Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.
Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.
När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.
Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.
Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 