Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.
Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.
Fria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.
Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.
SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.
Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung
Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.
Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.
”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”
Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.
”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”
En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.
En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.
Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:
– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.
– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.
Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.
Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.
Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.
Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.
Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.
Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.
Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn
Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”
Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”
Men…
Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.
Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.
Bara Åkesson
Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”
Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.
Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.
Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.
Özz och drevet
Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.
Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.
Den massiva överreaktionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:
SJUKSKRIVENSverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.
Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?
SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.
I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.
Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!
Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.
Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.
Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.
2009 åkte flera SD- och dåvarande SDU-toppar på konferens med färjan till Tallinn. Med i gänget var, bland annat, Erik Almqvist, Björn Söder och Jimmie Åkesson. Det dracks en hel del och allsång bröt ut. Det sjöngs nidvisor om Olof Palme och om mordet på honom och enligt Kaliber så sjöng Åkesson med på denna:
Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann
En av sångerna de sjöng var med gruppen Fyrdung, som har låtar som handlar om att skära ut Sions hjärta, alltså att döda judarna. De sjunger om raskravaller och om att bränna ner Rosenbad.
Förutom flera vitmaktsånger sjöng sverigedemokraterna en av de mest kända nationalsocialistiska kampsångerna, och det är ju inte så konstigt att de sjöng den tonsatta dikten ”Friheten leve” av Sven Olov Lindholm. Två av Sverigedemokraternas grundare var ju med i Lindholmsrörelsen. Lindholm var med och grundade Nationalsocialistiska arbetarpartiet, eller Svensk socialistisk samling som de döpte om sig till för att inte verka vara ett dotterparti till Hitlers parti.
Med på resan var Kaliberreportern Caroline under falsk identitet, så kallat wallraffande. Efter ett tag började de misstänka henne och när de konfronterade henne kände hon sig väldigt hotad och sprang iväg. I samband med detta blev Caroline av med väska och en viss kamerautrustning. På övervakningskameror ses Louise Erixon, Jimmie Åkessons nuvarande fru, gå upp på däck med en väska liknande den som tillhörde Caroline. När Louise kommer in igen har hon inte väskan med sig. På övervakningsbilderna fastnar också Erik Almqvist och Christian Westling på bild då de går in i Louises hytt efter att ha lurat till sig nyckeln av receptionen. De befann sig i hytten någon minut innan de gick därifrån.
När Kaliber försöker få tag i partiledaren så svarar han kort att han kommer att diskutera det här med andra medier. Sedan lade han på luren och efter det fick inte Kaliber tag på honom igen.
På första bilden ses Caroline och Almqvist, den andra är när någon lurar åt sig nyckeln till reporterns hytt och den sista är när Åkessons nuvarande fru Louise Erixon går ut på däck med en väska som saknas när hon kommer in igen.
Det var midsommar och jag reste till mina föräldrars sommarstuga i Värmland.
De tog mig på utflykt i storskogen, och vi kom till en plats där en av mina förfäder levde för flera hundra år sedan. Hans namn var Matts Ikoinen, och han hade oturen att mördas av sin egen granne.
Matts Ikoinen var en av många finnar som invandrade till Sverige på 1600-talet. Svenska myndigheter lovade dem att få bryta mark i skogen, men det var ett löfte som snart förlorade sin mening. I stället hamnade nybyggarna i konflikt med svenska bönder, som tyckte att finnarna gjorde intrång på deras ägor. Det kunde urarta i både misshandel och mord.
Dåtidens rättskipning var godtycklig, och det känns ödsligt att stå på platsen där Ikoinen slutade sina dagar. Men känslan är kortvarig, för så fort vi tar oss ut på landsvägen återfår jag täckning på min mobil. Då når jag ut till de sociala medierna, som har etablerat sig över världens alla kontinenter. Då är jag globalt tillgänglig.
Jag har alltid föreställt mig att den uppkopplade människan är en friare människa. Orättvisor kommer i dagen någon twittrar om det. Förtrycket blir svårare att upprätthålla. Jag tycker mig se hur länder, universitet och fristående organisationer sätter allt större värde på internationella samarbeten.
Mitt i allt detta vill Jimmie Åkesson stänga gränserna. Tonen är misstänksam. Hatet har inte bara överlevt, det verkar till och med ha vuxit sig starkare.
Jag menar naturligtvis inte att svåra konflikter och världsproblem försvinner för att samhällen kopplar upp sig. Men det är ett faktum att nätet överbryggar geografiska och kulturella avstånd, överallt och hela tiden. Ofta i det lilla men till synes självklara. Som när ungdomar spelar World of Warcraft. Eller när ett multinationellt företag kör videokonferenser via Skype.
På senare tid har tyvärr motsatsen blivit allt tydligare. Jag talar om nätet som isolererar, som avskärmar och misstänkliggör. Där människor inte söker nytt utan hellre söker gammalt.
För en tid sedan sände SR P1 en programserie med titeln Rädda Sverige. I den berättas om personer som har tröttnat på den svenska invandringspolitiken och bestämt sig för att själva flytta utomlands. Många av dem spenderar all sin tid på olika nätforum, i debatt med likasinnade och långt från samhället i övrigt.
Så har det allt oftare blivit. Det finns ett forum för varje ståndpunkt men sällan några gränsöverskridande kontakter. Det finns ett hem för just dig, där din egen åsikt är den enda rätta. Intresset för andra synsätt minskar i takt med att ”fienden” tar form och gestalt. Det är det destruktiva nätet, som inte bygger på nyfikenhet utan bara självbekräftelse.
Även när dörrarna står öppna väljer människor att leva i skilda rum. När vi skulle kunna lära oss så mycket mer, vill vi hellre upprepa vad vi redan tror oss veta. Det är ett tråkigt drag hos mänskligheten.
Jag hoppas att fler än i dag inser värdet av öppenhet och nyfikenhet. Det finns så mycket mer att utforska, både på nätet och i verkligheten. Det kan börja med den enkla insikten att samtal är viktigare än övertygelse.
Vi är många som är medvetna om faran.
Vi är många som kritiserar religiös extremism och destruktivitet.
Vi är många som står mot liknande negativa krafter i samhället, som bekämpar det genom olika engagemang, som studerar och analyserar extrema ideologier och som diskuterar åtgärder.
Vi, som lever i demokrati är ansvariga att i den här frågan trycka på rätt knapp, i rätt tidpunkt, på rätt sätt och med rätt personer – för att undvika skador och konsekvenser.
Men du, som är ledare i ett antimuslimskt parti, är definitivt fel person att stå ”i kampen mot islamism”. Det är oärligt, ohederligt, farligt och framförallt skadligt!
Allt tyder på att du mer än gärna vill uppväcka extrema muslimhatare (som är en stor grupp i ditt parti) mot muslimska extremister.
Vem vill se det här scenariot i det här vackra Snöflingornas Land?
Du vänder extremister från ena sidan mot extremister på andra sidan för att skapa en hat-plattform vilket sällan kan sluta utan våld och väpnade konflikter.
I det här fallet är du en farlig politiker eftersom en liknande hat-plattform ger dig politisk makt.
Som sagt, vi ska kämpa mot islamismens fara, men utan dig. Bakom dig står tusentals aggressiva och extrema antimuslimska röster som gav dig möjlighet att kliva in i riksdagen.
Det är därför som dina förslag och åtgärder du nämnder i ditt tal inte är diskutabla.
Du kan komma med världens bästa idéer för att motverka islamism, men det är ändå något som faller i vattnet då man står framför grundproblemet: Allt du skulle göra mot islamism är med antimuslimska krafter. Det är precis som att hälla bensin på elden för att släcka branden. Omöjligt att kämpa mot JDL (Jewish Defense League) med jublande judehatare eller mot islamism med hetsiga muslimhatare.
Din ”kamp mot islamism” kan lätt och enkelt förändra sin form och gå från den retoriska nivån till väpnade våld i vårt älskade Snöflingornas Land. Så jag ber dig med all ödmjukhet att hålla dig långt i från ämnet, för fredens skull.
Du kan t.o.m. få vanliga muslimer att hänga med extrema islamister, då man med all rätt kan se ”din kamp mot islamism” som ett rop till muslimernas eget försvar.
I det här, Snöflingornas Land, ska vi, en aldrig nedslagen majoritet tillåta att se väpnade konflikter mellan extrema muslimer och extrema muslimhatare, i våra parker och torg, vilket utmanas av en politisk retorik.
Därför är extrem islamism liksom muslimhatet i ditt parti något som måste bekämpas parallellt.
Demokrati handlar om grundläggande värden som frihet, rättvisa och jämlikhet, där alla människor är lika inför lagen och skyddade från diskriminering. Här blir SD:s demokratibegrepp problematiskt. Den som inte är svensk på SD:s vis har nämligen inte samma frihet, inte samma rätt till jämlikhet och inte samma rätt att delta. FN:s ord ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter […] de har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap” är viktiga när det gäller demokratidiskussionen. Enligt FN:
är var och en berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Finns detta i SD:s definition av demokrati? SD gör ju skillnad på kristna och muslimer, invandrare och infödda, den demokratiska “sjuklövern” och dem själva. Då naggas demokratin i kanten när de erhåller makt, för att eventellt gå sönder. Sett utifrån FN:s och den svenska demokratins fundamenta är SD:s demokratibegrepp snarare grus i demokratins maskineri, ett uttryck för folkstyrets inbyggda svaghet, möjligheten till dess avveckling genom sin egen karaktär. Det är därför vi måste erövra demokratin varje dag, vid varje val, vid varje styrelsesammanträde, vid varje debatt.
SD anser att kulturella skillnader är oöverstigliga, därför förespråkas assimilering. ”De” måste bli som ”vi”. ”De” kan inte bli som ”vi”, eftersom varje individ är styrd av sin lojalitet till en viss kultur, enligt SD. Partiet kopplar på detta sätt anslutning till folket till kulturell tillhörighet på ett tydligt sätt. Enda lösningen enligt SD:s logik blir att ha så få invandrare som möjligt, eftersom olika kulturer inte kan samexistera och ingen kan byta eller synkretistiskt utvecklas tillsammans med en tillägnad kultur utan att avskärmas från sitt infödda sammanhang. Folkstyre blir enligt SD problematiskt när folket inte längre är en sociokulturellt sammanhängande grupp som delar just deras grundläggande värderingar utan istället är de som lever och verkar inom en offentlig förvaltnings räckvidd. Nota bene, Åkesson själv har uttryckt att även infödda kan vara föremål för deras assimilationspolitik. Konsekvensen är att ingen går säker från diskriminering och repression i SD:s Sverige och vad de står för är helt enkelt att samhälleligt medbestämmande bör reserveras för en etnopolitiskt definierad elit.
Vidare menar SD att byggstenarna i en demokrati är att det finns en stark gemensam nationell och kulturell identitet. Men, är det demokratiska byggstenar? SD är ett parti som till stora delar följer de vanliga teorierna om konservatism och nationalism, även om de inte kopplar nationalism till ras utan i stället till kultur. Kultur ingår dock som en faktor, tillsammans med ras, etnicitet mm, i FN:s definition av rasism. Detta innebär att SD inte har en demokratisk inställning till alla de människor som bor i Sverige. Skulle SD vara ett demokratiskt parti, så skulle de inte kräva att en person ska uppfatta sig själv som svensk, leva i enlighet med någon svensk kultur, se Sveriges historia som sin och inte heller kräva större lojalitet mot Sverige än mot någon tidigare hemviststat. Möjligen lika stor lojalitet. SD är ett parti som vill att Sveriges medborgare främst ska utgöras av vad de i enlighet med sin ultranationalism kallar för etniska svenskar, eftersom ingen annan kan anpassa sig till vår ”ursprungliga” kultur och våra gamla traditioner. I och med detta försvarar inte SD ”alla individers grundläggande människovärde och alla folks rätt till självständighet och demokratisk utveckling”.
Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.
Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.
Något som direkt bryter mot regeringsformens krav på att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare kan vi läsa att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Det här är ett viktigt skydd, minoriteten får aldrig utsättas för majoritetens tyranni, något som varit grundläggande för politisk filosofi i västerlandet sedan den grekiska antiken. Ett centralt instrument i det skyddet är diskrimineringslagen och de förbud mot sådant förtryck som är stadgade däri.
Notera att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte är bindande, den saknar så att säga rättsföljder som inträder vid avvikelser från dess innebörd. Något liknande gäller också för portalparagraferna och rättighetskatalogen i regeringsformen, där det inte heller finns uttryckliga rättsföljder inskrivna i författningen. Däremot är FN:s konvention om politiska och sociala rättigheter bindande, vilket också människorättsförfattningen Europakonventionen är, den är till och med svensk lag sedan mitten på nittiotalet. Så även om Åkesson och SD i sitt politiska värv är helt i strid med demokratins grundläggande värderingar och strukturer finns få eller inga rättsliga medel att göra detta gällande eller utkräva ansvar för avvikelsen.
Det instrument som finns är röstsedeln. Politifonen tar inte partipolitisk ställning, men vi tar ställning för demokrati, för pluralism och för mänskliga rättigheter. Därför vill vi att du tar årets val på allvar och fattar välgrundade beslut om hur du spenderar just din möjlighet att råda över framtidens Sverige.
Häromveckan mötte Jimmie Åkesson en av sina gamla lärare i SVT Debatt. Med anledning av detta ger vi er här en annan vinkel på honom som politiker. Oavsett vad man vill spåra hans politiska engagemang till, finns idag en politisk realitet som han är ytterst ansvarig för, och det är de politiska program hans parti säger sig vilja driva.
Det är möjligt att han kände sig hotad som barn. Det är möjligt att gäng av nyinflyttade till Sverige faktiskt fanns i Sölvesborg i början på nittiotalet. Det är möjligt att Åkessons politiska engagemang är en enda enorm neuros. Det är också möjligt att inget av detta spelar någon egentlig roll, åtminstone inte för andra än Jimmie själv och hans närmast sörjande. Hans personliga historia och drivkrafter är nämligen inte vad SD går till val på, utan de går till val på sina politiska program.
En grundläggande fråga är denna; är Åkesson, i egenskap av ansvarig för sitt parti, att betrakta som demokrat? Det är ett tema Debatt hade tagit upp om det var en något mer seriös plattform för politisk debatt, istället för den vem-ljuger-mest-vinkel som är anlagd.
Låt oss börja med att bolla några av grunderna för det svenska statsskicket och demokratiska fundamenta i förhållande till den politik Åkesson representerar.
Sveriges demokratiska statsskick innebär att partier i riksdagen måste förhålla sig till de demokratiska spelreglerna och respektera de lagar som stiftats för att skydda och upprätthålla demokratin. I regeringsformen, vår mest grundläggande grundlag, 1 kap. 2 § kan vi läsa att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare kan vi läsa att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. För att titta närmare på hur Sverigedemokraterna förhåller sig till detta, utifrån begreppen demokrati, mångkultur och assimilering, vänder vi oss till den programplattform de går till val på.
Den moderna demokratin har vuxit fram i intim symbios med nationalstaten. Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.
Vilka utgör folket? Är det hela folket? Eller är det medborgarna? Här uppstår ett problem i SD:s principprogram vad det gäller demokrati; för vem har rätt att bli medborgare och därmed inneslutas i demokratin? SD:s demokrati innefattar att bara somliga är kompetenta nog att vara svenska medborgare. I SD:s fall är folket den som är svensk och det svenska medborgarskapet ska endast ges till dem som sätter sin lojalitet mot Sverige främst – före religion, etnisk tillhörighet, eller andra nationella eller europeiska identitetsmarkörer. Enligt SD skall det vara ett privilegium att vara svensk medborgare; vidare är SD negativa till dubbelt medborgarskap eftersom det kan medföra lojalitetskonflikter.
Detta står i bjärt kontrast till vad lagstiftaren åsyftar med 1 kap. 1 §, att all offentlig makt utgår från folket. Där åsyftas att folket är de som är bofasta här. Tredjelandsmedborgare (Island och Norge undantagna) behöver förvisso vara bofast i Sverige i tre år för att erhålla rösträtt i regionala och lokala val, men den grundläggande principen är att folket är människorna, oavsett härkomst. Oberoende av religiös eller politisk övertygelse. Oavsett utbildningsnivå. Vad det handlar om är medbestämmande i offentlig förvaltning för de som omfattas av den. Ingen som är bofast i Sverige ska behöva underkasta sig offentlig förvaltning utan att också ha tillgång till redskap för att påverka densamma. Stat, landsting och kommuner finns inte för sin egen eller något särintresses skull, de finns för folkets skull. Och folket, det är alla vi, tillsammans. Som bor i Sverige och som därigenom är svenskarna.
Det är mot den här bakgrunden som demokrater betraktar SD:s önskan om att reglera demografin med abortförbud, invandringslagstiftningen och straffrätten såsom rasistisk, de ser helt enkelt den sverigedemokratiska politiken som ett indirekt angrepp på demokratin och alla människors lika värde och rättigheter.
Sverigedemokraternas partiledare som påstår sig ha gått med i partiet Mars 1995 började visa ett intresse för partiet redan hösten 1994. Det här inlägget kommer att visa vilket parti som Åkesson då gick med i.
Till min hjälp kommer jag att använda mig av partiprogrammet från ’94 och ’96 och nummer från SD-Kuriren under den tiden. Det finns mycket material att hämta även från Youtube och tidningsartiklar. Jimmie Åkesson säger att han gick med i partiet för deras EU-motstånd och invandrarpolitik. Han påstår även i jubileumsboken att han gick med i partiet efter att Mikael Jansson tillträtt som partiledare efter Klarström, men enligt en intervju med Åkesson i Demokraten 1999 så stämmer det inte. Han gick med i SDU redan efter valet -94. Jag har bestämt mig för att visa hur partiet kunde se ut mellan 1994 och 1996 för att visa hur det såg ut när Åkesson började visa intresse för partiet och under hans första tid i Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna 1994-1996
Det finns en talande bild från ett Sd möte. Den kan ni se om ni klickar här.
Bilden på heilande sverigedemokrater är ifrån Engelbrektsmarschen i Mars 1994. Vissa påstår att det var utomstående som kom till partiets manifestationer och som här gjorde Hitlerhälsning, men filmklippet nedan visar att dåvarande partiledare Anders Klarström absolut inte hade något emot att grupper som Vitt ariskt motstånd gjorde dem sällskap i marscherna. Klarström som förövrigt hade ett förflutet i nazistiska Nordiska rikspartiet.
När Jimmie Åkesson först sökte kontakt med Sverigedemokraterna möttes han av en kvinna som gav honom material om partiet. Kvinnan hette Tina Hallgren Bengtsson och hon var den som i nazistuniform var med på ett möte där det bland annat brändes böcker. Åkesson verkar inte vilja kännas vid att han träffat henne så makarnas Bengtssons nämns inte i boken 20 röster 20 år när han beskriver sitt möte med SD. Värt att nämna var att Hallgren Bengtson firade 1996 tillsammans med Nationalsocialistisk front så hennes samröre med nazismen var inte någon enstaka händelse. Mer kan läsas om bokbålet här och här är en bild från den berömda filmen från mötet
Åkesson påstår att han blev medlem i partiet när Mikael Jansson hade tagit över partiledarrollen efter Klarström, men som jag skrev i inledningen så stämmer inte det. Jansson som tidigare var Centerpartist och hade bland annat skrivit i deras tidning Politisk tidskrift ”En del kulturella skillnader länder emellan torde ha en rasmässig grund. Detta borde kunna sägas nu”. Det var denna partiledare som kände sig manad att införa att uniformsförbud för att hindra att deras sympatisörer kom till manifestationerna iklädda nazistuniformer.
Det skrevs en hel del om Sverigedemokraterna i media under den här tiden och här är ett exempel från Skånska dagbladet den 20 augusti 1994
SD-Kuriren
Odins änglars debutalbum som innehöll en tonsatt dikt av nationalsocialisten och grundaren till Nysvenska rörelsen Per Engdahl, såldes tillsammans med Heroes in the snow som i stort sätt bara är nazistiska Dirlewanger med nytt namn i SD-kuriren 24 som utgavs 1995. Andra skivor som såldes var Midgårds söner som hade ett nazistiskt budskap i vissa av deras produktioner och det högerextrema bandet Brigad Wotan. Annonsen är hämtad från SD-Kuriren #24 som kom ut 1995.
I SD-Kuriren #22 kan man läsa en insändare där skribenten frågar varför SD aldrig tar upp frågan om homosexualitet varvid SD-Kuriren svarar att de i nästa partiprogram ska ta upp frågan om homosexuella och att de ohejdat kan sprida sin livsuppfattning i samhället medverkar till samhällets förfall och degeneration.
I det 23:e numret av tidningen kan man läsa en krönika av Tomas Johnsson och han avslutar den med
Leve kampen! Framåt för slutstriden! Död åt marxister och anarkister, de är jordens avskum!
Dikter av Curt Eiberling publicerades i nummer 26 och det numret kom ut efter att Mikael Jansson tillträdde som partiledare. Eiberling var SD-medlem och författare till boken Arisk gemenskap som ledde till att han dömdes till Hets mot folkgrupp. Han uteslöts senare för nazistsympatier.
Nedan har vi omslaget till nummer 22 och notera att arvet från BSS finns kvar ända in på mitten av 90-talet. Nästa bild är på en sida ur numer 27. Nidbilder på araber förekommer och det ser vi på 3:e bilden från nummer 28 och på sista bilden ser vi de teman som tidningen innehåller Olof Palme – Hjälte eller landsförrädare? och Sverige – Platsen för nästa inbördeskrig?
Partiprogrammet 1994
Som citatet ned från deras partiprogram som kom 1994 vill de ändra i grundlagen för att kunna ta ifrån alla medborgarskapet som kom till Sverige efter 1970
Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring av människor från etniskt avlägsna kulturer. Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de som kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder inom en snar framtid. Någon hänsyn till utgivna medborgarskap kommer inte att tas utan förslag till en grundlagsförändring och en ny medborgarskapslag kommer läggas
En annan åtgärd de vill göra enligt partiprogrammet är att öka möjligheten att adoptera svenska barn, men att adoptera utomnordiska barn ska starkt begränsas. Det blir mer förståeligt om man läser i inledningen
Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig utveckling än en mångkulturell heterogen statsbildning
Vidare ska allt presstöd avskaffas och i delen om Försvar och säkerhet accepterar de inte vapenvägrare. Andra intressantare stycken är Rättstryggheten där straffarbete ska kunna utdömas och även att döma till dödsstraff ska vara möjligt.
Partiprogrammet 1996
Även här står raderna om etnisk och homogen nation med och i Befolkningspolitik vill de stoppa all invandring av människor som har sitt ursprung utanför den västerländska kulturkretsen och även stycket om att de som invandrat eller som de beskriver dem i programmet ”etniska främlingar” efter 1970 ska med ekonomiska hjälpmedel repatrieras. Att du är gift med en svensk förhindrar inte repatrieringskravet. Grundlagsändringen för att kunna ta ifrån en människa sitt medborgarskap står kvar. Under stycket Samhällsstruktur står det att inga moskéer får finnas på svensk mark då de
är en jordmån för terrorism och religiös inblandning i det politiska livet
I avsnittet Sexuellt avvikande klargör de vad de tycker om homosexuella. De kallar den homosexuella livsstilen för osund och är klara med att de inte vill tillåta registrerat partnerskap och adoptioner för homosexuella par. Sverigedemokraterna förespråkar fortfarande i det här partiprogrammet dödsstraff och även straffarbete. Lika som i det tidigare programmet vill de begränsa presstödet för viss media och som slutkläm anser de att Sverige inte bör vara med i FN.
Symboler
Fram till så sent som 2006 hade Sverigedemokraterna en blågul fackla som symbol som är nästintill en kopia av fascistpartiet National fronts symbol
Är detta ett parti man närmar sig om man påstår sig ha annorlunda åsikter än de som framförs här?
För mer läsning om bland annat Sverigedemokraternas nazistiska förflutna titta här och vill ni veta vilka det är som har suttit som ledamöter i riksdagen sen valet 2010 titta här.
Varje år, den 30:e november är det nästan tradition att nazister och rasister ska demonstrera och hylla Karl XII. Sverigedemokraterna försöker numera utmåla sig som ett rumsrent parti. Men få vet att SD har spelat en nyckelroll i att hålla dessa demonstrationer vid liv sedan 1991.
1991
Olika nazistiska och fascistiska grupper har under hela 1900-talet demonstrerat den 30:e november. SD:s engagemang i detta sammanhang började 1991. Det var 1991 som SD:s engagemang för ”krigarkungen” började på allvar. De arrangerade då en demonstration i Stockholm. 700 personer deltog. De marscherade genom staden anförda av dåvarande partiledare Anders Klarström. Hitlerhälsningar och nazistiska slagord syntes och hördes. (Polisen fick senare mycket kritik för att de inte arresterade alla som höjde armen och gjorde hitlerhälsningen. Polisen försvarade sig med att det var för många som gjorde det.)
Även i Lund arrangerade SD demonstration, tillsammans med 30:e-novemberföreningen. Det blev tumultartat eftersom polis skjutit ner en av nazisterna dagen innan. Här på tidningsbilden ser ni en av de glada deltagarna på SD:s demonstration i Stockholm göra hitlerhälsningen. Det hade hållits demonstrationer innan 1991. Men det var just detta år som SD tog över fanan och försökte ta ledningen och bli huvudarrangörer för traditionen. Vi som var där 1991 minns de heilande demonstranterna och hakkorsen… Symboliskt nog var det just 1991 som Antifascistisk Aktion började vara drivande i att skapa kravaller bland motdemonstranterna. Sedan 1991 har SD och AFA varit de dominerande höger- respektive vänsterextrema aktörerna.
Visst, Sd var inte ensamma aktörer på kristallnatten. Det fanns nazistpartier och skinheads där också. Men Sd tolererade nazisterna i deras led. (Det de inte gillade var våldet.) Dessutom ville både höger- och vänsterextrema ha bråk och kravaller. Därför blev natten en av de värsta i Stockholms historia. Kravallerna var omfattande.
1992-1999
Efter kaoset 1991 försökte polisen begränsa demonstrationerna i Lund och Stockholm. I Lund blev det kaos 1992. År 1993 vägrade polisen ge demonstrationstillstånd till 30:e-novemberföreningen och SD. Sen hölls låg profil några år tills Jimmie Åkesson och hans vänner vid universitetet återupptog traditionen år 1999. I Stockholm fortsatte demonstrationerna. Sverigedemokraterna ansökte varje år om demonstrationstillstånd vid Karl-XII-statyn, men fick demonstrera på Riddarholmen istället. Något tiotal Sverigedemokrater och gamla nazister demonstrerade varje år där tills de efter några år tröttnar och arrangemanget upphör. Sverigedemokraternas konkurrenter tar över traditionen efter 2002/03, då SD börjat putsa sin fasad, i sin önskan att verka respektabelt. Men innan dess hade Jimmie Åkesson gjort ett försök att återuppliva traditionen i Lund. Det är värt att titta lite närmare på. Jimmie Åkesson skriver om detta i sin självbiografi, Satis Polito, men utan att nämna att det tidigare varit en gammal nazistisk tradition.
******
Jag bifogar ett något förkortat utdrag ur min recension av Jimmie Åkessons självbiografi Satis Polito:
Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?… Om man granskar den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på internet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl. Det bör alltså i själva verket ha varit så att allt det som vi betraktar som det snurriga och vilsna med SD under de tidiga åren — var exakt vad Jimmie Åkesson fascinerades av med SD. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-94 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var valet av metoder. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och den extremaste retoriken. Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999-2003. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella 30:e-novemberdemonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.
Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med om att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den “symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund. Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 1960-talet. INGEN kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var nazister. 1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:
Den 30:e november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30:e november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners “Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra. […] Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.
NDL fortsatte att fira fram till år 2003. 2003 i nära samarbete med SD:s ungdomsförbund som medarrangör. Ordföranden för SDU var det året Jimmie Åkesson. Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen och Karl XII. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt. Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort en del öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att försöka polera SD?
Jag drömde en helt sjuk dröm inatt. En kille dumpade sin flickvän för min skull, trots att de skulle ha barn ihop. Jag träffade honom i smyg och han tänkte göra slut med sin tjej efter att de fått barnet, han skulle få vårdnaden och så skulle vi tre bilda en liten kärnfamilj. Det låter ganska skruvat, eller hur? Det blir bättre. Killen var kändis, och det var ingen annan än Jimmie Åkesson.
Det är ingen överdrift att säga att jag var ganska omtumlad och förvirrad när jag vaknade. Men jag var på gott humör, det var en väldigt trevlig och mysig dröm. Jimmie var jättegullig! Vi gick hand i hand på grusvägarna ute på landet och sade rara saker till varandra, efter det stod vi och pussades lite blygt vid en transformatorstation. Det var norrländsk sommarnatt med ljus himmel och jag var spralligt nykär. Han var en riktigt fin kille, någon som man gärna skulle visa upp för familjen. Om det inte vore för det faktum att han var… Sverigedemokrat.
Jag skämdes något alldeles fruktansvärt för hans partitillhörighet. Fy, så pinsamt det skulle vara om det framkom att jag låg med fienden. Den politiska biten var lika påtaglig som en flodhäst i vardagsrummet. Det var som en fadd smak i munnen, ungefär densamma som man får när man hör skämtet: ”vad är det för likhet mellan en negress och ett par tofflor? De är sköna att sätta på inomhus, men man vill inte gärna gå ut med dem”. Lite som den där elaka killen som drar tjejer i håret så att de börjar gråta när alla tittar på. Sen är han snäll mot dig när ingen annan ser på. Så kände jag mig.
Att han tänkte byta ut en Louise mot en annan Louise, brydde jag mig inte om. Jag tyckte att det var sju resor värre att han representerade ett politiskt parti vars åsikter strider mot allt vad jag anser är rätt och riktigt. Skitsamma att han med berått mod lämnade sin gravida fästmö för att gosa med andra! Alla som minns sina drömmar morgonen efteråt vet att logiken ofta lyser med sin frånvaro i drömmarna, det är tjusningen med dem. I verkliga livet hade jag inte sett familjeerbjudandet som oemotståndligt, med eller utan politik.
Denna dröm var en utomkroppslig upplevelse, en totalt surrealistisk (och i sanningens namn fantastiskt rolig) sådan. Jag kommer att skratta åt den ett bra tag. Hans hy är len och varm, han luktar gott, kysser mjukt och har inte handsvett. Gulliga Jimmie, lite blyga men rara Jimmie. En fin kille, helt enkelt. Lite som en hustrumisshandlare – som egentligen är snäll. När han inte slår.
Jag har aldrig träffat Jimmie Åkesson, men han är en fantastiskt omtänksam, smart och rolig kille som det är lätt att bli spralligt nykär i. Det spritter som fjärilar i magen när man ser honom spricka upp i ett leende. Ända tills man vaknar upp och undrar vad det var som orsakade kortslutningen i huvudet.
Fria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.
Det hade hållits demonstrationer innan 1991. Men det var just detta år som SD tog över fanan och försökte ta ledningen och bli huvudarrangörer för traditionen. Vi som var där 1991 minns de heilande demonstranterna och hakkorsen… Symboliskt nog var det just 1991 som Antifascistisk Aktion började vara drivande i att skapa kravaller bland motdemonstranterna. Sedan 1991 har SD och AFA varit de dominerande höger- respektive vänsterextrema aktörerna.
SD-kuriren december 1991
Motargument 