Gästinlägg av av: Lisa Abramowicz
Judehat har en tvåtusenårig historia i Europa. Begreppet antisemitism myntades av tysken Wilhelm Marr 1879, för att ge judehatet en mer ”vetenskaplig” prägel i likhet med de -ismer som då tävlade om européernas gunst, såsom socialism, liberalism och nationalism. Före emancipationen av judarna i Väst- och Centraleuropa, under första hälften av 1800-talet, var judehatet eller judeföraktet främst präglat av religiösa föreställningar mot judendomen av ersättningsteologisk typ. Från 1800-talets mitt fylldes det religiösa judehatet på med rasistiska tankegods. Trots emancipationen och nedmonteringen av ghettona och en omfattande integration, assimilation och t.o.m. konvertering av många judar, fortsatte antisemitismen att utgöra en stark kraft i Europa. Detta utnyttjades av populistiska politiker. Rasismen var ”tidsandan” och påverkade politiken, vetenskapen och samtalstonen i Europa under nära 100 år och ledde till historiens värsta folkmord, under andra världskriget.
I dagens Sverige och trots förföljelserna i Malmö, är förståelsen av antisemitismen inte så självklar som man skulle kunna tro. Ytterst få åtalas, än mindre fälls för antisemitiska brott, d.v.s. hets mot folkgrupp — mot judar. Åklagarna lägger ner vad som verkar vara solklara fall i ”brist på bevis”. Detta trots förekomsten av både klassisk antisemitism och en antisemitism som använder sig av Israel som förevändning för att manifestera sitt judehat. Relevant är därför att ta del av hur EU definierar antisemitismen. Förutom självklara uttryck för hat, förakt och kollektivt skuldbeläggande, behandlas även exempel på hur antisemitism manifesterar sig i förhållande till den judiska staten — Israel. De är:
- Förnekelse av det judiska folkets rätt till självbestämmande, t ex genom påståendet att staten Israels existens utgör en rasistisk skapelse.
- Tillämpning av dubbla måttstockar genom att kräva ett agerande av Israel som inte förväntas eller krävs av någon annan demokratisk nation.
- Användning av symboler som är förbundna med klassisk antisemitism (t.ex. påståenden om att judar dödade Jesus eller om ritualmord) för att karaktärisera Israel eller israeler.
- Jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik.
- Att hålla judar som kollektiv ansvariga för staten Israels agerande.
Det påpekas också att kritik mot Israel i paritet med vad andra länder utsätts för, inte är att betrakta som antisemitism. USA:s UD definierar antisemitism på ett nästan ordagrant sätt.
Som stöd för minnet kan man komma ihåg de tre D:na — demonisering, delegitimisering och dubbla måttstockar.
Dessa definitioner torde förenkla begreppsförvirringen.
Källa: http://www.european-forum-on-antisemitism.org/working-definition-of-antisemitism/
Lisa Abramowicz
Denna text är även publicerad i: Världen idag, 24 maj 2013
Motargument 