Alla inlägg av csberglov

Krönikor

SD har inte förnyats

Det talas gärna om Sverigedemokraternas förnyelse, om att de har lämnat det gamla bakom sig. Vitboken sade något annat. Men Åkesson hävdar med en dåres envishet att de numera är ett socialkonservativt parti, ett parti som borgerligheten dessutom gärna samarbetar med.

Men deras rötter är inte av det slag som torkar ut. BSS och gamla fascister, grundarna, deras syn slingrar sig fortfarande som ett gift som sipprar fram vid regeringspodiet. Man hade utan svårighet kunnat byta ut Aspling mot en Ekström eller Davidsson. Det är deras politik han för fram vid podiet. Det enda som har bytts ut från förr är de hårda slagorden. Då lät det förskräckligt för i stort sett alla som inte ingick i deras lilla sekt. Nu är terminologin anpassad och taktisk. Men deras politiska fernissa är så tunn att den gång på gång spricker. Den hårt förda politiken drabbar alltid de grupper de demoniserar, aldrig dem själva. Det finns otaliga bevis på det; det senaste gällde deras representant i justitieutskottet.

Men när man synar dem framträder samma gamla mönster med teserna om ”vi och dom”, folkutbytet och hur ”vänsterblivna” har förstört landet. Just uttrycket ”vänsterblivna” är intressant och avslöjande. Det speglar deras syn på funktionsrätt mycket tydligt. De drar sig inte för att förlöjliga vänstern och jämföra den med personer med funktionsnedsättning. Här borde varje varningsklocka ringa, för båda grupperna. SD säger att de har ”gått vidare”. De har mognat, yrar statsministern, som några år tidigare aldrig, aldrig skulle samarbeta med SD. Jaja, den som rider på tigerns rygg hamnar till slut i dess mage.

Den som har följt SD och deras otaliga anonyma konton på sociala medier, trådarna bakåt, ser något annat: samma världsbild, fiendebilder och idé om ett ”vi” som måste skyddas från ett ”dom”. Det är precis samma demonisering och politik som BSS-Davidsson fortfarande satt vid tangentborden och formulerade.

Grundtonen är oförändrad: en berättelse om hot, renhet och ett land som sägs behöva återtas från krafter som påstås underminera det inifrån. Deras symbios av fascism, populism och hat består, på samma sätt som när de grundade SD 1988.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s rötter har inte ruttnat

Sverigedemokraternas grundare, BSS (Bevara Sverige Svenskt), fascister och nazister, deras gift och arv ligger kvar under den där tunna fernissan som SD målar upp för dig. Skrapa lite, late SD-väljare, så ser du vad som faktiskt döljer sig där under. Du lär då höra den svenska versionen av ”Heil Hitler”, ”Helg seger” och stöveltramp. Tror du att det är en slump? Jag kan svara direkt på den frågan: nej. Rötterna och ideologin är väl bevarade enligt din Führer Åkesson.

BSS:s Davidsson och SS:s (nazisternas Schutzstaffeln) Ekström flinar från sina gravar åt hur lätt det var att få dig att tro att allt var nytt och att få dig att rösta på ett nazistiskt parti. Jag förstår att du är historielös.

Minns du flyktingförläggningarna som brann under 1990-talet? Minns du hur skinnskallar mördade och misshandlade homosexuella under samma period? Minns du filmen där höga företrädare beväpnade sig med järnrör? Det är den strömningen du röstar på. Är du verkligen bekväm med det? Det är egentligen bara en försmak av vad som kan ske om du ger din röst till SD.

Fascism, nazism, rasism, för SD är det inte historia, det är arvsmassa och riktning. För den senare har de planer, och det är inte säkert att du ingår i dem. Särskilt inte om du är arbetslös, sjuk, HBTQ, invandrare, kvinna eller har någon form av funktionsnedsättning. Vi i vänstern tar de i första omgången. De som inte passar in i deras föreställning om en vit, frisk ras, vad tror du händer med dem? Eutanasi? Koncentrationsläger? Vill du vara delaktig i sådant?

Om SD får makten kommer de inte att släppa den.
Det är så auktoritära fascistdiktaturer alltid har fungerat.

Du tror att du är säker, men det är du inte. Långt ifrån.

Det är ditt ansvar som medborgare i en demokrati att inse det innan det är för sent.

Det vi vet med säkerhet är att de allierade fick stopp på den mordiska nazistiska regimen 1945. Vi vet inte vilket slutmål nazisterna hade. Fundera på det när du röstar i valet 2026. Det kan bli sista gången du röstar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument, Krönikor

Ungsvenskarnas usla retorik

Alldeles för ofta numera sprids en retorik som påminner om en gammal gympasal: svett, rädsla och tonårshormoner i en unken blandning.

Ungsvenskarnas inlägg är ett praktexempel. Har inte hela den svenska rörelsen tappat stinget? Idétorka? Brist på bildning? Övermod? De står kvar på samma fläck och stampar. Deras budskap är så bedrövligt formulerade att man rodnar å deras vägnar. Faktaresistens är en svettig livsstil, och det märks.

Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.

Ändå… vore det inte rimligt att åtminstone försöka tänja tankeförmågan bortom de mest nötta schablonerna. De har trots allt från start lånat friskt ur tyska nazisterna NSDAP:s program. Den intellektuella stelheten är monumental. En enda originell tanke hade varit en sensation. En gnutta verklighetskontakt här, en aning proportioner där, det hade räckt för att bryta monotonin. Men nej. Samma torftiga meny återkommer, serverad med trött självsäkerhet.

Och egentligen, varför förvänta sig något annat när deras fadersparti aldrig lyckats prestera mer än just detta?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Riksdagen: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

ECHR: Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

Krönikor

Sluta rösta på idioter

I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.

I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.

Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.

Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.

Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.

SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.

Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.

Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument, Krönikor

Tidöregeringens nya disciplin: tandvårdspolitik som tortyr

Den så kallade 50‑lappen försvinner. Tidigare kunde asylsökande och papperslösa få akut tandvård för 50 kronor, alltså när smärtan var så brutal att den inte gick att vänta med. Nu är budskapet: ”Lid i tysthet, vi har en signal att sända till våra väljare”.

Utredarna säger att det inte sparar en krona. Men det är ointressant. Här handlar det inte om ekonomi, utan om att visa styrka genom att plåga de svagaste. Det är en sådan politisk lågvattennivå att man häpnar och det på andras smärta.

Regeringen kallar det ansvar. Men ansvar för vad? För att infektioner sprids? För att människor tvingas dra ut sina egna tänder med tång? För att visa att man kan vara hårdare än verkligheten själv?

Det är inte en reform. Det är en grotesk uppvisning i cynism: ett land som hellre låter människor vrida sig i tandvärk än erkänner att humanitet inte kostar mer än en femtiolapp.

Så nästa gång någon skriker av smärta i en tandläkarstol de inte har råd att sitta i, kan regeringen applådera. För i deras värld är varje ruttnande tand en seger, varje infektion en budgetpost och varje skrik ett bevis på att signalpolitiken fungerar.”

Fyfan.

Krönikor, satir

Jag infiltrerade SD:s trollverkstad

En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt

Dag 1 – Introduktion och onboarding:

Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”

Dag 2 – Produktionslinjen:

Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”

Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:

Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”

Dag 4 – Kommentarstyrning:

Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”

Dag 5 – Interna memer:

Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”

Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:

Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”

Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:

Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När lögnen bär kostym, fascismens verktyg i svensk välfärdsretorik

Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.

Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.

Genom Jason Stanleys tio teser om fascismens verktyg kan vi se hur dessa lögner fungerar:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.

2. Propaganda:

Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.

3. Antiintellektualism

Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.

4. Fixering vid lag och ordning:

Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.

6. Ledarkult:

Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.

7. Offermentalitet:

Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.

9. Förakt för svaghet:

Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.

10. Faktaförnekelse:

Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.

Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.

Lästips:

Bibliotech: 10 Tactics of Fascism

Krönikor

Kristersson (M) ljuger om bidrag

Ulf Kristersson talar om att man kan ”stapla bidrag på bidrag” som om Sverige vore ett tropiskt skatteparadis för latmaskar med barnvagn. Han får det att låta som att socialtjänsten delar ut pengar i högar, bara du har rätt efternamn och fel arbetsmoral. I verkligheten är försörjningsstöd en byråkratisk labyrint där varje krona kräver förnedring, dokumentation och en moralisk striptease inför handläggaren.

Samtidigt kliver Elisabeth Svantesson fram och påstår att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. En siffra så groteskt uppblåst att den inkluderar studenter, sjukskrivna, deltidsarbetande, pensionärer och förmodligen även folk som glömt sin plånbok hemma. Det är inte statistik – det är ett retoriskt massutskick av skuld, designat för att få dig att skämmas för att du inte är miljonär.

Det här är inte politik. Det är en teater där välfärden får spela skurk, och varje människa som söker hjälp är en misstänkt. De klär ut trygghet till parasit och låtsas att varje bidrag är en belöning för passivitet.

Kristersson talar som om bidrag vore en livsstil. Svantesson räknar som om varje människa utan heltidsjobb är ett hot mot nationens själ. Det är inte bara ohederligt – det är en aktiv demonisering av vanliga människor som försöker överleva.

Och medan de staplar sina påhitt på varandra, står vi med en regering som bygger sin verklighetsbeskrivning på retoriska kulisser. Det är inte längre frågan om vad som är sant – utan om vad som låter mest skrämmande i en rubrik.

Artiklar

Retorisk demonisering av välfärd

När Jimmie Åkesson skriver att svensk välfärd inte ska vara ett smörgåsbord, att människor måste kvalificera sig för att få hjälp, och att bidragspolitiken har uppmuntrat folk att inte jobba, är det inte bara ett politiskt ställningstagande. Det är en retorisk konstruktion som bygger på ideologiskt misstänkliggörande, moralisk rangordning och nationell renhetslogik.

Inlägget innehåller flera av Jason Stanleys teser om fascismens verktyg:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Åkesson antyder att Sverige har haft en sund välfärd, men att den har förstörts av massinvandring och kravlöshet

2. Propaganda:

Påståendet att systemet har uppmuntrat människor att inte jobba är inte belagt, det är en känslostyrd generalisering som väcker ilska snarare än förståelse

3. Antiintellektualism:

Begreppet smörgåsbord är en retorisk förminskning, inte en saklig beskrivning, och hela inlägget ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar

4. Fixering vid lag och ordning:

Motprestation lyfts fram som lösning, inte för att det är effektivt, utan för att det skapar en moralisk kontroll över de som söker hjälp.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

Människor som flyttar till Sverige ska inte få full tillgång till välfärden, de måste kvalificera sig, vilket skapar ett tvåklassystem

6. Ledarkult:

Formuleringen nu gör vi det som måste göras är en klassisk mobiliseringsfras, där makten framställs som handlingskraftig och moralisk

7. Offermentalitet:

Svensk välfärd framställs som kapad av fel människor, och nationen som ett offer för sin egen generositet

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten pekar mot invandring, kulturell upplösning och normförskjutning, även om det inte sägs rakt ut

9. Förakt för svaghet:

Att behöva stöd ses som ett moraliskt problem, inte som en del av samhällskontraktet

10. Faktaförnekelse:

Det finns inga belägg för att människor får ut lika mycket pengar som de som arbetar, men påståendet upprepas som om det vore sant

Det här är inte bara ett inlägg, det är en ideologisk karta. Den visar hur välfärden omdefinieras från rättighet till belöning, från skydd till misstänkliggörande, från solidaritet till selektion. Det är Homo Bidragus i ny tappning, nu med nationalistisk fernissa.

JImmie Åkessons FB-inlägg

10 Tactics of Fascism

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke steg fram, omgiven av kameror, konfetti och en obskyr kvinna som enligt pressmeddelandet “delade hans vision om självförverkligande via strukturerad egoism.” Tillsammans lanserade de något nytt – ett parti, men egentligen mer av en livsstil med rösträtt. Till en början såg det ut som ett kristet välfärdsparti – ungefär som KDS innan. Det såg ut som ett välfärdsbygge. Men bakom loggan låg fakturerabar barmhärtighet. Empati, på offert. Solidaritet, efter godkänd kreditprövning

Det var ingen som berättade för pojken som ville bli ett varumärke, att det redan fanns tre-fyra versioner av hans idé – samma ideologi i olika kulörer, samma ego med olika fonter. När projektet kollapsade var det inte dramatik, det var återgång. Han kallade det en ”reflektionspaus”, men det lät mer som refrängen från Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” – ekot av en tro som aldrig riktigt fäste.

Ensam satt pojken som ville bli ett varumärke, vid sin kulturkanon, den han försökt branda om som nationell självrespekt, och såg råttorna springa in och ut. De bar med sig rester av manifestet, några trasiga slogans, och en halvfull idé om att självförverkligande borde kunna bli folkbokfört. Och han insåg: Att bygga ett varumärke är en sak. Att vara någon att lita på – det är helt annan logik.

Såvitt man vet sitter han fortfarande vid sin kanon som det kända varumärket med puls.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv