Alla inlägg av csberglov

Krönikor

Sluta rösta på idioter

I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.

I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.

Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.

Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.

Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.

SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.

Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.

Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument, Krönikor

Tidöregeringens nya disciplin: tandvårdspolitik som tortyr

Den så kallade 50‑lappen försvinner. Tidigare kunde asylsökande och papperslösa få akut tandvård för 50 kronor, alltså när smärtan var så brutal att den inte gick att vänta med. Nu är budskapet: ”Lid i tysthet, vi har en signal att sända till våra väljare”.

Utredarna säger att det inte sparar en krona. Men det är ointressant. Här handlar det inte om ekonomi, utan om att visa styrka genom att plåga de svagaste. Det är en sådan politisk lågvattennivå att man häpnar och det på andras smärta.

Regeringen kallar det ansvar. Men ansvar för vad? För att infektioner sprids? För att människor tvingas dra ut sina egna tänder med tång? För att visa att man kan vara hårdare än verkligheten själv?

Det är inte en reform. Det är en grotesk uppvisning i cynism: ett land som hellre låter människor vrida sig i tandvärk än erkänner att humanitet inte kostar mer än en femtiolapp.

Så nästa gång någon skriker av smärta i en tandläkarstol de inte har råd att sitta i, kan regeringen applådera. För i deras värld är varje ruttnande tand en seger, varje infektion en budgetpost och varje skrik ett bevis på att signalpolitiken fungerar.”

Fyfan.

Krönikor, satir

Jag infiltrerade SD:s trollverkstad

En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt

Dag 1 – Introduktion och onboarding:

Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”

Dag 2 – Produktionslinjen:

Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”

Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:

Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”

Dag 4 – Kommentarstyrning:

Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”

Dag 5 – Interna memer:

Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”

Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:

Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”

Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:

Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När lögnen bär kostym, fascismens verktyg i svensk välfärdsretorik

Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.

Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.

Genom Jason Stanleys tio teser om fascismens verktyg kan vi se hur dessa lögner fungerar:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.

2. Propaganda:

Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.

3. Antiintellektualism

Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.

4. Fixering vid lag och ordning:

Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.

6. Ledarkult:

Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.

7. Offermentalitet:

Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.

9. Förakt för svaghet:

Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.

10. Faktaförnekelse:

Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.

Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.

Lästips:

Bibliotech: 10 Tactics of Fascism

Krönikor

Kristersson (M) ljuger om bidrag

Ulf Kristersson talar om att man kan ”stapla bidrag på bidrag” som om Sverige vore ett tropiskt skatteparadis för latmaskar med barnvagn. Han får det att låta som att socialtjänsten delar ut pengar i högar, bara du har rätt efternamn och fel arbetsmoral. I verkligheten är försörjningsstöd en byråkratisk labyrint där varje krona kräver förnedring, dokumentation och en moralisk striptease inför handläggaren.

Samtidigt kliver Elisabeth Svantesson fram och påstår att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. En siffra så groteskt uppblåst att den inkluderar studenter, sjukskrivna, deltidsarbetande, pensionärer och förmodligen även folk som glömt sin plånbok hemma. Det är inte statistik – det är ett retoriskt massutskick av skuld, designat för att få dig att skämmas för att du inte är miljonär.

Det här är inte politik. Det är en teater där välfärden får spela skurk, och varje människa som söker hjälp är en misstänkt. De klär ut trygghet till parasit och låtsas att varje bidrag är en belöning för passivitet.

Kristersson talar som om bidrag vore en livsstil. Svantesson räknar som om varje människa utan heltidsjobb är ett hot mot nationens själ. Det är inte bara ohederligt – det är en aktiv demonisering av vanliga människor som försöker överleva.

Och medan de staplar sina påhitt på varandra, står vi med en regering som bygger sin verklighetsbeskrivning på retoriska kulisser. Det är inte längre frågan om vad som är sant – utan om vad som låter mest skrämmande i en rubrik.

Artiklar

Retorisk demonisering av välfärd

När Jimmie Åkesson skriver att svensk välfärd inte ska vara ett smörgåsbord, att människor måste kvalificera sig för att få hjälp, och att bidragspolitiken har uppmuntrat folk att inte jobba, är det inte bara ett politiskt ställningstagande. Det är en retorisk konstruktion som bygger på ideologiskt misstänkliggörande, moralisk rangordning och nationell renhetslogik.

Inlägget innehåller flera av Jason Stanleys teser om fascismens verktyg:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Åkesson antyder att Sverige har haft en sund välfärd, men att den har förstörts av massinvandring och kravlöshet

2. Propaganda:

Påståendet att systemet har uppmuntrat människor att inte jobba är inte belagt, det är en känslostyrd generalisering som väcker ilska snarare än förståelse

3. Antiintellektualism:

Begreppet smörgåsbord är en retorisk förminskning, inte en saklig beskrivning, och hela inlägget ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar

4. Fixering vid lag och ordning:

Motprestation lyfts fram som lösning, inte för att det är effektivt, utan för att det skapar en moralisk kontroll över de som söker hjälp.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

Människor som flyttar till Sverige ska inte få full tillgång till välfärden, de måste kvalificera sig, vilket skapar ett tvåklassystem

6. Ledarkult:

Formuleringen nu gör vi det som måste göras är en klassisk mobiliseringsfras, där makten framställs som handlingskraftig och moralisk

7. Offermentalitet:

Svensk välfärd framställs som kapad av fel människor, och nationen som ett offer för sin egen generositet

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten pekar mot invandring, kulturell upplösning och normförskjutning, även om det inte sägs rakt ut

9. Förakt för svaghet:

Att behöva stöd ses som ett moraliskt problem, inte som en del av samhällskontraktet

10. Faktaförnekelse:

Det finns inga belägg för att människor får ut lika mycket pengar som de som arbetar, men påståendet upprepas som om det vore sant

Det här är inte bara ett inlägg, det är en ideologisk karta. Den visar hur välfärden omdefinieras från rättighet till belöning, från skydd till misstänkliggörande, från solidaritet till selektion. Det är Homo Bidragus i ny tappning, nu med nationalistisk fernissa.

JImmie Åkessons FB-inlägg

10 Tactics of Fascism

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke steg fram, omgiven av kameror, konfetti och en obskyr kvinna som enligt pressmeddelandet “delade hans vision om självförverkligande via strukturerad egoism.” Tillsammans lanserade de något nytt – ett parti, men egentligen mer av en livsstil med rösträtt. Till en början såg det ut som ett kristet välfärdsparti – ungefär som KDS innan. Det såg ut som ett välfärdsbygge. Men bakom loggan låg fakturerabar barmhärtighet. Empati, på offert. Solidaritet, efter godkänd kreditprövning

Det var ingen som berättade för pojken som ville bli ett varumärke, att det redan fanns tre-fyra versioner av hans idé – samma ideologi i olika kulörer, samma ego med olika fonter. När projektet kollapsade var det inte dramatik, det var återgång. Han kallade det en ”reflektionspaus”, men det lät mer som refrängen från Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” – ekot av en tro som aldrig riktigt fäste.

Ensam satt pojken som ville bli ett varumärke, vid sin kulturkanon, den han försökt branda om som nationell självrespekt, och såg råttorna springa in och ut. De bar med sig rester av manifestet, några trasiga slogans, och en halvfull idé om att självförverkligande borde kunna bli folkbokfört. Och han insåg: Att bygga ett varumärke är en sak. Att vara någon att lita på – det är helt annan logik.

Såvitt man vet sitter han fortfarande vid sin kanon som det kända varumärket med puls.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som ville bli ett varumärke var återfödd – inte som människa, utan ett konto med puls. Han hade testat folkets språk, maktens kulisser, moralens teater – men allt ledde tillbaka till hans sanna syfte: att bli snuskigt rik. Inte rik för trygghet. Rik för dominans. Han var vinstmarginalens Messias, med avkastning som evangelium och balansräkning som bekännelse.

Trots stora båtar, snabba bilar och livsstil som doftade prestationsångest i premiumformat, saknades det avgörande – uppmärksamheten var inte maximal.

Alla visste vem pojken som ville bli ett varumärke var. Det räckte med förnamnen, ibland bara en silhuett i motljus, och människor nickade igenkännande – som inför en känd aktiekurva.

Men för honom var det otillräckligt. Att vara igenkänd räckte inte. Han ville bli referensram. Inte synas – utan förväntas. Inte omnämnas – utan antas. Han ville bli den osynliga handen som smekte varje agenda, varje paneldebatt, varje affärslunch.

I ett historiskt ögonblick som han själv kallade “nationens andliga reboot,” trodde han att hela landet ställde sig i givakt. Vissa trodde han vinkade med flaggor, fast de bara hängde ut tvätten. Andra justerade volymen på Tv: n. De flesta scrollade förbi – men han såg bara beundran. inte multiplicerad, inte exponentiell – utan upphöjd till roten med tio. Minst.

/C.S Berglöv

Krönikor

Staffanstorp och kvotflyktingarna

Christian Sonesson, moderat kommunstyrelseordförande i Staffanstorp, vill framstå som principfast. I själva verket är han ett symptom på något betydligt allvarligare: en lokalpolitisk kultur där lagar ses som förhandlingsbara och rättsstaten som ett hinder för ideologisk aktivism.

När Staffanstorps kommunstyrelse, under Sonessons ledning, vägrade ta emot fyra kvotflyktingar i strid med bosättningslagen, var det inte ett ”politiskt ställningstagande”. Det var ett medvetet brott mot en lagstadgad skyldighet. Att kalla det för en strid man måste ta är inte modigt. Det är maktfullkomligt.

Sonesson hävdar att ärendet borde prövas i förvaltningsrätt, eftersom det enligt honom handlar om politik. Men det är en juridisk förskjutning. Förvaltningsrätten prövar överklagade beslut — inte brott. Det här handlar om myndighetsutövning som skett i direkt strid med lagen. Därför är det ett brottmål. Och därför är det korrekt att det prövas i allmän domstol.

Hans försök att legitimera agerandet genom att hänvisa till Ukrainakriget är retoriskt skickligt men juridiskt irrelevant. Kommuner har inte rätt att omprioritera statens flyktingpolitik. De har att följa lagen. Punkt.

Det verkligt oroande är att Sonesson inte är ensam. Vi ser en växande tendens där lokalpolitiker, ofta i samarbete med SD, tänjer på rättsstatens gränser i jakten på symbolpolitik. Det är en utveckling där folkvalda börjar se sig själva som överordnade lagar — och där juridisk ansvarsskyldighet ses som ett hot mot demokratin snarare än dess garant.

Samtidigt driver SD krav på hårdare tjänstemannaansvar. Men när deras egna allierade åtalas för grovt tjänstefel, då är det plötsligt rimligt, korrekt att bryta mot lagen. Det avslöjar att principerna är selektiva. Tjänstemannaansvar är ett slagträ — inte en rättsprincip.

Sonessons inlägg är ett försök att förvandla ett lagbrott till en politisk gärning. Men det är inte rättsstaten som är problemet — problemet är när det finns politiker som tror att de står över rättstaten.

Alla ord och åsikter i krönika står skribenten själv för.

Christian Sonessons (M) Facebookinlägg 250905

Motargument: Staffanstorp stoppade anvisade kvotflyktingar

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke, gjorde det enda rimliga: han gick med i ett parti. Ett ideologiskt bygge som egentligen var hans motsats – fullt av kollektiva tankar, solidaritetsplakat och folkbildning som luktade svett snarare än parfym. Men han log, han pitchade, och partiet behövde ett ansikte utåt med glow. Det blev ett strategiskt giftermål mellan förtroende och förpackning, eller mera som ett varumärke.

När varumärket hade börjat tala för sig självt, ville pojken inte bara bli igenkänd – han ville bli omöjlig att ignorera. Kändisskap räckte inte; det behövde förvandlas till kulturkapital. Så han gjorde det enda logiska för en person som betraktade verkligheten som en produktionsyta: han gick in i en reality-show.

Inte vilken som helst – utan den där de mest obekväma människorna tävlade om att vara mest autentiska, samtidigt som de regisserades av en social medie-strateg bakom kulisserna. Han vann givetvis. Inte för att han var älskad – utan för att han förstod dramaturgens algoritmer bättre än juryn.

Efter det fanns pojken som ville bli ett varumärke överallt. På folks läppar, i deras flöden, till och med i deras undermedvetna när de vaknade mitt i natten och undrade om “självledarskap” var en diagnos. Dörrar öppnades. Men inte automatiskt – de hade redan stått där, han behövde bara rätt kläder, rätt tagline och en entourage som liknade ett management-bolag i konfirmationskostym. Han gick igenom dem. Inte med ödmjukhet, utan som en aktie som precis splittrats: högre värde, fler investerare, och en slogan som lät som ett citat ur en motivationskalender dopad med testosteron.

/C.S Berglöv