Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.
Nationalistparadoxen
Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.
Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.
Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?
Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?
Nationalismparadoxen
Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.
Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.
Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.
Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.
I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 