Etikettarkiv: argument

I fokus

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Den alternativa mediebloggen och opinionsbildaren Samhällsnytt bluffar återkommande sina läsare. Denna gång anser man sig ha belägg för att Greta Thunbergs aktion ”Skolstrejk för klimatet” skulle ha iscensatts av en ”professionell lobbyist”.

Påståendet som Samhällsnytt framför säger de sig kunna belägga genom ett Facebookinlägg signerat Greta Thunbergs mor, Malena Ernman. Artikeln i Samhällsnytt har fått rubriken ”Malena Ernman erkänner: professionell lobbyist bakom Klimat-Gretas strejk”. I artikeln publicerad 7 januari 2019 saxar vi följande:

”På flera håll diskuteras om en PR-byrå står bakom kampanjen med Gretas strejk. Tidningen Nya Tider skrev i december att det är en påverkansoperation som leds av PR-experten Ingmar Rentzhog, en person med kopplingar till flera propagandaorganisationer.”

”I inlägget står det att Bo Thorén rekryterat Greta till sin kampanj om att barn ska klimatstrejka. Thorén är styrelseledamot i miljöföreningen Fossilfritt Dalsland och även initiativtagare i Sverige till den internationella radikala miljörörelsen Extinction Rebellion.”

Stämmer uppgifterna i nyss nämnda citat? Så här ser avsnittet om Bo Thorén ut i Ernmans Facebookinlägg:

”Greta fick iden till skolstrejken från Bo Thorén från Fossilfritt Dalsland. Han kontaktade Greta och några andra unga efter att hon kom tvåa i Svenska Dagbladets skrivtävling för klimatet i maj 2018. Han hade fått tanken på en skolstrejk från skolskjutningarna i Florida där barnen vägrade gå till skolan på grund av det som hänt.
Men ingen var intresserad av att göra det så då bestämde Greta sig för att göra det själv. Vi som föräldrar avrådde henne och sa att vi inte kunde stödja henne eftersom vi måste se till att hon går i skolan.
Hon har ingen och har aldrig haft någon som ”står bakom” henne. All planering gjorde hon helt själv.
Sista månaden har hon tagit emot frivillig, idéell hjälp att hantera alla internationella pressförfrågningar. I övrigt har hon absolut inte vid något tillfälle haft någon hjälp eller stöd från någon ”PR-byrå.””

Samhällsnytt tycker sig finna belägg för sitt påstående, men ingenstans i Ernmans inlägg står något om att Thunbergs strejkaktion skulle ha regisserats av en ”professionell lobbyist”. Det vi kan läsa i Ernmans inlägg är att Thunberg fick idén till skolstrejken från Bo Thorén, inte att han skulle ha varit ”hjärnan bakom verket”. Ernman dementerar i inlägget att Thunberg skulle ha haft en ”PR-byrå”, eller någon annan, som ”står bakom” henne. Thunberg, som idag är 16 år gammal (vid tiden för strejkaktionen var hon 15), har fått ideell hjälp för att kunna hantera pressfrågor.

Greta Thunbergs cykel, Gamla stan. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Den s k ”PR-byrån” som nämns i Samhällsnytts artikel baserar sig på spekulationer i en Nya Tider-artikel publicerad 7 december 2018. Nya Tider är ytterligare en i mängden alternativa mediebloggar, mest kända för att, pga sin högerextrema agenda, ha blivit portade från Bokmässan 2018. I artikeln med rubriken ”Mannen bakom påverkansoperationen Greta” spekuleras det hejvilt utan egentlig täckning. Man använder sig av formuleringar som ”sannolikt”, ”det kan vara” och ytterligare ett ”sannolikt”. I spekulationerna refererar man till journalisten Andreas Henriksson – felaktigt benämnd som ”Anders Henriksson” i Nya Tiders artikel. Inte heller Henriksson har belägg för att Thunberg skulle ha haft experthälp i form av en ”PR-expert”, en ”professionell lovvyist” eller en ”PR-byrå”. Henriksson spekulerar på sin Facebooksida, där han bl a skriver:

”Extra: Här är klimatlobbyisten som är den hemliga pr-strategen bakom Greta Thunbergs lobbykampanj och skolstrejk för klimatet”

”Nu kan jag berätta att den person som ligger bakom boklanseringen och upplägget med en skolstrejk, och den påföljande pr-kampanjen för klimatfrågan, är PR-proffset Ingmar Rentzhog.
Rentzhog är en mycket duktig kommunikationsrådgivare, som grundat och byggt upp Laika Consulting, en framgångsrik pr-byrå inriktad på finansiell kommunikation.”

Boklanseringen som nämns är Ernmans bok om klimatfrågan, som publicerades i höstas.

Henriksson fortsätter:

”Hans första större pr-kampanj för klimatet är 15-åriga Greta Thunberg, som han skickligt matchar fram som en talesperson och ungdomlig symbol för den kommande generationens klimataktivism.
Nu frågar ni er säkert hur jag kan vara säker på allt det här? Jo, som en tidigare branschreporter som bevakat just pr-branschen och pr-konsulter åt de båda branschtidningarna Dagens Media och Dagens Opinion, känner jag igen en pr-kampanj när jag ser en.”

Slutsatsen blir att såväl Nya Tider som Samhällsnytt baserar sina artiklar på spekulationer. Problemet är att man gör spekulationerna till självklara sanningar.

De två alternativa mediebloggarna bluffar sina läsare. Det finns inga belägg för att Greta Thunbergs strejkaktion ska ha regisserats av en ”professionell lobbyist”. Och inte heller finns det belägg för att en ”PR-byrå” står bakom henne.

Malena Ernman ”erkänner” med andra ord ingenting av det som Samhällsnytt påstår att hon erkänner.

Videotips:

TedTalks: Greta Thunbergs ”School strike for climate – save the world by changing the rules”

Korta motargument

Skattebetalare betalar INTE 30 miljoner för varje ”låtsasjobb”

Det talas i debatten – bl a av SD:s partiledare Jimmie Åkesson och den alternativa mediebloggen Samhällsnytt – om s k ”låtsasjobb”. Det påstås bl a att skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje ”konstgjort invandrarjobb” – som ändå inte leder till riktiga jobb.

Detta stämmer inte. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:

  • Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
  • Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
  • Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)

Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)

Den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.

Artiklar

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.

Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Myter

Myter om brottsligheten (del 5): ”Folk anmäler ju inte stulna cyklar längre!”, sägs det

En av de vanligaste reaktionerna på min mytknäckarserie är att folk inte längre anmäler småbrott. Detta ska alltså vara anledningen till att brottsligheten varken ökar eller minskar.

Man tycks tro att den enda förklaringen till att brottsligheten varken ökar eller minskar måste vara att folk inte längre anmäler småbrott. Låt oss titta närmare på detta.

Brott mot förmögenhet är kapitel 8 – 12 i Brottsbalken.

Där finns den största delen av alla anmälda brott.

De senaste tio åren har dessa brott minskat.

Kapitel 8 – Stöld, rån mm – har minskat allra mest (20%). Kapitel 9 – Bedrägerier – har ökat kraftigt, en fördubbling, medan kapitel 10 – 11 Förskingring och Borgenärsbrott är små. Kapitel 12 – Skadegörelse – har också minskat.

Kapitel 8 är fortfarande den största kategorin, men på tio år har dess andel av alla brott minskat från 40% till en tredjedel.

Nu finns det de som tror att här är förklaringen till att den totala brottsligheten inte har ökat. Att folk har slutat polisanmäla sånt som småstölder, snatterier och stulna cyklar. Men detta stämmer inte.
Medan bilstölderna har minskat med 50 procent – halverats – så har cykelstölderna minskat med knappt tio procent och snatterier med drygt 20 procent. Sannolikheten att folk de senaste tio åren skulle ha börjat strunta i att polisanmäla en stulen bil får anses försumbar.
Vi kan dessutom se att skadegörelsen av fordon (däribland bilbrand) också har minskat.

Datorbedrägeriernas dramatiska ökning kräver eget utrymme.

Fotnot.
”Bilstöld” omfattar här alla stölder av motordrivna fordon, även mopeder, motorcyklar och båtar.

På samma sätt omfattar ”cykelstöld” alla stölder av icke motordrivna fordon.

Myter

Myter om brottsligheten (del 4): ”De grova brotten mot person har ju ökat jättemycket!”, sägs det

Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har. Men den uppfattningen stämmer inte.

Det står helt klart att väldigt många människor är övertygade om att brottsligheten i Sverige har ökat dramatiskt de senaste tio åren och att det fortsätter öka kraftigt.

När jag då presenterar siffrorna från Kriminalstatistiken som visar att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat det senaste årtiondet så uppstår förvirring. Mångas första reaktion är att försöka hitta fel på siffrorna.

1. En del använder mörkertalet som ett argument. Polisanmälda brott är ju inte alla brott så därför kan det ändå handla om en ökning.

Mitt svar på detta är en motfråga – varför ska vi anta att mörkertalet har ökat dramatiskt just de senaste tio åren? Finns det några skäl för detta? Om vi utgår från att mörkertalet idag är ungefär detsamma som för tio år sedan så är ju själva jämförelsen över tid ändå relevant.

2. Andra påpekar att de tror att den grova brottsligheten har ökat medan mindre allvarliga brott som snatteri och cykelstölder kan ha minskat vilket gör att totalsiffran sjunker eller inte stiger lika mycket som den annars skulle ha gjort.

Mitt svar på detta är att om vi med grova brott i första hand menar dödligt våld och annan misshandel och sexualbrott så har de polisanmälda misshandelsfallen minskat mer än sexualbrotten har ökat. När det gäller ökningen av sexualbrott så är dessutom merparten sexuellt ofredande, medan våldtäkter utgör en mindre del.

När det gäller snatterier och andra egendomsbrott så ska jag återkomma till det när jag tittar närmare på det som kallas Brott mot Förmögenhet.

3. Den absolut vanligaste invändningen som jag har mött är påpekandet att medan totalsiffran varken har ökat eller minskat så har kategorin Brott mot person ökat det senaste årtiondet. Det är många som av detta har försökt leda i bevis att det ändå är sant att den grova våldsbrottsligheten har ökat.

En av dessa var Fia, vars kommentarer jag la in i bifogade bild.

Jag vill understryka att jag inte är ute efter att peka ut henne – hon är tvärtom mycket vanlig. Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har.

Det finns undersökningar som visar att tre av fyra tror detta. Fia är alltså långt ifrån ensam om sin uppfattning.

Jag har redan förklarat att merparten av ökningen av polisanmälningar när det gäller Brott mot person inte beror på sådant vi ser rubriker om eller ser på TV:s nyhetssändningar. Det handlar inte om dödsskjutningar eller överfallsvåldtäkter.

Större delen av ökningen beror på olovlig ID-användning. Nog så obehagligt – men inte så våldsamt.

Jag bifogar dessutom återigen den grundläggande grafen om utvecklingen de senaste tio åren när det gäller den polisanmälda brottsligheten.

—
Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat det senaste årtiondet.
—-
OBS! Alla siffror jag redovisar är per 100 000 invånare. Detta är det enda rimliga måttet om man vill jämföra över tid.

Myter

Myter om brottsligheten (del 3): Dramatisk ökning av ”olovlig ID-användning”

Brott mot person är den typ av brottslighet som ökat mest de senaste 10 åren. Men den stora ökningen inom denna kategori står varken misshandel eller sexualbrott för. Den brottslighet som har ökat allra mest är ”olovlig ID-användning”.

Först och främst så hoppas jag att det nu kan anses klarlagt att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat de senaste tio åren. Och att vi nu kan gå vidare med denna visshet i bagaget. Nota bene – detta är inte ”mina fakta” och detta är inte en del av nån sorts agenda. Dessa siffror ÄR fakta och ingen kan komma runt dem. Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat de senaste tio åren.

En del personer har kommenterat att brott enligt Brottsbalkens kapitel 3 – 7 – det som kallas Brott mot person – faktiskt har ökat de senaste tio åren. Och så är det. Jag tänkte i detta inlägg reda ut vad det är som har ökat.

Eftersom vi nu dessutom vet att brott som sexualbrott och skjutvapenvåld inte utgör någon större del av brottsligheten så är det ju intressant att se vilken typ av brott som gör att just kategorin Brott mot person har ökat.

Kategorin Brott mot person är ungefär en femtedel av all brottslighet i Sverige. Brottsbalkens kapitel 3 – 7 kännetecknas just av att brotten där är riktade mot en annan människa.

Kapitel 3 är Brott mot liv och hälsa och där är misshandel den totalt dominerande. 95% av alla fall är just misshandel. Brotten i kapitel 3 har minskat – särskilt misshandelsfallen som uppvisar en tydlig minskning från 917 till 837.

Ökningen finner vi istället i nästa kategori, Kapitel 4, Brott mot frihet och frid. Det är den största underavdelningen med hälften av alla Brott mot person och det är även den som har ökat mest. Det är också i denna kategori vi hittar förklaringen till ökningen.

Det handlar om Olovlig ID-användning som infördes i Brottsbalken så sent som 1 juli 2016. Av den totala ökningen av Brott mot person är dessa brottsfall två tredjedelar.

Även antalet sexualbrott har ökat men utgör ingen större del av ökningen i Brott mot Person. Andelen av ökningen är ungefär 15 %. Vi kan samtidigt se att sexualbrottens andel av den totala brottsligheten inte heller efter denna ökning är någon stor kategori brott – 1,5%.

Vi kan samtidigt se att misshandelsfallen har minskat med mer än sexualbrottens ökning – misshandeln har minskat med 80 medan sexualbrotten har ökat med 63. Och vi vet också att förändringar i lagstiftningen sannolikt har bidragit till denna ökning.

Så när folk påstår att ökningen av Brott mot person signalerar en kraftig ökning av våld så är detta alltså inte sant. Misshandeln har minskat och sexualbrotten har ökat – men det som verkligen har ökat är olovlig ID-användning. Nog så otrevligt att bli utsatt för – men knappast särskilt våldsamt.

Jag ska återkomma till detta med den ökning som blir resultatet när nya lagar införs som kriminaliserar handlingar som tidigare inte var straffbara.

Myter

Myter om brottsligheten (del 2): Våldtäkter – en halv procent av alla brott

Den brottslighet media allra helst talar om, och får oss att tro är vanliga, är gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Dessa brott är i själva verket väldigt ovanliga: de är knappt mätbara i jämförelse med andra brott.

Jag tänker ofta på Hans Roslings ord om att man inte kan bygga sin kunskap om världen på media. Inte för att media ger oss en falsk bild – snarare handlar det om att bilden inte blir komplett. Vi måste ha kunskap om helheten för att rätt kunna bedöma vad som presenteras i nyhetssändningar och i tidningsartiklar.

Ingenstans är detta tydligare än när det gäller brottsligheten och hur vi pratar om den. Gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Såna brott skapar rubriker men är samtidigt mycket ovanliga.

För att på allvar kunna diskutera också den grova brottsligheten är det bra att känna till omfattningen.

Visserligen talar vi mycket om brottslighet, men det är bara vissa typer av brott som finns på agendan.

Däribland gängskjutningar och överfallsvåldtäkter.

Dessa brott är så ovanliga att de knappt är mätbara som andel av brottsligheten i sin helhet.

Men det är dessa ovanliga brott som skapar rubrikerna.

All polisanmäld misshandel, våldtäkter och rån är tillsammans mindre än sju procent av all polisanmäld brottslighet. Rån och våldtäkter är vardera på mindre än en procent.

Varje våldtäkt, varje dödsskjutning är en för mycket – men för att förstå vår samtid och kunna motverka den grova brottsligheten måste vi ha kunskap.

Och inte drabbas av panik.

I den här grafen kan man se att det som kallas Brott mot person (kap 3 – 7 i brottsbalken) utgör en femtedel (19%) av alla brott. Här återfinns kap 3 – Brott mot liv och hälsa – där 94% är misshandel, inklusive grov. I kap 4 – Brott mot frihet och frid är den största andelen de två brotten olaga hot och ofredande. Kap 5 – ärekränkning – är en relativt liten kategori – men som vi ska se har denna kategori ökat med internet.

Sexualbrotten i kap 6 utgör 1,5% av alla brott och hälften av alla sexualbrott är sexuella ofredanden. Våldtäkter är omkring en tredjedel – och alltså en halv procent av den totala brottsligheten.
Kap 7 har rubriken Brott mot familj och utgör bara en promille av alla brott.

Brott mot förmögenhet (kap 8 – 12 i brottsbalken) är 60 procent av all brottslighet. Det handlar om stöld, rån, bedrägeri, förskingring, borgenärsbrott och skadegörelse.

Den här typen av brott har som helhet stadigt minskat under många år. Särskilt gäller detta kategorin stöld och rån (kap 8). Bedrägerier (kap 9) har ökat – även där har internet påverkat brottsutvecklingen. Skadegörelse (kap 12) har minskat de senaste tio åren.

De två kategorierna Brott mot allmänheten (kap 13 – 15) och Brott mot staten (16 – 22) listar brott med relativt sett få polisanmälningar per år.

Jag ska återkomma mer i detalj till dessa brott och till avdelningen Brott mot specialstraffsrättsliga förordningar som liksom Brott mot person utgör omkring en femtedel av alla brott. De två stora kategorierna där är narkotikabrott (7%) och trafikbrott (6%).

Hur alla dessa olika brottstyper har utvecklats över tid ska jag skriva om inom kort. Med särskilt fokus på vad vi vet om utvecklingen från 1975 till idag.

Myter

Myter om brottsligheten (del 1): Brottsligheten har ökat, sägs det

Det är en myt att brottsligheten har ökat. Det de flesta inte är medvetna om är att den varken har ökat eller minskat de senaste 10 åren.

Detta är första delen i en längre artikelserie om myten att brottsligheten har ökat i Sverige.

”Brottsligheten har ökat!” sägs det. Somliga påstår t o m att den har ökat kraftigt…

Men om vi tittar på det totala antalet polisanmälningar de senaste tio åren får vi en helt annan bild.

Ökningen är ytterst marginell.

Mindre än en procent. På tio år.

Titta på grafen med de två staplarna för 2008 och 2017.

2008 var antalet brott som polisanmäldes 14 945 per 100 000 invånare och år 2017 var det 15 062. Det är lätt att inse att denna skillnad inte borde kunna föranleda den panik som nu sprider sig – även bland folk som borde veta bättre.

Jag upprepar.

Det handlar om mindre än en procent. På tio år.

Detta är fakta.

Detta är den grund som vi borde stå på i alla diskussioner kring brottslighet.

Istället så upprepas lögnen att brottsligheten har ökat.

Ibland sprids dessa osanningar aningslöst, ibland helt medvetet. Ändå finns det något som är värre än falska påståenden i denna tid av desinformation.

När lögner och påhitt upprepas till idiotins gräns så kletar alltid nånting fast. Och det är när dessa osanningar blir en del av bakgrunden, en del av allt det vi tar för givet, som det verkligen är fara å färde.

När de osanna påståendena betraktas som etablerade fakta som inte längre behöver diskuteras då blir de en förutsättning för diskussionen. Då kommer förslag på lösningar på problem som bara finns i en falsk verklighetsbeskrivning. Det läggs t o m lagförslag från tongivande personer i partier som inte är SD.

Och jag ser kloka och omdömesgilla personer utgå från att dessa ofta upprepade påståenden måste vara korrekta eftersom de ”aldrig” ifrågasätts.

En sådan numera etablerad självklarhet är just att ”brottsligheten ökar”.

I en serie artiklar ska jag titta närmare på den omfattande lögnspridning som numera har kommit att utgöra en accepterad bakgrund till diskussioner och förslag i en av de mest centrala politiska frågor vi har. Frågan om brottsligheten. Och jag ska ge er de fakta vi har som mycket tydligt motsäger dessa systematiska lögner.

Jag vet att det finns en rad följdfrågor som bör besvaras och en rad preciseringar som måste göras. Men första delen i min granskning handlar om den enkla frågan – har den polisanmälda brottsligheten ökat de senaste tio åren?

Det enkla svaret är att den polisanmälda brottsligheten varken ökar eller minskar.

Den som så önskar kan själv kontrollera uppgifterna.

Källa

http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

Myter

Myt: Var George Soros nazist eller SS-soldat under 2:a världskriget?

Det finns en myt som handlar om att den ungersk-judiska finansmannen George Soros skulle ha varit nazist under det andra världskriget, och att han aktivt skickade judar in i döden. Myten sprids av allt från vänsterextremister till nazister, sverigedemokrater och… president Donald Trumps son…


Ja, Trumps son retweetade skådisen Roseanne Barrs groteska påstående att Soros var en nazist som dödade judar under andra världskriget.

En del av de som sprider myter påstår sig till och med ha en bild på George Soros när han var i SS-tjänst under andra världskriget. Så här ser den bilden ut, den är vitt spridd över hela internet. Det påstås att han sagt att han var glad att judarna massutrotades.

Men om man stannar upp och tänker till några minuter så borde man förstå att nåt är fel med myten. För det första är George Soros jude. SS är känt för mycket, men inte för att ha judar i sina led. För det andra är George Soros jude, och nazisterna var inte heller kända att gilla judar speciellt mycket. För det tredje är George Soros jude, och judar brukar inte gilla tanken på att bli massutrotade.

Dessutom, (för det fjärde) föddes George Soros 1930. Ska vi alltså tro att SS tog in den 13- eller 14-årige juden George Soros och gav honom en uniform? Nja… Deras minimiålder var 17 år.

Oskar Gröning

Den som tittar på bilden ovan kan genast se att något är fel. Bilden föreställer helt klart inte en 13-årig mörkhårig jude. Nej den föreställer Oskar Gröning (källa), som 2015 var 94 år gammal och dömdes för medhjälp till mord på 300 000 människor på grund av det han gjorde under det andra världskriget. (källa)

Konfiskerade judisk egendom

”Men han var väl en lycklig nazze som konfiskerade judisk egendom i alla fall”, kanske du frågar.

Den myten har spritts i 20 år. Det är då oftast 60 minutes 1998 som man refererar till där Soros fick frågan om barndomen i Ungern. Intervjun påstås bevisa att George Soros konfiskerat judisk egendom och att han var glad då han gjorde det.

Soros var 13 år i mars 1944 då nazisterna ockuperade Ungern. Soros pappa, Tivadar Soros, insåg strax efter ockupationen att han och familjen skulle bli deporterade till koncentrationsläger så han såg till att hans familj, och några nära vänner fick fristäder undan naziterrorn. Soros hamnade hos en kristen familj, där familjefadern var tjänsteman på jordbruksdepartementet. Denne tjänsteman fick ibland ta hand om olika former av beslagtaget gods, även judiskt. En (!) gång tog han med den unge Soros, som skulle föreställa vara hans kristne gudson, då han beslagtog judisk egendom. 1945 överlevde Soros slaget om Budapest. På bilden nedan kan ni se hur han såg ut som 16-åring.

I intervjun 1998 sa Soros att han bevittnade beslagtagandet av egendomen. Då sa han att han bara var åskådare till beslagtagandet, han var ju bara 14 år gammal, så han hade inga skuldkänslor: ”I was only a spectator, the property was being taken away. So the — I had no role in taking away that property. So I had no sense of guilt.“

Han sa även att han ansåg att krigsåren var de lyckligaste i hans liv och att de åren format honom helt. Men av vilken anledning? Jo, att han var stolt över sin pappas heroiska kamp för att rädda judiska liv. Inte för att han var nån sorts smygnazist som blev rik på att ta judisk egendom och judiska liv, utan tvärtom.

Och apropå myten om nazikollaboratören Soros… Det är fortfarande så att nazister inte gillade judar.

En antisemitisk myt, med andra ord: myten att judarna låg bakom nazismen och förintelsen.

Mer läsning

Snopes: the Soros myth

Vox: George Soros was not a nazi

Aftonbladet: Supermiljardären som alternativa högern hatar

SvD: Därför hatar högernationalister George Soros

 

I fokus

Vad i Toblerone är halal?

Toblerone har blivit halalcertifierat. Människor på sociala medier och alternativa medier visar en påtaglig upprördhet över detta faktum. Det hävdas att detta är ännu ett exempel på den ”islamisering” som drabbar oss. Det uppmanas till bojkott av chokladen på bred front. Men vad innebär egentligen att Toblerone har blivit halalcertifierat? Svaret är: Ingenting.

Alternativ media som Samhällsnytt och Fria tider har naturligtvis slagit upp nyheten stort. De senaste dagarna har Twitter och Facebook exploderat av ilska mot bakgrund av Toblerones påstått ”hemliga islamiseringsagenda”.

Samhällsnytt har återigen gjort sig skyldiga till ett sakfel (det är oklart vilken gång i ordningen, det är svårt att hålla räkningen):

Tidningen har felaktigt, från en artikel i schweiziska Blick, översatt att Toblerone-tillverkningen genomförs under uppsikt av s k ”muftis”. Det stämmer inte. Mondelēz International använder sig inte av ”muftis” i sin tillverkning av Toblerone.

Nestlé, världens största livsmedelsföretag, använder sig av ”muftis” i sin produktion av vissa produkter på en fjärdedel av sina fabriker. 35 % av de livsmedel som Nestlé säljer är halal.

Närvaron av ”muftis” är tämligen jämförbart med svensk halalslakt, där en imam eller troende muslim ber över djuret som ska slaktas.

Fria tider, å sin sida, kopierar en obelagd källa i sin rewrite av en artikel i holländska AD. Påståendet är att anledningen till att Toblerone-tillverkaren ”hemlighöll” halalcertifieringen beror på ”oro för att den skulle väcka kritik på grund av all islamisk terrorism i Europa”. 

Tills Fria tider, respektive AD, tillhandahåller sin källa, kan vi inte ta det för uteslutet att det snarare handlar om att den allmänna avskyn (och principfastheten) gällande halalprodukter hos konsumenter skulle leda till bojkott och följaktligen ekonomiska förluster.

Bevisbördan ligger alltså på AD och Fria tider.

Cadbury är en brittisk chokladtillverkare som ägs av Mondelēz International, precis som Toblerone. I vintras hade Cadbury en period då man på bl a sociala medier var tvungen att förklara vad halal i deras produkter faktiskt innebär.

Cadbury poängterar att produkterna är lämpliga för vegetarianer och människor som följer muslimsk diet. Mer om det står att läsa i denna artikel. Cadbury i England använder inte halalstämpeln, men de försäkrar att produkterna är halal. I andra länder använder företaget halalstämpeln.

Så vad innebär det att Toblerone har blivit halalstämplat?

Ingenting, är det enkla svaret.

Chokladen har hela tiden varit fri från produkter som anses haram (förbjudet eller otillåtet). Certifieringen har genomförts för att garantera att ingredienserna är alkohol- och fläskfria. Den innebär också att det i tillverkningen inte har använts maskiner som varit i kontakt med alkohol eller fläsk. Alkohol och fläsk är haram enligt islam.

Och varför har Toblerone blivit halalcertifierat?

Den största anledningen till halalcertifieringen stavas ekonomi. Mondelēz International vill tjäna pengar. Man ser en stor marknad bland muslimer.

Halalcertifieringen innebär inte att produkten särskilt tillverkas för muslimer.

Halal är inte specifikt om mat och dryck, det handlar om så mycket mer. Det innefattar företeelser och saker som anses tillåtet eller godtagbart, och i förlängningen förenligt med islam. Det finns mycket som är halal. Som vatten. Och luft. Och att hälsa. Och att vara hygienisk. Och att inte frossa i mat. Och att vara ärlig då man köpslår.

På FB-sidan ”Muslims against ISIS” läser vi följande inlägg:

Great excitement about the Swiss chocolate manufacturer Toblerone.
As they sell 97% of their chocolate abroad, and much of it to Muslim customers, the manufacturer had their chocolate certified as ‘ halal’ .
They did not change the recipe. It has always been halal, as very rarely chocolate is manufactured from pigs blood.
But of course, that was too much for right wingers. They smelled a Muslim conspiracy and called for a boycott of Toblerone.
Water is halal, too.
Shall we hope that eventually the racists will starve themselves to death?

På Toblerones officiella FB-sida saxar vi följande upprörda kommentarer:

Skärmdump från https://www.facebook.com/Toblerone/
Skärmdump från https://www.facebook.com/Toblerone/
Skärmdump från https://www.facebook.com/Toblerone/

Många arga konsumenter kommer framöver att bojkotta Toblerone. Ett tag i alla fall.

Vi knyter ihop den här artikeln genom att svara på frågan vi ställde i rubriken:

Vad i Toblerone är halal?

Allt. Som det alltid har varit.