Korta motargument

Angiverilagen – vad gäller?

Den nya lagen om anmälningsplikt, som i korthet handlar om att vissa aktörer kommer att ha skyldighet att anmäla utlänningar, om det finns anledning att anta att de inte har rätt att vistas i Sverige, kommer att börja gälla 1 juli 2026.

Men, vad är det som egentligen gäller? För många av oss råder osäkerhet kring vilka aktörer som faktiskt kommer att bli skyldiga att ange papperslösa. Motargument förtydligar.

De aktörer som kommer att bli skyldiga att anmäla utlänningar, om det finns anledning att anta att personen inte har rätt att vistas i Sverige, till polisen är:

  • Kronofogden
  • Skatteverket
  • Försäkringskassan
  • Pensionsmyndigheten
  • Kriminalvården

De aktörer som kommer att vara undantagna i lagen, dvs INTE kommer att ha skyldighet att anmäla papperslösa till polisen är:

  • Skola
  • Socialtjänst
  • Hälso- och sjukvård
  • Bibliotek

Källa:

SVT: Skola, sjukvård och socialtjänst undantas från anmälningsplikt

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som ville bli ett varumärke var återfödd – inte som människa, utan ett konto med puls. Han hade testat folkets språk, maktens kulisser, moralens teater – men allt ledde tillbaka till hans sanna syfte: att bli snuskigt rik. Inte rik för trygghet. Rik för dominans. Han var vinstmarginalens Messias, med avkastning som evangelium och balansräkning som bekännelse.

Trots stora båtar, snabba bilar och livsstil som doftade prestationsångest i premiumformat, saknades det avgörande – uppmärksamheten var inte maximal.

Alla visste vem pojken som ville bli ett varumärke var. Det räckte med förnamnen, ibland bara en silhuett i motljus, och människor nickade igenkännande – som inför en känd aktiekurva.

Men för honom var det otillräckligt. Att vara igenkänd räckte inte. Han ville bli referensram. Inte synas – utan förväntas. Inte omnämnas – utan antas. Han ville bli den osynliga handen som smekte varje agenda, varje paneldebatt, varje affärslunch.

I ett historiskt ögonblick som han själv kallade “nationens andliga reboot,” trodde han att hela landet ställde sig i givakt. Vissa trodde han vinkade med flaggor, fast de bara hängde ut tvätten. Andra justerade volymen på Tv: n. De flesta scrollade förbi – men han såg bara beundran. inte multiplicerad, inte exponentiell – utan upphöjd till roten med tio. Minst.

/C.S Berglöv

Artiklar, I fokus

Svenska rättigheter har alla i Sverige

Hur kan statsråd missat att grundlagen gäller alla i Sverige? En kort artikel i omni valde vi att dela upp i segment för att kommentera alla tankevurpor i, direkt efter varje citerat påstående.

”Moderaternas migrationsminister Johan Forssell tycker att de propalestinska demonstranter som följde efter Carl-Oskar Bohlin ska kunna utvisas för bristande vandel, rapporterar Expressen.”
– ”Man får gärna demonstrera för Palestina.”
Motargument kommenterar: Vad de utpekade personerna gjort är just exakt det; kräver fred, nödhjälp, mänskliga rättigheter till alla i Palestina. De kritiserar också svensk regering om passivitet i de frågorna med sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och rätt att hålla torgmöten och demonstrationer.

”Men de här personerna hyllar terror, ”
Motargument kommenterar: det finns ännu inte några som helst belägg för att just de här aktuella personerna har gjort det. Påståendet är nära förtal. (Om en person hyllar terrorister ska det utredas av polis och rättsväsendet innan någon misstänkt eller oskyldigt utpekad förtalas offentligt. Rättsväsendets uppgift — inte statsrådens roll.)

”förföljer folkvalda”
Motargument: det finns såvitt vi vet ännu inga bevis för att någon på platsen hade det syftet. De har varit utomhus på torg samtidigt som statsrådet Bohlin, promenerat samtidigt som Bohlin promenerade och i samma riktning. Återigen snuddar påståendet vid förtal. Bohlin hade kanske kunnat polisanmäla för ofredande, men det är ej detsamma eller likadant som att bli förföljd.

”och hotar vår trygghet.”
Motargument: Exakt hur blir man otrygg eller hotad av att andra går på samma offentliga plats och skanderar för fred och höjer rösterna i sin kritik?

”Då ska man inte vara i Sverige, säger han.”
Motargument: de som är bosatta, är folkbokförda eller är turister i Sverige har full rätt att vara i Sverige. Alla har yttrandefrihet och rätt att demonstrera och ropa, även om de inte har uppehållstillstånd eller medborgarskap. Politiskt förtroendevalda har inte ensidiga tolkningsföreträdet över sådant. Klassiskt, traditionellt, svenskt myndighetsutövande ger att det är Migrationsverket som avgör, helt fritt från statsrådens egna åsikter. (Kan det naiva påståendet ’ska inte vara i Sverige’ måhända bero på en aning av främlingsfientlighet? Det är snarlikt som Richard Jomshofs: ”Samla ihop drägget och kör bort dom”?)

Sverige har INTE ministerstyre över detaljer i myndigheterna, och svenska myndigheter ska inte ha politiker som lägger sig i deras ärenden.

”Flera av de utpekade aktivisterna ska enligt Expressens kartläggning sakna svenskt medborgarskap och har dömts för brott.”
Motargument: Även personer dömda för brott har yttrandefrihet och rätt att delta i manifestationer på torg. Har de dömda personerna sonat sina straff ska de slippa bli ’kartlagda’ av journalister eller uthängda av politiker, när de fredligt utövar sin rätt att delta i fredsmanifestation och nyttjar sin yttrandefrihet.

”Enligt Forssell är det faktum att aktionen bedöms falla inom yttrandefrihetens gränser ett tydligt exempel på att lagstiftning om bristande vandel som skäl för utvisning behövs.” — citaten är ur en artikel från omni.se

En sista kommentar angående kraven på utvisning: Ingen av oss kan se på utseendet på en persons ansikte om den är svenskfödd eller född utomlands, om personen varit svensk medborgare i hela sitt liv, eller ej. Det går inte att se på utseendet på personer och veta om deras föräldrar är födda i Sverige eller utomlands.

MOTARGUMENT tror att det finns stor risk att statsråden Bohlin och Forssells uttalanden i detta ärende inte går i linje med svensk grundlag eller lagstiftning och tyvärr undergräver tilliten till demokrati, politiker, mänskliga rättigheter och samhällsgemenskapen.

Källor:

https://omni.se/bohlin-bedrovad-a-svenska-demokratins-vagnar/a/vga6ym

https://omni.se/sd-kritik-mot-kristersson-kor-bort-dragget/a/bmEXAk

https://omni.se/forssell-om-aktivisterna-ska-inte-vara-i-sverige/a/Jbj3kj

I fokus

Hur många skandaler behövs?

Gästinlägg av sd_skandalerna

Sverigedemokraterna fortsätter att vägra att ta avstånd från ännu en högerextrem och rasistisk koppling gentemot Jessica Stegrud, nu kräver både Miljöpartiet och Socialdemokraterna hennes avgång.

Den antirasistiska tidskriften Expo har nämligen nyligen kommit ut med två artiklar riktade mot SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, men även mot Nick Alinia (även kallad för “Stegruds lilla handväska”). I den första artikeln visar Expo hur Stegrud delar en bild från en av Sveriges största vit-makt influerare, Marcus “The Golden One” Follin, med kopplingar och stöd till bl.a nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen och högerextrema Det fria Sverige. Marcus Follin har tidigare bl a pratat om “judeproblematiken” och visat beundran för förintelseförnekaren och f.d Ku Klux Klan ledaren David Duke.

Det framkommer även att Stegrud deltagit via sociala medier i olika chattforum tillsammans med en rad olika rasideologiska aktivister, och även deltagit i ett Space-samtal med DFS (Det Fria Sverige)-ledaren Dan Eriksson (bakgrund i nazistiska Info-14), Christian Peterson (f d NMR-medlem) och självklart hennes egen lilla handväska Nick Alinia.

I den andra artikeln framkommer det att Stegrud själv har deltagit i att filma propaganda material till Nick Alinia som han senare spridit vidare, vilket lett till våldsuppmaningar i sociala medier. Att Stegrud filmar hålls däremot hemligt när videon sprids då hon anonymiseras vid publiceringen.

Stegrud har alltså direkt kontakt med ett flertal nazistkopplade individer och högerextremister, sprider en svensk vit makt-aktivist bild och filmar propagandamaterial till en känd högerextremist. SD vägrar besvara Expos frågor eller kommentera dessa uppgifter som framkommit.

Risken att förlora sin kontakt till de högerextrema rörelserna kanske är för stor. Det återstår att se.

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna

#sd_skandalerna#sd#sverigedemokraterna#rasism#högerextremism

Krönikor

Staffanstorp och kvotflyktingarna

Christian Sonesson, moderat kommunstyrelseordförande i Staffanstorp, vill framstå som principfast. I själva verket är han ett symptom på något betydligt allvarligare: en lokalpolitisk kultur där lagar ses som förhandlingsbara och rättsstaten som ett hinder för ideologisk aktivism.

När Staffanstorps kommunstyrelse, under Sonessons ledning, vägrade ta emot fyra kvotflyktingar i strid med bosättningslagen, var det inte ett ”politiskt ställningstagande”. Det var ett medvetet brott mot en lagstadgad skyldighet. Att kalla det för en strid man måste ta är inte modigt. Det är maktfullkomligt.

Sonesson hävdar att ärendet borde prövas i förvaltningsrätt, eftersom det enligt honom handlar om politik. Men det är en juridisk förskjutning. Förvaltningsrätten prövar överklagade beslut — inte brott. Det här handlar om myndighetsutövning som skett i direkt strid med lagen. Därför är det ett brottmål. Och därför är det korrekt att det prövas i allmän domstol.

Hans försök att legitimera agerandet genom att hänvisa till Ukrainakriget är retoriskt skickligt men juridiskt irrelevant. Kommuner har inte rätt att omprioritera statens flyktingpolitik. De har att följa lagen. Punkt.

Det verkligt oroande är att Sonesson inte är ensam. Vi ser en växande tendens där lokalpolitiker, ofta i samarbete med SD, tänjer på rättsstatens gränser i jakten på symbolpolitik. Det är en utveckling där folkvalda börjar se sig själva som överordnade lagar — och där juridisk ansvarsskyldighet ses som ett hot mot demokratin snarare än dess garant.

Samtidigt driver SD krav på hårdare tjänstemannaansvar. Men när deras egna allierade åtalas för grovt tjänstefel, då är det plötsligt rimligt, korrekt att bryta mot lagen. Det avslöjar att principerna är selektiva. Tjänstemannaansvar är ett slagträ — inte en rättsprincip.

Sonessons inlägg är ett försök att förvandla ett lagbrott till en politisk gärning. Men det är inte rättsstaten som är problemet — problemet är när det finns politiker som tror att de står över rättstaten.

Alla ord och åsikter i krönika står skribenten själv för.

Christian Sonessons (M) Facebookinlägg 250905

Motargument: Staffanstorp stoppade anvisade kvotflyktingar

I fokus, Myter

Trumps #fakenews om våldtäkter i Sverige

På den egna sociala medieplattformen Truth Social sprider Donald Trump lögner om våldtäkter i Sverige. I delningen står att “en av fyra svenska kvinnor kommer att bli våldtagna eftersom sexuella övergrepp ökar med 500 procent”. Texten är rubricerad med “massmigration är ett massförstörelsevapen”. Motargument, och andra, har tidigare avfärdat myten om ”våldtäktslandet Sverige”.

Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter.

Skärmdump från Truth Social.

Den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige innebär inte att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter.

Faktorer som påverkar våldtäktsstatistiken:

– Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder, vi har troligen världens bästa sexualbrottslagstiftning

-I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige

  • Anmälningsbenägenheten har ökat
  • Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
  • Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
  • Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
  • Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
  • Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder

Motargument rekommenderar ett antal tidigare artiklar på ämnet där vi mer djuplodande förklarar varför myten om ”våldtäktslandet Sverige är just en myt.

Myt: ”Våldtäktslandet Sverige” (del 1)

Myt: ”Våldtäktslandet Sverige” (del 2)

Myten om våltäktslandet Sverige: https://motargument.se/…/myten-om-valdtaktslandet-sverige/

”PeterSweden” sprider myten om våldtäktslandet Sverige

På Källkritikbyrån återfinns bra material:

Våldtäktsstatistik och Forbes-listan – det här vet vi

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke, gjorde det enda rimliga: han gick med i ett parti. Ett ideologiskt bygge som egentligen var hans motsats – fullt av kollektiva tankar, solidaritetsplakat och folkbildning som luktade svett snarare än parfym. Men han log, han pitchade, och partiet behövde ett ansikte utåt med glow. Det blev ett strategiskt giftermål mellan förtroende och förpackning, eller mera som ett varumärke.

När varumärket hade börjat tala för sig självt, ville pojken inte bara bli igenkänd – han ville bli omöjlig att ignorera. Kändisskap räckte inte; det behövde förvandlas till kulturkapital. Så han gjorde det enda logiska för en person som betraktade verkligheten som en produktionsyta: han gick in i en reality-show.

Inte vilken som helst – utan den där de mest obekväma människorna tävlade om att vara mest autentiska, samtidigt som de regisserades av en social medie-strateg bakom kulisserna. Han vann givetvis. Inte för att han var älskad – utan för att han förstod dramaturgens algoritmer bättre än juryn.

Efter det fanns pojken som ville bli ett varumärke överallt. På folks läppar, i deras flöden, till och med i deras undermedvetna när de vaknade mitt i natten och undrade om “självledarskap” var en diagnos. Dörrar öppnades. Men inte automatiskt – de hade redan stått där, han behövde bara rätt kläder, rätt tagline och en entourage som liknade ett management-bolag i konfirmationskostym. Han gick igenom dem. Inte med ödmjukhet, utan som en aktie som precis splittrats: högre värde, fler investerare, och en slogan som lät som ett citat ur en motivationskalender dopad med testosteron.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 1

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som ville bli ett varumärke; en symbol för rikedom och självhävdelse. Det sägs att det började redan på BB, där de andra nyfödda sneglade över sina kuvöser och insåg: han var inte född, han var lanserad. Med navelsträngen som limited edition-accessoar och ett leende som doftade logotyp, låg han där – redo att erövra världen, en KPI i taget.

Personalen viskade: “Han sover inte – han pitchar.” Hans första skrik tolkades som ett trailerljud för kommande storverk. Och när han rapade efter mjölken lät det som en teaser för en moralisk omstöpning på entreprenad.

Det var en gång en pojke som ville bli ett varumärke – inte ett barn, inte en vän, inte ens en människa i traditionell mening, utan en logotyp med puls. Redan i skolan insåg han att alla vägar var framkomliga – särskilt de som gick över andras ryggar. Genvägar blev hans motorväg. Skolgången? En hinderbana han sprang igenom med spikskor av charm och cynism.

När han begick sitt första rån kändes det inte som ett brott. Det var mer som en investering med fysisk närvaro. Det var inte stöld – det var strategiskt kapitaluttag. Och när han senare opererade som riskkapitalist insåg han att det bara var samma metod i ny kostym: ta något, ompaketera det, sälja det tillbaka som vision. Skillnaden var bara att han bytte rånarluva mot vinröd kavaj. Konsekvensen blev dock ett par ovälkomna rubriker och en tillfällig exil – en seglats, säger vissa, men det var egentligen PR: en oceanisk omstart med havsbris och mediestrategi. Där ute insåg han att det som saknades inte var pengar, utan legitimitet. Inga fler rubriker om ego – nu behövdes etik, gärna i kostym.

/C.S Berglöv

I fokus

SD-hatet har inga gränser; transterror

Gästinlägg av sd_skandalerna

Sverigedemokraternas transfobi och föga existerande källkritik lyser ännu en gång igenom när SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud väljer att skriva av sig i Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

Screenshot

I en artikel gällande en masskjutning i USA på en katolsk skola, där den misstänkta gärningsmannen bl.a skrivit ett flertal antisemitiska meningar och nazistiska massmördare på sina vapen, beskrivs det hur Trumpanhängare kallar dådet för ”transterrorism”. I artikeln blir en transsexuell person intervjuad och berättar hur hen inte vågar lämna huset p.g.a hatet mot transpersoner.

På detta tycker SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud att följande är lämpligt att skriva; ”Överrepresentationen är uppenbarligen stor – varför inte ta en seriös diskussion om vad det beror på?”.

Förutom att hennes transfobiska motiv är uppenbart så talar statistiken emot Stegrud något enormt. Det finns nämligen endast 1-5 bekräftade fall av masskjutningar som begåtts av transsexuella gärningsmän. Om vi bara kollar detta året så har än så länge 315 masskjutningar skett i USA, av dessa är det alltså 1 person som bekräftats vara transsexuell.

Screenshot

Frågan om huruvida transsexuella faktiskt begått flest masskjutningar eller ej är däremot irrelevant för Stegrud. Hennes kamp handlar nämligen inte om fakta eller statistik, utan om att kunna sprida sitt hat gentemot transsexuella och HBTQ+-personer, samtidigt som man tar bort fokuset från den högerextrema uppskattning denna gärningsmän har.

Transfobin och hatet i SD fortsätter att briljera i sin brist på fakta.

#sd_skandalerna#sverigedemokraterna#sd#antisemitism#transfobi#terror

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna/

I fokus, Krönikor

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.

De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.