Kategoriarkiv: Myter

Myter, Recensioner

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 3

Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.

Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.

Utvandrarna_kartaEn resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor

Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.

Färden går mot Karlshamn i Blekinge

Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.

När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.

Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?

En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.

 

Day 1/0/5 - Berserkers

Svenska sjörövare besöker Blekinge

Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.

Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.

Svear som redan då och under 700 år utförde sjöröveri och vikingatåg, slaverihandel och massinvandring längs hela Östersjön och längs de ryska floderna och senare ända ner till dagens Turkiet, från vilka de tog med sig arabiska mynt från Baghdad som idag finns i Kungliga Myntkabinettet. I det senare fallet blev några svear även islamistiska jihadkrigare och livvakter åt sultanen i Konstantinopel.

De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.

 

BiskopDet kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge

Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:

”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”

Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel

Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.

 

TheKnightAtTheCrossroadsDen svenska armén försöker assimilera Blekinge

I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.

Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.

Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:

”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”

Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige

Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.

”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”

År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.

Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.

Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.

(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)

/ Thabo ´Muso

Thabo_pekar_finger

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Artiklar, Myter

Myter om mord

Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.

— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”

Myt: ”Det dödliga våldet ökar.”

Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.

Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”

Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.

Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).

Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.

Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).

— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”

Myten: ”De gör upp i den undre världen.”

Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.

När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.

Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).

Myt: ”Vem som helst kan drabbas av mord.” 

Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.

— ”Du blir mördad på gatan av en främling”

Myt: ”Fler och fler dör av gatuvåld.”

Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.

— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”

Myt: ”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”

Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.

I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.

Myt: ”Du sitter och hittar på allt det här!”

Sanning: Om du som läsare missat det, är merparten av ovanstående information hämtad från artikeln Nio myter om mord som publicerades i tidningen Svensk Polis (nummer 2, februari 2013). Den är skriven av Mikael Rying, en av Sveriges främsta experter på dödligt våld. Övriga källor är bl.a. BRÅ, Svensk Polis och nordisk kriminalstatistik från Kriminologiska institutionen i Stockholm.

Kriminologstuderande Louise H.

Artiklar, Myter

Hur ser Våldtäktssverige ut på riktigt?

Gästinlägg av Politifonen

Vi har tänkt uppehålla oss vid ett av de starkast stigmatiserade brotten för en stund, våldtäkt. Gärningen är att en person tvingar sig på en annan eller utnyttjar ett hjälplöst tillstånd (medvetslöshet, droginducerad hjälplöshet och liknande) och därvid genomför samlag eller med samlag jämförlig handling. Samlag i juridisk mening är könsumgänge i bokstavlig bemärkelse, det räcker med kontakt mellan könsdelar och fordrar alltså inte penetration. Med samlag jämförliga handlingar är sådant som att penetrera vagina eller anal med en kroppsdel, i typfallet fingrar, eller något föremål. Typiskt sett är våldtäkt ett brott som förövas mot unga kvinnor av unga män, 2 procent av förövarna och 96 procent av offren är kvinnor. Omkring 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem.

Firenze
Våldtäkten av Sabinebrtsergio / Foter / CC BY-NC-SA

Ibland påstås att Sverige är ett av världens mest våldtäktsdrabbade länder. Framförallt förs det fram från populistiskt och nyfascistiskt håll, inte sällan med en direkt koppling till immigrationsstatistik. Som belägg för att det förhåller sig på det viset brukar anmälningsstatistiken för sexualbrott anföras.

Anmälningsstatistiken

Sedan 2005 har våldtäktsanmälningarna ökat kraftigt. Skälen till detta är i huvudsak två, dels genomfördes en lagändring som avsevärt utökade vilka gärningar som är att betrakta som våldtäkt och dels har den allmänna toleransen för sexualbrott minskat betydligt med en ökad benägenhet att anmäla våldtäkt som följd.

Sett över en längre period har anmälningarna av våldtäkt ökat stadigt under flera decennier. Detta är eventuellt till följd av feministisk opinionsbildning och ökning av sensationsjournalistik som rapporterar om våldtäkter och våldtäktsmål.

Det påstående som alltså brukar göras är att våldtäktsanmälningarna skulle spegla den faktiska mängden våldtäkter. Frågar man det institut som har i uppdrag av det offentliga att ta fram forskning i ämnet stämmer inte detta.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) undersöker utsattheten för sexualbrott genom att årligen genomföra ett stort antal intervjuer, omkring fjortontusen, och drar av det underlaget statistiskt säkerställda slutsatser. Detta kallas för Nationella Trygghetsundersökningen eller NTU.

Den faktiska brottsmängden

Till skillnad från anmälningsstatistiken ger NTU information om den faktiska brottsmängden, uttryckt som andel av befolkningen som under ett år utsatts för en viss kategori av brott. Då anmälningsbenägenheten är särskilt svag när det gäller just sexualbrott, endast omkring 23 procent anmäls (16 900 anmälningar, uppskattningsvis 114 000 utsatta personer, NTU 2012), säger också anmälningsmängden särskilt lite om brottsmängden och då kommer NTU-data väl till pass.

De senaste åtta årens genomföranden av NTU (2005-2013, årets rapport publiceras i november; se kommentarerna för en diskussion om tidsangivelsen åtta år) har visat att utsattheten för sexualbrott är stabil, den varierar mellan 0,7 och 0,9 procent av befolkningen. Detta säger oss att myten om våldtäktsexplosionen är just en myt. Nazister har demonstrerat under parollen ”Nordisk kvinnofrid” och den islamofoba nyfascistiska miljön reproducerar ständigt en berättelse om muslimska män som våldtäktsmaskiner. Motiveringarna till detta, att det väller in dåliga människor över gränserna, saknar alltså helt stöd i tillgänglig statistik.

De som uppger i NTU att de utsatts för våldtäkt är ungefär 25 procent av alla utsatta, eller motsvarande omkring 29 000 fall. Att enskilda inte är skickade att på ett bra sätt avgöra skillnaden mellan sexuellt tvång och våldtäkt eller på andra vis avge en juridiskt fullgod bedömning bör beaktas i relation till detta.

Det finns också anledning att tro att personer som utsätts för våldtäkt i nära relationer är väsentligt underrepresenterade i undersökningar som NTU. Det är något som bland annat den här rapporten kommit fram till. Vi kommer strax att komma tillbaka till den.

Den åldersgrupp kvinnor som är mest utsatt, 16-24 år, är drabbad i väsentligt högre grad än snittet, 3,4 procent. Det är lite drygt tre gånger så vanligt att bli utsatt för sexualbrott som ensamstående än som sammanboende. Personer som bor i flerfamiljshus är drygt dubbelt så utsatta som personer som bor i småhus.

I 58 procent av sexualbrotten var gärningspersonen helt okänd för den som utsattes. I 29 procent var gärningspersonen en bekant, och i 13 procent en närstående. Det säger något om vilka grupper som löper störst risker men inget om varför.

Den högerextrema mytbildningen punkterad

Det finns inga större skillnader i utsattheten för sexualbrott mellan personer med inhemsk respektive utländsk bakgrund, enligt NTU. Även detta är något som punkterar den högerextrema mytbildningen.

Den ovan berörda rapporten heter Slagen dam. Den är intressant, då den mäter sådant som den typiske våldsamme partnerns härkomst, utbildningsnivå och vandel rörande alkohol.

  • Kvinnor vars partner är födda i Norden och Asien utsätts i betydligt högre grad än andra grupper, till och mellan vilka skillnaderna är så små att det är omöjligt att dra några slutsatser.
  • Han är i nio av tio fall fast anställd.
  • I åtta av tio fall är han född i Sverige.
  • I sex av tio fall är det en partner som sällan dricker alkohol.

Vi tar det igen, den våldsamme partnern är alltså i typfallet född i Norden, fast anställd och har inga alkoholproblem.

2005 genomfördes också en extern granskning av rapporten och dess slutsatser, som bekräftade rapportförfattarnas slutsatser i den delen trots att rapporten som sådan kunde kritiseras på flera punkter. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och själva granskningen.

Att våldtäkter, sexualbrott och våld i nära relationer är utbrett är ett allvarligt problem. Vad som binder samman dessa är att det är män som är förövare och de angriper kvinnor. För att vi ska komma åt problemet måste fler inse detta, framförallt män som är socialt privilegierade. De måste säga ifrån när det fälls sexistiska kommentarer, informera sig feministiskt och vetenskapligt, och lära sig att diskutera problem med män på ett balanserad och nyanserat sätt.

För att avrunda tänker jag sätta våldtäkt och påtvingade sexuella handlingar i en relativt ovanlig kontext. Det är antagligen den i särklass mest stigmatiserade brottstypen enligt det allmänna rättsmedvetandet i Sverige. Våldtäktsmål med friande eller annars kontroversiell utgång får enormt starkt genomslag i massmedia, det är rutinmässigt så att nyfascister och deras sympatisörer kavlar ut påstådda, friade och fällda sexualbrottsförövare med bild och namn på internet. De flesta är antagligen överens om att de avskyr den här kategorin av gärningar. Många påstår sig vilja mörda förövarna, eller åtminstone utsätta dem för vidriga kroppstraff av alla möjliga slag.

Så varför är våldtäktsfantasier en av, eller den, vanligaste sexuella fantasin? Studier har visat att någonstans mellan en tredjedel och ungefär hälften av alla respondenter fantiserar om att begå, utsättas för eller arrangera sexuellt tvång. Det är också en mer eller mindre framträdande komponent i BDSM-rollspel, en utbredd sexuell subkultur. I praktiken verkar tanken på våldtäkt och liknande handlingar vara närmast normal att föreställa sig, många låtsas också att de deltar i liknande.

Det är inte sjuka, vansinniga eller onda människor som begår våldtäkter eller fantiserar om det. Det är människor som är som folk är mest och varken intrycket man kan få av nyfascistiska bloggar, massmedia eller uppmärksammade våldtäktsdomar kan ändra på hur verkligheten faktiskt ser ut.

/Elwa Ninpo

Relaterad läsning:

Läs också Polimasarens artikel om våldtäkter

Artiklar, Myter

Halalslaktad mat i skolan

Jag har nåtts av ett upplopp. Föräldrar till elever i Svedala, Skåne, har anmält en skola för att de serverar halalslaktad kyckling. Anledningen ska vara att skolan är icke-konfessionell och enligt föräldrarna så strider skolmatsalen mot detta.

EntrecôteDet är i stort sett bara trams och nu ska jag berätta varför.

Jag börjar med ett litet sidospår. Jag har tidigare skrivit om halalslaktat kött i Sverige. Det finns ingen etisk skillnad när det gäller svensk halalslakt. Dock är jag emot köttkonsumtion överlag, än mer konsumtion av importerat kött – inklusive halalslaktat kött.

Nu till skolmaten.

Det kan i debatten verka som om den aktuella halalmaten är det enda som finns och att det endast serveras halalmat i den aktuella skolan, vilket det inte är. Den ”vanliga” skolmaten kan innehålla halalgodkänt kött, men likväl vara en ingrediens uppblandad i en baconsås. Det är helt enkelt pengarna som styr. Det billigaste, inom ramarna för kraven, är det som köps in – halal eller inte. Det handlar med andra ord inte om religion, utan om ekonomi (pengar kan väl förvisso ibland ses som religion).

Dock finns halalmat i skolan men den går under specialkost, som serveras till de elever som valt det. Då är det ett aktivt val, vilket inte är en del av normen utan något som de troende själva måste ta ansvar över. Detta ligger med andra ord under religionsfriheten (att alternativ finns för de som har en annan religion) och inte under en vilja att infoga den svenska skolan i en islamistisk värld (som vissa verkar tro, eller få andra att tro). Precis på samma sätt som flera olika specialkostalternativ finns för de elever som inte äter kött alls eller är allergiska mot vissa ingredienser.

Maten kan med andra ord innehålla halalslaktat kött, vilket inte handlar om tro utan om pengar. De som vill äta halalmat måste ta eget ansvar och säga till bespisningen så att de kan laga specialkost, liksom vegetarianer eller allergiker måste göra. Detta har inget med en icke-konfessionell skola att göra. Det verkar vara lika delar islamofobi/rasism/dumhet/okunskap/uppmärksamhetssökande. Djungeltrumman har dock gått och artikeln har spridits flitigt i SD-vänlig media och hos deras bloggkompisar. Dock helt oreflekterat, överdrivet och med en uppmaning att anmäla skolor som serverar halalmat…

OBS! Det är stor skillnad om en skola skulle bestämma att all mat till alla elever skulle vara halalslaktat kött. Så är det inte, men det kan uppfattas som att det är så. Finns dessa skolor (utanför de som har muslimsk profil) då först kan en eventuell fråga väckas om skolans förhållningssätt till en icke-konfessionell skolgång.

Artiklar, Myter

Blöj-jihad och sopp-jihad

Gästinlägg av Politifonen

Emellanåt uppstår galna konspirationsteorier som sprids världen över. Sofistikerade problemkomplex förklaras av lekmän som om de vore existerande organiserade komplotter på den politiska och ekonomiska spelplanen. Människan har aldrig varit på månen. Världen styrs av formväxlande reptiler som intagit människoskepnader. Ja ni har säkert hört dem förut. Ibland tar sig konspirationerna en mer dolsk karaktär, där politisk propaganda används mot andra grupper i demoniseringssyfte.

Därför tänkte jag att en lista av konspirationer skulle kunna vara välbehövlig för läsarna. I ett försök att förklara allt som händer i anslutning till muslimer som islamiseringskampanjer, menar konspiratörerna att muslimer, som parasiterar på vårt välfärdssystem, utför ett smygande jihad-krig av passiv-aggressiv karaktär. Flera sådana jihadkomplotter har registerförts och ser ut som följer (länkar):

Bildekals-jihad — Kalkon-jihad — Paisley-slöj-jihad — Äktenskap för viktiga män-jihad — Spott-jihad —  Mode – jihad — Stavningstävlings-jihad — Våldtäkts-jihad — Dollar-vanställnings-jihad — Populations-jihad — Smygande-sharia jihad — Moskebyggar-jihad — Terror-baby-jihad — “Smygande-sharia” jihad — Pedofil-jihad — Bedjande busschaufförs- jihad — Pannbulnads-jihad — Frankeringsstämpel-jihad — Sopp-jihad

Alkoholförbuds-jihad — Bluffhatbrott-jihad — Spargris-jihad — Dokusåps-jihad — Handskaknings-jihad — Bal-jihad — Mellanreligiöst-jihad — Arabspråks-jihad — Kommunalskole-jihad — Religionsackommodations-jihad — Månskärs-jihad — Beskattning av julgransjihad — Trohetsed-jihad — Immigrations-jihad — Välgörenhets-jihad — Kommunalskole/madrassa-jihad — Post-jihad — Mat-jihad — Pyramid-jihad

Korsfästningsjihad i Egypten — Fyrverkeri-jihad — Datordonations-jihad — Medborgardelaktighets-jihad — Olympiskt “judo”-jihad— De nyttiga idioternas namn-jihad — Pre-våldsorienterat jihad — Kärleks-jihad — Mode-jihad 2 — #MyJihad annonskampanjs-jihad — Talkshow-programledar-jihad — Konstmuseums-jihad — Halloween-jihad — DNC Muslimsk böne-jihad — Kattkorsfästnings-jihad i Ghana — Skotsk-jihad

Muslimkvinnors smyg-jihad — Antidemokrati-jihad — Muslimskt grannosämje-jihad i Paris — jihad på Christopher Columbus — Iranskt smitkopps-jihad — Muslimsk julgrinch-jihad — #MyJihad twitter-jihad — Muslimsk nationalparkserövrings-jihad — Bombhotsjihad — Trohetsedjihad 2 — Adoptionsjihad — Sexualjihad — Fordons-jihad — Ramadanvatten-jihad — Klistermärksjihad — Komedi-jihad — Pub-jihad — Anställningsjihad — Tecknadfilmjihad — Miljövårds-jihad och Fotjihad.

Därtill avslöjade Politifonen sin egen jihadkonspiration:

Gästinlägg av Politifonen

Artiklar, Myter

Myt: Folkmord på vita

Gästinlägg av politifonen
Det pågår inom vit-makt-miljön en propagandaspridning som tar formen av en folkmordsanklagelse. Påståendet är att ljushyade människor är en sammanhängande grupp, så kallade vita, och att dessa är utsatta för ett pågående folkmord. Relativt ofta anförs FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som beskrivning av vad som pågår, närmre bestämt artikel II.
Den lyder enligt följande:

CANADA TYPE »Social Gothic« ✾ Black & White (for widescreen displays)
arnoKath / Foter / CC BY-NC-SA

Artikel II

I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Jag har hämtat översättningen ur Said Mahmoudis antologi Folkrättsliga texter, Norstedts Juridik 2006. Den engelska texten kan läsas här.

Vanligast är att c) används som gärningsbeskrivning  av vitmaktförespråkarna och att immigration av andra än ljushyade till länder som Sverige, USA och England påstås vara gärningen. Se exempelvis den presstödsberättigade tidningen Nationell Idag, nynazistiska SMR:s webbplats eller den här tråden på ‘ungdomsforumet’ Hamsterpaj.

Folkmordskonventionen ställer relativt höga krav på vad som utgör folkmord. För det första är folkmord en gärning, där vit-makt-aktivisterna menar att lagstiftning i linje med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och andra traktater är själva gärningen. De kallar det för massinvandring och andra skrämselord. Problemet är givetvis att tillåtande av invandring under starkt reglerade former efter demokratiska beslut inte är en gärning av det slag som ändamålet med folkmordskonventionen omfattar. Migrationsrätten är till stor del en följd av FN-traktater och annan folkrätt, så påståendet blir indirekt att FN påbjuder folkmord samtidigt som FN förbjuder folkmord, vilket knappast kan vara avsikten med FN:s regelverk.

För det andra ska gärningen vara förövad i avsikt att förinta människor. Det framgår av preambler till traktaterna (ett slags vägledande förord) samt förarbeten till lagar som utlänningslagen, vilka reglerar rätten till migration, att avsikten med dem inte är att förinta någon människa utan att skydda individuell frihet och göra det möjligt för människor att fly förföljelse och omänsklig behandling.

Vidare påstås att c) är tillämplig på migrationsrättens tillåtande av invandring. Antagandet är alltså att lagstiftningen är påtvingad befolkningen inom dess jurisdiktion, något som är helt på tvärs med hur det demokratiska statsskicket faktiskt fungerar. Det är heller inte så att människor i Sverige tvingas bo på vissa platser eller tvingas att flytta hit, eller på annat sådant sätt tvingas, vilket är något som ordalydelsen i c) kräver för att vara tillämplig på en situation.

Vit-makt-aktivisternas idé är att om en grupp människor är i minoritetsställning gentemot en annan grupp så hotas dess överlevnad. Grupperna som ställs emot varandra är ljushyade gentemot alla andra. Föreställningen är fantastiskt banal och premissen säger i princip att om jag bjuder in tre mörkhyade personer att bo i mitt hem så försöker jag förinta mig själv. Bakom premissen finns en idé om att det pågår ett raskrig, där människor med olika hudfärg är inbegripna i att försöka utrota varandra, vilket alltså även skulle komma till uttryck i parlamentariska sammanhang. Idén tar sig flera olika uttryck, från utgångspunkten att hudfärg medför särskilda politiska intressen och därmed är determinerande för hur människor använder parlamentariska institut till att hudfärg bestämmer att människor vill utrota andra.

Att det är en löjlig förutsättning torde vara uppenbart för envar. Ett konkret exempel på att den inte stämmer är Sverige idag, där det finns många minoritetsgrupper med annan hudfärg eller etnicitet än den som emellanåt benämns som etniskt svensk, ett begrepp som i sig är kontroversiellt. Romerna och samerna är exempel på sådana grupper, men för att göra exemplet riktigt tydligt kan vi helt enkelt peka på gruppen somalier istället då de generellt är mörkhyade och är relativt få. Det är knappast så att somalier i Sverige är utsatta för folkmord här, trots att de är i minoritet i förhållande till många andra grupper.

Med gärningsbeskrivningen kraftigt ifrågasatt och påståendet om avsikt helt undanröjt samt resonemanget rörande minoritetsställning avfärdat återstår mycket lite av vit-makt-aktivisternas resonemang. Myten om folkmordet på ljushyade är ändå relativt livskraftig, så vi får antagligen anledning att återkomma till den flera gånger framöver.

/Elwa Ninpo

Läs också del två i vitmaktserien vi har skrivit.

Artiklar, Myter

Myter om våldtäkt

Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.

Polisanmälda våldtäkter

Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa.
Sanning: Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.

Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.

Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.

Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.

I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz,  har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.

En epidemi av sexualbrott?

Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige.
Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.

Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal.
Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.

Numbers And Finance
kenteegardin / Foter / CC BY-SA

Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.

Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.

För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.

Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!

Artiklar, Myter, Recensioner

Jimmie Åkessons bok Satis Polito

Om man läser en aning mellan raderna i Jimmie Åkessons självbiografi ser man att frågan om varför han gick med i partiet 1995 fortfarande är mycket känslig för honom och för Sverigedemokraterna. Många tror att han gick med i opposition till de fascistiska och extremnationella tendenser som fanns i partiet, och som påstås ha ‘avskaffats’ då. En hel del tyder på att det var tvärtom, att det var fascismen han lockades av. 

9789198116205_200_satis-politoNär sverigedemokrater pratar om Vänsterpartiet väljer de ofta att fokusera på partiets historik. De påstår att partiet inte gjort upp med sin bakgrund. När Lars Ohly satt som partiordförande påpekades det ofta, och med viss rätt, att han slirade när han skulle prata om sin bakgrund i det ännu på 80-talet Sovjetvurmande Vpk. Men Vänsterpartiet har kastat ut kommunismen och gjort bra ansatser till att göra upp med sin historia (läs Vitboken här). Frågan är om man kan säga samma sak om Sverigedemokraterna?

Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?

Jimmie Åkesson menar att partiet förändrades i och med att Anders Klarström lämnade partiledarskapet och Mikael Jansson blev den nya ordföranden. Detta skedde mars 1995 och i samband med det ska Åkesson ha blivit medlem i SD.

Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var. (sidan 119)

De meningarna sammanfattar allt Jimmie Åkesson säger att han har att säga i ämnet; ‘Jag vet inget och det finns ingen anledning för mig att veta något.’

Det beteendet påminner mig om en ung kommunist jag mötte för några år sen som gått med i det parti (SKP) som på 1980-talet hette APK och tog emot pengar från Sovjet, prisade diktaturer och var emot demokrati. På min fråga om vad han ansåg om allt detta svarade han bara: ”Jag vet inget om hur det var i Sovjet och vad APK gjorde innan min tid, och det finns ingen anledning för mig att ta reda på det.”

Detta sades av en naiv finnig tonåring. Jag tror knappast att Jimmie Åkesson är så naiv. Det är klart han vet vad SD och BSS gjorde innan 1995. Han vet att tidigare partiledare hade porträtt av Hitler hemma på sin vägg och Mein Kampf på hedersplats i bokhyllan. Han vet att partiet kryllade av gamla nazister och att partiet var grovt öppet rasistiskt. Han är liksom inte dum!

Men Jimmie Åkesson slirar… Han slirar faktiskt väldigt mycket på den här frågan i boken. Så mycket att det blir tydligt att den är känslig för honom. Varför detta naiva påstående om att ”han inte vet och inte vill veta”?

Det var ändå, trots allt prat på andra sidor i boken om problemen under 1991-1994, något som fascinerade honom med Sd redan då.

Att det var något han fångades av även innan mars 1995 förstår man också om man läser boken. Hans lärare i skolan var negativ till Sd så redan hösten 1994 blev han ”nyfiken” på Sd. (läs Principprogram_1994 och S D-Kuriren_nr_22, och SD-Kuriren_nr_21!) Vad var det i det nazianstrukna partiet – med allt prat om patriotism, Ultima Thule och Karl XII – som fascinerade honom? Det måste ha varit något.

På andra ställen i boken får man en insikt i det. Det visar sig att Åkesson gillar partiprogrammets formuleringar 1989 (som ni kan läsa här: För Sveriges bästa Sds program Antaget vid årsmöte 10 juli 1989.) Den ideologiska ansatsen där ”påminner om den socialkonservatism vi bygger det nuvarande principprogrammet på” (sidan 68). På sidan 239 pratar Åkesson om åren 1991-1994 som ”de vilsna åren”. Åren innan 1991 var alltså inte vilsna utan tvärtom partiets sanna ”rötter”.

Och som sagt, trots att partiet var ”vilset” 1991-1994 blev Åkesson intresserad. Han bildade inte ett nytt parti utan valde att gå med i Sd.

Firandet av Karl XII:s dödsdag

Om man kikar närmre på den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund runt 1998 kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på nätet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl.

Det var alltså i själva verket så att allt det som normala människor skulle betrakta som det snurriga och vilsna med Sd före 1994 var vad Jimmie Åkesson fascinerades av. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-89 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var metoderna. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och för extrem retorik.

Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella demonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.

Lars_Hultén_1992
Lars Hulthen

Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den ”symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund.

Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 60-talet. Det ar den s.k. 30-novemberföreningen, ledd av den öppna fascisten Lars Hultén som var ledande medlem i Sveriges Nationella Förbund. Han lär för övrigt ha varit medlem även i Sd, fram tills för ett par år sedan. 1991 stoppade antirasister det årliga firandet vid Tegnérstatyn. Hulténs kamrater försökte fortsätta firandena efteråt, mer i skymundan. Men drömmen om att återuppliva kransnedäggningen vid Tegnérstatyn hölls levande.

INGEN som var med på den tiden kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var drivna nazister.

1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister i Hulténs utkant. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:

Den 30 november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30 november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners ”Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

År 2000 fortsatte man firandet:

Tidigare under kvällen hade vänsterextremister från bl a Syndikalisterna, Ung Vänster och Ungsocialisterna drivit omkring i Lund och brutit upp gatsten. Dessa hade poliserna omhändertagit.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra.
Därefter spred sig deltagarna för att sedan sluta upp med de andra NDL:arna och avsluta kvällen på en gemytlig pub.
Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.

NDL fortsatte att fira fram till 2003. 2003 i nära samarbete med SD:s ungdomförbund som medarrangör. Ordförande för SDU var vid den tidpunkten Jimmie Åkesson.

Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen, Karl XII och all hetsretorik mot invandrare och landsförrädare. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt bara man undvek den öppna nazismen.

Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort mycket öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Så gjorde han i Lund 1999 när han återupplivade demonstrationerna vid Karl XII:s dödsdag. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att förändra Sd?

Mer läsning:

Mikael Jansson och Sd 1995: kasta ut alla invandrare som kommit hit efter 1970

Artiklar, Myter

Myten om massbröllop i Gaza

Just nu sprids bilder och en video som sägs visa ett massbröllop mellan vuxna och småflickor i Gaza. Det sägs vara Hamas som ligger bakom detta. Videon och bilderna används för att i vanlig ordning sprida påståendet att ”islam” eller ”alla palestinier” är för pedofili.

Videon är äkta, det är bara det att myten är en bluff.

Hamas genomförde ett massbröllop. Så långt stämmer myten. Men sen tar det stopp. Om man granskar vad som egentligen skedde, vilket journalisten som var på plats då det skedde gjort, inser man att myten är en bluff:

MIDEAST ISRAEL PALESTINIANSThen the fireworks explode, the cheering begins, and in march the Hamas scouts, bashing drums, looking every inch the future Hamas fighters many will be. Then the grooms, aged about 18 to about 28. They are holding hands with their young nieces and cousins, little girls aged from about 3 to 8, made up to the nines, wearing white wedding dresses.Up they all go to the stage, the cheering and music grows ever louder. The girls were having the time of their lives, but, getting a little bored after a while, came down off the stage to dance with each other and play games…

It never struck me for a moment that the little girls might later be described in the bloggersphere as the brides! How naive I am.

It showed how much some people want to believe nonsense like this, as it re-inforces their prejudices, always a comfortably fun thing to do. But Hamas, and the jihadists do enough terrible things without having to make things up about them. Most of the stuff I read was outright, unthinking, gleeful, Islamophobia from people who clearly knew nothing about Arab popular culture. It’s as is they really believe that because there are examples of child brides, it means all weddings are with child brides.

Har ni hört talas om brudtärnor och brudnäbbar? Det var det de var. Det som på engelska kallas flowergirls och page boys.

Hamas är en galen terrororganisation som i sitt partiprogram öppet förespråkar judeutrotning. Deras galenskap talar för sig själv. Det finns ingen anledning att ta till lögner för att göra dem ännu galnare än de redan är.

Sen om myten i sig. hade man velat hade man kunnat svartmåla kristendomen grundat på bilderna man får fram i en googlesökning. Eller hur? Visst ser det ut som om småbarn gifter sig med varandra och vuxna med småbarn på bilderna.

 

Krönikor, Myter

Boan i toan

Min kompis kompis hade en faster som bodde i ett hyreshus i Falun. En dag upptäckte hon fuktfläckar i taket. Hyresvärden kallades dit och vid en närmare kontroll upptäcktes orsaken till fuktskadorna. En familj från Iran som bodde i våningen ovanför hade brutit upp parkettgolvet i vardagsrummet för att kunna odla potatis. Dessutom hade de höns i lägenheten. Jo, det är sant! Jag lovar!

Känner ni igen historien? Den finns i ett otal varianter. Bengt af Klintberg har samlat de vanligaste vandringssägnerna i fantastiskt roliga böcker. Vissa av dem är så bisarra att man viker sig dubbel av skratt. Män som fastnat med kronjuvelerna i dammsugarslangen. En familj som varit på marknad i Polen och där råkat köpa en pytteliten isbjörn i tron att det var en hund. Jösses.

Trodde jag på dessa skrönor när jag var liten? En del av dem i alla fall. Romska kvinnor med 20 frysta kycklingar under kjolen, råttkött i kinamaten och boaormar i toaletten. Jag var fullständigt livrädd att bli biten i rumpan när jag skulle kissa. Fast det är klart, jag var även övertygad om att kungen åt pannkakor varje dag och att en av de tre vise männen hade myrr med sig. Jag begrep inte särskilt mycket.

Många skrönor om utlänningar är just skrönor, och ingenting annat. Men vad ser vi som sanning idag? Vad kommer vi att skratta åt om 20 år?

Jag tror inte att alla muslimska 8-åriga flickor tvingas gifta sig med 80-åriga gubbar, eller sina kusiner (som givetvis är rabiata självmordsbombare). Alla människor från Afrika har inte lägre IQ. Judar är inte snåla. Romer stjäl ej alla saker som inte är fastspikade. Jag tror inte att flyktingar som kommer till Sverige inte vill ses och uppskattas som individer.

Om vi bara försöker tror jag att vi kan komma ganska långt om vi vill avliva myter. Jag skrattar åt komiken i böckerna, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på de främlings- och invandrarfientliga som baserat på myter vill skapa en vrickad bild av verkligenheten. Dessa myter baseras på okunskap, en vit fläck på kartan. Utforskas inte denna fläck kan det leda till fördomar, och i värsta fall rasism.

Plastkulor i margarin och folk som kräks i korvsmet är ganska roligt. När Ny Demokrati sjöng ”The lion sleeps tonight” var det allt annat än roligt. Nidbilder och karikatyrer av personer som kan uppfattas som annorlunda är inte humor för mig. Förhoppningsvis inte för dig som läser den här krönikan heller.

Böcker av Bengt af Klintberg på Bokus