I Sverige är kusingifte tillåtet. Det finns ingen lag mot det i Sverige. Äktenskap och sexuellt umgänge mellan personer som är i direkt upp- eller nedstigande led besläktade med varandra är förbjudet i lag. Sexuellt umgänge mellan halvsyskon är däremot inte förbjudet och halvsyskon kan efter tillståndsansökning hos Länsstyrelsen få ingå äktenskap. Svensk rätt är alltså tämligen tillåtande på det här området.
MYT:
Kusingifte leder alltid till inavel
I andra länder, som har en lite annan tradition än Sverige, har ordet kusin en betydligt vidare innebörd.
Tänk till exempel på en man som har fyra fruar, och har barn med samtliga av dessa fyra fruar. Då är de barnen halvsyskon. Om samtliga av dessa barn växer upp och i framtiden skaffar barn med respektive make/makar, då får dessa kusiner stor variation vad gäller genuppsättning. Ganska stor skillnad jämfört med den snäva svenska innebörden av ordet kusin.
Vid demonstrationen mot nazisterna på kristallnatten i Stockholm nu i helgen var det en person som tog med sig en israelflagga. Detta väckte ont blod hos en del av vänsteraktivisterna som blev mer arga på israelflaggan än på nazisterna.
Palestinaflaggor anses inte vara något problem. Sådana ser man ofta på antirasistiska demonstrationer. Men israelflaggor ska tydligen förbjudas.
Och inte nog med att en del vänsterfolk vill förbjuda symbolen för Israel; en del går längre och hatar själva davidsstjärnan – oavsett om den sitter på en israelisk flagga eller inte. Jag känner folk som blivit utsatta för hat eftersom de klart visat att de är judar, och burit davidsstjärnor, i demonstrationer mot rasism. ”Inga israelvänner här”, heter det.
Jag vet att det finns en del folk inom vänstern i Sverige som tycker det är svårt att samordna demonstrationer och evenemang med representanter för det judiska Sverige. I Helsingborg ville en del vänsteraktivister dra samman ett evenemang mot nazismen på kristallnatten för något år sedan och fick inte med sig några judiska representanter. Aktivisterna frågade mig varför. Jag googlade på namnen på de ledande organisatörerna där och hittade artiklar som talade väl om det antisemitiska Hamas. Dessutom berättade en judisk bekant att han fått tillsägelse av en av organisatörerna att inte bära ”israeliska symboler” på en antirasistisk demonstration i Helsingborg tidigare.
Det var den judiska symbolen, davidsstjärnan, han bar. Är det så konstigt att vänstern i Helsingborg har svårt att få judar med sig på sina antirasistiska evenemang då?
Israels flagga får bäras – inte minst på kristallnattsdemonstrationer
När judar känner att de inte kan ha med sig israels flagga på demonstrationer mot kristallnattens nazism är det något som är fel.
Och det värsta är att de vänsterextrema tillåts uttrycka sitt hat utan att andra i vänstern reagerar nämnvärt mot det. Antirasister borde ju bli rasande över att folk som bär israelflaggor mobbas ut vid antirasistiska evenemang.
Så, här kommer några tips för vänsterfolk som undrar varför de har så svårt att få judiska representanter att delta i deras antirasistiska evenemang.
Mycket av judehatet sen andra världskriget har varit förklätt som antisionism och anti-israelisk retorik. Till och med antisemiter som Ahmed Rami och Gyllene Gryningen pratar oftare om ”sionismen som ”problemet” snarare än judarna. Israelkritik och kritik mot sionismen KAN vara antisemitisk. Är den ensidig och överdrivet ”demoniserande” eller generaliserande ÄR den troligtvis antisemitisk. Ett exempel på det senare är frasen ”sionister är rasister”. Sionister är lika lite en enhetlig grupp som judar eller muslimer är det. Så om ni skanderar att ”sionism är rasism” kommer troligen en hel del folk att dra sig för att delta. En del skulle kalla er antisemiter eftersom ni låter EXAKT som Ahmed Rami och nazisterna.
Om ni anser att Israels flagga bör förbjudas men inte Palestinas flagga, är det ett uttryck för fördomar av något slag. Det är i högsta grad inkonsekvent. Om ni inte vill dra in konflikten i mellanöstern i det antirasistiska arbetet så ska givetvis inte heller palestinas flagga tillåtas. Inte heller bör kurdiska flaggor tillåtas – för de vill ju också ha en stat för sitt folk – likt judar en gång ville.
Det finns många skäl att kritisera Israel, men mycket av kritiken mot Israel är ensidig. Det nämns att landet har problem med rasism, att det finns demokratiproblem och förtryck av palestinier, men ofta utelämnas att grannländerna är sju resor värre. Rasismen mot judar i Palestina och Israels grannländer är faktiskt ett problem. Israeler har skäl att vara rädda för t.ex. Hamas. Hamas skriver i sitt partiprogram att de vill utrota alla judar, och citerar myten om Sions vises protokoll. Det pratas ganska allmänt om ”judarna” som problemet till och med i palestinsk statsmedia. Detta är ett GIGANTISKT problem, vare sig du anser det eller inte. Och det är INTE Israels fel att antisemitismen sprids.
Lyft gärna fram Ship to Gaza i antirasistiska sammanhang. Men om ni gör detta utan att kritisera Hamas och fördöma Hamas antisemitism så är ni ensidiga och därmed sprider ni den rasism ni säger er vilja förhindra.
Om ledande politiker som säger sig tro på ”judiska konspirationer (som ”broderskaparen” Kaba i Malmö) deltar bör ni inte vara förvånade om judiska representanter inte vill delta. Inte heller om islamiska Förbundet, Ifis, deltar som arrangörer eller om folk som Mahmoud Aldebe tillåts härja fritt. Judar brukar inte tycka om antisemitism. Minst av allt vill de se detta på demonstrationer mot nazismen.
Om du ogillar denna text bör du fråga dig varför. Du kanske tycker att den känns generaliserande om vänstern, trots att jag skriver ”DELAR AV VÄNSTERN”. Bra! Tänk dig då hur det känns för en jude, sionist eller israelvän att se generaliserande hat mot dem på kristallnatten.
Anser du att det palestinska och kurdiska folket ska ha en stat men att det var fel att judarna ville ha en stat för hundra år sen, så är du inkonsekvent.
Sist men inte minst: På kristallnatten bör man hålla KÄFT om vilken flagga en jude, eller en person som är aktiv mot antisemitism väljer att bära, eller vilken symbol denne väljer att visa upp då denne demonstrerar mot antisemitism.
Ibland hör man folk säga att det inte är någon idé att ”ta debatten” eller att lägga fram sina motargument mot rasismen. För rasism kan aldrig bekämpas med rationella argument, heter det, utan är en fråga om människovärde. Dessutom hörs det ofta att vi bör förbjuda rasismen. Använda mer lagar och polis mot rasister.
1) ”Då och då hörs starka röster om att ”våga ta debatten”, vilket riskerar att innebära att ställa upp på SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg.
Det är en oändlig skillnad mellan att debattera MOT och att ta debatten MED. Att diskutera muslimers eller judars eventuella ”farlighet” är galenskap. Det är att köpa rasister och nazisters problemformuleringar. Att ta debatten MOT är inte samma sak, det är till exempel att bemöta argument och vanföreställningar.
2) ”Fakta kommer aldrig hindra någon från att bli rasist. Vi som vill propagera mot rasism måste börja prata om värderingar.”
Korrekt, det måste man. Men de som säger detta, som Marcus Priftis till exempel, missar att värderingar är en del av motargumentationen och de missar ofta att det finns gråskalor. Rasism är inte svart eller vitt. Det är lätt att falla in i rasistiska mönster. De flesta som sprider vidare olika rasistiska idéer och myter är INTE hårdföra rasister.
3) ”Rasism och antirasism är en svart och vit fråga, gott mot ont, inga gråskalor finns.”
Det gäller även för personer som är antirasister.
Det finns en hel del hängivna, självutnämnda antirasister som återupprepar antimuslimska myter i sin tro att de minsann är goda antirasister och bara kritiserar islamism. Jag vet MÅNGA antirasister som i sin kritik av sionister och Israel går så långt över gränsen att de i praktiken låter exakt som antisemiter. Dessutom kan antirasister uttrycka sig stereotypt och generaliserande om vita eller europeer eller ”män” på ett sätt som hade fördömts som grovt rasistiskt om det uttalats om ”svarta” eller judar.
Fördomar och generaliserande metoder är nåt som tyvärr är ett mänskligt problem, som är ganska utspritt.
För att inte tala om personer som ursäktar rasistiskt beteende. Det finns flera framstående antirasister som har fallit i den fällan. Som ursäktar de personer som anser att det inte är rasism att skriva att ”judarna ligger bakom allt ont” eller att ”muslimerna är ett hot”. Det finns antirasister som ursäktar personer som sprider vidare vandringsmyter om världskonspirationer eller lögner om religioner eller religiösa.
En del av dem är antirasister som är väldigt framstående och vanligt förekommande i media.
Så, det är en fråga som är full av nyanser och gråskalor. Och det ska vi vara glada för.
De hårdföra, övertygade, ideologiska rasisterna är få. De flesta andra (som t.ex. många SD-väljare) luras in i rasistiska tankemönster på grund av sin privatekonomi, sin bakgrund, sin religion, sin kultur, sina vänner och sin oro för framtiden. De flesta av dessa skulle ta illa upp om man sa till dem att de ger uttryck för rasistiska åsikter, då de faktiskt gör det. Förmodligen sprider de dessa vidare i vissa fall utan att inse att det bygger på rasistisk ideologi.
Fördomar fördummar. Skulle jag räkna upp alla gånger jag sett olika antirasister skriva att ”rasisterna är CP” skulle det bli en lång lista. Ändå är användningen av begreppet CP ungefär lika grovt som om nån skulle skrivit judesvin eller nigger. Eller som alla gånger jag sett någon antirasist dra alla sadomasochister eller polyamorösa över en kam, på ett sätt som är så grovt generaliserande — på grund av deras sexuella preferenser — att det egentligan bara kan jämföras med hur rabiata nazister hetsar mot judar… Rädslorna för det okända och främmande kan göra att någon hetsar mot sadomasochister. Okunskap att de sprider ordet CP.
Eller då personer med andra hudfärger eller kulturer behandlas annorlunda, exotifieras av välvilja eller okunskap. Då man inte ser de som jämlika utan som en ”svag grupp” eller ”annorlunda”.
Gråskalor finns. På gott och ont.
Det är något vi faktiskt kan använda oss av. Om det inte är bara svart eller vitt kan man faktiskt få många av de som sprider vidare rasistiska ideer och agerar rasistiskt, att försöka tänka till och till slut tänka om. Därmed kan man faktiskt lyckas få flera att sluta agera rasistiskt. Det är en bred fråga om motargument och om värderingar. Att om och om igen visa att idévärlden och människossynen är fel. Få dem att se sig själva och människor på ett annat sätt.
Ett bra sätt är att utgå från den gamla klyschiga tanken att ”gör ej mot andra som du själv inte skulle vilja bli behandlad”. Jag har märkt att det alltid fungerar jättebra. De flesta vill inte att man drar alla som tillhör den egna grupp man är med i över en kam och generaliserar om den. På så sätt kan man få dem att förstå att de inte bör göra samma mot andra. Man kan få folk att inse att varje flykting är en människa, likt man själv är. Man kan få folk att förstå att vandringsmyter är myter eftersom de har förmåga att förstå att andra sorters myter bara är myter.
4) ”Rasism kan bara stoppas med lag och hårda tag. Grupper som är mot demokrati och är rasistiska bör förbjudas.”
Nja, vi lever i en demokrati och måste skydda demokratin som sådan. Det gör att vi måste låta även grupper som uttalar sig antidemokratiskt att existera. Eller ska vi förbjuda Livets Ord, muslimska sekter, EAP, extremkommunisterna, AFA Sverigedemokraterna och nazister, som alla på olika sätt vill begränsa folks demokratiska rättigheter om de kommer till makten?
Och rasister, ska vi förbjuda rasistiska organisationer? Betyder det att alla antirasistiska grupper som generaliserar om att ”alla vita är rasister” också ska förbjudas? För det är ett rasistiskt uttryckssätt! Och alla de som ofta går över gränsen i sin Israelkritik eller kritik av palestinier, ska de grupperna och partierna också förbjudas? Ska folk som säger att ”rasister är CP” bannlysas för att de uttrycker sig fördomsfullt?
Det fungerar inte att förbjuda bort rasismen, om vi vill vara konsekventa. Detta för att det finns gråskalor.
Den här lilla utredningen utgår från en recension av min bok Åtgärdslandet i Dalademokraten, eller närmare bestämt från ett antal läsarkommentarer till den recensionen. Jag tror att de kommentarerna är ganska typiska för SD-influerade nätdebattörer i det här ämnet.
Boken förbiser enligt dem att ta upp en avgörande orsak till arbetslösheten, nämligen invandringen. Jag tänker här ta kommentatorernas påståendena som exempel på invandrarfientlig retorik och jämföra dem med kända fakta.
Påstående:
Om det varje år invandrar 30-40 000 människor som inte kan språket och ofta inte har någon utbildning mer än jordbruk i något torrt land så kommer arbetslösheten att varje år öka.
Så är det ibland, men absolut inte särskilt ”ofta”. I genomsnitt ”finns [det] fler högutbildade med eftergymnasial utbildning bland utrikes födda. Generellt sett har invandrare något lägre utbildningsnivå,” men ”de personer som invandrat till Sverige under senare tid, 2001-2008, har generellt sett i genomsnitt en något högre utbildningsnivå”.
Påstående:
Överbefolkade områden där stora delar av invånarna lever på bidrag eller i värsta fall av kriminalitet.
Sysselsättningsnivån bland invandrade är 82% av nivån bland infödda. Till och med för somalier, som är en av de grupper som haft absolut störst svårigheter i Sverige (men inte i alla andra länder — jag håller inte med om Svenskt Näringslivs analys av varför somalier klarat sig så mycket bättre i USA, men siffrorna är intressanta ändå), är andelen sysselsatta ungefär hälften av vad den är bland infödda.
Naturligtvis speglar en sysselsättning på halva de inföddas nivå en problematisk social situation, men skulle man tro skräckskildringarna på en del bloggar och kommentarer skulle man kunna tro att knappt en enda människa jobbar i Rinkeby eller att en somalier med jobb nästan är en världsnyhet.
Jag hade för övrigt flera arbetskamrater från Somalia och Eritrea när jag arbetade inom hemtjänsten och såg aldrig något speciellt att anmärka på hur de skötte jobbet, trots att de kom från en så annorlunda social och kulturell bakgrund än pensionärerna.
Det finns även etniskt svenska områden (ofta gamla bruksorter) med höga siffror för arbetslöshet, socialbidrag etc. När jag skrev om Motstånd Motala kunde jag konstatera att flera social indikatorer var värre i Motala än i Botkyrka.
Påstående:
Varför arbeta när du kan leva på bidrag? Ge mig ett skäl till varför en nyanländ från ett fattigt land skall arbeta i Sverige? Personen får ju gratis lägenhet och en summa pengar, plus får ta del av hela vår sociala välfärd.
Det finns (så vitt jag sett) inga som helst belägg i forskning eller utredningar, eller ens anekdotiska bevis, för att det skulle finnas någon mätbar frivillig arbetslöshet bland invandrade. Denna studie konstaterar att utomeuropeiskt födda invandrare söker arbete mer intensivt än etniska svenskar, ”använder nätverk och direkt kontakt med arbetsgivaren som ett sätt att söka arbete i högre grad än nordiskt födda” och ”skickade också fler arbetsansökningar och använde mer tid på att söka arbete”.
Påståendet saknar logik. Möjligheten och motiven till att leva på socialbidrag ser inte annorlunda ut för invandrade än det gör för infödda. Visserligen är kanske ett svenskt socialbidrag en ganska hög inkomst jämfört med lönerna för många arbeten i exempelvis Irak (i viss mån även efter att man korrigerar för högre svenska levnadsomkostnader), men för det ett välkänt faktum att det som betyder något för människor psykologiskt inte är vår absoluta inkomstnivå, utan inkomsterna relativt vår omgivning (se boken Jämlikhetsanden).
En person som arbetat som läkare eller advokat i Irak kommer att uppleva det som en allvarlig social nedflyttning att leva på socialbidrag (eller även att jobba som städare, diskare osv) i Sverige, även om hans inkomster och t.o.m. hans levnadsstandard har ökat.
Om dessutom socialbidraget är högre än hans inkomst i det gamla landet, är det fortfarande avsevärt lägre än en svensk lön (och medför dessutom en massa andra otrevligheter i livet) och förklarar fortfarande inte på något sätt varför personen inte skulle vilja söka arbete. Det finns helt enkelt ingen logisk koppling, om man inte tror att personer från fattiga länder av någon anledning är mindre villiga att arbeta: tror man det kan man knappast längre hävda att ”jag är inte rasist…”.
Påstående:
Om det varje år invandrar 30-40 000 människor… så kommer arbetslösheten att varje år öka.
I just detta sällsynta fall håller jag med Anders Borg, när han i riksdagsdebatten mot SD hävdade att det inte finns något som tyder på att länder med hög invandring får hög arbetslöshet. Den här forskningssammanfattningen kommer fram till att ”De generella slutsatser man kan dra är att invandring har små eller inga effekter på sysselsättningsnivån.”
Några internationella arbetslöshetssiffror:
Sverige: 8,3%
EU-genomsnitt: 9,5%
Finland (ofta framfört som föregångsland bland invandringsmotståndare): 8,4%
Alla siffror för 2010 från CIA Factbook, av bekvämlighet- och jämförbarhetsskäl.
Detta pekar på en allmän självmotsägelse i SD:s (mfl) argumentation: om invandring verkligen är roten till (nästan) allt ont, och om Sveriges invandringspolitik verkligen är så ”extrem” och ”unik” som SD hävdar, varför återfinns då ungefär samma ekonomiska och sociala problem i andra länder, inklusive sådana som har en mycket mer restriktiv invandring?
Jag tänker inte försöka mig på en egen bedömning av hur ”generös” eller ”snål” den svenska politiken är i förhållande till andra länder. Fakta för den som är intresserad kan studeras här, men det finns flera olika siffror man skulle kunna jämföra (antal uppehållstillstånd/år, andel utländska medborgare mm), och jag har inte kunskaperna att avgöra vilken jämförelse som är mest relevant. Men om Sveriges invandringspolitik verkligen är mycket ”generösare” än alla andras, verkar invandring inte spela särskilt stor roll, eftersom Sverige när det gäller arbetslöshet (och i många andra avseenden) ändå klarar sig förhållandevis bra.
Om å andra sidan Sveriges invandringspolitik inte skiljer sig mycket från andras, ja då kan man givetvis fortfarande hävda att det är invandringen som orsakar EU:s, och USA:s alla problem, men då betyder det att SD i alla år fört fram ett nyckelpåstående (Sveriges påstått ”unikt” höga invandring) som är fullständigt felaktigt, så varför ska vi i så fall lita på dem i andra avseenden?
I vanlig ordning så gör den av Sverigedemokraterna stödda hat- och rasistsajten Avpixlat allt för att skylla invandrare och flyktingar för allt elände i världen.
Nu riktar man in sig på flyktingar som om att de är stora smittspridare av sjukdomen polio och att det därmed finns en risk för en polioepidemi i Sverige.
Och dess nestor Mats Dagerlind är inte sen att förklara att i spåren av ”massinvandringen” så hotas nu hela svenska folket av en epidemi.
Men hallå Mats Dagerlind och Avpixlat!
”Sverige inledde redan 1957 en massvaccination av alla svenska medborgare. Ingen har insjuknat i polio i Sverige sedan 1977. Polioepidemier upphörde redan 1962 när cirka 80% av Sveriges befolkning hade skydd mot sjukdomen. Polio är alltså inte längre något problem i Sverige, men vi måste ändå fortsätta vaccinera så länge som polio finns kvar någonstans i världen och därefter ytterligare flera år, tills världen har förklarats poliofri. I Sverige har vi sedan 1957 använt inaktiverat poliovaccin (IPV), vilket sen 1986 ges vid 3, 5 och 12 månaders ålder samt vid 5-6 års ålder enligt vaccinationsprogrammet.” KÄLLA:Smittskyddsinstitutet.
Så den epidemi som Avpixlat och Dagerlind förutspår och skyller flyktingar och invandrare för, kommer aldrig att kunna inträffa.
Men som den hat- och rasistsajt Avpixlat är så gör de i vanlig ordning en höna av en fjäder enbart för att kunna spy ut sitt hat mot invandrare och flyktingar.
— Jag skall inte låta någon av er som arbetar och strävar, vare sig man eller kvinna, se sin strävan gå förlorad — ni är alla av samma rot och skall lönas på samma sätt.
(Sura 3:195)
Kvinnan inom Islam är en brännhet fråga och ett slagträ i debatten om den så kallade islamiseringen. Hon är så pass viktig att Sverigedemokraterna och counterjihadrörelsen gjort det till sin hjärtefråga att sprida ut myter om islams påstådda kvinnoförtryck. Det finns tydliga mönster mellan myterna och dessa organisationers övriga politiska agenda. Att påstå sig försvara kvinnans rättigheter för att få tillfälle att bedriva smutskastning mot en religion och dess utövare är ett gammalt beprövat trick. Ett trick som används i flera frågor, till exempel påstå sig stå för mjuka värden för att få chans att genomföra en dold agenda. SD:s utsaga om deras ‘hjälper fler i närområdet’ är ett sådant trick. De driver sådana frågor för att med hjälp utav det stoppa invandringen till Sverige. Samma med frågan om kvinnoförtrycket inom Islam.
Vad är själva myten?
Islam är en kvinnoförtryckande religion, skriver, säger, talar och debatterar bland annat Sverigedemokraterna och deras anhängare på internet. För att kunna uttala sig behöver man bena ut vad Islam har för kvinnosyn och om kvinnoförtrycket stämmer. Till min hjälp kommer jag ha flera olika källor. Givetvis kommer jag att använda mig av Koranen, den heliga boken som muslimer följer. Jag har använt en svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström. En annan källa som jag använder mig utav är ”99 frågor om Islam”, en bok som är sammanställning av frågor som lärare och forskare vid den religionshistoriska avdelningen på Lunds universitet möter från allmänheten.
Koranversen i inledningen kommer från Tredje Suran, men de flesta referenser som finns om kvinnan inom Islam finns i Sura fyra som heter AN-NISÂ som betyder kvinnor. Koranversen ovan tog jag för att illustrera Guds (Allahs) generella syn på kvinnor och män — de kommer från samma rot och skall lönas på samma sätt. Detta att jämföra med Bibeln där kvinnan kommer från mannens revben och där hon per definition är en del av mannen, inte egen utan en del. Koranen säger att mannen och kvinnan kommer från samma rot, att de är egna men också samma.
Hur ska vi reda ut kvinnosynen inom Islam?
För att kunna diskutera måste vi först sära på två olika saker. Dels på vad Islam lär ut och dels på vad Muslimer gör (Islam.se). Detta är två väsentliga skillnader som är relevant i alla sammanhang. Om vi ska tala om kvinnosynen inom kristendomen måste vi gå till ursprunget, bibeln, för att se vad kristendomen lär ut. Inte låta patriarkala uttryck från kristna utövare bestämma vad svaret ska bli. På samma sätt måste vi förhålla oss till Islam. Vad lär Islam ut? Självklart finns det ett kvinnoförtryck i och med de patriarkala strukturerna, men patriarkatet är internationell och mångkulturell och inte något särskilt för muslimer.
Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då andra kvinnor som är tillåtna för er till hustrur — två eller tre eller fyra; men begränsa er till en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika.
(Sura 4:3)
Detta är en vers som kan tolkas som att det är okej att ta sig flera fruar, detta är också en del av mytbildningen av kvinnosynen inom Islam, att männen har rätt till flera fruar. Vad som står är snarare att män får, om det nu är så att de inte kan behandla de faderlösa barnen som sina egna, ta kvinnan till sin hustru och göra barnen till sin son och dotter. Fortfarande är det så att kvinnan, på grund av patriarkatet, måste flytta in till en annan man när deras äkta makar dör för att det bara är män som sitter på jobben. Detta fanns då och finns fortfarande idag. Islam säger då att detta går för sig och att det är extra viktigt att barn blir behandlade rättvist. Om nu inte det går kan mannen gifta sig med kvinnan och ta till sig hennes barn.
Kvinnor inom Islam har, enligt Koranen (Sura 4:7) rättigheter att ärva. Män har rätt till en andel och kvinnan har rätt till sin andel. Detta tyder också på att kvinnan inte är så underdånig männen som myterna vill göra det gällande. Wikipedia skriver om könsroller inom Islam och jämför det värderingsmässigt med värdekonservatismen inom kristendomen där kvinnan har hand om familjen medan mannen är försörjaren. Detta är inte helt olikt Sverigedemokraternas egen familjepolitik och de förslag som läggs fram om föräldraförsäkringen där de starkt bidrar till att fler kvinnor kommer att låsas fast i köket.
Kvinnan inom Islam är lika mycket värd som männen — med både rättigheter och skyldigheter att ta hänsyn till. Det finns å andra sidan mäktiga personer som vill göra det gällande att så inte är fallet och påtvingar människor till handlingar som inte är förenligt med Islams kvinnosyn. Kulturella avvikelser och en för Koranen och islam främmande kvinnosyn påverkar kvinnan negativt (Islam.se). Det patriarkala samhället förtrycker kvinnan ur olika skepnader. Det är inte Islams syn på kvinnan — med bl.a. hedersmord, könsstympning och tvångsäktenskap. Det är utövande av makt och inget som är förenligt med Islam. Skillnaderna (vad vi gör och vad som står) är viktigt för att knäcka myterna som rasisterna försöker sprida.
Jämförelser med Bibelns uttolkare
Precis som Bibeln innehåller Koranen en strikt patriarkal idévärld där alla råd, alla visdomsord och alla uppmaningar är förankrade ut ifrån ett manligt perspektiv. Råden som ges är hur mannen ska förhålla sig till sin hustru och precis som i Bibeln förespråkar också koranen en tillbakadragen hustru som bejakar och bevarar familjelivet. Detta är inget märkligare än att vi än idag kan se det som politisk idé hos flera starka konservativa partier i Europa. I Sverige har vi Sverigedemokraterna som försöker bedriva en konservativ värdestyrd politik som bygger på gamla bibliska förhållningsregler. Inte många anklagar SD och alla deras anhängare för att hata kvinnor.
Islam har ingen märkligare kvinnosyn är den gängse kristna bilden. Det är inte de religiösa böckerna som är problemet. Ska vi ta itu med kvinnoförtrycket måste vi agera där den är som störst — i den patriarkala världsordningen.
Den här delen av min släktforskning är ganska talande. Vid detta tillfälle satt tre av mina anfäder på Långholmen samtidigt. Vid det tillfället hade de inte något släktskap. Dömda för småbrott, men framförallt för att de var romer. Vid ett tillfälle i slutet av 1800-talet satt en hel familj (mina släktingar) inspärrade. Barn, vuxna och gamlingar (den yngsta var två år). Lösdriveri.
Det är samhället som dömt romer till kriminalitet, genom att misstänkliggöra dem och skapa myter kring dem. Det är majoritetssamhällets nedärvda fördomar om eventuell kriminalitet som är problemet, inte romerna. Tvångssterilisering, ghetton, förföljelse och fängelsestraff bara för att man uppehållit sig på fel plats skapar en misstro från romerna mot myndigheterna.
Lösdriverilagstiftningen gjorde det i början av 1900-talet tillåtet för kommunerna att fördriva romerna efter tre veckor på samma plats. Samtidigt blev det kriminellt att vandra längs vägarna.
Damned if you do, damned if you don’t!
Hur skulle då barnen kunna börja i en ny skola? Om de ändå blev tvungna att flytta efter tre veckor? Det var först på 60-talet och med hjälp av systrarna Taikon som romska barn fick rätt att gå i skolan. Vi steriliserades, blev misshandlade (Jönköpingskravallerna), förföljda, bespottade och stämplade. Vissa vågade inte säga att de var romer, än mindre prata sitt eget språk, av rädsla att barnavårdsbyrån skulle ta barnen eller sterilisera en.
En kvinna som steriliserades blev tvångsaborterad, i sjunde månaden.
Än idag har man svårt att få lägenhet, hjälp av myndigheter, blir bespottad och misstänkliggjord på grund av sin etnicitet. Och nu senast; register.
Det är majoritetssamhället som är problemet, inte romerna. Tänk om folk vågade ha lite självdistans och se på sina egna fördomar för en gångs skull. Om människor pekar på dig, spottar på dig och behandlar dig som en kriminell ända sedan du föds. om du blir exkluderad från majoritetssamhället gång efter annan under din uppväxt; då blir inte steget lika långt från att ge efter på de förväntningar omgivningen har på dig.
Jag har aldrig gått mot röd gubbe. Bara en passus.
Bensinstationer, mataffärer, hyresbolag, sjukvård och så vidare. Listan kan göras lång.
Romerna är inte överrepresenterade i hatbrottslagstiftningen, däremot ser man intressant statistik över denna grupp som avviker från det normala.
Brottet begås ofta i det offentliga rummet och man misstänker att mörkertalet är större än i de övriga grupperna. Detta på grund av att romer är så vana vid hatbrott, sedan generationer tillbaka. Man anmäler inte och det är en av de utmaningar vi har när det gäller att integrera romer i det svenska samhället. Man anmäler inte för att man inte litar på myndigheter. Efter det här funderar jag på om inte mörkertalet kommer att växa ännu mer?
En snabbskola för dig som inte vet vad en rom är:
Romerna är ett folk, enligt senaste forskningen ett folk från norra Indien, en krigarkast, en armé, som vandrade ut från norra Indien för ungefär 1000 år sedan. Sedan dess har de levt i exil var de än har kommit i världen. De har inget eget land.
I nästan varje land de kommit till har de utsatts för omfattande diskriminering och förföljelse. De har utsatts för förintelse och massmord. I Sverige bor tiotusentals romer varav många har befunnit sig här sedan 1500-talet. Taikons kom hit på 1800-talet.
Än idag utsätts vissa för diskriminering. Innan man fäller domar om att romer inte vill integreras, får man ta en titt på vad de utsatts för. För även om man vill har det inte gått. Utan skolgång, inget jobb. Utan jobb, dålig ekonomi, dålig ekonomi, socialt utanförskap.
TÄNK Svenska folket!! Använd de små grå istället för att hoppa till rasbiologiska förklaringar, som blev överbevisade redan på 30-talet!
Artikeln är skriven av en romsk kvinna som vill vara anonym (reds. anmärkning)
Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.
Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.
En resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor
Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.
Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.
När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.
Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?
En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.
Svenska sjörövare besöker Blekinge
Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.
Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.
De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.
Det kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge
Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:
”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”
Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel
Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.
Den svenska armén försöker assimilera Blekinge
I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.
Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.
Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:
”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”
Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige
Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.
”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”
År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.
Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.
Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.
(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)
/ Thabo ´Muso
Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.
— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”
Myt:”Det dödliga våldet ökar.”
Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.
Påstående:”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.
Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).
Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.
Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).
— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”
Myten:”De gör upp i den undre världen.”
Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.
När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.
Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).
Myt:”Vem som helst kan drabbas av mord.”
Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.
— ”Du blir mördad på gatan av en främling”
Myt:”Fler och fler dör av gatuvåld.”
Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.
— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”
Myt:”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”
Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.
I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.
Vi har tänkt uppehålla oss vid ett av de starkast stigmatiserade brotten för en stund, våldtäkt. Gärningen är att en person tvingar sig på en annan eller utnyttjar ett hjälplöst tillstånd (medvetslöshet, droginducerad hjälplöshet och liknande) och därvid genomför samlag eller med samlag jämförlig handling. Samlag i juridisk mening är könsumgänge i bokstavlig bemärkelse, det räcker med kontakt mellan könsdelar och fordrar alltså inte penetration. Med samlag jämförliga handlingar är sådant som att penetrera vagina eller anal med en kroppsdel, i typfallet fingrar, eller något föremål. Typiskt sett är våldtäkt ett brott som förövas mot unga kvinnor av unga män, 2 procent av förövarna och 96 procent av offren är kvinnor. Omkring 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem.
Ibland påstås att Sverige är ett av världens mest våldtäktsdrabbade länder. Framförallt förs det fram från populistiskt och nyfascistiskt håll, inte sällan med en direkt koppling till immigrationsstatistik. Som belägg för att det förhåller sig på det viset brukar anmälningsstatistiken för sexualbrott anföras.
Anmälningsstatistiken
Sedan 2005 har våldtäktsanmälningarna ökat kraftigt. Skälen till detta är i huvudsak två, dels genomfördes en lagändring som avsevärt utökade vilka gärningar som är att betrakta som våldtäkt och dels har den allmänna toleransen för sexualbrott minskat betydligt med en ökad benägenhet att anmäla våldtäkt som följd.
Sett över en längre period har anmälningarna av våldtäkt ökat stadigt under flera decennier. Detta är eventuellt till följd av feministisk opinionsbildning och ökning av sensationsjournalistik som rapporterar om våldtäkter och våldtäktsmål.
Det påstående som alltså brukar göras är att våldtäktsanmälningarna skulle spegla den faktiska mängden våldtäkter. Frågar man det institut som har i uppdrag av det offentliga att ta fram forskning i ämnet stämmer inte detta.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) undersöker utsattheten för sexualbrott genom att årligen genomföra ett stort antal intervjuer, omkring fjortontusen, och drar av det underlaget statistiskt säkerställda slutsatser. Detta kallas för Nationella Trygghetsundersökningen eller NTU.
Den faktiska brottsmängden
Till skillnad från anmälningsstatistiken ger NTU information om den faktiska brottsmängden, uttryckt som andel av befolkningen som under ett år utsatts för en viss kategori av brott. Då anmälningsbenägenheten är särskilt svag när det gäller just sexualbrott, endast omkring 23 procent anmäls (16 900 anmälningar, uppskattningsvis 114 000 utsatta personer, NTU 2012), säger också anmälningsmängden särskilt lite om brottsmängden och då kommer NTU-data väl till pass.
De senaste åtta årens genomföranden av NTU (2005-2013, årets rapport publiceras i november; se kommentarerna för en diskussion om tidsangivelsen åtta år) har visat att utsattheten för sexualbrott är stabil, den varierar mellan 0,7 och 0,9 procent av befolkningen. Detta säger oss att myten om våldtäktsexplosionen är just en myt. Nazister har demonstrerat under parollen ”Nordisk kvinnofrid” och den islamofoba nyfascistiska miljön reproducerar ständigt en berättelse om muslimska män som våldtäktsmaskiner. Motiveringarna till detta, att det väller in dåliga människor över gränserna, saknar alltså helt stöd i tillgänglig statistik.
De som uppger i NTU att de utsatts för våldtäkt är ungefär 25 procent av alla utsatta, eller motsvarande omkring 29 000 fall. Att enskilda inte är skickade att på ett bra sätt avgöra skillnaden mellan sexuellt tvång och våldtäkt eller på andra vis avge en juridiskt fullgod bedömning bör beaktas i relation till detta.
Det finns också anledning att tro att personer som utsätts för våldtäkt i nära relationer är väsentligt underrepresenterade i undersökningar som NTU. Det är något som bland annat den här rapporten kommit fram till. Vi kommer strax att komma tillbaka till den.
Den åldersgrupp kvinnor som är mest utsatt, 16-24 år, är drabbad i väsentligt högre grad än snittet, 3,4 procent. Det är lite drygt tre gånger så vanligt att bli utsatt för sexualbrott som ensamstående än som sammanboende. Personer som bor i flerfamiljshus är drygt dubbelt så utsatta som personer som bor i småhus.
I 58 procent av sexualbrotten var gärningspersonen helt okänd för den som utsattes. I 29 procent var gärningspersonen en bekant, och i 13 procent en närstående. Det säger något om vilka grupper som löper störst risker men inget om varför.
Den högerextrema mytbildningen punkterad
Det finns inga större skillnader i utsattheten för sexualbrott mellan personer med inhemsk respektive utländsk bakgrund, enligt NTU. Även detta är något som punkterar den högerextrema mytbildningen.
Den ovan berörda rapporten heter Slagen dam. Den är intressant, då den mäter sådant som den typiske våldsamme partnerns härkomst, utbildningsnivå och vandel rörande alkohol.
Kvinnor vars partner är födda i Norden och Asien utsätts i betydligt högre grad än andra grupper, till och mellan vilka skillnaderna är så små att det är omöjligt att dra några slutsatser.
Han är i nio av tio fall fast anställd.
I åtta av tio fall är han född i Sverige.
I sex av tio fall är det en partner som sällan dricker alkohol.
Vi tar det igen, den våldsamme partnern är alltså i typfallet född i Norden, fast anställd och har inga alkoholproblem.
2005 genomfördes också en extern granskning av rapporten och dess slutsatser, som bekräftade rapportförfattarnas slutsatser i den delen trots att rapporten som sådan kunde kritiseras på flera punkter. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och själva granskningen.
Att våldtäkter, sexualbrott och våld i nära relationer är utbrett är ett allvarligt problem. Vad som binder samman dessa är att det är män som är förövare och de angriper kvinnor. För att vi ska komma åt problemet måste fler inse detta, framförallt män som är socialt privilegierade. De måste säga ifrån när det fälls sexistiska kommentarer, informera sig feministiskt och vetenskapligt, och lära sig att diskutera problem med män på ett balanserad och nyanserat sätt.
För att avrunda tänker jag sätta våldtäkt och påtvingade sexuella handlingar i en relativt ovanlig kontext. Det är antagligen den i särklass mest stigmatiserade brottstypen enligt det allmänna rättsmedvetandet i Sverige. Våldtäktsmål med friande eller annars kontroversiell utgång får enormt starkt genomslag i massmedia, det är rutinmässigt så att nyfascister och deras sympatisörer kavlar ut påstådda, friade och fällda sexualbrottsförövare med bild och namn på internet. De flesta är antagligen överens om att de avskyr den här kategorin av gärningar. Många påstår sig vilja mörda förövarna, eller åtminstone utsätta dem för vidriga kroppstraff av alla möjliga slag.
Så varför är våldtäktsfantasier en av, eller den, vanligaste sexuella fantasin? Studier har visat att någonstans mellan en tredjedel och ungefär hälften av alla respondenter fantiserar om att begå, utsättas för eller arrangera sexuellt tvång. Det är också en mer eller mindre framträdande komponent i BDSM-rollspel, en utbredd sexuell subkultur. I praktiken verkar tanken på våldtäkt och liknande handlingar vara närmast normal att föreställa sig, många låtsas också att de deltar i liknande.
Det är inte sjuka, vansinniga eller onda människor som begår våldtäkter eller fantiserar om det. Det är människor som är som folk är mest och varken intrycket man kan få av nyfascistiska bloggar, massmedia eller uppmärksammade våldtäktsdomar kan ändra på hur verkligheten faktiskt ser ut.
Palestinaflaggor anses inte vara något problem. Sådana ser man ofta på antirasistiska demonstrationer. Men israelflaggor ska tydligen förbjudas.
Boken förbiser enligt dem att ta upp en avgörande orsak till arbetslösheten, nämligen invandringen. Jag tänker här ta kommentatorernas påståendena som exempel på invandrarfientlig retorik och jämföra dem med kända fakta.
Att påstå sig försvara kvinnans rättigheter för att få tillfälle att bedriva smutskastning mot en religion och dess utövare är ett gammalt beprövat trick. Ett trick som används i flera frågor, till exempel påstå sig stå för mjuka värden för att få chans att genomföra en dold agenda. SD:s utsaga om deras ‘hjälper fler i närområdet’ är ett sådant trick. De driver sådana frågor för att med hjälp utav det stoppa invandringen till Sverige. Samma med frågan om kvinnoförtrycket inom Islam.
Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
Motargument 