Etikettarkiv: främlingsfientlighet

I fokus, Myter

Flyktingar är inga änglar eller djävular

Flyktingar är inga änglar eller djävular. Fast det antas så ibland. Många antar att alla flyktingar är utsatta och svaga och goda eller att alla är lögnare, egentligen rika i smyg och onda. Men i själva verket är de som du och jag och våra grannar…

Och flyktingarna är som grannen i huset snett mittemot ditt hus, med villa, vovve och Volvo. Eller som grannen i huset bakom, en arbetsam familj där ena sonen kör EPA-traktor och den andra tyvärr börjat strula med droger. Eller som dennes granne, kvarterets rika familj, dvs politikern som äger flera fastigheter. Han är bra att känna, för han har kontakter med alla i kommunen.

De är som grannarna i huset till vänster om dig som lever det perfekta livet. Iallafall utåt. Stor familj, tre barn, välklippta gräsmattor. Du känner dem inte så bra men de ler alltid.

De är som flickan som hyr källaren i huset till höger om dig. En ensamstående mamma som kedjeröker. Det är inte lätt att vara ensamstående. Man ser stressen i hennes ögon. Men hon är en varm och god människa som hjälper till i kyrkans barntimmar. Huset hon bor i ägs av ett äldre par som börjar bli skröpliga men får god hjälp av yngsta sonen, som ofta är på besök. Sonen bor ett kvarter bort och är gift med en tio år äldre kvinna som driver traktens Röda Korset-butik.

Ett hus längre bort bor en konstig familj där pappan ofta är sur och vresig. Alla barnen har tagits av polis för snattning någon gång. Äldsta sonen är en ökänd mobbare. Han brukade slå killen som kör EPA-traktor, som jag pratade om nyss, men just nu håller de fred. Yngsta sonen har blivit nynazist och har ofta varit i knivslagsmål.

Och alla i kvarteret är helsvenskar sen generationer tillbaka. Utom den sura och vresiga pappan vars farfar var norrman.
Ja, så ungefär är det. Och alla dessa är inte änglar eller djävular.

Men vad tror du skulle ske om de flydde?

Många skulle nog bli som de var hemma. Men en del som betett sig struligt skulle ta sig i kragen. Men många skulle förändras av stressen. Nynazzen skulle troligen fortsätta banka folk, stjäla och lura. Det äldre paret skulle troligen dö. Det perfekta paret skulle duka under av bråk med varandra. Den ensamstående mammans barn drunkna och kvinnan som driver Röda Korset skulle våldtas av smugglaren på gummibåten hon färdades med i natten.

Men de är ändå som du och jag och våra grannar. En del knäppa, en del tillknäppta, en del medkännande och andra egoister. Men som du och jag.

Och de skulle inte lyckas rymma över med mycket. Men en sak kan du vara säker på. Att smartphonen skulle vara med. Och på den skulle alla bilder och minne från livet förr, i det relativt lugna kvarteret, vara bevarade. Trots rasister som hånskrattar och säger att ”de är lyxflyktingar, de äger ju en mobiltelefon”. Och alla med smartphone skulle ta en bild på sig när de klivit i land efter resan över farornas hav. För att snarast skicka till nära och kära för att visa att de överlevde. Även du, även jag, även vår granne och även Kent Ekeroth…

I fokus, Myter

Myt: Alla flyktingar är unga män

Det finns en tendens, bland invandringskritiska och främlingsfientliga, att hävda att ”alla flyktingar är unga män”. Det sprids en hel del konspirationsteorier kring detta. Stämmer påståendena, och vad kan det bero på, i så fall?

Statistik från UNHCR visar att fler än 70 % av alla som söker asyl i Sverige är män. Är det ”alla”? Inte riktigt helt sant, eller hur? Cirka 30% är då inte män. Visst, det är generellt sett fler män som anländer till europeiska länder. Vad är anledningarna? Är det familjehierarkin/bristen på jämställdhet i de krigsdrabbade länderna som är boven?

Det finns ett flertal faktorer som ligger till grund för att merparten av de som når asylländerna är män.

  • i flyktinglägren är fördelningen mellan män och kvinnor jämn
  • kvinnor och barn för en säkrare tillvaro i flyktinglägren
  • män har, traditionellt sett, ansetts huvudansvariga för familjen
  • familjerna gör bedömningen att oddsen är högre för unga män att överleva flykten på egen hand
  • familjefäder flyr ensamma i hopp om att få asyl för att sedan (med flyg) hämta resten av familjen
  • de flesta av de som dör på Medelhavet är kvinnor och barn, vilket medför att merparten av de som når det land de söker asyl i är män
  • kvinnor är rädda för farliga resvägar och det finns höga risker för att bl a utsättas för sexuella övergrepp under flykten
  • det är ofta män som utsätts för förföljelse och fruktar för sina liv i större utsträckning – unga män riskerar att tvingas med i kriget, kidnappas av olika rebellgrupper eller av en militärdiktatur
  • många av de ”unga männen” har inte familj, är föräldralösa, dvs de ingår inte i den s k familjemigrationen
  • om en flykting skulle stoppas i t ex en gränskontroll och sändas tillbaka hem, så är det hög risk för att bli straffad som desertör, med t ex tortyr, långt fängelsestraff, ibland avrättning – familjer väljer att flickor och kvinnor ska försöka undvika sådant

Av alla som flyr från sina hem, är det en högre andel unga män som klarar att ta sig ut från landet, och som når fram levande till asylländerna som ligger längre bort från flyktinglägren. Bland alla de miljoner människor som tvingas fly från sina hem p g a krig, förföljelse, terrorism eller naturkatastrofer är fördelningen mellan kvinnor och män jämn. När vi talar om de som når Sverige är skillnaden mellan män och kvinnor 70-30.

Så, nej, alla flyktingar är inte ”unga män”.

 

 

 

Krönikor

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor

I fokus, Krönikor

Vart vill du skicka syrierna?

Människor flyr från många länder till Sverige, men det enklaste är att fråga om syrierna, för den konflikten är så närvarande, så känd, och det är dessutom de som i huvudsak flyr hit idag. Det finns en sorts utbredd uppfattning att det finns flyktingläger dit man kan skicka dem, och att de som kommer hit liksom är på rymmen därifrån, och att det bara är att återbörda dem och säga ”fy fy inte försvinna till Europa, stanna här nu”.

När människor säger att de vill ”minska invandringen” brukar jag fråga hur. Svaret blir nästan direkt att det är asylinvandringen som ska begränsas.

”Hur?”
”Vi ska ge stöd till närområdena.”
”Men de som kommer hit då? Vad vill du göra med dem? Vart vill du skicka syrierna?”
”Tillbaka till flyktinglägren.”
”Vilket flyktingläger?”
”Vaddå vilket? Det spelar väl ingen roll?” Den irriterade rynkan lyser igenom från Facebook-kommentaren.
”Alltså. Det går väl flyg till Syrien?”

Jag har kollat. Iran Air flyger fortfarande från Teheran till Damascus, vad det verkar. Så det går teoretiskt att trassla sig dit. Alla andra flygbolag verkar ha slutat, dock.

”De riskerar att dö.”
”Ja. Men jag vill hellre hjälpa på plats. Då kan man hjälpa många fler. Tänk på det!”
”Hur då? Har du tänkt göra en Wallenberg och åka runt med bussar i ISIS-området och hjälpa folk?”
”Nej. Jag vill ge till flyktinglägren. De har inga pengar. Folk svälter ihjäl bara för att vi ska vara egoister och låta dem stanna här.”
”Vem svälter ihjäl? Har du ett enda exempel? För jag påstår att ingen som befinner sig i flyktingläger har svultit ihjäl.”

Det är sant att det har varit kallt. Det har saknats mediciner. Det finns mer att göra. Men de svälter inte ihjäl.

”Vart vill du skicka syrierna?”
”Till lägren.”
”Du menar lägren i Libanon?”
”Ja, till exempel.”
”Varför ska Libanon ta emot en skyddsbehövande som befinner sig i Sverige? De har fyra miljoner invånare, och har tagit emot 1,5 miljoner. De gör sin del.”
”De är ju ett grannland.”
”De är ett grannland. De gör vad de kan. Fråga vem du vill som är libanes och har släkt kvar i Libanon. Det är ett litet land, som översvämmas av flyktingar. De accepterar inte att vi skickar dit dem som tagit sig hit.”
”Det är deras plikt. Om det var vi …”

Ja, vad skulle hända då? Jag sätter upp ett motscenario.

Ryssland invaderar Finland. Miljoner finnar flyr till Sverige. De är överallt. Hungriga, utfattiga. Sverige går på knäna, men vi gör vad vi kan. Men tiotusen av dem tar sig till Frankrike. François Hollande ringer och säger ”Bonjour Stefan Löfven, tiotusen finska flyktingar har tagit sig hit. Vi vill inte ha dem. Vart ska vi skicka dem? Blir det bra med Göteborg?”

Motdebattören svarar att han tycker det låter rimligt.

Denna artikel är tidigare publicerad på Afropé.

I fokus

Danmark sänker flyktingbidragen

Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.

Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative.  Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:

Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.

De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:

Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.

I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.

Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.

951851Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.

Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.

Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.

Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.

 

Krönikor

Myten om det svenska folkets oro

Förr var det främst rasistmedierna som använde retoriken om ”det svenska folkets oro”, men särskilt sen riksdagsvalet 2014, då högerblocket förlorade, så har vissa (inte alla!) högermedier börjat normalisera rasistiska åsikter,  pratat om att man ska samarbeta med SD, att man ska implementera SD-politik i Alliansens politik o s v. Som en del av denna retorik har bl a denna klassiker använts:

Vi måste ta svenska folkets oro på allvar och våga tala om invandringen.

Men vad menas då med att ”våga tala om invandringen”? Menar man t ex att tala om vad olika organisationer talar om att vi måste hjälpa fler flyktingar? Att Sverige måste sluta skicka flyktingar tillbaka till döden, t ex hbtq-flyktingar eller politiska flyktingar? Att vi måste se till så att de som flyr från ISIS och Assad ska tas väl om hand, få bra språkutbildning och få snabb handläggning så de inte behöver vara för länge på flyktingförläggningar innan de kan börja komma ut i samhället? Är det detta som menas med att vi ”måste tala om invandringen” ?

Givetvis inte. Talat om invandringen har vi gjort hur länge som helst, särskilt har antirasistiska grupper och flyktingorganisationer talat om invandringen. Att tala om invandringen är inget nytt. Det är nämligen inte det som vissa skribenter menar med att ”tala om invandringen”. Det de egentligen menar är: ”vi vill argumentera för minskad invandring utan att få kritik för det”.

Och sen detta om att ”ta svenska folkets oro på allvar”. Är det verkligen så? SOM gör årligen undersökningar om svenska folkets åsikter rörande bl a invandring, och de har faktiskt undersökt svenska folkets oro, senast i ”Fragment – SOM-undersökningen 2014” . Är denna påstådda ”svenska folkets oro” verkligen så hög? Låt oss titta på resultatet.

SOM-undersökningen - svenska folkets oro
29 % av svenska folket oroar sig för ”ökat antal flyktingar”. Detta är tråkigt i sig, att nästan 3 av 10 svenskar är oroliga för att det kommer ett ökat antal flyktingar hit och denna oro ska givetvis tas på allvar, inom rimliga gränser, precis som alla andra saker svenska folket är oroliga för. Men man måste sätta detta i perspektiv. Oron för ”ökat antal flyktingar” är nämligen endast på 13:e plats över vad svenska folket oroar sig för! Svenska folket oroar sig MERA för följande (notera de i fetstil!): Miljöförstöring (48 %), nynazism (47 %), terrorism (46 %), förändringar i jordens klimat (45 %), organiserad brottslighet (40 %), situationen i Ryssland (39 %), politisk extremism (39 %),  utrotning av växt- och djurarter (37 %), ökad främlingsfientlighet (36 %), stor arbetslöshet (34 %), utbredd korruption (31 %), militära konflikter (30 %).

Det finns alltså betydligt fler svenskar som oroar sig för ökad främlingsfientlighet och nynazism, än de som oroar sig för ökad flyktinginvandring.

24 % fler svenskar oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ”ökat antal flyktingar”.

62 % fler svenskar oroar sig för nynazism än för ”ökat antal flyktingar”.

Oron för ”ökat antal flyktingar” är endast på 13:e plats över vad svenska folket oroar sig för.

Något att minnas nästa gång någon skribent kommer med ursäkten ”vi måste ta svenska folkets oro på allvar och prata om invandringen” när de egentligen bara vill propagera för minskad invandring enligt egen ideologi och agenda.

I fokus, Krönikor

Att ta till vapen

Alla former av främlingsfientlighet, religionsförföljelse och terrorism måste bekämpas. Demokratin och de mänskliga rättigheterna behöver försvaras och förklaras.

Vi är alla medvetna om ISIS fruktansvärda dåd. Vi vet att soldater rekryteras i Sverige. Vi vet att terrorattacker kan komma, såsom i Danmark och Frankrike. Vi minns Taimour Abdulwahab.

Men när inhemska nationalister beväpnar sig orkar många inte ta det på riktigt allvar. Vi vill inte tro att de är farliga på riktigt. Vi vill inte se dem som organiserade. Vi vill att hotet ska komma utifrån. Det ska inte ha växt upp ibland oss.

På årsdagen för morden på 77 personer, i Oslo och på Utöya väljer vi att dela med oss av ett litet urval skärmdumpar, varav de flesta kommer från fora för sverigedemokrater.

Inte Svenska motståndsrörelsen.

Inte nazister.

Utan människor som identifierar sig med Sveriges tredje största parti.

Bilderna kommer från sidan Hvad vilja nationalisterna?.

a

.

I fokus, Krönikor

Säg något rasistiskt!

Nämndemän har funnits i många hundra år. Vi som släktforskar hittar titeln i kyrkböcker och domböcker. Den som blev nämndeman var väletablerad i samhället, och åtnjöt omgivningens förtroende. När kommunfullmäktige sattes att ansvara för utnämningarna förvandlades systemet till att bli politiskt. Istället för att välja någon ur hela kommunens befolkning delade man helt enkelt upp posterna mellan sig, och lät partierna utse sina respektive representanter.

Det har fungerat sådär. En tråkig konsekvens är att kompetenta människor utan politisk bakgrund aldrig kommer i fråga. Systemet har därför sedan länge ifrågasatts.

Idag är det mer relevant än någonsin. Problemen med främst SD:s nämndemän har funnits en tid, men SD gör uppenbarligen inte tillräckligt för att komma tillrätta med dem. Varje nytt fall som dyker upp beskrivs som en enstaka företeelse man absolut inte kunnat förutse. Personerna ifråga har aldrig visat sådana tendenser tidigare. Ingen kunde veta. Gång på gång. Ändå måste man ställa sig frågan: Hur många av de som finns kvar därute har likadana åsikter, utan att vi känner till det?

För rättssäkerhetens skull så måste vi antingen ändra hela tillsättningssystemet, eller så kanske vi behöver genomföra samma sorts psykologintervjuer med kandidater som en del rekryteringsföretag eller chefstillsättare tillämpar. Det som händer i Sverige idag är helt ovärdigt en demokrati. Den som ska få sin sak prövad måste vara helt trygg i att bli rättvist bedömd.

Tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt vädjade till kommunerna att ändra tillsättningsförfarandet. Det har de inte gjort. Alltså behövs lagstiftning eller större ansvar från domstolarna.

SDfora
Klicka för större bild.

Vi som har följt SD:s anhängares reaktioner på både Expressens rapportering och Skavlans utfrågning vet att SD:s anhängare – i alla fall de som är aktiva på nätet – ingalunda ser något problem med mönstret i det som hänt. Jimmie Åkesson är inte ansvarig för att hans vice ordförande kallade invandrare för parasiter, eftersom det var länge sedan. De förtroendevalda i kommunerna kan inte alls veta att de personer de utnämner är rasister, menar man unisont.

Visst kan enstaka personer luras, men ärligt talat – ingen av de personer som framträtt – vare sig nämndemännen eller Jonas Åkerlund – framstår ju som särskilt kapabla till att skickligt dölja sina åsikter.

Så om inga bättre metoder står till buds:

Här är ett förslag till SD-representanter: Innan du utser någon till nämndeman, ordförande eller liknande: bjud ut hen på en öl, säg något rasistiskt och se om hen håller med.

Hint: Om hen gör det är det fel.

Krönikor

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi