Kränkningen är värst. Det säger tortyroffer, krigsdrabbade, fördrivna från världens krig och diktaturer. ”Den fysiska tortyren var fruktansvärd, men värre ändå var kränkningen”. Hur många gånger har vi inte hört det sägas?
Att avsiktligt tillfogas skada för den man är, sin hudfärg, sin politik, sitt kön, sin härkomst. Att plågas, fördrivas eller dödas av en hånflinande, skadeglad representant för någon förment rättvisa tycks vara det värsta en människa kan utsättas för. Så allvarligt att traumat nedärvs i generationer. Smärta, hunger, lidande, rädsla är inte neutralt. Det är inte smärtan utan dess bakomliggande onda uppsåt som sätter spår.
Den fruktansvärda masskjutningen i Örebro måste kunna ses i den kontexten.
I skrivande stund sägs inget styrka ideologiska motiv hos gärningsmannen. Men vi vet att han ändrat efternamn från Simon till Andersson, hade licens för flera vapen, bytte om till militärliknande kläder. Vi vet också att dådet skedde på en skola med många utlandsfödda, med tyngdpunkt på svenska som andra språk den aktuella dagen. Han tycks ha valt offer med icke-nordiskt utseende. Hans vardagsliv syntes tillbakadraget och oantastligt. Mönstren känns igen från Breivik, Mangs, Ausonius med flera rasistiska serieskyttar. Signaleffekten är tydlig.
Resten blir i nuläget spekulationer. Vi måste ändå våga se att västvärldens flyktingfientliga vindar utgör en grogrund för rasistiskt våld. Vi måste se att rasifierade personer känner rädsla och otrygghet i sitt eget land. Antalet anmälda hatbrott ökar. Rasistiska gliringar är mångas vardag.
Rasismen har på kort tid blivit politiskt etablerad. Det passerar nästan obemärkt när regeringen säger att Sverige ska ta emot dem som är ”lika oss”. Asylinvandringen är i det närmaste strypt. Även svenskfödda, prydligt skötsamma medborgares rätt att vistas här ifrågasätts – bara för att deras föräldrar flydde hit en gång.
Sverigedemokrater har strösslat med antisemitiska, antimuslimska och nazistiska uttalanden. Deras troll hetsar och inspirerar alltjämt ytterhögern. I Tyskland ger sig högerextrema AFD (som väntas göra rekordval) handgripligen på människor. I USA ser vi en framväxande oligarki med en heilande Elon Musk. Självklart påverkar omvärlden oss i Sverige. Rasisthögern läser av samhällsklimatet och bröstar upp sig. Rasifierade känner sig allt obekvämare.
Säkert kan Örebromördaren beskrivas som en ensam man med psykiska problem, egentligen snäll och så vidare. Det är sympatiskt att försöka förstå personen bakom skjutningen. Men vi får inte missa att se skogen för bara trän, så att säga. Det är tydligt att dådet var väl förberett och valet av offer inte en slump. Vi måste sätta in det i en samhällelig kontext och förstå dess konsekvenser, även om polisen inte hittar bevis för ideologiska motiv.
Kränkningen är värst som sagt. Den medvetet tillfogade skadan för att man är vänster, svart, homosexuell, jude, muslim. Vidden av det känner vi till genom ett oändligt antal vittnesmål från offer för politiskt våld. Ovanpå det sprids rädslan och känslan av att vara ovälkommen.
Låt oss därför tala rasism när vi vill förstå den fruktansvärda masskjutningen i Örebro. Rasifierade personer känner av den, oavsett hur gärningsmannen tänkt. Motgiftet är inte att bagatellisera rasistiska mönster eller sopa dem under mattan. Motgiftet är att alltid försöka skapa ett inkluderande ”vi”, där alla i Sverige känner sig välkomna.
Krönika av Pernilla Zethraeus. Innehållet i krönikor står krönikören själv för.
Mats Dagerlind, politisk chefredaktör på SD-kopplade bloggen Samnytt, hävdar på X att Nordiska Museet påstår att Ramadan och Id al-fitr skulle vara svenska högtider. Samtidigt raljerar han om att detta skulle vara ett exempel på att det skulle pågå en ”islamisering” i Sverige.
Vi på Motargument ger Dagerlind rätt i att det är en högerextrem konspirationsteori att tala om ”islamisering”.
Däremot far han med osanning då han uttrycker att de muslimska högtiderna, enligt Nordiska Museet, skulle vara svenska. På deras hemsida läser vi:
”Firanden av högtider och folkliga traditioner genom Sveriges och Nordens kulturhistoria är ett av Nordiska museets kunskapsområden. Här får du veta mer om årets och livets högtider och om årets dagar som firas i Sverige och Norden utifrån museets samlingar och kunskap”. (Källa: Nordiska Museet)
För Dagerlind och andra högerextrema handlar allt om islam och muslimer. Han väljer medvetet att utelämna att det på Nordiska Museets hemsida också listas högtider som judisk påsk och Jom Kippur, Halloween (inte alla helgons dag, utan den amerikanska varianten) och persiskt nyår. Den enkla anledningen är att dessa inte är muslimska högtider.
Som kuriosa nämns också våffeldagen och fettisdagen som högtider som firas i Sverige och Norden på hemsidan.
Den SD-kopplade bloggens korståg mot islam och muslimer är i paritet med Sverigedemokraternas partilinje.
Ytterligare en dom för hets mot folkgrupp, i detta fall muslimer, har fallit. Richard Jomshof (SD) rasar mot att Sverige numera skulle ha ”blasfemilagar”, och pekar på att det bara handlar om islam. Vi på Motargument påminner här och nu om att för Sverigedemokraterna handlar allt om islam. Det Jomshof gör är att ”glömma” att lagen om hets mot folkgrupp handlar om mycket mer än religioner.
För 30 år sedan gjorde SD sitt yttersta för att göra nationalsport av att vara antisemit. De senaste decennierna har fokus alltmer kommit att riktas mot muslimer. Tyvärr har SD fått betydligt mer gehör för sin hets mot muslimer. I ett inlägg på X där han kommenterar domen mot Salwan Najem skräder han inte orden:
Richard Jomshof på X 250203.
Att Salwan Momika, en av de mest kända koranbrännarna i Sverige, mördades för sina gärningar är inget annat än ett stort misslyckande för den svenska rättsstaten. Att hans kompanjon, Salwan Najem, nu döms till villkorlig dom och dagsböter för hets mot folkgrupp för fyra koranbränningar han sommaren 2023 genomförde tillsammans med Momika är däremot ett uttryck för att den svenska rättsstaten fungerar. Momika stod åtalad för samma brott som Najem.
”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.” (Källa: Riksdagen.se)
Jomshof insinuerar att man inte kan dömas för hets mot folkgrupp då det handlar om judar eller kristna. Ponera att någon ställer sig utanför synagogan i Malmö, bränner Tanakh (den judiska heliga skriften) och samtidigt spottar ur sig antisemitiska konspirationsteorier. Hade denna någon blivit åtalad för hets mot folkgrupp?
Jomshof har, genom sin frenetiska svartmålning och sitt utpekande av muslimer som fiender, till stor del lyckats med sin normalisering av muslimhat. Hans uttalande på X gör gällande att det enbart handlar om islam, vilket naturligtvis är direkt felaktigt. Däremot handlar det för Jomshof enbart om just islam och muslimer. Han har vid många tillfällen misskrediterat och uttryckt sitt förakt samt legitimerat hat mot muslimer. Hans tidigare uttalande ”– Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till [Red. kommentar ”koraner”]” syftade till att elda på splittringen i svenska samhället.
SD har officiellt bytt ut antisemitismen mot muslimhat. Gång på gång illustrerar partiet detta med muslimfientliga uttalanden och, i detta fall, ifrågasättande av demokratisk, svensk lagstiftning. Det är motsägelsefullt att SD kallar sig ”Sverigevänner” samtidigt som de avskyr svensk lag. Att särbehandla en grupp är farligt och skapar splittring och polarisering. SD söndrar och härskar, och de nöjer sig inte förrän hatpropagandan mot islam och muslimer har vunnit allmän legitimitet.
På senare tid har ett desinformativt påstående om att 79 % av alla flyktingar i Sverige skulle ha åkt till hemlandet på semester blivit viralt på sociala medier. Det som inte framgår är vilka dessa flyktingar egentligen är. Vid närmare efterforskning visar det sig att merparten av dessa är människor som flydde t ex Chiles diktatur på 1970-talet, Sovjetunionens fall 1991 och ex-Jugoslavien på 1990-talet.
Urvalet bestod av 1 050 utrikesfödda personer. Frågan som ställdes i enkäten var ”har du besökt ditt hemland?”. 85 % av respondenterna svarade ”ja”.
Detta kommer inte som någon överraskning då de 1 050 utrikesfödda personer innefattade många som flyttat till Sverige från närliggande länder som Norge, Finland, Danmark och Tyskland för att arbeta. För dessa personer är det varken särskilt svårt eller dyrt att besöka hemlandet.
Novus sa att av de 1 050 personer som besvarade enkäten var 183 stycken sannolikt personer som ursprungligen kom till Sverige som asylsökare. De sa ”sannolikt” eftersom respondenterna inte fick en direkt fråga om flyktingstatus. Bland dessa 183 personer sa 79 % att de hade besökt hemlandet.
Inte heller detta kommer som en överraskning. Novus antar att merparten av de 183 personerna kom till Sverige från 1970-talets början till och med början av 2000-talet av främst 3 olika anledningar:
Chilenska flyktingar (1973-1979)
Sovjetunionens fall (1991)
Jugoslavien-kriget (1991-2001)
Flera årtionden senare kände dessa personer att det var säkert att besöka hemlandet. Nu är det t ex säkert för en flykting som flydde bomberna i Sarajevo 1992 att besöka Bosnien-Hercegovina. Under dessa årtionden lärde sig många flyktingar svenska, gjorde karrär, gifte sig och skaffade barn. Det skulle ha varit helt andra förutsättningar att besöka hemlandet under 1990-talet.
Detta är vad Novus klargjorde när de i BBC debunkade hur deras ”statistik” förvanskats av människor. Det handlade inte om flyktingar som nonchalant åkte på semester till ett land de nyligen flytt ifrån. Det var människor som besökte hemlandet tre, fyra och fem årtionden efter att de hade flytt. Många flyktingar från dessa konflikter har permanent återvänt hem till Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Chile etc.
Novus har på sin hemsida gått ut med ett förtydligande om studien, och varför det som bl a Elon Musk och Sverigedemokraterna sprider är desinformation.
Påståenden sprids de sista dagarna av januari ’25, som uppger att SVT helt skulle ha lämnat FB.
SVT uppger att de endast pausar nyhetspublicering på SVT Nyheter, men skriver att de som vanligt kommer fortsätta publicera på alla sina andra SVT-märkta konton.
Sprid aldrig vidare saker som låter för underliga. Det kan visa sig att du är med och orsakar försämrad tillit till public service, journalistik och till svenska demokratin om du delar vidare desinformation.
Försök söka upp dina egna fakta innan ni litar på underligt formulerade påståenden.
Sju publicerade inlägg syns på FB på SVT under första helgen av februari.
Åtta inlägg på FB-kontot SVT Humor under 1-2 februari.
Tjugoåtta publicerade inlägg på SVT Sport under samma helg.
Kunskapskanalen är också kvar även idag på FB, såvitt vi ser. Försök sök mer kunskap. Tack.
Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.
Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?
Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:
”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)
I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.
Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.
I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.
Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?
Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:
”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.
Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)
Hur står det till med mellanvals-engagemanget, aktivism för demokrati och hur går det med kulturlivets demokratiska vaktposter? Motargument gör ett kort svep i endast en liten slumpmässigt utvald del av demokratirörelsen utanför partipolitiken.
Artister För Fred finns sedan början av 1980-talet, och har verkat emot rasism hela tiden.
EU-projektet Enar, där många antirasistiska organisationer deltar.
”Svenska regeringen (med stödpartiet SD) har under mandatperioden agerat för att spara pengar på hela kultursektorn och i utbildningsväsendet; studieförbunden, folkhögskolor osv.”
År 2024 formade Unesco en internationell kommitte ’Demokratins röstbärare’ för att främja bland annat människorättskämpar som är forskare, journalister, kulturskapare.
”Svenska PEN och Reportrar utan gränser gör sitt bästa för att diskutera de inskränkningar av yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet som våra politiker raskt genomfört de senaste åren.” […] ”Det brukar heta att vi fick rösträtt för hundra år sedan. Men vi ’fick’ den inte. Människor hade organiserat sig och kämpat i decennier, för att slutligen uppnå den representativa demokratin. […] Nu är denna demokrati i kris. Vinstintresset har skenat, totalitära åsikter vinner mark, och vi medborgare har blivit slappa. […] Det duger inte. Det är vi, folket, som nu måste aktivera demokratin genom att organisera oss.” — citaten är från Sonia Hedstrand, Parabol Press https://www.parabol.press/50-ars-kulturpolitik-raseras-nu/
2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1 av 5 beviljade uppehållstillstånd under 2024 var asyl-/flyktinggrundade.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 93 895 uppehållstillstånd under 2024. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/20 av uppehållstillstånden går till utomeuropeiska flyktingar
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 15 526 + 2 920 + 784 personer = 19 230 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2024 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 038. Medan den totala siffran på 2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 4 488. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 5 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså ett av 20: 1/20.
2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Totalt beviljades 93 895 uppehållstillstånd under 2024. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 20 uppehållstillstånd går till utomeuropeiska flyktingar
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 15 526 + 2 920 + 784 personer = 19 230 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2024 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 038. Medan den totala siffran på 2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 4 488. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 5 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså ett av 20: 1/20.
Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Detta är en spinoff på artikeln Myten om de 93 895 uppehållstillstånden (2024). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.
2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar långt färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1 av 5 beviljade uppehållstillstånd under 2024 asyl-/flyktinggrundade.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 93 895 uppehållstillstånd under 2024. Dessa fördelar sig enligt följande:
1 av 5 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 15 526 + 2 920 + 784 personer = 19 230 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2024 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 11 038. Medan den totala siffran på 2024 års beviljade uppehållstillstånd är 93 895. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 20 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av fem: 1/5.
Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 4 488. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 5 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså ett av 20: 1/20.
För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså nästan tre av 5: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2023 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ett av fem: 1/5.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Under 2023 och 2024 har andelen minskat igen. Det har också sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt under senare år.Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Motargument 