Etikettarkiv: Socialdemokraterna

I fokus

Sverigedemokraterna och biståndspolitiken

När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .

rjjzcbw9e3j3gf5qrpbfReinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.

Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.

I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***

Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del  var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.

Italy_migrants_fug_3270317bSverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014.  Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om  biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?

Biståndspolitik som baseras på utilitarism?

Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.

En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:

Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.

Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:

Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.

Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen.  Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.

man-76196_640Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.

Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).

Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.

För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.

***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på  biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.

Artiklar

Ett hus av en kortlek; Den banala politiken

Avbön?

”Rasismen är vidrig i all dess former och i alla dess yttringar. Vi har alla ett ansvar att gemensamt bekämpa den, oavsett vem utövaren är. Min reaktion ligger nu i den islamofobiska kunskapsregimen som kan döma Abdirisak Waberi, mig själv och många av våra medlemmar för att vara antisemiter för vad Salah Sultan har sagt om det judiska folket vid något tillfälle.” Omar Mustafa

Salah Sultan har inte uttalat sig antisemitisk enbart vid något enstaka tillfälle. Om så hade varit hade det inte funnits någon anledning till den hätska debatten om Sultan.

På mindre än tio minuter har jag hittat tre Youtubeklipp, här, här och här, där Sultan slänger ut sig den vanliga antisemitismen som finns hos de som enbart vill sprida hatpropaganda.

Omar Mustafa

Den 28-åriga Omar Mustafa från Stockholm valdes den 7 april till socialdemokraternas partistyrelse som suppleant. Omars engagemang i Socialdemokraterna har tidigare prisats genom att han valts in i styrelsen till Socialdemokraternas arbetarkommun. En ung man som har gjort en spikrak karriär inom svenska muslimska organisationer; 2010 blev han ordförande för IFiS (Islamiska förbundet i Sverige) där han efterträdde Abdirizak Waberi (som nu är moderat riksdagsledamot – vi återkommer till Waberi). Innan utnämningen till ordförande för IFiS var Omar generalsekreterare för SUM (Sveriges Unga Muslimer).

Under Omars tid som generalsekreterare inom SUM verkar en kultur av att dela upp könen ha varit förhärskande. Även mellan småbarn. Här på ett SUM kollo kan man se hur barn delas in efter kön när de äter, leker, samtalar eller reser – och mitt i allt kan man se Omar Mustafa med ett kroppsspråk som utstrålar accepterande och gillande över uppdelningen. Som om det vore något som skett av naturliga orsaker. Man skulle kunna tro att detta är en enskild händelse, men så är icke fallet: på en konferens 2009 ser man samma sak. Fast den gången med en ännu striktare uppdelning efter kön med äldre ungdomar samt vuxna.

Abdirizak Waberi

Låt oss återgå till Abdirizak Waberi, den moderata riksdagsledamoten. Han har gjort sig känd för diverse värderingar som kan ifrågasättas. Speciellt i egenskap som representant i en lagstiftande församling som får sin makt av ett sekulärt samhälle.

Under Waberis sista år som ordförande för IFiS bjöd man in Salah Sultan till den årliga julkonferensen 2010. Sultan en känd-enligt IFiS lärd man -antisemit som bland annat spridit hatpropaganda om judar och andra konspirationer här, här och här.

När DN frågade Waberi varför Sultan blivit bjuden till julkonferensen – trots hans välkända antisemitism – var svaret både oroväckande och bortförklarande:

”Jag är förvånad över hur han uttrycker sig. Vi har bjudit in honom i god tro. ” Ovannämnda klipp finns för den intresserade att se på Youtube.

Journalisten fortsätter med: ”Han presenteras som ”världskänd” i er reklamvideo. Borde ni inte känna hans bakgrund?” . På detta svarar Waberi bortförklarande att det finns extremister på båda sidorna. Som om detta skulle vara en tillräcklig ursäkt för att bjuda in Sultan.

Waberi fortsätter: ”Vi kan inte veta vad föreläsarna säger i tusentals sammanhang. Vi är en liten organisation och har inte kapacitet att kolla det. Vi vet att både judar och araber säger dumma saker om varandra. För vissa arabiska palestinier är judarna demoner. För vissa judar är araberna demoner, det kan man höra på vad ortodoxa i Israel säger.”

Att det finns extremister inom både judendomen och islam stämmer och är inget som är förbehållet till enbart dessa två religioner. At ens nämna detta som en del av en förklaring till varför Sultan bjöds in att föreläsa hos en organisation som säger sig ha målet ”att jobba för de mänskliga rättigheterna och bekämpa rasism och utanförskap, att jobba för de mänskliga rättigheterna och bekämpa rasism och utanförskap.”, är inte bara oroväckande men klingar också falskt. Förtroendet för iFiS hamnar i gungning.

Maktkamp?

Nästan lika snabbt som Omar Mustafa blev invald till Socialdemokraternas partistyrelse lämnade han den. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carin Hägg, krävde på lördagen Omar Mustafas avgång. Partiledaren Stefan Löfven krävde att Omar fick välja mellan sin plats i partistyrelsen eller ordförandeposten för IFiS.

Hur kommer det sig att en person som är muslim och har invandrarbakgrund inom loppet av ett par år fått plats i Stockholms arbetarkommuns styrelse samt partistyrelsen, för att sedan inom loppet av sex dagars mediedrev tvingas lämna alla uppdrag för socialdemokraterna?

För att kunna svara på frågan måste man först betänka varför Omar överhuvudtaget blev invald till styrelsen till både arbetarkommun och partistyrelse under en så pass kort tid. Vi befinner oss i en tid där den politiska makten inte på samma sätt som tidigare tilldelas utifrån kandidaternas klassbakgrund. Det är istället efter hudfärg och etnicitet människor får makt – i alla fall om man skall tro SSU. SSU efterfrågar i rapporten Fyra nyanser av brunt en socialdemokrati med representerar som påminner om hur befolkningen ser ut och inte ett parti som ”… är en homogen rörelse där maktpositioner och de främsta företrädarna i stor utsträckning inte representerar befolkningen.” (Sara Yazdanfar, förbundsledamot, SSU).

En annan möjlig om än cynisk förklaring, till varför Omar kunde göra en sådan snabb karriär inom socialdemokratin presenteras av Nalin Pekgul. I den snabba jakten efter nya väljare försöker riksdagspartierna rekrytera personer med invandrarbakgrund för att kunna locka till sig väljare med motsvarande etnisk sammansättning. Enligt Pekgul väljer partierna att ha överseende med ”oönskade element”, extrem hållning, eller att inte implementera påstått ”stränga” rekryteringsprocess för personer med invandrarbakgrund. Hon hävdar att partierna är noga med  att mota bort svenska rasister, samtidigt som de enligt henne inte är lika noga med att leta efter extrema muslimer.

Varför avgick Omar Mustafa? Var det på grund av att de professionella tyckarna (journalisterna) och annat intressefolk varit så pådrivande? Var det för att tongivande personer inom det socialdemokratiska partiet var väldigt kritiska mot valet av Omar till partistyrelsen? Den mest högljudda i skaran av kritiska socialdemokrater var ingen mindre än den tidigare – och fortfarande inflytelserike – partiordföranden Mona Sahlin.

Kritikerstormen mot Omar hade sin grund i att IFiS under hans tid som ordförande bjudit in personer som Azzam Tamimi, som är en apologet för Hamas och Hizbollah (som propagerar för våld och Islamisk Jihad), och Yasir Qadhi som hatfullt propagerar emot den utveckling som samhället gjort gällande behandlingen av homosexuella.

När det meddelades att Omar blivit vald till partistyrelsen publicerade tidningen Expo denna artikel och det var då hjulen började snurra. Mona Sahlin sitter i Expo:s styerlse, och två dagar efter artikeln publicerats gick Sahlin till attack mot den socialdemokratiska  partiledningens hantering av frågan. Man kan fråga sig om det också handlar om en intern maktkamp inom socialdemokratin – både i valet av Omar till partistyrelsen samt kravet på hans avgång.

Enligt Expressen ska Ylva Johansson ha nekats en fortsatt plats i partistyrelsen på grund av att hon inte höll jämna steg med Löfven. Något som i sin tur skall ha lett till att hon blev utbytt med Omar. Ylva Johansson och Mona Sahlin skall tydligen stå varandra nära. Därav Monas öppna kritik av partiet. Öppen kritik är annars något som upplevs som tabubelagt inom socialdemokratin.

Borgerlighetens dubbelhet i frågan

I de bilder och sammanhang som har publicerats i tidningar och nämnts TV, har ett sammanträde där Omar Mustafa varit en av de närvarande stuckit ut mer en något annat. På detta sammanträde ifrån IFiS  31. konferens var Azzam Tamimi talare. På bilden som Expressen publicerat kan man se Omar i bakgrunden, till höger om Tamimi. En annan person som också finns med på bilden är Waberi.

Trots att Waberi var den ansvarige ordförande för IFiS när Sultan bjöds in 2010 samt hans medverkan i evenemang där Tamimi varit talare, så har ingen borglig politiker krävt Waberis avgång. Det har inte varit en hetsjakt på Waberi ifrån de professionella tyckarna – i alla fall från det borgliga hållet.

Vinnare och förlorare

De största förlorarna i detta drama är inte Omar Mustafa eller socialdemokraterna. De kommer att repa sig; en kris är något som en politiker ofta lyckas tas ur. Nej förlorarna är de unga som vill engagera sig politiskt, som vill förbättra samhället genom att delta i politiken, men som nu får lära sig att politiken är ett cyniskt spel.

Ett spel där makten är viktigare än idéerna. Studera t.ex. det som har hänt med Centerpartiet, som har rasat i opinionen på grund av deras idéprogram, eller Vänsterpartiet som inte stiger över 5% spärren på grund av tro på sina idéer. Personligen står jag Centerpartiet nära. Samtidigt beundrar jag Vänsterpartiet för att de för en politik som de tror på och inte som övriga partier går dit vinden blåser. Därmed är en av vinnarna Vänsterpartiet. För även om vinsten antagligen inte kommer ge någon ökning i opinionsläget, kan det inträffade ge en kick till andra partier att återgå till de politiska idéerna.

Lärdom

Problematiken och lärdomen är att man aldrig skall försöka översläta eller förminska rasism och hatpropaganda.

Omar Mustafas påstående om att ”Min reaktion ligger nu i den islamofobiska kunskapsregimen som kan döma Abdirisak Waberi, mig själv och många av våra medlemmar för att vara antisemiter för vad Salah Sultan har sagt om det judiska folket vid något tillfälle.” stämmer inte.

Sultan har vid ett flertal tillfällen uttryckt hatpropaganda, spridit konspirationsteorier om judar som barnamördare med mera. Dessutom rör det sig inte bara om Sultan. Även Tamimi, Qadhi och ett par till som inbjudits av iFiS har ägnat sig åt samma hatpropaganda och spridande av konspirationer som man kan läsa mer om här.

Slutsatsen för mig är att politiker och media måste bättra sig. Politikerna när de rekryterar folk för förtroendeuppdrag. Medierna i sin nyhetsrapportering.

Att låta Waberi komma undan så lätt, samtidigt som Omar Mustafa sätts vid skampålen är ryggradslöst från medias sida – speciellt borgerlig media. Jag undrar om det är Omars unga ålder som gör att han inte kommer undan? Kanske är det så att han ännu inte förstått vad ordspråket ”Sitt still i båten” betyder – ett ordspråk Waberi däremot verkar ha förstått innebörden av.

Angåene vad S borde ha gjort innan man valde in Omar: Läst Nima Dervish som under en lång tid har skrivit ingående om bl.a. Omar Mustafa, men även om SUM och IFiS.

 

Krönikor

Olof Palme om fördomar

Gästinlägg av Pontus Vinderos

Hat på nätet har varit på tapeten de senaste veckorna. För mig är det uppenbart att olika främlingsfientliga grupper använder nätet strategiskt för att vinna sympatisörer, ofta anonymt och med tveksamma metoder. Det som också är uppenbart är att hatet inte beror på Internet i sig. Det är högst mänskligt med fördomar. Det visste Olof Palme. Ett av hans tal har Latin Kings tonsatt som låten Fördomar 2. Idag när jag letade på Youtube hittade jag en fin video till låten med rörlig text, så kallad kinetisk typografi. Orden passar lika bra idag som när Olof Palme höll talet på juldagen 1965.

Tal (Olof Palme):

Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
Byst av Olof Palme
Jonas N / Travel Photos / CC BY-SA
Artiklar

Var sjätte LO-medlem skulle rösta på Sd

Var åttonde LO-medlem, 12,2 procent, uppgav i september 2012, att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag. I januari hade stödet för Sverigedemokraterna ökat till 16,2 procent, det är nästan var sjätte LO-medlem, enligt den undersökning SVT beställde av SIFO. Detta har väckt en hel del förvåning bland många, inte minst inom arbetarrörelsen. Man kan undra varför, för Sd har sedan 2002 (!) varit det parti som proportionellt sett haft flest LO-medlemmar.

Kan det vara så att Socialdemokraterna och LO har ältat frasen att ”Sd är ett borgerligt parti” så mycket att de missat att Sd:s väljare inte ser sig som borgerliga?

2006

Låt oss kika närmare på hur det förhåller sig med statistiken… Vid valet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,93% av rösterna. Det är värt att notera att samma andel, dvs 3%, av LO-medlemmarna röstade på Sverigedemokraterna. Det är höga siffror. Vid studier av fackföreningstillhörigheten för väljare som röstade på SD upptäcker man att hela 56 procent var medlemmar i LO.

LO-dominansen bland SD-väljarna var alltså till och med större än bland socialdemokraterna redan år 2006! 38% av Socialdemokraternas väljare 2006 var LO-medlemmar och 34% av Vänsterpartiets.

Från vänster!

Jag citerar ekonomism.us om tabellen ovan:

Av figuren, som visar partibytare vid valet 2006, framgår att i princip alla sverigedemokraternas nya väljare kom från vänsterblocket. Om man dessutom betänker att de väljare som röstade på kd i valet 2002, men inte 2006, till stor del är väljare inlånade från socialdemokraterna klarnar bilden.

Statistiken kommer från SCB. I deras rapport om valet 2006 står det:

Enligt valundersökningen 2006 vann sverigedemokraterna sina väljare i huvudsak från de tre samarbetspartierna och från gruppen blankröstare. Sverigedemokraternas väljarvinster motsvarar 18 000 väljare från socialdemokraterna, 18 000 väljare från gruppen blankröstare, 10 000 från miljöpartiet och 5 000 från vänsterpartiet. Valets vinnarpartier, de fyra borgerliga allianspartierna, bidrog visserligen också med väljare till sverigedemokraterna, men drar man ifrån väljarströmmarna som lämnade Sd för de olika allianspartierna blir balansräkningen nära noll.

SD i skåne

Det finns en till undersökning som är intressant och som gjordes av SOM-institutet år 2006, om skånska väljare, De okända väljarna, av Anders Sannerstedt. Han skriver;

Sverigedemokraterna har sitt absolut starkaste stöd bland väljare från arbetarhem. Partiet går inte särskilt bra bland företagare eller jordbrukare och har mycket svagt stöd bland akademiker. Detta understryker bilden av Sverigedemokraterna som ett parti som har sitt starkaste stöd i arbetarklassen. För andra europeiska länder är också tendensen att högerextrema partier har starkare stöd i arbetarklassen. Ofta rapporteras också ett starkt stöd från småföretagare, men det gäller alltså inte för Sverigedemokraterna.Uppgiften att försöka attrahera arbetare och småföretagare samtidigt beskrivs av flera forskare som en svår balansgång.

10% av väljarna i Skåne, med arbetarbakgrund, röstade på Sd 2006, enligt undersökningen, som ni kan se i denna tabell ur den rapporten.

Att SD-väljarna kommer från vänstern och har arbetarbakgrund betydde dock inte att de TÄNKTE som socialdemokraterna. Undersökningen om de Skånska väljarna visade också att Sd-s väljare inte såg sig som vänster, utan mer som mittemellan vänster och höger. De var t.ex. för sänkt skatt. Men författaren hävdade ändå:

Vi har inte underlag för att avgöra varifrån Sverigedemokraternas nytillströmmande väljare har kommit. Partiets väljare påminner emellertid i fler avseenden om socialdemokraterna: starkast stöd i arbetarklassen, starkare ställning bland väljare med låg eller medellåg utbildning. Sverigedemokraternas väljare befinner sig heller inte på den åsiktsmässiga högerkanten, utan i mitten. Det förefaller rimligt att våga gissningen att en stor del av Sverigedemokraternas väljare i Skåne 2006 tidigare har stött socialdemokraterna.

Arbetare och SD, mer statistik från 2008

På riksnivå är det fler som klassar sig som arbetare. 2008 gjordes en ny undersökning där man kom fram till att sextiotre procent av Sd:s väljare klassade sig som arbetare, mot 25% i genomsnitt bland väljarna. Andelen LO-anslutna antogs då vara 41%, alltså lika mycket som bland Socialdemokraternas väljare. Detta kan jämföras med Vänsterpartiet som hade 50% av väljarna som definierade sig som arbetare 2008, och 1/3 var LO-anslutna! Undersökningen 2006 (Scb) har mer intressant information om detta. Låt oss titta på en tabell:

55% arbetarklass mot 43% hos sossarna!

Undersökningen 2008 och undersökningarna 2006 (Scb) visar ännu mer intressant statistik. 21% av Sd:s väljare år 2006 var industriarbetare mot 16% av sossarnas väljare och 6% (!) av Vänsterpartiets (sidan 337). Bland gruppen ”övriga arbetare” tillhörde 29% av Sd:s väljare denna grupp, därefter följde även här sossarna med 24% och Vänsterpartiet 21%.

Arbetarrörelsens & S misstag 2010

Med denna statistik som fanns tillgänglig 2010 kan man tycka att arbetarrörelsen borde ha känt till var Sd:s väljare kom från — då det var val — och dragit igång en motoffensiv mot Sd. Tyvärr skedde inte så. Jag frågade väldigt många Socialdemokrater och LO-aktivister vid valet om hur de ville bekämpa Sd. Tyvärr visste ingen (!) av dem att Sd:s väljarbas utgjordes av arbetare och LO-medlemmar. Valarbetarna sa istället unisont att ”Sd är ett borgerligt parti, vars väljare kommer från det borgerliga blocket”.

Om man ska bekämpa något sådant som Sd och få väljare att inte rösta på dem underlättar det om man vet hur deras väljare tänker. Hur ska man bekämpa Sd om man inte ens vet att väljarna kommer från arbetarkretsar och att andelen LO-medlemmar är stor? Anledningen att arbetarrörelsen gjorde detta misstag är nog att Socialdemokraterna och LO tidigt valde taktiken att kalla Sd ett ”borgerligt parti” för att använda Sd som slagträ i debatten mot Alliansen. I det interna Socialdemokratiska materialet inför valet 2010, kunde vi läsa följande:

I en debatt där SD deltar måste debatten handla om värderingar, om höger och vänster och att SD är ett högerparti som nästan alltid stödjer alliansen. I en direkt argumentation mot SD bör följande huvudbudskap framgå: Sverigedemokraterna är ett högerparti med rötterna i nazismen. De är arbetarfientliga, kvinnofientliga och främlingsfientliga. Sverigedemokraterna bryr sig inte om jobbfrågan, de har en oansvarig ekonomisk politik och en politik för ökade klyftor.

För det första var detta katastrofalt eftersom detta till viss del legitimerade Sd. Sd jämfördes med etablerade borgerliga partier, och det gjorde Sd rumsrent. För det andra känner ingen Sd-medlem igen sig i detta.

Hur ska man då kunna bemöta argumenten? Arbetarrörelsen spelade en nyckelroll i det lyckade arbetet mot nazismen på 30-talet och arbetarrörelsen har en nyckelroll att spela i kampen mot rasism och nazism även idag. Arbetarrörelsens roll är så viktig att den inte får schabblas bort av partistrateger som vill använda kampen mot rasism för att ge Alliansen ett tjuvnyp.

För nio år sedan ansåg 55 procent att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning. I dag är den andelen 37 procent. Det går åt rätt håll. Så, snälla arbetarrörelsen! Gör inte om samma idiotiska misstag 2014!

Artiklar

Utred den strukturella diskrimineringen i rättsväsendet!

För fem-sex år sen var det en stor debatt i Sverige om strukturell diskriminering av invandrare i rättsväsendet. den Socialdemokratiska regeringen gav ut flera bra och avslöjande utredningar. Det blev debatt. Tidningarna skrev om strukturell rasism och debatten var intensiv.

Foto: Adolph Moore

Att invandrare särbehandlas negativt i domstolarna var ingen nyhet, men plötsligt fanns det en debatt om det, och en vilja att lösa problemen. Det pratades om bevis, och behov av mer statistik och fakta.

Efter valet 2006 tystnade debatten nästan helt. Regeringen slutade utreda detta och media slutade bry sig. En ganska intensiv debatt utmynnade i… ingenting!

Jag vill bara nämna en av många saker som kom upp i debatten.

2004 skrev Fria Tidningen:

Kaliber har studerat 700 domar för grovt rattfylleri från 2001 i de tre storstäderna. I Stockholm och Malmö döms 50 procent av rattfyllerister med utländsk bakgrund till fängelse. Siffran för svenskar var ca 30 procent. Svenskarna hade i genomsnitt både högre promillehalt och fler noteringar i belastningsregistret jämfört med personer med utländsk bakgrund.

– Det är ganska starka indicier på att vi har en strukturell diskriminering i vårt rättsväsende som på olika sätt drabbar invandrare, i synnerhet kanske dem som tillhör underklassen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, till Kaliber.

Det är ett av ganska många exempel på strukturell diskriminering på etnisk bas, som framkom då.

Inte alla har varit tysta sen 2006, det ska sägas. Miljöpartiet har skrivit en hel del frågor och motioner om detta i riksdagen. Vänsterpartiet har också försökt hålla liv i debatten. Men inte mycket av det har hörts utanför riksdagen.

Regeringens utredning 2006 säger i praktiken att diskriminering förekommer men vi vet för lite. Det finns ”starka indicier”, men för lite fakta. Är det inte skandal att fem-sex år har gått sen debatten fördes offentligt? Utan att någon ens försökt ta fram de fakta som behövs, än mindre har någon försökt leta efter olika lösningar på problemen?