Säg inget som kan uppröra!”
Nästa gång du använder begreppet ”att göra en Godwin” mot någon, minns att det var så man bemötte judarna på 20-talet också. Lyssna vad som sägs och bemöt sakargumenten, eller bristen på sakargument, istället för att hänvisa till ”Godwin”.
I tre tidigare artiklar granskade jag Sions vises protokoll och Eurabiamyten samt hur våldtäkter använts i rasistiskt syfte. Om man studerar hatet ser man många likheter mellan olika typer av rasistiskt hat. I synnerhet många likheter mellan hatet mot judarna och muslimerna. Denna gång ska vi titta på hur rasister drar religiösa utövare över en kam.
En typisk muslim? Knappast! Men en typisk rasistisk kommentar om alla judar. Om än lite felstavad…
Det är egentligen ett klassiskt rasistiskt knep. Man pekar på de mest extrema utövarna av en religion, sen påstår man att ALLA utövare och HELA religionen är så som dessa extremister är. Detta kryddar man sen med skrämmande citat ur koranen, talmud eller nån annan religiös källa.
I denna artikel ska vi titta närmare på det första, det som man kan kalla demonisering av religion, av rasistiska skäl.
Att använda religiösa urkunder i muslimhatet
Muslimhatare använder ofta citat ur koranen och haditherna för att försöka utmåla muslimer som kulturellt och mentalt underlägsna. Det finns miljontals exempel på denna syn på muslimerna, enbart från svenska internet.
Här och nu vill jag att ni tittar på det som Sennels anser vara orsaken till att religionen gör muslimer så ”aggressiva” och galna, nämligen: koranen och haditherna.
Det här är en ganska belysande sammanfattning av hur islamofoberna tänker.
För att göra en lång historia kort så gör de mest extrema såhär; de plockar ut tolkningarna av vad koranen och haditherna representerar, de radikala islamisternas syn på de heliga texterna, ur sitt egentliga sammanhang, sedan extrapolerar de det på hela islam och på alla muslimer. Därmed är koranen och haditherna enligt dom; ondskefulla böcker som man ska tolka på värsta möjliga sätt.
Eller som Breivikbeundraren Percy Rosengren skriver på Demokratbloggen:
Det viktigaste som en icke-muslim måste känna till om islam är de tre grundlagar som speciellt är riktade mot den otrogne:1. Falskhet och lögn är tillåten och uppmuntras (taqiyya doktrinen)
Det är tillåtet för en muslim att ljuga och bedra om det tjänar eller skyddar islam. Det är tillåtet att visa falsk vänskap för en muslim gentemot en otrogen fast han känner hat och förakt mot den som inte är Allah trogen. 2. Att sprida islam och sharia är en politisk-religiös plikt för anhängarna
Det är alla muslimers skyldighet att sprida islam och försöka att befästa sharialagen världen över. Sharia är Allahs lag och alla andra styrelseskick är en synd. Islam är en politisk rörelse, islam är en fascistisk ideologi med religiösa inslag och som ansluter sig till nationalsocialismen (nazismen). 3. Det är tillåtet att döda den som trotsar Allah
Det är till och med tillåtet för en förälder att döda sitt barn eller barnbarn om det trotsar Allah, inget straff utmäts för ett sådant brott från sharialagen, föräldrarna förblir lagligen ostraffade. De som försöker att lämna islam (avfällingar och förrädare) förespråkas av islam att de skall dödas. Islam uppmanar muslimerna att erövra världen i jihad och de som motsätter sig jihad kan då dödas.
Detta innebär att du som otrogen aldrig skall ha tillit till en muslim och aldrig tro på vad en muslim säger eftersom han alltid försvarar och sprider islam och är falsk i vänskap, och om du motsätter dig honom och trotsar Allah så kan du som otrogen bli dödad eller fördriven från ditt eget land.
Antisemitism
Antisemiterna genom alla tider har använt exakt denna metod för sitt hat. Fast antisemiterna pratar inte om t.ex. sharia, som islamofober är så fixerade vid, utan om judiska fenomen som mitzwa, eller om ”talmudrätt”.
Hatet är samma, föremålet för hat och retoriken skiljer sig lite åt.
Här är ett svenskt exempel: antisemiten Ahmed Rami;
Många frågar sig om detta dåd är ett utslag av en central ritual inom judendomen — en så kallad mitzwa? Vad innebär då judendomens mitzwa?Mitzwa är en gärning till den judiske guden Jahves ära. För juden är det en mitzwa att döda en icke-jude, en goj. Radio Islam har uttömmande visat hur judarnas bibel, Torah, är fylld av uppmaningar till mitzwa. Detsamma gäller den heliga judiska skriften Talmud. För den oinsatte läsaren måste detta verka otroligt. Ja, ofattbart. Kanske, kan man tro att mitzwa gällde i forntiden. I biblisk tid. Men att något sådant vore möjligt idag, i vår tid? Det förefaller absurt. Men sanningen är den, att judendomens befallning om mitzwa, i högsta grad är aktuell och levande. En av judendomens historiska förgrundsgestalter, Maimonides, säger t ex: att även den gode gojen måste dödas”. Således en uppmaning till urskiljningslöst massmord på icke-judar. Maimonides, som levde i Spanien under medeltiden, är en av judendomens mest vördade uttolkare, och föremål för stora hedersbetygelser inom dagens judenhet. Hänsynslös terror mot icke-judar har således en central förankring i den judiska religionen. Någon motsvarighet till judendomens mitzwa finns inte i de andra världsreligionerna, som kristendomen och Islam, och inte heller inom den humanism, som ligger till grund för ateistiska samfund. Judendomen intar en särställning, helt skild från det övriga världssamfundet.
Ser ni likheterna? Den antisemitiska varianten av detta folkhat är ungefär så här; Att de heliga skrifterna, som var jude måste lyda bokstavligt, föreskriver att varje jude deltar i ett heligt krig med terror och massmord på ”gojim”, de underlägsna icke judarna. Det är de judiska heliga skrifterna som lett till att judarna blivit ett så aggressivt, girigt och hänsynslöst folk.
Den judiska religionen har alltid varit en grym och rasistisk religion och många av dagens massakrer och grymheter i Palestina kan spåras direkt till judendomens rötter. För att därför kunna förstå dagens judiska rasism måste man återgå till de religiösa skrifterna. Dessa återfinns främst i två skrifter. Den första av dessa är det Gamla Testamentet, den judiska Bibeln. Viktigast där i är de fem moseböckerna eller Torah, lagen, som judarna kallar dem. De fem moseböckerna är de som lägger grunden till den judiska religionen och är också utan tvekan de grymmaste böckerna i det Gamla Testamentet. Den andra källan till den judiska religionen är Talmud. Talmud är en tolkning av de äldre skrifterna som judiska rabbiner, präster, har gjort genom tiderna. Talmud är i sig mycket avslöjande eftersom där också avslöjas hur de judiska prästerna valt att tolka sina andra skrifter.
Likheterna mellan judehatet och muslimhatet är större än man kan tro. Poängen är att detta är generaliseringar! Jag säger inte att det inte t.ex. finns islamistiska galenpannor som tänker sjukt och rasistiskt. Problemet är att man smutskastar ALLA muslimer genom att demonisera islam så att alla muslimer dras över en kam. På samma sätt som antisemiter också demoniserar judendomen.
Religionskritik är viktigt, hat och rasism handlar om något annat. Hataren och rasisten drar ALLA utövare över en kam och förnekar existensen av nyanser då hen betraktar religionen eller kulturen.
(Del 5 handlar om hur citat från heliga skrifter används av rasister.)
Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.
Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?
Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?
Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.
Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.
Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.
När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under 
Motargument 